The Only Girl In My Life ❤ The End.
Filed under: The Only Girl In My Life ❤ (avslutad)Detta har hänt:
"Du vågar inte lämna mig." Valmira nickade och tillslut kunde jag inte hålla det inom mig, utan jag slog honom riktigt riktigt hårt, rakt i ansiktet.
Jag hade verkligen laddat upp för detta slaget. Han föll mot golvet och jag inspekterade honom ett tag.
"Kom Valmira!" utbrast jag och tog hennes hand. Vi sprang ut ur rummet, och ut genom dörren. Fredrik kom efter med en snabb fart. Vi sprang och sprang, även om vi var väldigt trötta. Han skulle inte få tag på oss. Detta var vår chans.
"Du kommer tillbaka din skitunge!" hörde vi pappa skrika efter oss. Gud vad jag var rädd, men jag visste ändå att allting skulle bli bra nu.
"Stick, ditt äckel!" skrek jag efter honom och jag märke hur han öka farten. Han gav verkligen inte upp. Inte vi heller. Jag skulle aldrig stanna, så länge han fortfarande var efter oss.
Jag vägrade att komma tillbaks till det skitstället.
"Vi måste öka farten Valmira, annars kommer han ikapp oss!" utbrast Niall och tog min hand igen. Jag gjorde som han sa och vi sprang så fort vi bara kunde. Efter en stund av springande, var vi så anfådda, så vi sprang in på några smågränder i mitten av Stockholm. Vi hoppades verkligen på att vi då skulle skaka av oss Fredrik.
"Jag tror att vi har skakat honom av oss," sa Niall och vände sig bakåt för att kolla så att han inte kom bakom oss helt plöstligt. Det kom ingen.
Vi stod länge och andades tungt tillsammans och log samtidigt mot varandra.
"Allting kommer att bli bra nu Valmira. Det lovar jag," sa Niall och kramade om mig. En sista tår rann ner för min kind. Glädjetårar. Jag trodde verkligen aldrig att jag skulle kunna försvinna från Fredrik, men tydligen hade jag fel. Med Niall kan jag göra allt och då menar jag verkligen allt!
"Jag älskar dig Niall!" "Och jag dig Valmira!"
Han tog min hand och vi försökte att skynda oss till flygplatsen för att bara försvinna ifrån Stockholm så fort det bara gick.
Nialls perspektiv
"Niall?" sa Valmira och kollade ledset på mig, som satt och halvsov. "Ja?" svarade jag och satte mig ordentligt upp. Hon kollade ut genom flygplansfönstret och jag såg hennes ögon rinna. Då slog jag armarna om henne och kramade henne länge.
"Kommer jag någonsin att komma tillbaks till Sverige?" Det verkligen synd om Valmira. Hon hade verkligen gått genom allt ifrån jord och himmel. Nästan. Men hon hade verkligen haft det jobbigt.
"Såklart att du kommer. Vi hälsar på precis när du vill, bara säg till!" sa jag och log. Hon kysste mig på kinden och lutade sig sedan mot väggen.
"Väck mig när vi är i London," sa hon och stängde ögonen. Jag svarade inte. Hon visste säkert ändå att jag skulle göra det. Jag tänkte ju inte dumpa henne på flyget medans jag lugnt och säkert åkte hem, jag var ju inte en idiot?
Jag försökte också att sova. Att springa var verkligen utmattande. Imorgon hade jag säkert gått ner minst 3 kilo!
Jag vaknade med ett ryck.
"Nu har vi äntligen landat i London, hoppas att ni har haft en bra resa!" sa en kvinna i högtalare.
"Valmira? Vi är framme!" sa jag glatt och knuffade till henne lite och det tog inte lång tid innan hon vaknade och hade packat ihop sina saker.
Jag tog hennes hand och vi gick ut ur flyget tillsammans.
"Vi är hemma!" sa jag högt när vi kom in genom dörren. De andra kom rusandes mot oss och började att krama och pussa oss.
"Fatta vad vi har varit oroliga! Gör aldrig så igen!" sa dom och jag skrattade lite inombords. Liam drog bort mig medans de andra stod och pratade med Valmira.
"Vad gör hon här?" sa han förvirrat. "Hon ska bo hos oss nu," sa jag och kollade på Valmira med ett leende. Nu skulle vi bo nära varandra och aldrig skiljas åt.
"Varför? Vi har inte plats ens!" sa han ännu mer förvirrat. "Hennes pappa är ett patetiskt äckel och våldtäcktsman, hon ska inte bo hos honom. Hon bor här, så är det med det!" sa jag och gick sedan där ifrån. Jag tog upp Valmira i famnen och snurrade runt med henne, samtidigt som jag kysste henne mjukt.
"Kom så ska jag visa dig där du ska sova min ängel!" sa jag och tog hennes hand och så gick vi in i sovrummet.
Liams perspektiv
"Kärlek. Det är så underbart!" utbrast jag och torkade mina tårar. Jag var så känslig just när det gällde kärlek. Dom var riktigt gulliga tillsammans.
"Äh! Skärp dig Liam!" utbrast Harry och skrattade. "Jag fattade inte hur vi kunde försöka att skilja dem åt. Jag känner verkligen skuld."
De andra höll med Harry, även jag. Vi hade verkligen varit dumma att hålla på och förstöra Nialls kärleksliv. "Ska vi ta med dem på någonting?" sa Louis glatt. "Alltså och göra något riktigt riktigt kul!"
"Vi har inte tid med det, våran turné börjar nästa vecka," sa jag. "Just det! Jag höll på att glömma det!" utbrast Louis. "Men ska Valmira följa med på en då eller?"
Jag ryckte på axlarna och fortsatte med att vara inne på twitter. Det var riktigt många som hade tweetat mig idag och frågat om ryktena om Valmira och Niall var sanna, men jag visste inte om jag skulle svara på det, så jag ignorerade frågorna.
"Nästa vecka börjar turnén, helt otroligt nervös och förväntansfull!" skrev jag och inom några sekunder hade redan många fans tweetat mig. Våra fans var verkligen bäst! Jag älskar dem!
Nialls perspektiv
"Så.. Kan du sova här tror du?" sa jag med ett leende. "Egentligen skulle jag vilja att du sov hos mig, men de andra skulle väl bli för avundsjuka!"
Hon skrattade. Jag älskade hennes skratt, hon var för underbar!
"Du är verkligen för bra för att vara sann!" utbrast hon och jag slog armarna om henne och lutade mig nära henne tills jag låg på henne i sängen.
Plöstligt for dörren tills sovrummet upp och in kom Louis.
"Hallå där, hångelparet! - Vi måste snacka!" utbrast han och stirrade på oss. "Om hon ska bo här, får vi faktiskt berätta alla regler vi har." Vi ville egentligen ligga kvar och mysa, men Louis slutade aldrig att kolla på oss, så vi gick till vardagsrummet och satte oss i soffan. Framför oss satt de andra och kollade fundersamt på oss.
"Så? Vad är reglerna?" sa Valmira nyfiket och log ett så sött leende.
"Ja.. Börja du Liam!" sa Louis och kollade på Liam.
"Har vi ens några regler?" frågade Harry förvirrat. "Klart att vi har några regler!" utbrast Louis och skrattade.
"Jaså, vilka då?" sa jag glatt. Självklart visste jag att vi inte hade några regler, men jag ville sa vad Louis skulle få fram. "Ja.. Du vet.." började han och skrattade fortfarande. "Okej okej! Vi har inga regler, men det är dags att införa det nu när vi helt plötsligt är 6 stycken som bor här." Han kollade bestämt på Valmira.
"Jag ska faktiskt gå och börja skriva dem nu, ha det bra boyz och girl!" sa han ivrigt och rusade in i arbetsrummet med ett leende på läpparna.
"Valmira?" började jag och tog hennes hand. "Ja Niall?"
"Du vet ju om att vi ska på turné nästa vecka?" sa jag och höjde ögonbrynen samtidigt som jag log. "Fortsätt," sa hon. Jag nickade och skrattade till lite.
"Vill du följa med?" Jag var nervös för att hon skulle säga nej, men jag ville verkligen att hon skulle följa med. Jag såg att hon satt och funderade.
"Hm.. Jag vet inte Niall.." sa hon oroligt. "Men!" utbrast jag och kollade ner på golvet. "Jag bara skojade älskling! Klart att jag vill följa med! Jag längtar!" utbrast hon och kysste mig. Sen gick hon till sovrummet igen.
Jag log för min själv och nickade. Turnén skulle bli bäst! Valmira var ju med.
"Har ni med er allting?" skrek Louis ifrån bussen.
"Ja, det var nog det sista!" svarade jag och låste huset efter mig. De andra satt redan i bussen och väntade förväntansfullt på att vi skulle åka. Bara för att reta dem, gick jag i slow motion.
"Seriöst Niall! Öka farten din snigel!" utbrast Louis och skrattade lite. Jag skrattade och skyndade mig in i bussen där Valmira stod och log mot mig.
"Bli beredd på ett äventyr du aldrig glömmer," sa jag till henne och kysste henne.
Båda skrattade och jag stängde dörren efter mig.
Bussen körde iväg och alla i bussen hurrade.
Nu kunde jag inte bli lyckligare. Jag hade precis allt som jag behövde nära mig.
Lång del, blev rätt nöjd! :D
Sista delen i novellen!
Nu vill jag att ALLA kommenterar precis vad ni tyckte om hela novellen!
Vad tyckte ni var bra? Vad var mindre bra? Vad ska jag ändra tills nästa gång?
Och skriv önskemål om vad den andra novellen ska handla om så att jag får tips.
Sen vill jag säga tusen tack för kommentarerna som jag har fått, ni är bäst! Även om jag inte får jättemånga kommentarer så är jag i alla fall jätteglad för att ni läser min blogg, puss på er!
Hoppas att ni stannar kvar och läser min blogg till nästa novell också!
"Du vågar inte lämna mig." Valmira nickade och tillslut kunde jag inte hålla det inom mig, utan jag slog honom riktigt riktigt hårt, rakt i ansiktet.
Jag hade verkligen laddat upp för detta slaget. Han föll mot golvet och jag inspekterade honom ett tag.
"Kom Valmira!" utbrast jag och tog hennes hand. Vi sprang ut ur rummet, och ut genom dörren. Fredrik kom efter med en snabb fart. Vi sprang och sprang, även om vi var väldigt trötta. Han skulle inte få tag på oss. Detta var vår chans.
"Du kommer tillbaka din skitunge!" hörde vi pappa skrika efter oss. Gud vad jag var rädd, men jag visste ändå att allting skulle bli bra nu.
"Stick, ditt äckel!" skrek jag efter honom och jag märke hur han öka farten. Han gav verkligen inte upp. Inte vi heller. Jag skulle aldrig stanna, så länge han fortfarande var efter oss.
Jag vägrade att komma tillbaks till det skitstället.
"Vi måste öka farten Valmira, annars kommer han ikapp oss!" utbrast Niall och tog min hand igen. Jag gjorde som han sa och vi sprang så fort vi bara kunde. Efter en stund av springande, var vi så anfådda, så vi sprang in på några smågränder i mitten av Stockholm. Vi hoppades verkligen på att vi då skulle skaka av oss Fredrik.
"Jag tror att vi har skakat honom av oss," sa Niall och vände sig bakåt för att kolla så att han inte kom bakom oss helt plöstligt. Det kom ingen.
Vi stod länge och andades tungt tillsammans och log samtidigt mot varandra.
"Allting kommer att bli bra nu Valmira. Det lovar jag," sa Niall och kramade om mig. En sista tår rann ner för min kind. Glädjetårar. Jag trodde verkligen aldrig att jag skulle kunna försvinna från Fredrik, men tydligen hade jag fel. Med Niall kan jag göra allt och då menar jag verkligen allt!
"Jag älskar dig Niall!" "Och jag dig Valmira!"
Han tog min hand och vi försökte att skynda oss till flygplatsen för att bara försvinna ifrån Stockholm så fort det bara gick.
Nialls perspektiv
"Niall?" sa Valmira och kollade ledset på mig, som satt och halvsov. "Ja?" svarade jag och satte mig ordentligt upp. Hon kollade ut genom flygplansfönstret och jag såg hennes ögon rinna. Då slog jag armarna om henne och kramade henne länge.
"Kommer jag någonsin att komma tillbaks till Sverige?" Det verkligen synd om Valmira. Hon hade verkligen gått genom allt ifrån jord och himmel. Nästan. Men hon hade verkligen haft det jobbigt.
"Såklart att du kommer. Vi hälsar på precis när du vill, bara säg till!" sa jag och log. Hon kysste mig på kinden och lutade sig sedan mot väggen.
"Väck mig när vi är i London," sa hon och stängde ögonen. Jag svarade inte. Hon visste säkert ändå att jag skulle göra det. Jag tänkte ju inte dumpa henne på flyget medans jag lugnt och säkert åkte hem, jag var ju inte en idiot?
Jag försökte också att sova. Att springa var verkligen utmattande. Imorgon hade jag säkert gått ner minst 3 kilo!
Jag vaknade med ett ryck.
"Nu har vi äntligen landat i London, hoppas att ni har haft en bra resa!" sa en kvinna i högtalare.
"Valmira? Vi är framme!" sa jag glatt och knuffade till henne lite och det tog inte lång tid innan hon vaknade och hade packat ihop sina saker.
Jag tog hennes hand och vi gick ut ur flyget tillsammans.
"Vi är hemma!" sa jag högt när vi kom in genom dörren. De andra kom rusandes mot oss och började att krama och pussa oss.
"Fatta vad vi har varit oroliga! Gör aldrig så igen!" sa dom och jag skrattade lite inombords. Liam drog bort mig medans de andra stod och pratade med Valmira.
"Vad gör hon här?" sa han förvirrat. "Hon ska bo hos oss nu," sa jag och kollade på Valmira med ett leende. Nu skulle vi bo nära varandra och aldrig skiljas åt.
