"Antaglien Valmira eller?" sa Harry och log. Jag nickade och log jag med, sen gick vi och började att fixa maten. "Kan vi inte ta Nialls favorit? Bara för att göra honom nått sånär glad igen?" sa Zayn och log stort.

"Ja, det gör vi! Jag vill inte bli slagen såhär ung!" utbrast Harry och såg väldigt nervös ut. Han var så feminin som vanligt..

Harry, Harry, Harry..

---

Jag andandes in djupt och sen tryckte jag på "ring". Fem signaler gick fram och sen svarade han med rösten jag länge hade saknat och aldrig trott att jag skulle få höra mer.

"Hey, det är Niall," sa han och jag kände mig rätt glad inombords, även efter allt som hade hänt på sista tiden.

---

---

Mobilen pep till och jag hade täckning. Harry hörde det och rusade snabbt upp till mig för att höra på när jag ringde till polisen eller något.

Jag tryckte in 114 (polisen) och tog luren till örat. Mitt hjärta bultade. Snart skulle vi vara fria igen.

"Ni står - på plats 100" sa rösten i mobilen och jag satte mig ner och pustade ut.

---

Väntan på våran tur att få berätta vad som hade hänt var dryg. De var just nu bara på 29. Hur mycket brottsligheter finns egentligen här omkring? Det får ju en att fundera.

Harry hade gått och väckt de andra för att säga att jag ringde till polisen och alla hade blivit väldigt glada, men jag ville inte bli glad förrän vi var helt säkra på att dem skulle komma.

"Louis, vilken plats är du på?" sa Harry glatt. Jag gjorde en min till honom om att hålla tyst. Det var 10 gången nu på tio minuter han hade frågat det och jag blev bara mer och mer irriterad och trött. "Okej, okej.. Men vilken plats?" sa han nyfiket. Jag svarade inte. Just nu var han bara jobbig. Eller han brukade vara det för det mesta.

*

Valmira satt lutad mot min axel. Egentligen brydde jag mig inte jättemycket om att dem ringde till polisen och det, bara Valmira var hos mig. Men för hennes skull ville jag att hon skulle komma hem, hon var ju faktiskt i ett främmande land och ingen där hemma kunde få tag på henne.

Jag lekte fortfarande lite med hennes hår, för jag hade läst en gång, för länge sen, att tjejer gillar när killar gör det på dem.

"Fryser du?" frågade jag. "Ne-e-j, det är bra med mig," sa hon och jag kände hur hon skakade. Jag såg på henne att hon ljög, så jag tog av mig min varma och tjocka kofta och satte den på henne. "Nej Niall! Du behöver den! Jag har redan fått din mössa och vantar, det räcker!" sa hon och gav tillbaks den. "Jag insisterar," sa jag och gav den till henne igen. Hon vickade på huvudet. "Gör som jag säger Valmira," sa jag bestämt och kollade på henne. "Jag älskar dig och vill inte att du ska bli sjuk." "Tror du att jag vill att du ska bli sjuk då?" sa hon frågande. "Jag älskar dig också ju."

Jag kollade på henne bestämt. "Okej. Tack Niall! Du är bäst, jag älskar dig," sa hon och kysste mig. Kyssen varade inte jättelänge, men länge nog för att få mig varm utan tröja, mössa och vantar.

"Vilken plats är du nu på Louis?" sa jag som var rätt uttråkad. Därför ville jag låta lite som Harry. Efter jag hade sgat det till Louis kollade jag på Harry och log mysteriskt. Han bara kisade med ögonen och skrattade lite. Jag hörde även hur Valmira skrattade till och jag drog henne ännu mer intill mig.

Hon var verkligen bäst! Den bästa tjejen jag någonsin haft. Jag var riktigt lyckligt lottad. Leva livet med killarna - tjejer som jagar en och har den bästa flickvännen som finns. Livet kunde nästan inte bli bättre - bara vi kom ut härifrån!

*

Det började att bli ovanligt tyst runt omkring mig och jag insåg att de andra hade somnat. Eller i alla fall de jobbigaste - Harry och Niall. Som bara hade tjatat om vilken plats jag var på..

Jag hade knappt ens kollat på min mobil eller lyssnat, utan hade mer halvsovit helatiden, men nu insåg jag att det var dags att höra vilken plats jag var på.

"Vad är det som har hänt?" sa rösten i mobilen, som jag tror var en tjej. "Va?" sa jag förvirrat. "Ja, du ringde - vad ville du?" sa tjejen igen. "Jaha!" sa jag och insåg att det var min tur nu. "Jag och fem andra, alltså mina kompisar, är inlåsta i någons källare. Det var en gubbe som stängde in oss! Vi behöver er hjälp att komma ut! Vi har redan suttit här i ett dygn, tror jag. Den ena av oss har blivit slagen!" utbrast jag. "Vart är ni?" sa tjejen. "Jag tror att det var Teeneroad 2, London," sa jag förvirrat och var osäker på om det var rätt. "Och ditt namn är?" sa tjejen igen.

