"Niall, ta det lugnt för fan!" utbrast Louis. "Vi kommer att hitta henne, jag lovar!" Vi visste nog alla att Lou inte hade någon som helst aning om vad han snackade om. Det var omöjligt att hitta Valmira. Mörkret började sakta komma emot oss och vi var tvungna att började skynda på lite innan det blev allt för mörkt.

"Vänta lite!" sa Liam fundersamt medans vi satt alldeles tysta. "Ringde mannen med dolt nummer?" Jag tog upp mobilen för att kolla och såg att han inte gjorde det, utan det stod att Valmira hade ringt. "Nej," sa jag nyfiket och undrade vad han skulle svara. Han log ett stort leende och jag började bli lite fundersam.

"Liam? Vad är det?" sa jag och slog till honom lite på axeln. "Asså den gubben är ju bara hur knäpp som helst!" utbrast han och fortsatte att le stort. "Vadå?" sa alla förvirrat. "Han ringde inte ifrån dolt nummer?" sa Liam undrande. Det blev tyst en stund. Ingen fattade vad Liam snackade om. Fast om man tänker efter, så brukar vi aldrig riktigt fatta vad han snackar om.

"Åh! Ärthjärnor!" utbrast han och började skratta lite. "Man kan ju spåra numret om man inte har det på dolt fattar ni väl?" Fortfarande tyst. Antingen var det han som det var fel på, eller så var vi bara helt knäppa och inte fattade någonting. "Alltså kan vi spåra honom och på så sätt hitta Valmira?" fortsatte han.

"Ahhhhh!" sa alla i kör och jag kände mig riktigt glad inombords. Liam var smart. Riktigt riktigt smart. han hade verkligen sina stunder. Men det glada försvann snabbt. "Hur tusan ska vi spåra numret?" sa jag lite små kaxigt.

"Vi får ta och besöka farbror polis," sa Liam och log. Jag log stort. Nu skulle Valmira snart vara hos mig. Inte länge tills jag skulle få kyssa hennes underbara läppar och känna hennes härliga doft komma in genom näsan på mig.

*

*

*

"Tyvärr, vi kan inte hjälpa er med det," sa polisen. Vi kände hur vi hade misslyckats totalt. "Snälla! Han har min tjej och jag måste rädda henne!" sa jag och slog händerna i bordet. Han bara vickade på huvudet och småskrattade. "Bara för att du är vad man kallar "kändis" så ska inte du få mer än alla andra," sa han kaxigt och klappade mig på ryggen. Jag kände riktigt hur ilskan kom inom mig. "vad man kallar kändis?" vad fan var det?! Det kändes precis som om mitt huvud blev helt illrött av ilska, men Liam sa att jag hade min vanliga färg.

"Jag tar det här," viskade Louis till mig och gick bort mot polisen just när vi hade vänt oss om för att gå igen. han stod där borta och snackade med polisen ett tag och vi kollade fudersamt på. Louis var riktigt bra på att övertala, men vi visste inte om det skulle funka den här gången.

Polisen satte sig ner vid datorn igen och Louis vände sig om och gjorde tummen upp emot oss och log stort. Vi alla rusade bort dit och kollade på datorskärmen. "Vad är numret?" sa polisen och kollade på mig. "0755653424," sa jag till honom och han knappade snabbt in numret i datorn.

*

*

*

"He's going to die!" utbrast Liam och vi rusade mot bilen. Stället som polisen hade sökt upp var bara några kvarter bort ifrån här. Han var ju väldigt smart som var så nära polisstationen..

Vi hoppade snabbt in i bilen och körde iväg. Polisen kom rusande efter och skrek något mot oss, som var något med "kom tillbaks, jag då?".

"Louis? Vad sa du till honom egentligen?" sa jag fundersamt och kollade på honom. "Att vi skulle samarbeta med dom om han hjälpte oss och så, men strunt i honom!" sa han och skrattade.

*

*

*

Vi svängde in på Teeneroad 2 och framför oss stod ett litet litet hus som var i tegel. Runt om fanns blommor som var helt vissna och träd utan löv på - bara grenar. Typiskt för en kidnappare att bo såhär, tänkte jag och fnissade till. När Liam hade stannat bilen, gick vi ur och kollade oss lite runt omkring.

"AHH!" skrek Liam och tog händerna för ögonen och gick några steg bakåt. "Vad är det Liam?" utbrast jag och gick fram till honom. "Jag....t," började han men verkade för rädd för att fortsätta. Vilken fegis han var ibland. "Jag tyckte jag såg en gubbe i fönstret. Han såg så hemskt läskig ut!" sa Liam efter han hade återhämtat sig.

Jag slog han på ryggen några gånger för att pusha han lite, och sen gick vi upp för trapporna till huset och knackade på. Det hördes helt tyst inifrån. Liam sa helatiden att det kändes som om någon kollade på honom, men jag tror bara att han fantiserade lite.

Plötsligt öppnades dörren knarrandes. Jag svalde en stor klump och gick sen sakta in. De andra kom tätt efter mig. Någon fick ju vara den modiga. När vi kom in så var det helt tyst och ett mörkare hus hade jag aldrig varit i. Något kändes dött och skumt. Vi gick runt, rum för rum för att se om någon var där, men inget levande fanns nära oss. När vi kom till källaren så hördes det knarrande ljud lite här och var och Liam fick ångest och ville gå upp igen, men jag insisterade att han skulle följa med oss.

Knarradet kom närmare och närmare oss och jag började också få ångest nu. Vi skulle just vända oss om när dörren till källaren stänges med en smäll. Zayn, som gick sist, fick panik och började att dra i dörren, men han isåg snabbt att den inte gick att öppna.