"Varför? Vi har inte plats ens!" sa han ännu mer förvirrat. "Hennes pappa är ett patetiskt äckel och våldtäcktsman, hon ska inte bo hos honom. Hon bor här, så är det med det!" sa jag och gick sedan där ifrån. Jag tog upp Valmira i famnen och snurrade runt med henne, samtidigt som jag kysste henne mjukt.
"Kom så ska jag visa dig där du ska sova min ängel!" sa jag och tog hennes hand och så gick vi in i sovrummet.
Liams perspektiv
"Kärlek. Det är så underbart!" utbrast jag och torkade mina tårar. Jag var så känslig just när det gällde kärlek. Dom var riktigt gulliga tillsammans.
"Äh! Skärp dig Liam!" utbrast Harry och skrattade. "Jag fattade inte hur vi kunde försöka att skilja dem åt. Jag känner verkligen skuld."
De andra höll med Harry, även jag. Vi hade verkligen varit dumma att hålla på och förstöra Nialls kärleksliv. "Ska vi ta med dem på någonting?" sa Louis glatt. "Alltså och göra något riktigt riktigt kul!"
"Vi har inte tid med det, våran turné börjar nästa vecka," sa jag. "Just det! Jag höll på att glömma det!" utbrast Louis. "Men ska Valmira följa med på en då eller?"
Jag ryckte på axlarna och fortsatte med att vara inne på twitter. Det var riktigt många som hade tweetat mig idag och frågat om ryktena om Valmira och Niall var sanna, men jag visste inte om jag skulle svara på det, så jag ignorerade frågorna.
"Nästa vecka börjar turnén, helt otroligt nervös och förväntansfull!" skrev jag och inom några sekunder hade redan många fans tweetat mig. Våra fans var verkligen bäst! Jag älskar dem!
Nialls perspektiv
"Så.. Kan du sova här tror du?" sa jag med ett leende. "Egentligen skulle jag vilja att du sov hos mig, men de andra skulle väl bli för avundsjuka!"
Hon skrattade. Jag älskade hennes skratt, hon var för underbar!
"Du är verkligen för bra för att vara sann!" utbrast hon och jag slog armarna om henne och lutade mig nära henne tills jag låg på henne i sängen.
Plöstligt for dörren tills sovrummet upp och in kom Louis.
"Hallå där, hångelparet! - Vi måste snacka!" utbrast han och stirrade på oss. "Om hon ska bo här, får vi faktiskt berätta alla regler vi har." Vi ville egentligen ligga kvar och mysa, men Louis slutade aldrig att kolla på oss, så vi gick till vardagsrummet och satte oss i soffan. Framför oss satt de andra och kollade fundersamt på oss.
"Så? Vad är reglerna?" sa Valmira nyfiket och log ett så sött leende.
"Ja.. Börja du Liam!" sa Louis och kollade på Liam.
"Har vi ens några regler?" frågade Harry förvirrat. "Klart att vi har några regler!" utbrast Louis och skrattade.
"Jaså, vilka då?" sa jag glatt. Självklart visste jag att vi inte hade några regler, men jag ville sa vad Louis skulle få fram. "Ja.. Du vet.." började han och skrattade fortfarande. "Okej okej! Vi har inga regler, men det är dags att införa det nu när vi helt plötsligt är 6 stycken som bor här." Han kollade bestämt på Valmira.
"Jag ska faktiskt gå och börja skriva dem nu, ha det bra boyz och girl!" sa han ivrigt och rusade in i arbetsrummet med ett leende på läpparna.
"Valmira?" började jag och tog hennes hand. "Ja Niall?"
"Du vet ju om att vi ska på turné nästa vecka?" sa jag och höjde ögonbrynen samtidigt som jag log. "Fortsätt," sa hon. Jag nickade och skrattade till lite.
"Vill du följa med?" Jag var nervös för att hon skulle säga nej, men jag ville verkligen att hon skulle följa med. Jag såg att hon satt och funderade.
"Hm.. Jag vet inte Niall.." sa hon oroligt. "Men!" utbrast jag och kollade ner på golvet. "Jag bara skojade älskling! Klart att jag vill följa med! Jag längtar!" utbrast hon och kysste mig. Sen gick hon till sovrummet igen.
Jag log för min själv och nickade. Turnén skulle bli bäst! Valmira var ju med.
"Har ni med er allting?" skrek Louis ifrån bussen.
"Ja, det var nog det sista!" svarade jag och låste huset efter mig. De andra satt redan i bussen och väntade förväntansfullt på att vi skulle åka. Bara för att reta dem, gick jag i slow motion.
"Seriöst Niall! Öka farten din snigel!" utbrast Louis och skrattade lite. Jag skrattade och skyndade mig in i bussen där Valmira stod och log mot mig.
"Bli beredd på ett äventyr du aldrig glömmer," sa jag till henne och kysste henne.
Båda skrattade och jag stängde dörren efter mig.
Bussen körde iväg och alla i bussen hurrade.
Nu kunde jag inte bli lyckligare. Jag hade precis allt som jag behövde nära mig.
Lång del, blev rätt nöjd! :D
Sista delen i novellen!
Nu vill jag att ALLA kommenterar precis vad ni tyckte om hela novellen!
Vad tyckte ni var bra? Vad var mindre bra? Vad ska jag ändra tills nästa gång?
Och skriv önskemål om vad den andra novellen ska handla om så att jag får tips.
Sen vill jag säga tusen tack för kommentarerna som jag har fått, ni är bäst! Även om jag inte får jättemånga kommentarer så är jag i alla fall jätteglad för att ni läser min blogg, puss på er!
Hoppas att ni stannar kvar och läser min blogg till nästa novell också!
The Only Girl In My Life ❤ Part 38
Filed under: The Only Girl In My Life ❤ (avslutad)Detta har hänt:
Jag hade världens bästa plan, jag bara visste det! Världens bästa känsla just nu, men jag hoppades bara att den skulle funka också, så att inte pappan kom på oss. Jag var nästan 100% säker på att jag skulle utföra planen perfekt! Men jag ville vänta tills midnatt, när alla sov, förutom jag.
"Valmira?" viskade jag. "Vakna, det är Niall!" Jag kastade några småstenar på hennes fönster så att hon skulle märka att jag pratade med henne. Nu hoppades jag bara inte att hennes pappa skulle märka det och springa efter mig. Då skulle hela planen vara helt förstörd.
Jag fortsatte att kasta stenar och viska hennes namn.
"Valmira? Vakna, snälla!"
Det var rätt kallt ute, så jag hoppades verkligen att hon snart skulle höra mig och kanske tänka sig att släppa in mig, jag hade liksom ingenstans att sova. Det var dumt av mig att inte ha med mig pengar nog att kunna checka in på ett hotell eller något. Jag trodde ju inte att hennes pappa skulle vara såhär, så jag tänkte ju inte direkt på hotell pengar.
Plötsligt tändes en lampa ifrån andra sidan fönstret och jag backade bakåt så att jag inte stod så nära fönstret nät hon kom. Skuggan i rummet rörde sig mot fönstret och jag fick fram ett leende på läpparna när p stod precis framför mig.
"Niall, vad vill du?" sa hon oroligt och öppnade fönstret. "Pappa kan höra dig, har du tänkt på det? Då åker jag i ännu mer knipa!"
"Jag har ingenstans att sova," sa jag ledset och kollade på henne med en blick som betydde "hey babe, kan jag få sova hos dig?". Hon fnissade till lite, men jag såg att hon funderade.
"Jag vet inte Niall. Om pappa kommer på mig, vet jag inte vad han kommer att göra." Jag gjorde valpminen mot henne och jag såg hur gärna hon egentligen ville släppa in mig.
"Okejdå! Men du får sticka innan gryningen!" sa hon ivrigt och öppnade upp fönstret lite till så att jag kunde hoppa in. "Åh tack! Jag älskar dig!" utbrast jag och närmade mig fönstret igen.
"Tack och lov att du släppte in mig! Jag höll på att frysa ihjäl där ute!" utbrast jag och log. Hon började att skratta medans hon tyst och långsamt stängde fönstret igen.
"Du kan ligga under täcket med mig, så ska jag värma dig," sa Valmira och kollade på mig med en charmig blick.
"Det kan man inte tacka nej till," sa jag och log. Sedan la jag mig ivrigt under täcket.
"Åhh, vad skönt!" Hon skrattade och la sig sedan bredvid mig. Vi låg och hånglade ett tag när plötsligt dörren till Valmiras rum flög upp och jag gömde mig fort under täcket. Tystare hade jag nog aldrig varit i hela mitt liv.
Jag andades knappt. Jag hoppades bara inte att han hörde mitt hjärta, så fort och tungt som det bultade.
"Jag förbjuder dig att någonsin prata eller överhuvudtaget träffa honom igen, är det förstått?" sa hennes pappa när han kom in i rummet.
"Valmira svarade inte, utan satt istället helt tyst.
"Förstått?" upprepade han allvarligt och jag hörde hans steg komma närmare. Jag kände en hand komma innanför täcket och jag misstänkte att det var pappans. Valmira tog min hand och kramade den hårt, vilket visade att han rörde henne så att hon blev rädd.
"Uppfattat," sa Valmira.
"Bra," sa han och jag hörde ett kyss ljud. Jag antog att han kysste henne och Valmira skakade i hela kroppen. Jag ville så gärna bara hoppa fram och slå till det äcklet, men jag hejdade mig. Fotstegen kom längre och längre bort och sedan smälldes dörren till rummet igen, då brast Valmira ut i gråt. "Snälla. Hjälp mig att komma härifrån," sa hon och vände sig om emot mig och jag kramade henne hårt.
"Jag ska, jag lovar." "Har du packat klart?" viskade jag och tittade fram ifrån täcket. "Ja," svarade hon. "Är du redo att sticka ifrån det här skitstället?" sa jag och hon nickade tveksamt.
"Är det säkert?" "Ja, ta mig bara härifrån!" utbrast hon och log snett. Dörren flög upp och in kom pappan med en allvarlig attityd. "Vad fan gör du här?!" utbrast han och kollade på mig. "Och vart ska du älskling?" sa han och riktade blicken mot Valmira. "Du säger inte så till henne!" skrek jag mot honom.
"Jag lämnar, en gång för alla, adjö Fredrik." sa Valmira och slängde igen garderobsdörren.
"Du vågar inte lämna mig." Valmira nickade och tillslut kunde jag inte hålla det inom mig, utan jag slog honom riktigt riktigt hårt, rakt i ansiktet.
Jag hade verkligen laddat upp för detta slaget. Han föll mot golvet och jag inspekterade honom ett tag.
"Kom Valmira!" utbrast jag och tog hennes hand. Vi sprang ut ur rummet, och ut genom dörren. Fredrik kom efter med en snabb fart. Vi sprang och sprang, även om vi var väldigt trötta. Han skulle inte få tag på oss. Detta var vår chans.
Jag hade världens bästa plan, jag bara visste det! Världens bästa känsla just nu, men jag hoppades bara att den skulle funka också, så att inte pappan kom på oss. Jag var nästan 100% säker på att jag skulle utföra planen perfekt! Men jag ville vänta tills midnatt, när alla sov, förutom jag.
"Valmira?" viskade jag. "Vakna, det är Niall!" Jag kastade några småstenar på hennes fönster så att hon skulle märka att jag pratade med henne. Nu hoppades jag bara inte att hennes pappa skulle märka det och springa efter mig. Då skulle hela planen vara helt förstörd.
Jag fortsatte att kasta stenar och viska hennes namn.
"Valmira? Vakna, snälla!"
Det var rätt kallt ute, så jag hoppades verkligen att hon snart skulle höra mig och kanske tänka sig att släppa in mig, jag hade liksom ingenstans att sova. Det var dumt av mig att inte ha med mig pengar nog att kunna checka in på ett hotell eller något. Jag trodde ju inte att hennes pappa skulle vara såhär, så jag tänkte ju inte direkt på hotell pengar.
Plötsligt tändes en lampa ifrån andra sidan fönstret och jag backade bakåt så att jag inte stod så nära fönstret nät hon kom. Skuggan i rummet rörde sig mot fönstret och jag fick fram ett leende på läpparna när p stod precis framför mig.
"Niall, vad vill du?" sa hon oroligt och öppnade fönstret. "Pappa kan höra dig, har du tänkt på det? Då åker jag i ännu mer knipa!"
"Jag har ingenstans att sova," sa jag ledset och kollade på henne med en blick som betydde "hey babe, kan jag få sova hos dig?". Hon fnissade till lite, men jag såg att hon funderade.
"Jag vet inte Niall. Om pappa kommer på mig, vet jag inte vad han kommer att göra." Jag gjorde valpminen mot henne och jag såg hur gärna hon egentligen ville släppa in mig.
"Okejdå! Men du får sticka innan gryningen!" sa hon ivrigt och öppnade upp fönstret lite till så att jag kunde hoppa in. "Åh tack! Jag älskar dig!" utbrast jag och närmade mig fönstret igen.
"Tack och lov att du släppte in mig! Jag höll på att frysa ihjäl där ute!" utbrast jag och log. Hon började att skratta medans hon tyst och långsamt stängde fönstret igen.
"Du kan ligga under täcket med mig, så ska jag värma dig," sa Valmira och kollade på mig med en charmig blick.
"Det kan man inte tacka nej till," sa jag och log. Sedan la jag mig ivrigt under täcket.
"Åhh, vad skönt!" Hon skrattade och la sig sedan bredvid mig. Vi låg och hånglade ett tag när plötsligt dörren till Valmiras rum flög upp och jag gömde mig fort under täcket. Tystare hade jag nog aldrig varit i hela mitt liv.
Jag andades knappt. Jag hoppades bara inte att han hörde mitt hjärta, så fort och tungt som det bultade.
"Jag förbjuder dig att någonsin prata eller överhuvudtaget träffa honom igen, är det förstått?" sa hennes pappa när han kom in i rummet.
"Valmira svarade inte, utan satt istället helt tyst.