"Louis. Louis Tomlinson," sa jag bestämt och fort. "Vi kommer på en gång Mr.Tomlinson!" utbrast hon en sista gång och la sedan på.

Haha, hon sa nog det för att jag är Louis Tomlinson. En medlem av One Direction! Jag skrattade för mig själv och väckte sedan de andra. "Harry, Niall, Zayn, Liam!" utbrast jag. "Vakna!" De vaknade så fort att jag knappt hann blinka.

"Vilket plats är du på?!" utbrast Harry och jag tog ena handen på pannan. Han var hopplös. Fast det visste jag redan sen innan..

"100?" sa jag kaxigt. "Men hur som helst - jag har pratat med polisen nu, och dom är påväg!" Alla blev jätteglada och började att plocka ihop det lilla vi hade och dansade runt på det hårda golvet. Zayn gjorde sina coola rörelser, medans jag bara vaggade lite fram och tillbaks. Niall och Valmira satt fortfarande kvar, men var ändå glada. Eller i alla fall Niall. Valmira såg inte ut att må bra.

"Valmira?" sa jag till henne och satte mig på huk framför dem. "Ja?" sa hon och öppnade sina ögon långsamt. "Hur är det med dig?" sa jag. "Du ser inte alls ut att må bra."

"Jodå, jag mår bra," sa hon, men jag trodde inte henne. Något var fel.

---

När tårarna bara fortsatte att rinna, tog Niall sitt ena finger och torkade bort mina tårar och kramade sen mig så härligt och mjukt det bara kunde bli. När han släppte mig igen kollade jag ner på det hårde cementgolvet och fortsatte att hålla Nialls hand mjukt. Jag kände hur han kollade på mig med sina vänliga ögon och därför kollade jag upp på honom igen.

"Jag älskar dig," sa jag och log, samtidigt som en ny tår rann ner för min kind.

"Jag älskar dig också!" sa han och kysste mig passionerat.

---

Valmira älskade mig och jag älskade henne. Lyckan i mitt hjärta hade spridit sig runt i hela kroppen och det gick bara inte att frysa nu. Det är som i filmer. Man får sin prinsessa och då blir man lycklig i all evighet, där nästan ingen sen kunde förstöra det. Ja, jag älskar verkligen Valmira!

Hon hade nyss somnat och jag satt och lekte lite med hennes hår medans hon låg i mitt knä så mjukt. Det var fortfarande så lent och fint, även hon var fortfarande väldigt fin. Det gick inte att sluta kolla på henne. Ibland tänkte jag för mig själv att jag inte förtjänade en så underbar tjej, men jag skulle aldrig kunna lämna henne. Jag skulle kunna krama henne föralltid och det skulle ändå inte vara länge nog. Blicken föll på Valmiras läppar som var en blandning av lila, blå och röd i färgen. Hon var även lite blek i hyn. Hon såg verkligen ut till att frysa, även om hon kanske inte märkte det när hon sov. Jag tog sakta av mig min mössa som satt på huvudet och satte den tyst och försikigt på hennes huvud. Sen tog jag av mina vantar och satte dem på hennes händer också.

En stund senare började jag känna kylan igen, men Valmira behövde allting mer än jag. Jag log en stund för mig själv och sen kysste jag hennes panna lätt. Sen kollade jag bort mot de andra, där de fortfarande låg och sov i sina hörnor och fåtöljer. Harry kunde aldrig ligga/sitta stilla, så jag såg hur han vände sig om flera gånger i fåtöljen. Jag skrattade lite för mig själv och kramade sedan om Valmira lite där hon låg, för att värma mig lite och sedan somnade jag långsamt.

*

Jag rycktes till av en dörr flög upp och mina ögon öppnades snabbt. Då såg jag att gubben var här nere och då blundade jag snabbt igen. Mitt hjärta bultade fort. Jättefort. Nyfiken som jag var, öppnade jag sakta ena ögat för att se vad det var han skulle här nere. När jag hade kommit halvvägs med att öppna ögat, stod gubben nästan bara 5 centimeter framför mig och glor rakt in i mina ögon. Jag ryckte till och han såg nog att jag blev rädd. Sedan satte jag mig längre bak när jag kände hans äckliga vitlökslukt blandat med rök. Jag mådde illa av röken och tog handen för munnen.

"Jag såg nog att du var vaken," sa han och tog fram fingret och vickade lite på det. "Hur dum tror du att jag är?" Jag ryckte på axlarna osäkert och sen gick han - först då pustade jag ut. Nu hade jag i alla fall fått se honom hur han såg ut och det kunde vara till hjälp senare.

