Sorry
Filed under: Baby You Light Up My World forts.Hejhej alla fina!
Nästa del kommer upp imorgon 20/3!
Har varit med en kompis idag, så har inte haft tid att fortsätta på nästa del, men jag lovar att den kommer upp imorgon! :)
Puss&Kram! / Julia :D
P.s. Ni får en liten bild på snygge Hazza som ett plåster på såren :')
Baby you lighted up my world ❤ Chapter 8
Filed under: Baby You Light Up My World forts.-Patrick, jag måste bara berätta detta för dig.. sa Hope tyst. Jag började nästan att bli lite orolig, med tanke på hennes tonläge. Man hörde att det var något.
-Vadå? sa jag nyfiket och mitt hjärta bultade utan att jag ens visste varför. Det gick ju inte att styra mitt hjärta direkt.
-Jag vet att du är Harry Styles, sa hon tyst.
- "Åh.." sa jag bara och sjönk ner i stolen. "Jaså.." fortsatte jag tyst.
- "Varför sa du inte bara de?" frågade hon ledset.
- "För att..." började jag men stannade till. Jag hade ju faktiskt ingen aning varför jag egentligen inte sa det. "Jag vet inte. Förlåt mig Hope. Du har varit med om så mycket, vilket även jag har, men du förtjänar i alla fall inte att andra ska ljuga för dig."
- "Åh.." sa jag bara och sjönk ner i stolen. "Jaså.." fortsatte jag tyst.
- "Varför sa du inte bara de?" frågade hon ledset.
- "För att..." började jag men stannade till. Jag hade ju faktiskt ingen aning varför jag egentligen inte sa det. "Jag vet inte. Förlåt mig Hope. Du har varit med om så mycket, vilket även jag har, men du förtjänar i alla fall inte att andra ska ljuga för dig."
Tystnaden uppstod och situationen kändes mycket obekvämare än förut.
-"Okej, det är lugnt. Men vad tänkte du på när du utgav dig för att vara någon annan? Det måste ju ha funnits någon orsak till att du inte sa sanningen.."
-"Som jag sa, jag vet inte. Jag antar att det var för att jag ville kunna prata med någon, utan att personen visste vem jag var. Och fråga mig inte varför jag inte ville att personen skulle veta vem jag var, för det vet jag inte," sa jag. Hela jag skakade. Det kändes som om Hope bara skulle resa sig upp och sticka härifrån, men hon satt kvar. På samma ställe som förut. Hon hade inte ens flyttat sig lite.
Men plötsligt när jag skulle andas ut igen, närmade hon sig mig och jag förberedde mig på ett slag i ansiktet eller något, fast istället för det, slog hon armarna om mig och kramade mig hårt, fast samtidigt mjukt.
Jag la mina armar om henne också och mina skakningar minskade. Hennes ljuva och sommarliknanade lukt fyllde mina näsborrar under tiden vi kramades. Även om jag inte känt Hope länge, kände jag mig otroligt trygg i hennes närhet. Precis som om man var i sin mammas famn som ett litet barn. Så trygg kände jag mig, utan att jag knappt ens visste hälften om henne.
Några minuter senare släppte vi taget om varandra, fast jag ville bara att hon skulle komma närmare mig igen.
-"Harry, det är lugnt," sa hon och log medlidandes. "Jag vet att det kan vara jobbigt ibland när alla vet vem man är, även fast jag inte har varit med om det."
Jag visste inte vad jag skulle svara, så jag svarade henne inte. Eller jo, fast bara med ett ledset leende.
-"Kan vi inte göra något ikväll?" sa Hope och jag rycktes till lite ur mina tankar.
-"Ehm, va?" sa jag.
-"Ja, typ gå på bio eller något?" Först blev jag nästan lite chockad över att hon frågade, men sen kändes jag bara lycklig inombords. Fast problemet var att jag inte kunde ikväll, hur mycket jag än ville.
-"Ja, typ gå på bio eller något?" Först blev jag nästan lite chockad över att hon frågade, men sen kändes jag bara lycklig inombords. Fast problemet var att jag inte kunde ikväll, hur mycket jag än ville.
-"Jag skulle jättegärna vilja det Hope, men jag kan inte ikväll. Vi ska vara med på x factor ikväll och sjunga.."