"Förstått?" upprepade han allvarligt och jag hörde hans steg komma närmare. Jag kände en hand komma innanför täcket och jag misstänkte att det var pappans. Valmira tog min hand och kramade den hårt, vilket visade att han rörde henne så att hon blev rädd.
"Uppfattat," sa Valmira.
"Bra," sa han och jag hörde ett kyss ljud. Jag antog att han kysste henne och Valmira skakade i hela kroppen. Jag ville så gärna bara hoppa fram och slå till det äcklet, men jag hejdade mig. Fotstegen kom längre och längre bort och sedan smälldes dörren till rummet igen, då brast Valmira ut i gråt. "Snälla. Hjälp mig att komma härifrån," sa hon och vände sig om emot mig och jag kramade henne hårt.
"Jag ska, jag lovar." "Har du packat klart?" viskade jag och tittade fram ifrån täcket. "Ja," svarade hon. "Är du redo att sticka ifrån det här skitstället?" sa jag och hon nickade tveksamt.
"Är det säkert?" "Ja, ta mig bara härifrån!" utbrast hon och log snett. Dörren flög upp och in kom pappan med en allvarlig attityd. "Vad fan gör du här?!" utbrast han och kollade på mig. "Och vart ska du älskling?" sa han och riktade blicken mot Valmira. "Du säger inte så till henne!" skrek jag mot honom.
"Jag lämnar, en gång för alla, adjö Fredrik." sa Valmira och slängde igen garderobsdörren.
"Du vågar inte lämna mig." Valmira nickade och tillslut kunde jag inte hålla det inom mig, utan jag slog honom riktigt riktigt hårt, rakt i ansiktet.
Jag hade verkligen laddat upp för detta slaget. Han föll mot golvet och jag inspekterade honom ett tag.
"Kom Valmira!" utbrast jag och tog hennes hand. Vi sprang ut ur rummet, och ut genom dörren. Fredrik kom efter med en snabb fart. Vi sprang och sprang, även om vi var väldigt trötta. Han skulle inte få tag på oss. Detta var vår chans.
The Only Girl In My Life ❤ Part 37
Filed under: The Only Girl In My Life ❤ (avslutad)Detta har hänt:
"Du stannar väl hos mig?" sa hon sen efter ett tag.
"Alltid. Jag stannar alltid hos dig," svarade jag och kysste henne. Lampan i hallen tändes och framför oss stod hennes pappa. Han såg inte glad ut. Tvärt om. Han såg riktigt arg ut när han stod med armarna i kors och hans ögonbryn som satt långt ner på huvudet.
Som sagt. Nu skulle jag aldrig lämna Valmira igen. Någonsin.
Mitt hjärta bultade som aldrig förr. Oroandet över Valmira tog aldrig slut. Direkt när han hade tagit Valmira, kände jag oron sprida sig inom hela mig. Vad skulle han göra med henne? Jag ville inte direkt bara sitta här och vänta påa tt något skulle hända, fastän Valmira hade sagt åt mig att stanna på hennes rum.
Rösterna som jag förut hade hört utifrån, hade nyss försvunnit. Nu var det helt tyst. Det enda jag hörde var ett par barn utanför lägenheten som lekte.
Nej, jag skulle inte sitta här och låtsas som om ingeting var på gång där ute. Jag lyfte mig fort ifrån sängen och rusade ut i köket där Valmira och hennes pappa stod. I just det ögonblicket slog han till Valmira och hon föll ner på golvet med en smäll.
"Vad fan gör du?" skrek jag mot honom och sprang fram till Valmira som låg medvetslöst kvar på golvet. "Kom igen Valmira, vakna!" utbrast jag och tryckte mig mot hennes kropp. Jag strök min hand över hennes härliga hår.
Min blick färdades uppåt, där pappan kollade på mig med en allvarlig och arg blick.
"Hon förtjänar det," sa han och fortsatte att behålla blicken mot mig. Då kunde jag inte stå emot frestelsen. Jag reste mig snabbt upp och slog honom rakt vid tinningen så han flög bort mot bordet. Han var nog inte alls beredd på det.
"Du förtjänade det," sa jag kaxigt och satte mig sedan ner hos Valmira igen. Jag hörde fotstegen komma närmare mig och jag vände mig om för att se var han var. Jag såg honom inte.
"Niall.."
"Valmira?" utbrast jag och vände tillbaks huvudet och blicken mot Valmira. "Jag är ledsen att jag inte kom tidigare!" Hon vickade på huvudet. "Det gör inget."
Tårarna började att rinna och jag gav Valmira en lätt kyss, men den varade ine länge förrän något greppade tag i mig och slängde mig tvärs över köket.
"Håll dig borta ifrån Valmira!" skrek han och ställde sig för henne så att jag inte kunde se henne mer. "Nej, du håller dig borta ifrån henne!" skrek jag efter honom medans jag fortfarande låg kvar på golvet. Han gick mot mig i snabba steg och jag började att bli rätt så rädd nu. "Låt mig vara, din pedofil!" skrek jag och försökte att krypa lite bakåt, men han var snabbare. Han tog min arm och drog mig hela vägen till dörren och puttade sen ut mig och låste dörren efter sig.
"Du låter Valmira vara!" skrek jag efter honom in i postluckan. Inifrån hörde jag Valmira gråta, men hon tystnade snabbt efter en smäll hördes. Jag antog att han hade gjort det igen på henne.
Jag orkade inte mer. Jag skulle aldrig kunna skydda Valmira om jag satt här ute och inte kom in. Just nu skulle jag behöva en av Louis smarta planer.
"Du kommer aldrig någonsin att få se henne igen," hördes en röst inifrån lägenheten och jag började att gråta igen. Jag älskar Valmira, han fick inte skada henne mer!
'
Jag hade världens bästa plan, jag bara visste det! Världens bästa känsla just nu, men jag hoppades bara att den skulle funka också, så att pappan inte kom på oss. Jag var nästan 100% säker på att jag skulle utföra planen perfekt! Men jag ska vänta tills midnatt, när alla ligger och sover, förutom jag.
Förlåt för en kort del, men jag har inte så mycket tid att skriva idag..
I nästa novell ska det finnas med långa delar, det lovar jag!
I nästa novell ska det finnas med långa delar, det lovar jag!
Kommentera nu! :D
The Only Girl In My Life ❤ Part 36
Filed under: The Only Girl In My Life ❤ (avslutad)Detta har hänt:
"Jag älskar dig Niall," sa jag efter han hade sättit ner mig igen.
"Jag älskar dig också Valmira!" sa han och log. "Om du bara visste hur mycket jag har saknat dig!" Jag ryckte på axlarna och log.
När jag verkligen inte trodde att det kunde bli bättre, så kom Niall. Han har verkligen förändrat mitt liv. Jag tänkte tillbaks på gången då vi träffades. Hur kaxig jag hade varit mot honom, som bara var så oskyldig. Det var verkligen tur att jag gav honom en chans att visa mig att han inte var en sån kändis som jag trodde att han var - en kaxig, brottslig kändis. Så fel jag hade!
"Kom!" sa han lugnt och tog min hand.
"Berätta nu allt för mig," började Niall. När jag just var så glad, skulle han bara göra allting piss med att säga till mig att berätta. "Det är inget!" sa jag tröttsamt. Han höjde ögonbrynen och kollade ner på min arm.
"Varför har du isåfall skarsår på armen?" Jag skämdes för det jag hade gjort, det gjorde jag verkligen, men jag visste inte vad jag skulle säga till Niall om det.
"Valmira? Jag älskar dig och jag vill hjälpa dig, men det går inte om du inte låter mig göra det," sa han och kollade djupt in i mina ögon samtidigt som han tog min hand och kramade den hårt.
Tårarna rann ner för min ena kind och när han upptäckte det, torkade han bort det. "Snälla," fortsatte han.
Jag drog igenom handen i håret en gång och kollade fortfarande ner i marken.
"Pappa har våldtagit mig Niall," sa jag och kollade upp. Det blev tyst ett tag, men jag visste att Niall snart skulle säga något. "Hur många gånger?" frågade han med gråten i halsen. Det hördes på rösten att han grät inombords.
Jag vickade på huvudet och drog handen genom håret en gång till. Runt om oss satt det folk som kollade konstigt på oss, men vi brydde oss inte så mycket. "Valmira. Hur många gånger?" upprepade han allvarligt.
Jag hann knappt reagera förrän Niall just hade flygit upp ur stolen och rusat ut ur cafét. Bakom honom kom jag i full fart, men det var svårt att hänga med Nialls ovanliga hastighet. Jag såg verkligen att han var arg, men gud visste vad han skulle göra. Han hade tvingat ur mig hur många gånger pappa hade våldtagit mig, men just den delen var känslig för mig.
"Niall, snälla! Ta det lugnt!" skrek jag, samtidigt som jag grät. Jag ville verkligen inte att han skulle bry sig om det, men när han ville något, så skulle det bli så, det visste jag.
"Niall, nu räcker det för fan!" skrek jag när Niall precis skulle öppna dörren till lägenheten. Jag slängde mig själv i marken och tog händerna för huvudet. "Jag orkar inte mer! Kan du bara lyssna på mig?!" fortsatte jag.
"Tror du att jag bara tänker strunta i att min flickväns pappa håller på med min flickvän hur han vill? Slår henne, tafsar på henne, ja för fan allting!" skrek han och vände sig om med ett snabbt ryck.
"Jag vet att du inte vill låtsas som om ingenting har hänt, men för min skull, snälla?" sa jag gråtandes och kollade upp på honom. I hans ansikte såg jag att han verkligen inte ville släppa det, men jag ville inte att han bara skulle rusa in och göra något dumt av allting. "Det kanske inte kommer att hända igen?"
"Det kvittar! Han har gjort det mer än 3 gånger! Han borde för tusan sitta bakom galler!" utbrast han och fnös till.
Nialls perspektiv
Jag kunde inte förstå hur Valmira kunde tänka som hon gjorde! Hon borde vara den som nästan är mest arg just nu och hon kan ju knappast må bra. Jag ville så gärna göra något för Valmiras skull just nu, men det gick bara inte. Jag ville så gärna slå till honom eller helt ut av döda honom på alla tänkbara sätt, men jag hade även mitt rykte att tänka på. Jag kunde inte springa runt och mörda folk, hur mycket jag än ville.
Långsamt gick jag ner för trappstegen, utan att släppa Valmira genom blicken där hon förtvivlat satt på marken och grät.
Jag hukade mig ner framför henne och tog hennes hand. Då kollade hon upp och runt hennes ögon fanns det massor av vatten, även inuti ögonen fanns vatten.
"För din skull Valmira. Bara för att jag älskar dig," sa jag. Hon tog handen för huvudet.
"Jag älskar dig!" utbrast hon och kysste mig. Kyssen varade länge och den smakade otroligt gott måste jag medge. "Jag vet hur mycket du ville slå honom, men det kanske inte händer igen. Jag kan ge honom en chans till, sen får du göra precis vad du vill, jag lovar!" sa Valmira efter våra läppar hade skilts åt.
"Okej, tack älskling!" sa jag och kramade om henne. "Är du beredd?" Jag tog hennes hand och drog upp henne ifrån den snöiga marken. Tillsammans gick vi trappsteg för trappsteg upp mot lägenheten och öppnade sakta dörren, så tyst som det bara gick, för att ingen skulle höra oss.
"Du stannar väl hos mig?" sa hon sen efter ett tag.
"Alltid. Jag stannar alltid hos dig," svarade jag och kysste henne. Lampan i hallen tändes och framför oss stod hennes pappa. Han såg inte glad ut. Tvärt om. Han såg riktigt arg ut när han stod med armarna i kors och hans ögonbryn som satt långt ner på huvudet.
Som sagt. Nu skulle jag aldrig lämna Valmira igen. Någonsin.
The Only Girl In My Life ❤ Part 35
Filed under: The Only Girl In My Life ❤ (avslutad)Detta har hänt:
"Vi är framme i Sverige Mr.Horan!" sa hon glatt och kollade upp i taket. "Öm.. Jaha!" sa jag och kände pinsamheten fylla sig i min kropp. Jag tog mina saker och gick sedan bort ifrån min plats.
"Tack..." började jag och blicken föll mot hennes namnbricka som fanns vid bröstet. "Rebecca." Hon log mot mig och visade utgången. Sen gick jag med snabb och bestämd fart, igenom gången och ur genom flygplanet.
Jag gick längs parken ett långt tag. Känslan av att vilja komma hem till värmen försvann medans jag gick. Jag hade verkligen ingen anledning av att gå hem igen. Som jag har läst i böcker och sett på film, så ska man inte gå tillbaks till de som gjort en illa. Och det tänkte jag inte göra heller, så var de bara.
Mina ögon slogs ihopa långsamt. Jag förställde mig Niall stå framför mig och le sitt finaste leende emot mig. Sen skulle han närma sig och våra läppar skulle röra vid varandra. Det pirrade till av tanken och jag fylldes med värme, även fast det inte hände på riktigt.
Mitt huvud riktades uppåt mot himlen som svagt började att mörkna. Just då kände jag hur nått kallt kom i mitt ansikte och jag fick stänga mina ögon igen och rikta huvudet neråt för att gnugga av ögonen lite.
Sen när jag kunde se igen, insåg jag att det snöade. Det snöade jättemycket och alla barnen i parken började att springa runt av glädje och sträckte ut tungan för att fånga snön på den. Hela staden fylldes av glädje och alla människorna, även jag.
Vinterns första snö.
Nialls perspektiv
Det snöade. Det snöade verkligen! Jag älskade snö! Enligt mig, var det nästan det bästa med julen, förutom då julklapparna som kom lite före. Jag kollade ut ur taxins fönster och mitt ansikte kunde inte sluta att le.
Alla människor vad fyllda av glädje och jag såg hur alla som bodde i lägenheterna gick ut och snurrade runt i snön som föll mot marken.
Stockholm var så mysigt med alla julljusen som satt uppe på hus, i träden och på marken och sen snön till det, det var som pricken över i:et. Så vackert!