Jag rotade i mina fickor och hittade ett ihopviktpapper som var helt vitt, sen hittade jag även en penna. På pappret ritade jag sen ner hur gubben såg ut, noga och detaljerat för att inte glömma hur han såg ut till senare.

Mitt i alltihopa insåg jag att jag hade glömt hur kall jag egentligen var coh drog därför jackans blixtlås ända upp. Sedan skakade jag till i kroppen. Hur kunde jag sova i denna kylan, och hur kunde dem? Blicken föll mot de andra i källaren. Först Valmira och Niall som både sov och myste samtidigt och sedan de andra i gruppen. När jag hade kollat runt, föll blicken tillbaks på Valmira och Niall. Hur kunde de ha en sån tur?

Ibland blev jag riktigt deppig av att jag inte hade någon tjej att älska. Niall hade en sån tur med sin härliga "Irish Accent" som gjorde han väldigt charmig, men jag hade bara mitt krylliga hår - även om tjejer tyckte om det också. Jag skrattade lite för mig själv när jag kollade tillbaks på hur tjejer (fans) egentligen var mot oss. Helt galna! Vissa hade strippat för oss utanför ett fönster och vissa var bara helt galna för övrigt. Sen på en signering hade jag fått en sak av en tjej, där det stod "Call For Sex" eller något sånt. Nu asgarvade jag men slutade snabbt för att inte väcka de andra - vilket jag såklart gjorde..

"Tack för att du väcker mig Harry!" utbrast Louis med en inte så hög röst. Jag antog att det var kylan som gjorde att han inte kunna prata så högt, utan mer lågt och hest.

"Förlåt!" sa jag och tog händerna i mina fickor och kollade ner i marken. I just det ögonblicket spärrade jag upp ögonen när jag kände efter vad som fanns i min ficka.

"Vad är det?" sa Louis frågande och kollade på mig med en konstig min. "Vi har ju mobiler?" sa jag förvånande. "Varför har vi inte ringt efter hjälp än?" Nu spärrade Louis också upp ögonen och kände efter i sin ficka. Där tog han också upp sin mobil med ett leende. "Hur kan vi ha varit så dumma att vi inte har tänkt på det?" sa jag med ett leende på läpparna och skrattade lite kaxigt för mig själv.

"Ska du eller jag ringa?" sa Louis och kollade förväntat på mig. "Du kan ringa," sa jag.

*

Ingen täckning. "Harry!" utbrast jag när han just hade somnat. Det var hans speciella talang - att somna fort som jag vet inte vad. Jag ryckte lite på honom och då vaknade han. "Vad är det?!" sa han argt och kollade med en ondskefull blick på mig. "Du väckte mig, alltså får jag väcka dig," skämtade jag och log. När han hade spärrat ögonen i mig ett tag till så tog jag det på allvar. "Nej, men det finns ingen täckning," sa jag besviket.

"Gå upp för trappan och kolla där," sa han och pekade mot trappan där Niall och Valmira satt och sov. Jag pustade ut och gick sedan dit. Trappsteg för trappsteg.

Mobilen pep till och jag hade täckning. Harry hörde det och rusade snabbt upp till mig för att höra på när jag ringde till polisen eller något.

Jag tryckte in 114 (polisen) och tog luren till örat. Mitt hjärta bultade. Snart skulle vi vara fria igen.

"Ni står - på plats 100" sa rösten i mobilen och jag satte mig ner och pustade ut.

Knarradet kom närmare och närmare oss och jag började också få ångest nu. Vi skulle just vända oss om när dörren till källaren stänges med en smäll. Zayn, som gick sist, fick panik och började att dra i dörren, men han isåg snabbt att den inte gick att öppna.

Vi alla satt i vars ett hörn av källaren. Den var inte så stor, men där fanns ändå rätt mycket saker. Gamla saker förstås, men det fanns bland annat en massa mat och en liten lite fåtölj som Harry satt i. Han hade påstått att han var så ung och ville inte sitta dåligt och obekvämt, för om han gjorde det skulle han förstöra ryggen. Värsta mesen är han! Vi kände att det började att bli riktigt kallt nere i källaren och jag ryste till i hela min kroppav köld. Liam hade också börjat känna det och försökte leta efter vid sidan om honom om där fanns några filtar, men det gjorde det inte. Som tur var, kände jag efter i min ficka och där fanns både vantar och en jätteskön mössa att ta på sig.

Snabbt tog jag på mig det och jag kände mig genast varm i kroppen igen, medans de andra fortfarande satt och frös. "v-v-v-a-a-a-d d-d d-d-d-u-u-u ä-ä-r-r-r s-s-s-j-j-j-ä-ä-ä-l-l-v-v-i-i-s-s-k-k," sa Liam samtidigt som han skakade i hela kroppen. Han kändes stum. Kunde knappt prata. "Jag håller med!" sa Louis och kollade på mig med en blick han visste att jag hatade.