-"Jaha, men någon annan dag då?" sa hon och log mot mig.
-"Absolut! Jag ringer dig imorgon," sa jag och gav henne en kram, sen gick jag ut ur cafeét.
Hope's perspektiv
"Fan också! Han ville säkert inte träffa mig!" tänkte jag för mig själv. Jag tänkte efter - varför ville han inte träffa mig? Men å andra sidan så kanske det var sant att de skulle de x factor och sjunga, det var ju ikväll. Harry verkade ändå inte vara den personen som direkt ljög, och det såg ut som om han talade sanning. Aja, det var väl bara att inse att han inte kunde och istället träffa honom en annan dag.
Det var det att jag mådde så bra i hans sällskap, även om vi precis har träffat varandra typ. Jag ville ju veta allt om honom, alltså inte allt "Harry Styles" snack, utan vem han var för övrigt när han inte sjöng på scenen. Vem han var när ingen såg på. Hur han hade det och hur han såg för mening med livet.
Innan jag träffade Harry och efter Michaels död, tänkte jag ta självmord flera gånger, men vågade aldrig riktigt. Nu har jag insett att livet är idag och att jag ska ta vara på tiden. Michael valde ju inte att dö, det var bara det som hände.
Jag lyfte mig ur stolen på cafeét och gick ut några minuter efter Harry hade gått. Men mobilen i min ficka, tog jag ner handen och tog upp den. Jag tryckte in på kontaktlistan och letade upp "Faith". När jag hade letat upp henne tryckte jag på ring.
Det gick några signaler innan hon svarade.
-"Hej Hope!" utbrast hon i luren och jag grävde fram ett leende på mina läppar.
-"Hej!" sa jag glatt och fortsatte att gå genom parken. "Gör du något ikväll?"
-"Nej, hurså?" sa hon nyfiket och jag log bara större. Jag och Hope har inte träffats på en hel vecka, på grund av att jag inte hade velat riktigt. Jag saknade henne verkligen.
-"Vill du kanske komma hem till mig och kolla film och sånt vi brukade göra förr?" Såklart att hon ville, det visste jag ju, men jag frågade ändå. Faith brukade inte ha så mycket för sig på helgerna, förutom att passa hennes lillasyster som nyss hade blivit 4 år. Hennes föräldrar jobbade mycket, så det fick bli så många dagar att hon fick passa henne. Då brukade istället jag komma hem till henne, eller så tog hon med sig sin lillasyster till mig.
-"Klart att jag vill! Jag saknar ju dig! Har inget för mig ikväll annars så," sa hon och jag såg hennes vackra leende framför mig.
-"Awesome!" utbrast jag. "Du kan komma vid 6 och glöm inte att ta med dig pyjamas och kudde, hehe," fortsatte jag och la sedan på.
Jag ökade takten och gav mig av mot affären. Här skulle köpas mycket godsaker.
Kommentera!
Baby you lighted up my world ❤ Chapter 7
Filed under: Baby You Light Up My World forts.Harrys Perspektiv
Min mobil plingade till och jag tog snabbt upp den. jag slog in koden och läste namnet på displayen. Mitt hjärta tog ett ovanligt hopp när jag såg hennes namn - Hope. Jag track snabbt upp smset och läset med ett litet leende.
'' Hejj Patrick. jag hade jätte trevligt igår och jag undrar.. om du lixom vill träffas igen? // Hope ''
Jag log stort och knappade in ett svar.
'' Hej Hope. Visst. Jag tyckte också det var trevligt att prata med dig. Vi kan väll träffas på cafeet ? Det vi var på igår? // Patrick''
Jag skickade iväg messet och kände en konstig känsla. Det var flera blandade känslor. Den ena sidan sa JA HARRY! GÅ TILL HOPE OCH HA ROLIGT FÖR FÖRSTA GÅNGEN PÅ SISÅDÄR TVÅ ÅR! Den andra sa HUR KAN DU HARRY?! HUR KAN DU FLÖRTA MED EN TJEJ NÄR JENNA ÄR DÖD? SKA DU BARA SVIKA HENNE SÅHÄR? SKÄMS!
En känsla inom mig kände att jag var dum att ljuga för Hope om mitt namn. Jag hade utgett mig för att vara "Patrick Red". Egentligen visste jag inte varför jag hade gjort det. Det var nog för att jag inte ville att hon skulle vilja träffa mig för att jag avr Harry Styles. Jag ville ha någon att prata med som förstod mig, utan att det var något prat om "Harry Styles".