Jag betalade taxin och gick sedan ut. Tur att jag tog min vinterjacka, annars skulle jag nog frysa jättemycket, vilket jag alltid gjorde under vintertid, men jag älskade vintern ändå.
Nu kunde nästan inget bli bättre en sån här December dag, förutom om Valmira kom. Då skulle allting bara vara perfekt. Och just när jag nu tänkte så att det knakade på Valmira, medans jag var påväg till henne, stannar jag upp och kollar rakt framåt. Där står den vackraste tjejen som finns, och det gjorde det verkligen!
Hon snurrade runt i den fallande snön, precis som alla andra och såg lyckligare ut än någonsin. Hennes bruna hår var döljt under den vita mössan hon hade runt huvudet med en liten knopp på.
Ett tag stod jag och bra la märke till allt som hon hade på sig och gjorde. Ett tag stod jag bara och log. Hela jag log. Ända ifrån topp till tå.
Valmiras perspektiv
Det var verkligen den mest vackra tiden på året, som Justin Bieber sjunger i sin mistletoe. För att inte känna mig utanför, gjorde jag samma sak som nästan precis alla gjorde just nu - bara snurrade runt och hade det härligt, medans snön fint och långsamt föll mot marken.
Mitt ansikte log. Det kändes annorlunda, med tanke på allting som hänt under den senaste tiden, då jag bara hade gråtit floder av saknad och smärta. Det kändes som om snön hade återförenat mig med glädjen.
Efter ett tag av snurrande, kände jag mig lite yr och bestämde mig för att rikta huvudet neråt igen för att ta de lite lugnt.
Jag kollade runt omkring mig och såg hur glada alla verkligen var och jag skrattade för mig själv av synen, men när jag riktade blicken framåt, föll den mot en person som stod en bit ifrån mig.
Först kunde jag inte riktigt se vem det var, men sedan började personen att närma sig, och då såg jag precis vem det var. Hela mitt ansikte fylldes av ännu mer glädje och jag började att springa.
När vi båda var så nära varandra att vi nästan slog i varandra, hoppade jag upp i hans famn och han lyfte mig sakta men säkert upp. Jag tog mina händer runt hans nacke och han höll sina händer under mig för att hålla upp mig. Våra läppar möttes och det förvandlades till en kyss.
"Jag älskar dig Niall," sa jag efter han hade sättit ner mig igen.
"Jag älskar dig också Valmira!" sa han och log. "Om du bara visste hur mycket jag har saknat dig!" Jag ryckte på axlarna och log.
När jag verkligen inte trodde att det kunde bli bättre, så kom Niall. Han har verkligen förändrat mitt liv.
Jag tänkte tillbaks på gången då vi träffades. Hur kaxig jag hade varit mot honom, som bara var så oskyldig. Det var verkligen tur att jag gav honom en chans att visa mig att han inte var en sån kändis som jag trodde att han var - en kaxig, brottslig kändis. Så fel jag hade!
"Kom!" sa han lugnt och tog min hand.
Det blir kanske lite fler delar ändå, men jag vet inte exakt hur många!
Ledsen för att det inte blev en del igår..
Kommentera för er allihopa! :D
Jag gick längs parken ett långt tag. Känslan av att vilja komma hem till värmen försvann medans jag gick. Jag hade verkligen ingen anledning av att gå hem igen. Som jag har läst i böcker och sett på film, så ska man inte gå tillbaks till de som gjort en illa. Och det tänkte jag inte göra heller, så var de bara.
Mina ögon slogs ihopa långsamt. Jag förställde mig Niall stå framför mig och le sitt finaste leende emot mig. Sen skulle han närma sig och våra läppar skulle röra vid varandra. Det pirrade till av tanken och jag fylldes med värme, även fast det inte hände på riktigt.
Mitt huvud riktades uppåt mot himlen som svagt började att mörkna. Just då kände jag hur nått kallt kom i mitt ansikte och jag fick stänga mina ögon igen och rikta huvudet neråt för att gnugga av ögonen lite.
Sen när jag kunde se igen, insåg jag att det snöade. Det snöade jättemycket och alla barnen i parken började att springa runt av glädje och sträckte ut tungan för att fånga snön på den. Hela staden fylldes av glädje och alla människorna, även jag.
Vinterns första snö.
Nialls perspektiv
Det snöade. Det snöade verkligen! Jag älskade snö! Enligt mig, var det nästan det bästa med julen, förutom då julklapparna som kom lite före. Jag kollade ut ur taxins fönster och mitt ansikte kunde inte sluta att le.
Alla människor vad fyllda av glädje och jag såg hur alla som bodde i lägenheterna gick ut och snurrade runt i snön som föll mot marken.
Stockholm var så mysigt med alla julljusen som satt uppe på hus, i träden och på marken och sen snön till det, det var som pricken över i:et. Så vackert!
Jag betalade taxin och gick sedan ut. Tur att jag tog min vinterjacka, annars skulle jag nog frysa jättemycket, vilket jag alltid gjorde under vintertid, men jag älskade vintern ändå.
Nu kunde nästan inget bli bättre en sån här December dag, förutom om Valmira kom. Då skulle allting bara vara perfekt. Och just när jag nu tänkte så att det knakade på Valmira, medans jag var påväg till henne, stannar jag upp och kollar rakt framåt. Där står den vackraste tjejen som finns, och det gjorde det verkligen!
Hon snurrade runt i den fallande snön, precis som alla andra och såg lyckligare ut än någonsin. Hennes bruna hår var döljt under den vita mössan hon hade runt huvudet med en liten knopp på.
Ett tag stod jag och bra la märke till allt som hon hade på sig och gjorde. Ett tag stod jag bara och log. Hela jag log. Ända ifrån topp till tå.
Valmiras perspektiv
Det var verkligen den mest vackra tiden på året, som Justin Bieber sjunger i sin mistletoe. För att inte känna mig utanför, gjorde jag samma sak som nästan precis alla gjorde just nu - bara snurrade runt och hade det härligt, medans snön fint och långsamt föll mot marken.
Mitt ansikte log. Det kändes annorlunda, med tanke på allting som hänt under den senaste tiden, då jag bara hade gråtit floder av saknad och smärta. Det kändes som om snön hade återförenat mig med glädjen.
Efter ett tag av snurrande, kände jag mig lite yr och bestämde mig för att rikta huvudet neråt igen för att ta de lite lugnt.
Jag kollade runt omkring mig och såg hur glada alla verkligen var och jag skrattade för mig själv av synen, men när jag riktade blicken framåt, föll den mot en person som stod en bit ifrån mig.
Först kunde jag inte riktigt se vem det var, men sedan började personen att närma sig, och då såg jag precis vem det var. Hela mitt ansikte fylldes av ännu mer glädje och jag började att springa.
När vi båda var så nära varandra att vi nästan slog i varandra, hoppade jag upp i hans famn och han lyfte mig sakta men säkert upp. Jag tog mina händer runt hans nacke och han höll sina händer under mig för att hålla upp mig. Våra läppar möttes och det förvandlades till en kyss.
"Jag älskar dig Niall," sa jag efter han hade sättit ner mig igen.
"Jag älskar dig också Valmira!" sa han och log. "Om du bara visste hur mycket jag har saknat dig!" Jag ryckte på axlarna och log.
När jag verkligen inte trodde att det kunde bli bättre, så kom Niall. Han har verkligen förändrat mitt liv.
Jag tänkte tillbaks på gången då vi träffades. Hur kaxig jag hade varit mot honom, som bara var så oskyldig. Det var verkligen tur att jag gav honom en chans att visa mig att han inte var en sån kändis som jag trodde att han var - en kaxig, brottslig kändis. Så fel jag hade!
"Kom!" sa han lugnt och tog min hand.
Det blir kanske lite fler delar ändå, men jag vet inte exakt hur många!
Ledsen för att det inte blev en del igår..
Kommentera för er allihopa! :D
The Only Girl In My Life ❤ Part 34
Filed under: The Only Girl In My Life ❤ (avslutad)Detta har hänt:
"Självklart!" sa jag och försökte att inte visa min ilska så mycket, utan log mitt finaste leende istället. Otur som jag hade, var det ju såklart inte bara hon som ville ta foto, utan flera stycken andra också. Jag sa ja till de flesta, men sen fick jag ursäkta mig och säga att jag missade mitt flyg om jag inte gick nu och då förstod dem mig och lät mig äntligen gå efter 30 minuters fan-shit.
"En biljett till Sverige, så fort det bara går!" sa jag i biljettkassan och kvinnan räckte fram en biljett och jag betalade henne.
Jag hörde fortfarande fansen komma rusande efter mig, men jag orkade inte vända mig om, fastän jag ändå var rätt pigg. Deras röster hördes också fortfarande, men de var svagare än förut.
"Tror du att vi kan gå fram och fråga om autograf?" sa någon. "Kan inte du ta foto på honom med mig så kan jag fråga honom?" sa några andra.
Alla röster snurrade runt i mitt huvud som ett pariserhjul som inte gick att få stopp på och i just detta ögonblicken önskade jag att jag faktiskt var döv, även om det var en knäpp önskning!
Jag påminde mig själv om att andas och pustade ut med ett högt ljud som fyllde mina öron ännu mer.
Mina ögon stängdes. Framför mig såg jag Valmira och mig. Vi höll om varandra och hennes leende bländade mina ögon.
Jag hoppades ypperligt att det jag förställde mig, någon gång inom en snar framtid skulle inträffa. Det var inte omöjligt. Biljetten i min hand fångade upp min blick och jag kollade noga vad det stod. "Arlanda - Sverige. Gate 5. Avgång 16:23. Påstigning 16:07" stod det på biljetten och jag pustade ut en gång till. Änn så länge var klockan fortfarande bara halv fyra, så det var ett tag till tills jag fick gå på flyget.
Påvägen till min gate, stannade jag upp och kollade in i en affär där det fanns tidningar och godis. Självklart var jag ju tvungen att handla lite godis och en tidning att ha på flyget. Annars skulle jag tänka på Valmira alldeles för mycket.
"One Direction - The WorldFamous Boyband" stod det på en tidning och känslan av att läsa lite i tidningen gick inte att stå emot, så jag ryckte åt mig tidningen och bläddrade snabbt igenom den tills One Direction sidan kom upp och då läste jag en intervju som vi hade varit med i. Rätt intressant att se om det som journalisterna skriver, är sant. Vilket det för det mesta inte är, men allt som stod i tidningen, var praktiskt taget sant.
"Påstigning gate 5 - Arlanda Sverige!" ropade de ut i högtalarna och jag köpte snabbt en annan tidning, eftersom jag redan hade läst den om oss själva. Sen rusade jag snabbt emot gaten.
"Välkommen ombord!" sa en flygvärdinna när jag kom in på flyget. Hennes blick var väldigt charmig, vilket gjorde mig smickrad, men jag tänkte inte mer på det, utan försökte istället att hitta min plats. 18A skulle det vara. Jag hade en sådan tur, eftersom jag alltid ville sitta vid fönstret och det fick jag alltid också av en konstig anledning.
Denna gången var det ingen som satte sig bredvid mig. Ingen Frida som man redan hade mött på två gånger tidigare. Rätt skönt att få mer plats att sova på, tänkte jag för mig själv och lutade mig långsamt tillbaks.
Valmiras perspektiv
"Var tusan ska du lilltjejen?!" utbrast pappa och jag smällde igen dörren med en stor, hög smäll. Jag skulle aldrig sluta gråta efter detta, aldrig. Just nu ville jag ge upp mer än någonsin. Om det inte hade varit för Niall och Johan, så hade jag gjort självmord för längesedan. Just nu var det Niall som fick mig att vilja leva, annars var det bara att ge upp.
"Din mamma har lämnat oss! Och undrar varför! Din dåliga attityd!" hade pappa skrikit åt mig och jag hade blivit helt mållös. Mamma. Hon och jag som hade varit som bästavänner nästan, hade bara lämnat mig i sticket med ett patetiskt äckel! Nu såg jag allting klart. Nu förstod jag varför mamma inte hade varit hemma på nästan två veckor. Och pappa hade inte sagt ett knyst den fegisen!
Fel. Jag var fegisen här. Jag vågade inte stå upp emot pappa, utan bara flydde och gjorde bara allting värre. Jag skulle just vända om för att samla mod och gå tillbaks, men hejdade mig när jag började tänka på vad han skulle göra. Istället satte jag mig på en bänk, tog fram kniven och började att dra lätta drag genom armen.
Jag ville inte göra detta, men om jag inte fick ta självmord, var jag bara tvungen att göra något åt allting som hände. Om alla ville att jag skulle ha smärta, så skulle jag väl ha smärta då!
Nialls perspektiv
"Mr.Horan?" jag ryckte till och fann en flygvärdinna framför mig. Då såg jag att det var samma som hade kollat på mig innan och hon log stort emot mig medans hon tog på min axel. Jag säg även att hon hade håret fint och ordentligt uppsatt i en knut.
Till sist såg jag att flyget var tomt. Det var bara hon och jag där. "Har vi störtat?" utbrast jag och ställde mig upp chockat. Hon började att asgarva och jag insåg att jag nog hade lite fel.
"Vi är framme i Sverige Mr.Horan!" sa hon glatt och kollade upp i taket. "Öm.. Jaha!" sa jag och kände pinsamheten fylla sig i min kropp. Jag tog mina saker och gick sedan bort ifrån min plats.
"Tack..." började jag och blicken föll mot hennes namnbricka som fanns vid bröstet. "Rebecca." Hon log mot mig och visade utgången. Sen gick jag med snabb och bestämd fart, igenom gången och ur genom flygplanet.
The Only Girl In My Life ❤ Part 32
Filed under: The Only Girl In My Life ❤ (avslutad)Detta har hänt:
"Antaglien Valmira eller?" sa Harry och log. Jag nickade och log jag med, sen gick vi och började att fixa maten. "Kan vi inte ta Nialls favorit? Bara för att göra honom nått sånär glad igen?" sa Zayn och log stort.