Jag kände efter i den andra fickan om jag kunde hitta något mer som jag kanske kunde ge till dem. Jag hade faktiskt rätt stora fickor, så det var mycket möjligt att där kunde finnas ett par vantar till och en mössa kanske. Och jag hade rätt. I vänstra fickan fanns en mössa och ett par vantar. Jag slängde bort mössan till Louis, för jag visste att han var rätt frusen om huvudet och sen slängde jag bort vantarna till Liam, som ja visste brukade frysa mycket om händerna. Zayn och Harry sov, så de behövde nog inget just nu. Nu skulle jag också sova, och hoppas på att allting löste sig när jag vaknade igen.

*

Oh My God! Jag kände hur någon öppnade lådan långsamt. Antagligen var det gubben som ville något igen, för typ 5 gången idag. Först fick han inte upp låset men sen flög öppningen upp med en smäll och han drog ut mig.

Tidigare idag hade han sättit en bit tyg för min mun, för att jag skrek för mycket på hjälp och därför blev han arg. Jag kände även smärtan på mina kinder, efter han hade slått mig några gånger, när jag försökte att rymma, men hade misslyckats. Han höll i min arm hårt och drog med mig någonstans jag inte visste var det var. Han öppnade en dörr som såg ut som en källardörr, öppnade den och slängde ner mig där. (inte bokstavligt "slängde"). Först satt jag kvar med huvudet emot dörren och bankade huvudet mot väggen några gånger och vände mig sedan sakta om förtvivlat. Jag var ändå rätt glad att inte sitta så nedrans trång längre. Till min stora förvåning - när jag vände mig om, såg jag tre killar sitta i vars en ände av källaren. Först såg jag inte riktigt vem det var, pågrund av mina suddiga ögon, men när jag kom en bit närmare, såg jag först Harry sitta i en fåtölj, sovandes, Zayn på golvet en bit bort ifrån Harry, sovandes han också, Liam i en annan ände som också sov och detsamma gjorde Louis. Min blick fördes en bit till vänster, där jag till sist såg Niall sitta precis nedanför trappan. Hans blonda hår lyste nästan upp hela det mörka rummet. Först satt jag bara kvar och kollade på Niall rätt länge, men sen ville jag bara krama om honom, vaken eller inte.

Jag gick sakta ner för trapporna och satte mig ner precis bredvid Niall. Sen började jag att fundera. Hur kunde de egentligen vara här? Hade den fula äckliga gubben kidnappat dem också? Förvirrenheten inom mig blev större och större och jag orkade bara inte att tänka, i alla fall inte på något annat än Niall. Att han verkligen var här - i denna kylan i källaren.. Jag kollade på honom ett tag till och log för mig själv. Han var så söt när han sov, och med den söta nallemössan och de lila vantarna gjorde honom ännu sötare i just detta ögonblicket. Rädslan för att han bara plötsligt skulle öppna ögonen och stirra på mig, gjorde mig rädd.

Jag lutade mig närmare Nialls sida, så nära det nästan gick. "Niall," viskade jag tyst i hans öra.

"Valmira?!" utbrast han och vaknade snabbt med ett ryck. Hans blick var i framåt riktningen, men han vände snabbt huvudet och såg mig. Först satt han helt tyst och bara kollade, precis som om det var en dröm - fastän det inte var det. "Vad gör du här?" sa jag och log lite mot honom samtidigt som jag tog hans hand och kramade den hårt. Han skakade på huvudet. "Är det en dröm?" sa han förvirrat. "Nyp mig!"

Jag fnissade till lite, och gjorde sen som han sa - nöp honom. "Aj!" utbrast han. "Du är verkligen här!" Han kramade om mig hårt och släppte mig inte på ett bra tag.

*

*

*

"Jag ska få ut oss härifrån," sa Niall efter jag hade berättat hela storyn om vad som hade hänt. "Ingenting mer ska hända dig. Någonsin. Jag ska döda det kräket!"

Tårarna rann ner för min kind - både av kylan och av hela denna händelsen. Jag visste att Niall ville spela hjälte och så, men vi visste nog båda att han inte skulle få ut oss härifrån. Han var bara för hopplös för det.

När tårarna bara fortsatte att rinna, tog Niall sitt ena finger och torkade bort mina tårar och kramade sen mig så härligt och mjukt det bara kunde bli. När han släppte mig igen kollade jag ner på det hårde cementgolvet och fortsatte att hålla Nialls hand mjukt. Jag kände hur han kollade på mig med sina vänliga ögon och därför kollade jag upp på honom igen.

"Jag älskar dig," sa jag och log, samtidigt som en ny tår rann ner för min kind.

"Jag älskar dig också!" sa han och kysste mig passionerat.

---