Jag visste inte vad jag skulle tro - att detta var bra, att jag äntligen gick vidare, eller att jag svek Jenna genom att ens se på Hope. Men hon hade ju också förlorat en som hon älskat. Hennes pojkvän - Michael.
Men även om känslan av att jag bedrog Jenna var mycket större och kraftigare än den andra känslan gick jag upp ur sängen, tog på mig nya kläder - ett par jeans och en vanlig t-tröja. Jag tog en skinnjacka över och skyndade mig ut i hallen för att försöka sticka ut innan de andra vaknade och märkte att jag var påväg att smita. Louis kunde vara lite överbeskyddande just nu efter Jennas död. Jag hade ju mått piss, så när han märkte att jag kom hem sent igår, blev han nog ändå lite orolig för att något kanske hade hänt.
Jag visste inte vad jag skulle tro - att detta var bra, att jag äntligen gick vidare, eller att jag svek Jenna genom att ens se på Hope. Men hon hade ju också förlorat en som hon älskat. Hennes pojkvän - Michael.
Men även om känslan av att jag bedrog Jenna var mycket större och kraftigare än den andra känslan gick jag upp ur sängen, tog på mig nya kläder - ett par jeans och en vanlig t-tröja. Jag tog en skinnjacka över och skyndade mig ut i hallen för att försöka sticka ut innan de andra vaknade och märkte att jag var påväg att smita. Louis kunde vara lite överbeskyddande just nu efter Jennas död. Jag hade ju mått piss, så när han märkte att jag kom hem sent igår, blev han nog ändå lite orolig för att något kanske hade hänt.
Men det var faktiskt riktigt trevligt att prata lite med Hope. Det kändes sjukt bra att prata med någon om Jenna, som själv hade upplevt samma sak. Det var så att vi förstod varandra. Det kändes mycket bättre att prata med henne än med killarna. De förstod ändå inte hur jag kände.
Med mobilen i min hand, vibrerade den till och jag såg på displayen "Hope". Jag tryckte in på meddelandet och läste ivrigt.
"Okej, ska vi säga om typ en timme? Kram!"
Jag funderade och kom på at jag egentligen hellre ville träffas typ nu, fast det var ju rätt tidigt, eller ja, den var 10, men ändå.
Jag ville bara iväg innan de andra vaknade. När de var såhär utmattade kunde de vakna väldigt sent, så så brådskande var det ju inte.
"Det blir bra! Kram!" skrev jag tillbaka och la sedan ner mobilen i fickan igen och gick sedan ut och låste dörren om mig. Jag ville ju inte att någon skulle komma och kidnappa dem medans jag var borta. Jag skrattade till lite av min tanke och fortsatte sedan att gå.
-Hej! utbrast Hope och slog ut händerna i ett försök på en kram. Jag ställde mig upp och var först osäker på om jag skulle krama om henne eller om jag skulle skaka hand istället.
I nästa sekund var vi redan i famnen på varandra och vi kramades länge.
-Hur är det med dig? frågade hon och släppte sedan mig.
-Jo, det går väl. Själv?
-Det är fint, sa hon och vi satte oss sedan ner. Cafés biträdet kom fram till oss och frågade oss vad vi ville ha medans hon tog fram ett block och en penna att skriva upp våran beställning på.
Jag kollade på Hope som kollade tillbaks på mig. Hon skulle just säga något när jag avbröt henne.
-Börja du, säg du, sa jag förvirrat och osäkert, sen kollade jag generat ner i marken.
-Ermm, jag vill ha en cappuccino tack och en bagel med cream cheese, sa hon och sedan kollade jag snabbt upp igen.
-Och jag tar kaffe och en chokladmuffins, sa jag ivrigt. Hon som jobbade där skrev upp det vi sa och gick sedan där ifrån med ett leende.
Hope kollade frågandes på mig och jag log ett osäkert leende, fastän jag var säker på vad jag skulle säga.
-Jag äter aldrig frukost längre. Det går inte. Jag måste istället ta något sött för att jag ska komma igång bra på dagarna.