"Ja, det gör vi! Jag vill inte bli slagen såhär ung!" utbrast Harry och såg väldigt nervös ut. Han var så feminin som vanligt..
Harry, Harry, Harry..
"Bonjour Nialler! Bon appetit!" utbrast vi och höll fram maten mot Niall när han kom in i köket. "Ska du inte ha?" sa Harry besviket när vi insåg att han bara ignorerade oss och gick förbi. Inte ens då sa han eller gjorde något.
Vi alla kollade på varandra besviket och ryckte på axlarna. "Det luktade gott," sa Niall och kom tillbaks för att ta tallriken med mat och sen gick han in på rummet igen.
Vi alla fnissade lite och satte oss sen vid soffan för att glo på tv:n lite. Vi satte igång och kollade på fotboll. Det var Sverige emot England. "Vem satsar du på Louis?" sa Zayn och skrattade lite. Han och jag brukade alltid tävla om vilket lag som skulle vinna och om jag till exempel satsade på England och dem sen vann, så skulle Zayn fixa en present till mig. Han visste att jag alltid brukade vinna, men han gav inte upp förrän han hade vunnit.
"England såklart!" sa jag och skrattade högt. "Fan! Det skulle ju jag ta!" utbrast han besviket, fast man såg att det var lite fejkat. "Var beredd på att göra av med pengar lille man!" sa jag och skrattade.
De andra skrattade också och vi alla började sen att heja på matchen.
Nialls perspektiv
"Hur är det med dig Valmira?" frågade jag när jag hörde att hon lät ledsen i rösten. "Är du inte glad att vi har återförenats igen eller vad man säger?" Jag hörde hur hon började att gråta ännu mer och jag kände mig dum som hade frågat som jag gjorde. "Valmira? Vad är det?" upprepade jag. "Snälla berätta!"
"Jag kan inte," sa hon förtvivlat. "Jo. Jag älskar dig och vi ska inte ha hemligheter för varandra! Berätta nu!" sa jag bestämt. "Pappa..." började hon långsamt. "Fortsätt," sa jag nyfiket.
"Pappa.. har misshandlat mig och.." sa hon och började att gråta en gång till. "Han vadå?!" utbrast jag av ilska och chock. "Jag var inte klar. Han har även tafsat på mig," fortsatte hon. Jag satt först helt tyst av chock och visste inte vad jag skulle säga.
"Mina bästavänner är inte mina bästavänner och jag har ingen just nu.. Jag behöver dig!" utbrast hon. "Jag är påväg älskling!" sa jag och la på.
Jag hade fortfarande chocken och ilskan kvar i kroppen, men jag försökte att lugna ner mig ett tag. Jag rusade snabbt ut i köket och letade fram mitt pass och tog på mig en grå/blå kofta.
"Var ska du?" sa Louis misstänksamt. "Det har inte du med att göra!" utbrast jag, eftersom jag fortfarande var arg på honom för det dem hade gjort. Han stirrade på mig med en min som visade att han menade allvar.
"Om du tvunget ska veta, pappa, så ska jag faktiskt till Valmira! Kommer du ihåg henne? Hon som jag var tillsammans med, men du var så avunsjuk så du skiljde oss åt och ljög för oss båda!" utbrast jag och for ut ur dörren.
Harrys perspektiv
Efter Niall just hade skällt ut Louis igen och rusat ut ur dörren, hade Louis bara nickat skyldigt och ledsamt och sen sakta gått in till sovrummen och stängt dörren.
"Det var inte bara Louis fel, det måste vi berätta för Niall," sa jag till de andra och de nickade instämmande. Jag gick in till Louis och fann han liggandes i sin säng med en otroligt ledsen min.
"Hur är det Louis?" fick jag fram och satte mig på sängen bredvid. Hans blick fanns fortfarande fastklistrad i taket. "Han kommer aldrig att förlåta mig, ellerhur?" sa han förtvivlat. Jag ville inte svara, för vi båda visste nog svaret på den frågan. Det vi alla hade gjort var fel, fast vi insåg inte det förrän det hade hänt.
"Hur är det Louis?" fick jag fram och satte mig på sängen bredvid. Hans blick fanns fortfarande fastklistrad i taket. "Han kommer aldrig att förlåta mig, ellerhur?" sa han förtvivlat. Jag ville inte svara, för vi båda visste nog svaret på den frågan. Det vi alla hade gjort var fel, fast vi insåg inte det förrän det hade hänt.
"Han tror verkligen att jag försökte att förstöra för honom, men jag gjorde det ju bara för honoms skull! Nu när jag verkligen vet hur dem känner för varandra så ångrar jag mig mer än någonsin för det jag gjorde, men han förstår bara inte det," fortsatte han.
"Jag förstår det, och de andra gör säkert också det," sa jag för att muntra upp honom lite, men jag trodde inte att det skulle hjälpa så mycket.
"Men det är inte det som räknas.." sa han igen irriterat. Jag klappade honom lite på axeln och sen gick jag ut till de andra igen. Två av fem var olyckliga just nu. Vad skulle hända next?
Nialls perspektiv
På flygplatsen möttes man upp av skrikande fans som tydligen hade fått reda på att jag var här, av någon konstig anledning. Nya tekniker. Att det inte kunde vara stenåldern fortfarande, då skulle dte inte finnas internet där folk kunde sprida saker och inga mobiler iheller. Fast då skulle inte jag kunna prata med Valmira om kvällarna.
Det är ett minus!
"Kan jag få ta ett foto med dig?" sa en tjej och jag kunde inte säga nej till mina fans. Det var ju faktiskt dem som gjorde att jag var här idag. "Självklart!" sa jag och försökte att inte visa min ilska så mycket, utan log mitt finaste leende istället. Otur som jag hade, var det ju såklart inte bara hon som ville ta foto, utan flera stycken andra också. Jag sa ja till de flesta, men sen fick jag ursäkta mig och säga att jag missade mitt flyg om jag inte gick nu och då förstod dem mig och lät mig äntligen gå efter 30 minuters fan-shit.
"En biljett till Sverige, så fort det bara går!" sa jag i biljettkassan och kvinnan räckte fram en biljett och jag betalade henne.
hallåååj allihopa!
vill bara säga att det inte blir så många delar till i novellen, utan kanske 3-4 stycken till eller så ;)
vill bara säga att det inte blir så många delar till i novellen, utan kanske 3-4 stycken till eller så ;)
vad tyckte ni om delen?
kommentera för mer! :)
The Only Girl In My Life ❤ Part 31
Filed under: The Only Girl In My Life ❤ (avslutad)Detta har hänt:
Jag andandes in djupt och sen tryckte jag på "ring". Fem signaler gick fram och sen svarade han med rösten jag länge hade saknat och aldrig trott att jag skulle få höra mer.
"Hey, det är Niall," sa han och jag kände mig rätt glad inombords, även efter allt som hade hänt på sista tiden.
"Vad vill du Valmira?" sa han med en irriterad röst. "Okej.. Jag vet att du inte dirket vill veta av mig, men jag vill faktiskt veta varför! Du bara stack utan att säga något och bad Louis och Zayn att göra slut till dig! Mitt hjärta är krossat!" utbrast jag och tårarna som jag trodde var slut, började att falla ner för mina kinder igen.
Det blev tyst ett tag då jag trodde att han hade lagt på, men det hade han inte. "Vänta! Det var ju du som stack utan att säga något! Jag satt faktiskt ute i väntrummet och väntade på att du skulle vakna! Stå inte och skyll på mig för något som du gjorde! Det är mitt hjärta som är krossat! Och det var du som sa till de andra att göra slut med mig från dig!" utbrast han. "Niall, jag har aldrig sagt åt dem att göra det!" sa jag med gråten i halsen. "Inte jag i heller! Jag älskar ju dig och kommer aldrig att släppa taget om dig," sa han. "Jag älskar dig också Niall! Du måste tro mig!" "Jag tror dig Valmira. Jag ska bara skälla ut de andra nu ett bra tag. Vi hörs sen, okej? Puss!" sa han och la på. Fan för de andra som hade gjort såhär emot oss! Avundsjuka på långt håll!
Louis perspektiv
"Louis William Tomlinson!" skrek Niall ifrån sovrummen. Det lät inte bra. Jag höll just på att göra en macka när Niall rusade in i köket och började att jaga mig.
"Hur kan du göra så emot mig?! Mot Valmira?!" utbrast han och fortsatte att springa efter mig. Niall var snabb, medans jag var rätt långsam.
Efter en stund så satte sig Niall ner i soffan med händerna över ansiktet.
"Jag trodde att jag kunde lite på dig!" utbrast han och jag hörde att han var riktigt ledsen. "Tack vare dig höll jag just på att förlora det enda jag älskade mest här i världen!" Just nu kände jag skulden i mitt hjärta. Hur arg och irriterad jag skulle vara på honom om han skulle förstört såhär för mig. "Niall, jag är...." började jag, men blev snabbt avbruten.
"Bara gå! Låt mig vara!" utbrast han och började slå med ena handen efter mig. För bådas säkerhet, plus allting i våran närhet, gick jag därifrån med skulden inom mig. "Förlåt Niall," sa jag tyst och ledset innan jag stängde dörren om mig och gick in i sovrummet. Detta var antagligen det största misstaget som jag någonsin hade gjort. Och jag skulle föreställa den mognaste, äldsta och ansvarigaste av oss alla. Jag som var äldst.
Egentligen var jag bara en barnunge. Till och med Harry var tusen gånger mognare än mig och han är tre år yngre!
Från och med idag ska jag förändras.
´
´
"Tack och lov att ni är hemma! Jag höll på att dö!" utbrast jag och kramade om de andra. De bara skrattade som om att jag skämtade. "Bokstavligt talat - jag höll faktiskt på att dö," sa jag oroande. När de andra kollade förväntansfullt på mig kände jagmig tvungen att berätta vad som hade hänt. Först kollade jag runt omkring mig om Niall var i närheten, men jag kunde inte se honom, så jag berättade.
"Niall har fått reda på att vi ljög om Valmira. Valmira vet också om att vi ljög för henne om Niall," sa jag skyldigt och de andra bara vred på huvudet. "Ohh du! Vi hade tur som inte var hemma då! Niall är inte och leka med när det gäller sånt," sa Liam och log lite snett. Och de hade verkligen tur. "Om Niall bara hade kommit åt mig, hade jag fått en smäll mellan lysmaskarna så jag hade fått åka plingplong taxi till plåsterhuset och det hade inte varit en vacker syn," sa jag och alla började att gapskratta. Just då kom Niall in i rummet och alla började att gå längre tillbaks, för de trodde att han var arg på dem också, men tur som de hade, så var det bara mig han var sur på, tror jag.
"Jag tar itu med er senare, jag har ett telefonsamtal just nu," sa Niall tröttsamt innan han gick tillbaks till sovrummet igen. De andra killarna såg rädda ut men de fnittrade ändå till lite. "Antaglien Valmira eller?" sa Harry och log. Jag nickade och log jag med, sen gick vi och började att fixa maten. "Kan vi inte ta Nialls favorit? Bara för att göra honom nått sånär glad igen?" sa Zayn och log stort.
"Ja, det gör vi! Jag vill inte bli slagen såhär ung!" utbrast Harry och såg väldigt nervös ut. Han var så feminin som vanligt..
Harry, Harry, Harry..
Förlåt för att den kanske inte blir så lång, men jag håller på med en sak som helst ska bli klar idag..
Och det blir nog bara en del idag, men vi får se, kanske jag skriver en del senare ikväll :)
Och det blir nog bara en del idag, men vi får se, kanske jag skriver en del senare ikväll :)
Kommentera för mer babes´ ! :D
The Only Girl In My Life ❤ Part 30
Filed under: The Only Girl In My Life ❤ (avslutad)Detta har hänt:
"Val, ta min hand," sa Johan och sträckte fram handen ännu mer mot mig. Nu var tåget nästan ända in på mig och jag svalde en sista gång innan jag fort tog Johans han och han drog mig ner ifrån staketet och jag landade i hans famn. "Jag ville, men vågade inte," grät jag.
"Jag vet, jag vet," sa han och tog en filt som han förut hade haft om sig och tog den runt om mig.
Han tog handen runt om min axel och tillsammans, i mörkret gick vi, så långt bort därifrån som vi kunde komma.
Hela min kropp skakade och jag kände hur tårarna var påväg neråt igen. När Johan såg det kramade han om mig, länge. När vi hade släppt varandra och jag mådde en gnutta bättre, gick vi in på cafét som fanns bredvid oss till höger. Espresso House.
´
´
"Vad vill du ha?" sa Johan och kollade på listan över allt som fanns. Sen kollade han på mig igen och tog min hand. "En chai-latte," sa jag så tyst att jag inte ens själv hörde vad jag sa. "Va?" sa han igen och kollade undrande på mig. "En chai-latte," sa jag ännu en gång, fast högre.
"Vill du berätta vad som har hänt?" sa han medlidandes. Mina händer skakade medans jag höll i min chai-latte och jag visste inte om jag klarade av att säga något. Vad som hade hänt med mitt liv. Jag hade alltid haft ett underbart liv när jag var yngre och då hade jag alltid jättemånga kompisar och en pojkvän. Men nu - nu hade jag inget av det. Inga kompisar, ingen underbar pappa att gå till och ingen pojkvän.
Jag nickade mot Johan, men jag var fortfarande rädd. Han tog min hand och kollade förväntansfullt i mina ögon.
"Det började med att One Direction kom till Sverige. Allting har bara gått utför sedan dess," började jag. "Jag kunde tänka mig att det var något sånt," sa han ledset. "Men fortsätt. Ta den tid du behöver, så lovar jag att lyssna tills du är klar."
Jag svalde igen och nickade. "Det var den kvällen jag, Johanna och Isabelle skulle på din fest. Påvägen dit så mötte vi One Direction och Niall gick in i mig, eller så var det jag som gick in i honom, kommer inte riktigt ihåg," sa jag och svalde änn en gång. "Är du säker på att du vill höra allt?" Han nickade och jag fortsatte.
Jag berättade allt i detalj. Jag berättade om när vi träffades på snuggles och det visade sig att jag hade fel om honom när Liam berättade att han tyckte om mig för att jag var annorlunda och att jag skulle ge honom en chans. När vi bowlade och jag och Niall kom varandra närmare, fast inte kärleksnära, utan kompis-nära.
Jag berättade allt.
´
´
"Jag ville hoppa! Jag skulle ha hoppat!" utbrast jag efter jag hade berättat allt. Johan bara satt som förstelnad medans jag slog händerna i ansiktet och storgrät. "Du behöver inte säga något, jag går istället," sa jag och var påväg att gå. "Gå inte Valmira!" utbrast han och ställde sig upp och omfamnade mig.
"Jag vill inte gå hem! Inte när pappa är där!" utbrast jag. "Jag följer dig hem. Det kommer att bli bra! Jag finns för dig. Alltid," sa Johan och tog min hand och vi började gå mot lägenheten. Johan höll min hand hela vägen.
Hur kunde jag släppa taget om honom? Han var för underbar ju!
´
´
"Och vart har du varit unga dam?"
Jag rycktes till och upptäckte att pappa satt framför mig på en stol mitt i mörkret. "Du vet väl att klockan är 11 på kvällen?" fortsatte han och ställde sig upp.
"Jag var med en kompis," sa jag och gick, med rädslan inom mig, in på mitt rum fort. Jag kände hur pappa kom med snabba steg efter och jag bad till gud att han inte skulle göra något.
"Vad är det!?" utbrast jag och vände mig om för att säga till honom att gå, men jag hann inte vända mig om helt, förrän jag plöstligt låg på golvet. Han hade slagit mig. Smärtan stramade inom mig och jag började komma ihåg smärtan ifrån gubben som också hade slagit mig för ett tag sedan. Tårarna ville komma, men dem hade tagit slut. Det gick inte att gråta, fatsän jag just nu ville det mer än någonsin.
"Du använder inte den attityden på mig!" skrek han och lämnade sen mitt rum. Jag låg smärtsamt kvar på golvet. Orken att lyfta mig upp fanns inte inom mig. Jag ville så gärna bara packa mina saker och sticka hemifrån och springa till Johan, eller precis vad som helst, men det gick inte. Hur mycket jag än ville.
´
´
Jag andandes in djupt och sen tryckte jag på "ring". Fem signaler gick fram och sen svarade han med rösten jag länge hade saknat och aldrig trott att jag skulle få höra mer.
"Hey, det är Niall," sa han och jag kände mig rätt glad inombords, även efter allt som hade hänt på sista tiden.
The Only Girl In My Life ❤ Part 29
Filed under: The Only Girl In My Life ❤ (avslutad)Detta har hänt:
"Hon är borta. Hon vill inte ha med dig och göra längre. Hon tycker att du och hon har skapat för mycket problem," hade Louis och de andra sagt. Jag hade sjunkt mot marken och gråtit, vilket jag hade gjort ovanligt mycket på sista tiden.
Jag saknade Valmira. Jättemycket, så att det gick ända in i benen på mig. Mitt hjärta var krossat i tusen bitar och inget i hela världen kunde laga det igen - förutom Valmira.
Nu gick Louis. Han verkade arg, men jag brydde mig inte om det. Jag somnade, i hoppet av att jag skulle vakna upp imorgon och märka att allt bara varit en dröm - vilket jag hade gjort varje kväll denna veckan.
Jag slutade aldrig att hoppas.
Det smattrade i taket. Regnet slutade aldrig att ösa ner. Det hade hållit på såhär hela dagen. Bättre tillfälle för regn kunde det inte vara. När Niall hade dumpat mig och allt, eller tekniskt sett så hade faktiskt Louis och Zayn dumpat mig ifrån Niall. Helatiden undrar jag vad som gick fel. Varför han bara lämnade mig utan att säga något själv. Han krossade mitt hjärta.
Meningen slutade aldrig att höras i mitt huvud "Niall. Det är slut mellan er. Han tyckte att allting bara har gått fel sedan ni träffades och att det är ödet. Han vill inte att du tar kontakt med honom igen." Precis den meningen. Den hade Louis och Liam sagt till mig nästan direkt när jag hade vaknat. Jag hade inte ens fått träffa honom en sista gång. Mitt hjärta skulla aldrig bli helt igen.
´
´
"Älskling?" Pappa knackade försiktigt på min dörr och jag torkade snabbt bort mina tårar. "Ja?" svarade jag.
Han kom närmare och satte sig tillslut på min sängkant bredvid mig. "Jag vet att du är ledsen och förkrossad, men jag tror att det är det bästa för er båda," sa han. Jag kände hur något smekte mitt lår långsamt och när jag kollade ner, såg jag pappas hand.
Jag rycktes till och kastade mig upp ur sängen. Innan jag rusade ut ur rummet kollade jag på pappa chockat och ledset. Jag rusade ut ur mitt rum och ut genom dörren. Jag sprang och sprang, fastän jag inte visste vart jag skulle. Parken låg en bit framför mig och jag började att sakta ner. Tårarna sprutade ut ur mina ögon och jag satte mig ner på marken, tog händerna för ansiktet och bara grät. Jag orkade inte mer.
Familjen var en plåga. Niall var en plåga. Livet var en plåga.
´
´
Mina ögon var stängda. Vinden flög mot mitt nersläppta bruna hår. Jag kände mig ostadig där jag stod, uppe på ett staket. Under mig fanns ett tågspår. Jag var inte rädd. Jag visste att jag skulle få det bra, bara jag tog ett enda litet steg. Då skulle jag vara borta ifrån lidandet, smärtan jag hade inom mig, pappa och främst av allt Niall. Han ville ju ändå inte veta av mig mer, så vad var det för mening att leva mer?
Jag hade ingen just nu. Jag hade bråkat med de enda bästa kompisarna jag hade, eller rättar sagt de enda kompisarna jag hade. Min allra bästa kompis dog i cancer förra året och de andra hade bara helt plötsligt förändrats så mycket. Ingen kunde jag prata med så att de förstod mig just nu.
Pappa hade tafsat på mig! Jag rös till i kroppen och jag brast änn en gång ut i gråt och jag kände frestelsen att bara ta ett steg framåt, fast mina fötter satt fast i staketet. Hur mycket jag än försökte, så gick det inte. Omöjligt.
Jag var just på väg att skrika när jag hörde fotsteg bakom mig. Jag vände mig om, av både rädsla och nyfiken och såg att där stod Johan.
"Gå ner där ifrån Val! Gör det inte! Det är inte värt det!" sa han oroligt och jag hörde verkligen att han menade det. "Vad är det för mening att leva? Jag har ingen! Du vet inte hur mitt liv är just nu! Jo, piss!" utbrast jag och tårarna bara fortsatte att forsa ur mina ögon. Jag tog händerna för mitt ansikte och kollade upp i luften.
Ett ljud hördes och jag märkte att det var ett tåg, påväg hit. Jag vågade. Jag skulle göra det. Jag var bara ett fotsteg ifrån lycka och osårbarhet.
"Snälla! Jag älskar dig fortfarande! Lika mycket som jag alltid har gjort! Jag har det också jobbigt just nu, men vi kan kanske hjälpa varandra?" sa Johan ännu oroligare. "Snälla, gå ner därifrån nu!"
Mitt hjärta bultade och bultade. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag ville hoppa, men en röst inom mig sa nej. Du är inte redo att göra detta. Gör det inte, det är inte värt det. Rösten inom mig som jag hörde helatiden var Johan. Han hade faktiskt funnits för mig helatiden förut och han lyssnade alltid på mig och förstod om någonting var fel. Allting var faktiskt helt perfekt innan Niall kom in i bilden. Det var kanske ödet som gjorde att Niall dumpade mig. Det var kanske det som var förutbestämt.
Jag såg Johans hand vid sidan om mig sticka fram. Jag kollade upp mot himlen och la märke till två sorters stjärntecken. Det första såg ut som ett J och det andra som ett A. Svaret var alltså ja. Tåget kom närmare och närmare.
"Hoppa, hoppa!" sa den onda rösten i mitt huvud och jag försökte få bort rösten, fastän det inte gick. "Ta min hand, det kommer att gå bra," sa den goda rösten i mitt huvud.
Nu var det upp till mig.
"Val, ta min hand," sa Johan och sträckte fram handen ännu mer mot mig. Nu var tåget nästan ända in på mig och jag svalde en sista gång innan jag fort tog Johans han och han drog mig ner ifrån staketet och jag landade i hans famn. "Jag ville, men vågade inte," grät jag.
"Jag vet, jag vet," sa han och tog en filt som han förut hade haft om sig och tog den runt om mig.
Han tog handen runt om min axel och tillsammans, i mörkret gick vi, så långt bort därifrån som vi kunde komma.
vad tycker ni? :D
kommentera för mer söötisar!
The Only Girl In My Life ❤ Part 28
Filed under: The Only Girl In My Life ❤ (avslutad)Detta har hänt:
Vi rusade in på sjukhuset, jag, Louis, Zayn, Harry och Liam. Framför oss sprang det sjuksköterskor med Valmira i en säng. Egentligen visste vi inte vart de skulle, men vi antog till något speciellt rum.
Alla blev jätteglada och började att plocka ihop det lilla vi hade och dansade runt på det hårda golvet. Zayn gjorde sina coola rörelser, medans jag bara vaggade lite fram och tillbaks. Niall och Valmira satt fortfarande kvar, men var ändå glada. Eller i alla fall Niall. Valmira såg inte ut att må bra.
"Valmira?" sa jag till henne och satte mig på huk framför dem. "Ja?" sa hon och öppnade sina ögon långsamt. "Hur är det med dig?" sa jag. "Du ser inte alls ut att må bra."
"Jodå, jag mår bra," sa hon, men jag trodde inte henne. Något var fel.
Dörren till källaren smälldes upp med ett oerhört högt ljud att alla fick hålla hårt för ögonen. In kom fem beväpnade poliser och jag pustade ut när jag kände lättnaden inom mig. "Valmira, vi är räddade!" utbrast jag och kramade henne. Hon låg stilla och blundade. När jag märkte det började hjärtat bulta fort.
"Valmira?" sa jag igen och knuffade henne lite lätt på ryggen. Hon låg fortfarande stilla och rörde sig knappt.
Jag kollade bort mot poliserna som stod hos de andra och precis hade gett dem vars en filt att ha om sig. Jag försökte att lyssna lite på vad dem sa.
"Tyvärr så hittar vi inte gubben. Han är borta," sa en polis.
"Jag ska hitta den jäveln," viskade jag för mig själv. Jag kände hur allas blickar föll på mig. "Vad sa du?" sa en annan polis. Jag ruckte på axlarna och kollade sen på Valmira igen. Mina ögon började att rinna och jag insåg att jag grät. Egentligen visste jag inte varför, utan jag bara gjorde det. Valmira sov. Det var jag helt säker på. Hon mådde bra.
Vi rusade in på sjukhuset, jag, Louis, Zayn, Harry och Liam. Framför oss sprang det sjuksköterskor med Valmira i en säng. Egentligen visste vi inte vart de skulle, men vi antog till något speciellt rum.
Jag ville inte lämna Valmira, men när dem just sprang in i ett rum, stoppade en läkare oss.
"Ni får vänta utanför, så kallar vi in er sen!" sa han och pekade på ett par stolar en bit bort därifrån. "Det är min tjej där inne! Jag måste vara med henne helatiden!" utbrast jag och försökte att komma förbi, fastän han stod ivägen och stoppade mig. Jag såg en liten bit av vad de gjorde. De använde nån sak för att få Valmira att vakna, fastän det inte gick. Jag fick panik och slängde mig på golvet och mina ögon slocknade.
Valmiras perspektiv
Jag ville vakna upp, men det gick inte. Det var som om mina ögon var fastklistrade i ovandelen samt underdelen. Framför mig såg jag Niall, jag kunde även höra honom. Synen var inte världens bästa, medans rösten vad helt underbar. "Jag älskar dig," sa han och jag sa detsamma.
Sen helt plötsligt hörde jag Louis och Zayn prata om mig och Niall. Om det var på riktigt visste jag inte.
"Jag tror att sen när Valmira vaknar så ska dom ta en liten paus ifrån varanda, eller vad tycker du?" sa Louis till Zayn, men han svarade honom inte. När Louis sa de orden, kändes det som om någon hade kastat en sten rakt i mitt hjärta och smärtan inom mig kändes större.
"Jag håller med. Det har hänt så mycket nu, så de borde nog göra det!" svarade Zayn. Jag ville bara gråta föralltid. Hur kunde de säga så! Det var bara jag och Niall som bestämde det, inte dom! Sen ville jag bara sparka på något eller bara slå isönder något, men det gick inte. Jag antog att jag var handikappad just nu och kunde inte göra så mycket åt det. Bara fortsätt att lyssna på Zayn och Louis när dem snacka strunt.
Inom mig grät jag.
´
Louis perspektiv
"Vad tycker du om Valmira?" sa jag till Zayn. "Jag tycker i alla fall att hon har ställt till med allt för mycket." Zayn nickade. Egentligen visste jag inte varför vi stod i Valmiras rum. Det skulle inte förvåna mig om hon säkert var vaken och hade hört allting vi sagt, men inte vågat säga ifrån. Men just nu ville jag inte tänka på värre saker än vad det redan var.
"Nja.. Hon är ju riktigt snygg, men ja. Du har rätt om att hon har ställt till med för mycket," svarade Zayn och nickade. "Men vad ska vi säga till Niall?" Louis ryckte på axlarna och sedan gick vi ut till Liam och Harry igen.
Det visade sig att de hade snackat om typ samma sak som oss. Vi var tvunga att göra något åt detta. Niall mådde ju bra med Valmira, men det hade orsakat alldeles för mycket problem sedan hon kom in i bilden.