Hope nickade osäkert och spärrade upp ögonen. Hon tyckte säkert att du hördes hur knäppt som helst, men det var faktiskt så. Förut kunde jag alltid äta frukost och det var mitt favoritmål på dagen, men nu mår jag nästan illa bara tanken på frukost. Istället brukar jag käka muffins, det funkar alltid.
-Vadå? Låter det så knäppt? sa jag och fick fram ett leende.
-Lite kanske. Ja själv älskar jag frukost, sa hon och log ett leende så att hon såg ut som ett litet barn. Det fick mig att skratta till lite.
-Patrick, jag måste bara berätta detta för dig.. sa Hope tyst. Jag började nästan att bli lite orolig, med tanke på hennes tonläge. Man hörde att det var något.
-Vadå? sa jag nyfiket och mitt hjärta bultade utan att jag ens visste varför. Det gick ju inte att styra mitt hjärta direkt.
-Jag vet att du är Harry Styles, sa hon tyst.
KOMMENTERA!
titta gärna in på min personliga blogg: http://juliamatildanilsson.blogg.se/
Baby You Lighted Up My World ❤ Chapter 6
Filed under: Baby You Light Up My World forts.Tidigare:
Louis perspektiv
Jag vet, inte lång del men är hur trött som helst! Ni får en längre del imorgon!
Att faktiskt bådas flickvänner/pojkvänner hade gått bort. Det var ju faktiskt ett sammanträffande.
-Nej, det är lugnt. Blev bara lite förvånad av att du frågade. Hon harklade sig och kollade ner i marken. Det var en bilolycka. Ett fyllo eller något som körde mot rött så att Michael dog.
-Hope.. sa jag och såg på henne när hennes ögon fylldes med en massa tårar. Förresten, hon heter Hope.
-Nej, det är lugnt. Det var längesedan. Jag borde gå vidare, sa hon och viftade lite med handen.
Våra blickar möttes igen och jag såg in i hennes ögon som fortfarande var svagt fyllda med tårar.
Jag rös till i kroppen.
Jag gick med snabba steg mot dörren och öppnade ivrigt dörren. Så många tankar hade kommit upp i mitt huvud sedan jag hade träffat Hope. Både positiva och negativa tankar. En del handlade om Jenna. Det kändes på något sätt fel att ha snackat med Hope om allt det här med Jenna, jag kände ju inte ens henne. Jag antog att jag berättade det för att hon själv hade varit med om samma sak med sin pojkvän. VI hade gått igenom samma sak.
Hon förstod mig och jag förstod henne. Det gick verkligen att prata med henne och då lyssnade hon. Jag steg över tröskeln och smällde igen dörren med den ena handen medans den andra tog av mig mina solglasögon.
-Ey! Var har du varit? Vi blev oroliga, sa Louis direkt och kom fram till mig.
-Ni vet var jag har varit. På kyrkogården och sjungt för Jenna. Han himlade med ögonen, medans jag började tänka efter vad klockan egentligen var. Jag hade varit så inne i mig och Hope att jag inte ens hade tänkt tanken att kolla på klockan.
-Och det tar... började han och kollade på sin svarta armbandsklocka. Fyra timmar? fortsatte han. När jag först hörde han säga det, trodde jag att han skämtade, men sen insåg jag att det faktiskt stämde. Hope och jag hade ju varit i parken rätt länge och sen gick vi ju och fikade tillsammans, så jag antog att tiden bara sprang iväg.
-Oj, så länge? sa jag osäkert och kollade upp på Louis med små ögon. Han synade mig noga när jag länge kollade på honom med en osäker blick.
-Visst, jag ska inte fråga mer, sa han och gick sedan tillbaks till de andra igen.
Louis perspektiv
-Var tusan hade han varit? sa Liam bestämt.
-Han har säkert träffat någon, sa jag och haffade sedan åt mig en spelkontroll. Niall hade den andra och han började att skrika åt mig att det var krig.
Typiskt Niall. Han var aldrig aktiv när vi andra pratade om viktiga saker. Han ville alltid byta samtalsämne till något som gjorde så att alla skrattade och hade kul istället.
-Niall, bryr du dig inte om Harry? sa jag. Niall stannade upp och kollade på mig som om att jag var helt knäpp.
-Hur kan du tro nåt sånt? Jag bryr mig sjukt mycket om Harry, det är bara att jag inte vill lägga mig i det han gör just nu. Låt han få komma över Jenna på hans eget sätt.