Vi visste att om vi sa något till Niall så skulle han bara tro att vi var avundsjuka, men det var vi faktiskt inte - utan bara oroliga för honom och Valmira.
"Jag har en awesome idé killar!" utbrast jag och log. "Mycket bättre än förra!" Jag skrattade och de skrattade med. Mitt ondskefulla skratt skrämde till och med mig själv. Jag viskade idén tyst till var och en och sedan nickade alla.
"Perfekt! Vi kör på det!" sa alla i kör.
´
Två veckor senare.
Regnet plaskade mot taket. Jag kollade ut genom fönstret och upptäckte ett stort sken på himlen och plötsligt hördes en stor smäll.
Jag hatade åska. Det var bland det värsta som fanns. Jag var ensam hemma med Louis. De andra var hemma hos deras familjer, fast min och Louis familj var på semester, så vi fick stanna kvar i tråkiga London.
Jag gick och la mig i sängen och drog täcket över huvudet. Jag kände under mina ögon och kände att påsarna som jag hade under ögonen bara blev större och större, tyngre och tyngre.
Louis kom in i rummet och jag kände hur han stirrade på mig.
"Gå!" utbrast jag och grävde mig djupare ner under täcket. Jag kände mig fortfarande intittad, men orkade inte göra något speciellt av det. "Bara gå Louis. Jag är inte på humör," sa jag, fast lugnare denna gången och på ett ledset sett.
"Du måste komma över Valmira. Hon vill inte ha med dig och göra längre.. Och så speciell var hon väl ändå inte?" sa han. Tårana rann sakta ner för mina kinder när jag tänkte tillbaks på dagen på sjukhuset. Valmira hade försvunnit direkt när hon hade vaknat upp.
"Hon är borta. Hon vill inte ha med dig och göra längre. Hon tycker att du och hon har skapat för mycket problem," hade Louis och de andra sagt. Jag hade sjunkt mot marken och gråtit, vilket jag hade gjort ovanligt mycket på sista tiden.
Jag saknade Valmira. Jättemycket, så att det gick ända in i benen på mig. Mitt hjärta var krossat i tusen bitar och inget i hela världen kunde laga det igen - förutom Valmira.
Nu gick Louis. Han verkade arg, men jag brydde mig inte om det. Jag somnade, i hoppet av att jag skulle vakna upp imorgon och märka att allt bara varit en dröm - vilket jag hade gjort varje kväll denna veckan.
Jag slutade aldrig att hoppas.
Det känns som om denna novellen suger! Vad tycker ni? Ingen kommenterar typ. Jag känner inte så mycket insperation, även fast så pass många läser min blogg, så kom igen!
Jag vill att ni säger vad ni tycker om med novellen och vad ni vill att jag ska lägga till eller förbättra ;)
Kommentera för mer!
The Only Girl In My Life ❤ Part 27
Filed under: The Only Girl In My Life ❤ (avslutad)Detta har hänt:
Mobilen pep till och jag hade täckning. Harry hörde det och rusade snabbt upp till mig för att höra på när jag ringde till polisen eller något.
Jag tryckte in 114 (polisen) och tog luren till örat. Mitt hjärta bultade. Snart skulle vi vara fria igen.
"Ni står - på plats 100" sa rösten i mobilen och jag satte mig ner och pustade ut.
Väntan på våran tur att få berätta vad som hade hänt var dryg. De var just nu bara på 29. Hur mycket brottsligheter finns egentligen här omkring? Det får ju en att fundera.
Harry hade gått och väckt de andra för att säga att jag ringde till polisen och alla hade blivit väldigt glada, men jag ville inte bli glad förrän vi var helt säkra på att dem skulle komma.
"Louis, vilken plats är du på?" sa Harry glatt. Jag gjorde en min till honom om att hålla tyst. Det var 10 gången nu på tio minuter han hade frågat det och jag blev bara mer och mer irriterad och trött. "Okej, okej.. Men vilken plats?" sa han nyfiket. Jag svarade inte. Just nu var han bara jobbig. Eller han brukade vara det för det mesta.
*
Nialls perspektiv
Valmira satt lutad mot min axel. Egentligen brydde jag mig inte jättemycket om att dem ringde till polisen och det, bara Valmira var hos mig. Men för hennes skull ville jag att hon skulle komma hem, hon var ju faktiskt i ett främmande land och ingen där hemma kunde få tag på henne.
Jag lekte fortfarande lite med hennes hår, för jag hade läst en gång, för länge sen, att tjejer gillar när killar gör det på dem.
"Fryser du?" frågade jag. "Ne-e-j, det är bra med mig," sa hon och jag kände hur hon skakade. Jag såg på henne att hon ljög, så jag tog av mig min varma och tjocka kofta och satte den på henne. "Nej Niall! Du behöver den! Jag har redan fått din mössa och vantar, det räcker!" sa hon och gav tillbaks den. "Jag insisterar," sa jag och gav den till henne igen. Hon vickade på huvudet. "Gör som jag säger Valmira," sa jag bestämt och kollade på henne. "Jag älskar dig och vill inte att du ska bli sjuk." "Tror du att jag vill att du ska bli sjuk då?" sa hon frågande. "Jag älskar dig också ju."
Jag kollade på henne bestämt. "Okej. Tack Niall! Du är bäst, jag älskar dig," sa hon och kysste mig. Kyssen varade inte jättelänge, men länge nog för att få mig varm utan tröja, mössa och vantar.
"Vilken plats är du nu på Louis?" sa jag som var rätt uttråkad. Därför ville jag låta lite som Harry. Efter jag hade sgat det till Louis kollade jag på Harry och log mysteriskt. Han bara kisade med ögonen och skrattade lite. Jag hörde även hur Valmira skrattade till och jag drog henne ännu mer intill mig.
Hon var verkligen bäst! Den bästa tjejen jag någonsin haft. Jag var riktigt lyckligt lottad. Leva livet med killarna - tjejer som jagar en och har den bästa flickvännen som finns. Livet kunde nästan inte bli bättre - bara vi kom ut härifrån!
*
Louis perspektiv
Det började att bli ovanligt tyst runt omkring mig och jag insåg att de andra hade somnat. Eller i alla fall de jobbigaste - Harry och Niall. Som bara hade tjatat om vilken plats jag var på..
Jag hade knappt ens kollat på min mobil eller lyssnat, utan hade mer halvsovit helatiden, men nu insåg jag att det var dags att höra vilken plats jag var på.
"Vad är det som har hänt?" sa rösten i mobilen, som jag tror var en tjej. "Va?" sa jag förvirrat. "Ja, du ringde - vad ville du?" sa tjejen igen. "Jaha!" sa jag och insåg att det var min tur nu. "Jag och fem andra, alltså mina kompisar, är inlåsta i någons källare. Det var en gubbe som stängde in oss! Vi behöver er hjälp att komma ut! Vi har redan suttit här i ett dygn, tror jag. Den ena av oss har blivit slagen!" utbrast jag. "Vart är ni?" sa tjejen. "Jag tror att det var Teeneroad 2, London," sa jag förvirrat och var osäker på om det var rätt. "Och ditt namn är?" sa tjejen igen.
"Louis. Louis Tomlinson," sa jag bestämt och fort. "Vi kommer på en gång Mr.Tomlinson!" utbrast hon en sista gång och la sedan på.
Haha, hon sa nog det för att jag är Louis Tomlinson. En medlem av One Direction! Jag skrattade för mig själv och väckte sedan de andra. "Harry, Niall, Zayn, Liam!" utbrast jag. "Vakna!" De vaknade så fort att jag knappt hann blinka.
"Vilket plats är du på?!" utbrast Harry och jag tog ena handen på pannan. Han var hopplös. Fast det visste jag redan sen innan..
"100?" sa jag kaxigt. "Men hur som helst - jag har pratat med polisen nu, och dom är påväg!" Alla blev jätteglada och började att plocka ihop det lilla vi hade och dansade runt på det hårda golvet. Zayn gjorde sina coola rörelser, medans jag bara vaggade lite fram och tillbaks. Niall och Valmira satt fortfarande kvar, men var ändå glada. Eller i alla fall Niall. Valmira såg inte ut att må bra.
"Valmira?" sa jag till henne och satte mig på huk framför dem. "Ja?" sa hon och öppnade sina ögon långsamt. "Hur är det med dig?" sa jag. "Du ser inte alls ut att må bra."
"Jodå, jag mår bra," sa hon, men jag trodde inte henne. Något var fel.
Inte jättelång del, men ja..
Nu har jag äntligen fått min skiva, jag är lite efterbliven med att få den! xd
Kommentera nu!
Det blir mycket roligare att skriva om ni kommenterar vad ni tycker! Det tar typ max 30 sekunder! ;)
The Only Girl In My Life ❤ Part 26
Filed under: The Only Girl In My Life ❤ (avslutad)Detta har hänt:
När tårarna bara fortsatte att rinna, tog Niall sitt ena finger och torkade bort mina tårar och kramade sen mig så härligt och mjukt det bara kunde bli. När han släppte mig igen kollade jag ner på det hårde cementgolvet och fortsatte att hålla Nialls hand mjukt. Jag kände hur han kollade på mig med sina vänliga ögon och därför kollade jag upp på honom igen.
"Jag älskar dig," sa jag och log, samtidigt som en ny tår rann ner för min kind.
"Jag älskar dig också!" sa han och kysste mig passionerat.
Valmira älskade mig och jag älskade henne. Lyckan i mitt hjärta hade spridit sig runt i hela kroppen och det gick bara inte att frysa nu. Det är som i filmer. Man får sin prinsessa och då blir man lycklig i all evighet, där nästan ingen sen kunde förstöra det. Ja, jag älskar verkligen Valmira!
Hon hade nyss somnat och jag satt och lekte lite med hennes hår medans hon låg i mitt knä så mjukt. Det var fortfarande så lent och fint, även hon var fortfarande väldigt fin. Det gick inte att sluta kolla på henne. Ibland tänkte jag för mig själv att jag inte förtjänade en så underbar tjej, men jag skulle aldrig kunna lämna henne. Jag skulle kunna krama henne föralltid och det skulle ändå inte vara länge nog. Blicken föll på Valmiras läppar som var en blandning av lila, blå och röd i färgen. Hon var även lite blek i hyn. Hon såg verkligen ut till att frysa, även om hon kanske inte märkte det när hon sov. Jag tog sakta av mig min mössa som satt på huvudet och satte den tyst och försikigt på hennes huvud. Sen tog jag av mina vantar och satte dem på hennes händer också.
En stund senare började jag känna kylan igen, men Valmira behövde allting mer än jag. Jag log en stund för mig själv och sen kysste jag hennes panna lätt. Sen kollade jag bort mot de andra, där de fortfarande låg och sov i sina hörnor och fåtöljer. Harry kunde aldrig ligga/sitta stilla, så jag såg hur han vände sig om flera gånger i fåtöljen. Jag skrattade lite för mig själv och kramade sedan om Valmira lite där hon låg, för att värma mig lite och sedan somnade jag långsamt.
*
Harrys perspektiv
Jag rycktes till av en dörr flög upp och mina ögon öppnades snabbt. Då såg jag att gubben var här nere och då blundade jag snabbt igen. Mitt hjärta bultade fort. Jättefort. Nyfiken som jag var, öppnade jag sakta ena ögat för att se vad det var han skulle här nere. När jag hade kommit halvvägs med att öppna ögat, stod gubben nästan bara 5 centimeter framför mig och glor rakt in i mina ögon. Jag ryckte till och han såg nog att jag blev rädd. Sedan satte jag mig längre bak när jag kände hans äckliga vitlökslukt blandat med rök. Jag mådde illa av röken och tog handen för munnen.
"Jag såg nog att du var vaken," sa han och tog fram fingret och vickade lite på det. "Hur dum tror du att jag är?" Jag ryckte på axlarna osäkert och sen gick han - först då pustade jag ut. Nu hade jag i alla fall fått se honom hur han såg ut och det kunde vara till hjälp senare.
Jag rotade i mina fickor och hittade ett ihopviktpapper som var helt vitt, sen hittade jag även en penna. På pappret ritade jag sen ner hur gubben såg ut, noga och detaljerat för att inte glömma hur han såg ut till senare.
Mitt i alltihopa insåg jag att jag hade glömt hur kall jag egentligen var coh drog därför jackans blixtlås ända upp. Sedan skakade jag till i kroppen. Hur kunde jag sova i denna kylan, och hur kunde dem? Blicken föll mot de andra i källaren. Först Valmira och Niall som både sov och myste samtidigt och sedan de andra i gruppen. När jag hade kollat runt, föll blicken tillbaks på Valmira och Niall. Hur kunde de ha en sån tur?
Ibland blev jag riktigt deppig av att jag inte hade någon tjej att älska. Niall hade en sån tur med sin härliga "Irish Accent" som gjorde han väldigt charmig, men jag hade bara mitt krylliga hår - även om tjejer tyckte om det också. Jag skrattade lite för mig själv när jag kollade tillbaks på hur tjejer (fans) egentligen var mot oss. Helt galna! Vissa hade strippat för oss utanför ett fönster och vissa var bara helt galna för övrigt. Sen på en signering hade jag fått en sak av en tjej, där det stod "Call For Sex" eller något sånt. Nu asgarvade jag men slutade snabbt för att inte väcka de andra - vilket jag såklart gjorde..
"Tack för att du väcker mig Harry!" utbrast Louis med en inte så hög röst. Jag antog att det var kylan som gjorde att han inte kunna prata så högt, utan mer lågt och hest.
"Förlåt!" sa jag och tog händerna i mina fickor och kollade ner i marken. I just det ögonblicket spärrade jag upp ögonen när jag kände efter vad som fanns i min ficka.
"Vad är det?" sa Louis frågande och kollade på mig med en konstig min. "Vi har ju mobiler?" sa jag förvånande. "Varför har vi inte ringt efter hjälp än?" Nu spärrade Louis också upp ögonen och kände efter i sin ficka. Där tog han också upp sin mobil med ett leende. "Hur kan vi ha varit så dumma att vi inte har tänkt på det?" sa jag med ett leende på läpparna och skrattade lite kaxigt för mig själv.