Jag kollade ner i golvet och skämdes på något sätt. Det var nog det vettigaste Niall hade sagt på jag vet inte när. Han brukade annars bara prata om mat eller tv spel. Han hade faktiskt rätt. Vi kunde kanske vänta lite med att lägga oss i det han gjorde nu, tills han hade kommit över Jenna lite mer. Om han hade träffat en tjej så var det ju bara bra, så var han ju på god väg. Vi skulle inte förstöra detta nu.
-Du har rätt Niall, förlåt.
-Lugnt! Men nej vad säger ni, lite mat nu? sa han och lyfte sig från golvet och gick med snabba steg mot köket.
Vi alla skrattade men instämde och gick efter honom.
Jag vet, inte lång del men är hur trött som helst! Ni får en längre del imorgon!
Sen skulle jag behöva en ny gratisdesign. Jag vet liksom inte vad som har hänt med min header och allt så jag kan lika bra byta hela desginen, så att om någon gör gratis eller känner någon som gör gratis, så kan ni gärna slänga in en kommentar eller mejla mig på [email protected]!
Glöm inte att kommentera!
Baby You Lighted Up My World ❤ Chapter 4
Filed under: Baby You Light Up My World forts.Tidigare:
De andra kollade förvånat runt på varandra, medans Harry och osäkert kollade på Louis. Han var liksom den som fick alla med sig. Om han ville något, ville vi andra också det. Om han inte ville något, ville inte vi det. Jag visste inte varför, men så var det.
Imorgon skulle jag bege mig till Jennas grav föra att spela den för henne. Jag hoppades bara på att hon kundehöra mig och inse hur mycket jag verkligen älskade henne, fastän det hade gått två år sen.
-Okej, ska vi köra den en gång till? sa jag högt och de andra nickade instämande. Vi var i studion och spelade in den. Vi hade tänk att den skulle komma med i vårt nya album. Och om fansen skulle fråga vem låten handlade om skulle vi bara säga att den var till min flickvän som dog i leukemi.
Jenna var låten. Låten var Jenna. Det gick inte att sluta tänka på henne när man sjöng.
Liam tog de första tonerna.
-"Shut the door, turn the light off, I wanna be with you, I wanna feel your love, I wanna lay beside you, I cannot hide this, even though I try.."
Han sjöng vidare på låten, medans jag klämde fram ett stolt leende. Liam gjorde det så bra. Jag var stolt att vara 1/5 av One Direction. En av dom. Som sagt, om jag inte skulle haft dem efter Jennas död, skulle jag nog inte finnas i livet just nu. Dem fick mig att vilja leva och börja om på nytt. Fortsätta att hoppas och tro.
Fortsätta att känna kärlek, även med ett brustet hjärta. De fick mig att hoppas att mitt hjärta en dag skulle läka.
-"If we could only have this life, for one more day, If we could only turn back time" sjöng jag och sen sjöng alla med. Jag log bara större och större för varje mening jag hörde vi sjöng.
Jag såg hur vår manager log mot oss. Det märktes att han tyckte att låten var bra och att vi gjorde den bra. Att se andra le, speciellt de som jag älskar, gjorde mig så obeskrivligt glad. En känsla som jag fick sjukt ofta, men som jag älskade.
-Riktigt bra låt du har gjort Harry! sa Louis påvägen hem från låtinspelningen. Efter han hade sagt det, babblade alla i munnen på varandra och instämde i det som Louis nyss hade sagt.
-Ey! skrek jag och alla blev tysta, och kollade på mig. Vi gjorde det tillsammans. Även om jag kanske inte säger det så ofta, vill jag att ni ska veta att jag verkligen älskar er. Det är ni som får mig att leva efter vad som hände med Jenna. Det är ni som får mig att hoppas igen. Fuck vad jag älskar er!
Alla fortsatte att vara tysta, men alla fick tillslut fram ett leende.
-Och vi älskar dig Harry. Du vet att vi alltid finns där, sa Niall.
-Jag vet, och jag finns alltid för er också. Men kan vi sluta prata om detta nu. Det känns lite bögigt..
Alla brast ut i skratt men instämde ändå. Den sista biten hem var verkligen hur kul som helst. De gjorde verkligen allting för att muntra upp mig. De var verkligen bäst!