"Ska du eller jag ringa?" sa Louis och kollade förväntat på mig. "Du kan ringa," sa jag.
*
Louis perspektiv
Ingen täckning. "Harry!" utbrast jag när han just hade somnat. Det var hans speciella talang - att somna fort som jag vet inte vad. Jag ryckte lite på honom och då vaknade han. "Vad är det?!" sa han argt och kollade med en ondskefull blick på mig. "Du väckte mig, alltså får jag väcka dig," skämtade jag och log. När han hade spärrat ögonen i mig ett tag till så tog jag det på allvar. "Nej, men det finns ingen täckning," sa jag besviket.
"Gå upp för trappan och kolla där," sa han och pekade mot trappan där Niall och Valmira satt och sov. Jag pustade ut och gick sedan dit. Trappsteg för trappsteg.
Mobilen pep till och jag hade täckning. Harry hörde det och rusade snabbt upp till mig för att höra på när jag ringde till polisen eller något.
Jag tryckte in 114 (polisen) och tog luren till örat. Mitt hjärta bultade. Snart skulle vi vara fria igen.
"Ni står - på plats 100" sa rösten i mobilen och jag satte mig ner och pustade ut.
The Only Girl In My Life ❤ Part 25
Filed under: The Only Girl In My Life ❤ (avslutad)Detta har hänt:
Knarradet kom närmare och närmare oss och jag började också få ångest nu. Vi skulle just vända oss om när dörren till källaren stänges med en smäll. Zayn, som gick sist, fick panik och började att dra i dörren, men han isåg snabbt att den inte gick att öppna.
Vi var instängda i en källare
Vi alla satt i vars ett hörn av källaren. Den var inte så stor, men där fanns ändå rätt mycket saker. Gamla saker förstås, men det fanns bland annat en massa mat och en liten lite fåtölj som Harry satt i. Han hade påstått att han var så ung och ville inte sitta dåligt och obekvämt, för om han gjorde det skulle han förstöra ryggen. Värsta mesen är han! Vi kände att det började att bli riktigt kallt nere i källaren och jag ryste till i hela min kroppav köld. Liam hade också börjat känna det och försökte leta efter vid sidan om honom om där fanns några filtar, men det gjorde det inte. Som tur var, kände jag efter i min ficka och där fanns både vantar och en jätteskön mössa att ta på sig.
Snabbt tog jag på mig det och jag kände mig genast varm i kroppen igen, medans de andra fortfarande satt och frös. "v-v-v-a-a-a-d d-d d-d-d-u-u-u ä-ä-r-r-r s-s-s-j-j-j-ä-ä-ä-l-l-v-v-i-i-s-s-k-k," sa Liam samtidigt som han skakade i hela kroppen. Han kändes stum. Kunde knappt prata. "Jag håller med!" sa Louis och kollade på mig med en blick han visste att jag hatade.
Jag kände efter i den andra fickan om jag kunde hitta något mer som jag kanske kunde ge till dem. Jag hade faktiskt rätt stora fickor, så det var mycket möjligt att där kunde finnas ett par vantar till och en mössa kanske. Och jag hade rätt. I vänstra fickan fanns en mössa och ett par vantar. Jag slängde bort mössan till Louis, för jag visste att han var rätt frusen om huvudet och sen slängde jag bort vantarna till Liam, som ja visste brukade frysa mycket om händerna. Zayn och Harry sov, så de behövde nog inget just nu. Nu skulle jag också sova, och hoppas på att allting löste sig när jag vaknade igen.
*
Valmiras perspektiv
Oh My God! Jag kände hur någon öppnade lådan långsamt. Antagligen var det gubben som ville något igen, för typ 5 gången idag. Först fick han inte upp låset men sen flög öppningen upp med en smäll och han drog ut mig.
Tidigare idag hade han sättit en bit tyg för min mun, för att jag skrek för mycket på hjälp och därför blev han arg. Jag kände även smärtan på mina kinder, efter han hade slått mig några gånger, när jag försökte att rymma, men hade misslyckats. Han höll i min arm hårt och drog med mig någonstans jag inte visste var det var. Han öppnade en dörr som såg ut som en källardörr, öppnade den och slängde ner mig där. (inte bokstavligt "slängde"). Först satt jag kvar med huvudet emot dörren och bankade huvudet mot väggen några gånger och vände mig sedan sakta om förtvivlat. Jag var ändå rätt glad att inte sitta så nedrans trång längre. Till min stora förvåning - när jag vände mig om, såg jag tre killar sitta i vars en ände av källaren. Först såg jag inte riktigt vem det var, pågrund av mina suddiga ögon, men när jag kom en bit närmare, såg jag först Harry sitta i en fåtölj, sovandes, Zayn på golvet en bit bort ifrån Harry, sovandes han också, Liam i en annan ände som också sov och detsamma gjorde Louis. Min blick fördes en bit till vänster, där jag till sist såg Niall sitta precis nedanför trappan. Hans blonda hår lyste nästan upp hela det mörka rummet. Först satt jag bara kvar och kollade på Niall rätt länge, men sen ville jag bara krama om honom, vaken eller inte.
Jag gick sakta ner för trapporna och satte mig ner precis bredvid Niall. Sen började jag att fundera. Hur kunde de egentligen vara här? Hade den fula äckliga gubben kidnappat dem också? Förvirrenheten inom mig blev större och större och jag orkade bara inte att tänka, i alla fall inte på något annat än Niall. Att han verkligen var här - i denna kylan i källaren.. Jag kollade på honom ett tag till och log för mig själv. Han var så söt när han sov, och med den söta nallemössan och de lila vantarna gjorde honom ännu sötare i just detta ögonblicket. Rädslan för att han bara plötsligt skulle öppna ögonen och stirra på mig, gjorde mig rädd.
Jag lutade mig närmare Nialls sida, så nära det nästan gick. "Niall," viskade jag tyst i hans öra.
"Valmira?!" utbrast han och vaknade snabbt med ett ryck. Hans blick var i framåt riktningen, men han vände snabbt huvudet och såg mig. Först satt han helt tyst och bara kollade, precis som om det var en dröm - fastän det inte var det. "Vad gör du här?" sa jag och log lite mot honom samtidigt som jag tog hans hand och kramade den hårt. Han skakade på huvudet. "Är det en dröm?" sa han förvirrat. "Nyp mig!"
Jag fnissade till lite, och gjorde sen som han sa - nöp honom. "Aj!" utbrast han. "Du är verkligen här!" Han kramade om mig hårt och släppte mig inte på ett bra tag.
*
*
*
"Jag ska få ut oss härifrån," sa Niall efter jag hade berättat hela storyn om vad som hade hänt. "Ingenting mer ska hända dig. Någonsin. Jag ska döda det kräket!"
Tårarna rann ner för min kind - både av kylan och av hela denna händelsen. Jag visste att Niall ville spela hjälte och så, men vi visste nog båda att han inte skulle få ut oss härifrån. Han var bara för hopplös för det.
När tårarna bara fortsatte att rinna, tog Niall sitt ena finger och torkade bort mina tårar och kramade sen mig så härligt och mjukt det bara kunde bli. När han släppte mig igen kollade jag ner på det hårde cementgolvet och fortsatte att hålla Nialls hand mjukt. Jag kände hur han kollade på mig med sina vänliga ögon och därför kollade jag upp på honom igen.
"Jag älskar dig," sa jag och log, samtidigt som en ny tår rann ner för min kind.
"Jag älskar dig också!" sa han och kysste mig passionerat.
Sorry för att det inte blev en del igår, men jag hoppas att ni tyckte om dagens del!
Är det någon annan som inte har fått sin Up All Night skiva? Jag är på så asdåligt humör för att jag inte har fått min..
Kommentera för mer!
The Only Girl In My Life ❤ Part 24
Filed under: The Only Girl In My Life ❤ (avslutad)Detta har hänt:
"Då måste detta betyda att Valmira är här. Alltså i UK? Vad skulle hon göra här?" frågade jag förvirrat. Allting var så otroligt förvirrande just nu. Jag hade ingen aning om vad vi skulle göra, medans Liam satt där och skulle leka hjälte. "Kanske hälsa på dig?" sa Zayn och log snett.
"Fuck!!!!" skrek jag och slog huvudet i sätet framför mig. "Fuck, fuck, fuck, fuck!"
"Niall, ta det lugnt för fan!" utbrast Louis. "Vi kommer att hitta henne, jag lovar!" Vi visste nog alla att Lou inte hade någon som helst aning om vad han snackade om. Det var omöjligt att hitta Valmira. Mörkret började sakta komma emot oss och vi var tvungna att började skynda på lite innan det blev allt för mörkt.
"Vänta lite!" sa Liam fundersamt medans vi satt alldeles tysta. "Ringde mannen med dolt nummer?" Jag tog upp mobilen för att kolla och såg att han inte gjorde det, utan det stod att Valmira hade ringt. "Nej," sa jag nyfiket och undrade vad han skulle svara. Han log ett stort leende och jag började bli lite fundersam.
"Liam? Vad är det?" sa jag och slog till honom lite på axeln. "Asså den gubben är ju bara hur knäpp som helst!" utbrast han och fortsatte att le stort. "Vadå?" sa alla förvirrat. "Han ringde inte ifrån dolt nummer?" sa Liam undrande. Det blev tyst en stund. Ingen fattade vad Liam snackade om. Fast om man tänker efter, så brukar vi aldrig riktigt fatta vad han snackar om.
"Åh! Ärthjärnor!" utbrast han och började skratta lite. "Man kan ju spåra numret om man inte har det på dolt fattar ni väl?" Fortfarande tyst. Antingen var det han som det var fel på, eller så var vi bara helt knäppa och inte fattade någonting. "Alltså kan vi spåra honom och på så sätt hitta Valmira?" fortsatte han.
"Ahhhhh!" sa alla i kör och jag kände mig riktigt glad inombords. Liam var smart. Riktigt riktigt smart. han hade verkligen sina stunder. Men det glada försvann snabbt. "Hur tusan ska vi spåra numret?" sa jag lite små kaxigt.
"Vi får ta och besöka farbror polis," sa Liam och log. Jag log stort. Nu skulle Valmira snart vara hos mig. Inte länge tills jag skulle få kyssa hennes underbara läppar och känna hennes härliga doft komma in genom näsan på mig.
*
*
*
"Tyvärr, vi kan inte hjälpa er med det," sa polisen. Vi kände hur vi hade misslyckats totalt. "Snälla! Han har min tjej och jag måste rädda henne!" sa jag och slog händerna i bordet. Han bara vickade på huvudet och småskrattade. "Bara för att du är vad man kallar "kändis" så ska inte du få mer än alla andra," sa han kaxigt och klappade mig på ryggen. Jag kände riktigt hur ilskan kom inom mig. "vad man kallar kändis?" vad fan var det?! Det kändes precis som om mitt huvud blev helt illrött av ilska, men Liam sa att jag hade min vanliga färg.
"Jag tar det här," viskade Louis till mig och gick bort mot polisen just när vi hade vänt oss om för att gå igen. han stod där borta och snackade med polisen ett tag och vi kollade fudersamt på. Louis var riktigt bra på att övertala, men vi visste inte om det skulle funka den här gången.
Polisen satte sig ner vid datorn igen och Louis vände sig om och gjorde tummen upp emot oss och log stort. Vi alla rusade bort dit och kollade på datorskärmen. "Vad är numret?" sa polisen och kollade på mig. "0755653424," sa jag till honom och han knappade snabbt in numret i datorn.
*
*
*
"He's going to die!" utbrast Liam och vi rusade mot bilen. Stället som polisen hade sökt upp var bara några kvarter bort ifrån här. Han var ju väldigt smart som var så nära polisstationen..
Vi hoppade snabbt in i bilen och körde iväg. Polisen kom rusande efter och skrek något mot oss, som var något med "kom tillbaks, jag då?".
"Louis? Vad sa du till honom egentligen?" sa jag fundersamt och kollade på honom. "Att vi skulle samarbeta med dom om han hjälpte oss och så, men strunt i honom!" sa han och skrattade.
*
*
*
Vi svängde in på Teeneroad 2 och framför oss stod ett litet litet hus som var i tegel. Runt om fanns blommor som var helt vissna och träd utan löv på - bara grenar. Typiskt för en kidnappare att bo såhär, tänkte jag och fnissade till. När Liam hade stannat bilen, gick vi ur och kollade oss lite runt omkring.
"AHH!" skrek Liam och tog händerna för ögonen och gick några steg bakåt. "Vad är det Liam?" utbrast jag och gick fram till honom. "Jag....t," började han men verkade för rädd för att fortsätta. Vilken fegis han var ibland. "Jag tyckte jag såg en gubbe i fönstret. Han såg så hemskt läskig ut!" sa Liam efter han hade återhämtat sig.
Jag slog han på ryggen några gånger för att pusha han lite, och sen gick vi upp för trapporna till huset och knackade på. Det hördes helt tyst inifrån. Liam sa helatiden att det kändes som om någon kollade på honom, men jag tror bara att han fantiserade lite.
Plötsligt öppnades dörren knarrandes. Jag svalde en stor klump och gick sen sakta in. De andra kom tätt efter mig. Någon fick ju vara den modiga. När vi kom in så var det helt tyst och ett mörkare hus hade jag aldrig varit i. Något kändes dött och skumt. Vi gick runt, rum för rum för att se om någon var där, men inget levande fanns nära oss. När vi kom till källaren så hördes det knarrande ljud lite här och var och Liam fick ångest och ville gå upp igen, men jag insisterade att han skulle följa med oss.
Knarradet kom närmare och närmare oss och jag började också få ångest nu. Vi skulle just vända oss om när dörren till källaren stänges med en smäll. Zayn, som gick sist, fick panik och började att dra i dörren, men han isåg snabbt att den inte gick att öppna.
Vi var instängda i en källare