Louis perspektiv
När vi var hemma igen, hade vi bestämt oss för att spela in någon sorts video att visa fansen. Vi visste egentligen inte vad vi skulle göra för något i videon, men vi kom väl på något. Det gjorde vi alltid.
Alla var så glada över att ha tillbaks Harry igen att vi verkligen ville göra något kul för att göra så att han föeblev glad för hela dagen. Dagen var ju långt ifrån slut och den skullle inte sluta med tårar, eller jo, kanske glädje eller skrattårar.
Vi skrattade och gick ur bilen när jag plötsligt tar tag i någon, utan att ens märka det. Personen tog tag i mig också. Jag skakade lite på huvudet och såg att det var en tjej som jag hade händerna om. Våra blickar möttes och jag märkte att hennes ögon var underbart blåa. Hon log mot mig, ett så fint leende som jag aldrig sett förut.
Tillslut bröts våran ögonkontakt och vi släppte varandra.
-Erm.. Du tappade den här, sa jag och tog upp en bok ifrån marken. Jag läste snabbt på den innan jag gav den till henne. "Singing" stod det på den.
-Sjunger du eller? frågade jag sen och tog fram ett stort leende.
-Ja, sa hon hon log. Och jag vet att du också gör det, för jag vet vem du är.
-Jaså? sa jag och försökte att flirta lite, men blev plötsligt avbruten.
-Louis, kommer du? Vi måste komma på något bra till videon! ropade Niall och log mot mig på ett kaxigt sätt.
-Vänta! skrek jag som ett svar.
-Det är lugnt, jag måste ändå gå nu. Tack. Jag hann knappt reagera förrän hon hade gått iväg med full fart. Jag skulle just ropa något efter henne när Niall änn en gång avbröt mig.
-Nu var det klart, kommer du? Jag kollade upp på han och gav han min arga blick, innan jag rusade in i huset för att försöka att jaga honom för att han hade avbrutit oss. Hon var ju typ sjukt vacker. Dumma Niall.
-We are One Direction, and this is our.. wierd video? sa Niall osäkert och rynkade pannan. Jo, denna videon skulle ju bli bra.. Jättebra.
Asså förlåt, men jag är lite besviken på er. Jag har fortfarande en massa besökare varje dag, men nästan ingen som kommenterar. Bara 1 per dag typ.
Jag känner knappt något lust att skriva, även om jag tycker att det är kul. Det blir ju såå mycket roligare med kommentarer! :(
Aja, min kompis kommer antagligen att skriva här nästa vecka, så jag har skrivit upp vad som ska hända och så till henne.
Jag hoppas att ni enjoyed läsningen, xd!
/Julia
De andra kollade förvånat runt på varandra, medans Harry och osäkert kollade på Louis. Han var liksom den som fick alla med sig. Om han ville något, ville vi andra också det. Om han inte ville något, ville inte vi det. Jag visste inte varför, men så var det.
-Såklart att vi är med och sjunger, sa tillslut Liam.
-Ja. VI gör allt för dig bro, sa jag.
-Tack! Jag älskar er, sa Harry och sprang sen in på sitt rum igen.
-Miffat, sa Louis och alla började skratta, innan vi alla gick in på Harrys rum och stängde dörren.
Låten var äntligen klar. Efter flera dagars tränande satt den äntligen inne i hjärnan. Det kändes som om denna låten var något alldeles speciellt. Den var speciell också, den var ju till Jenna. Imorgon skulle jag bege mig till Jennas grav föra att spela den för henne. Jag hoppades bara på att hon kundehöra mig och inse hur mycket jag verkligen älskade henne, fastän det hade gått två år sen.
-Okej, ska vi köra den en gång till? sa jag högt och de andra nickade instämande. Vi var i studion och spelade in den. Vi hade tänk att den skulle komma med i vårt nya album. Och om fansen skulle fråga vem låten handlade om skulle vi bara säga att den var till min flickvän som dog i leukemi.
Jenna var låten. Låten var Jenna. Det gick inte att sluta tänka på henne när man sjöng.
Liam tog de första tonerna.
-"Shut the door, turn the light off, I wanna be with you, I wanna feel your love, I wanna lay beside you, I cannot hide this, even though I try.."
Han sjöng vidare på låten, medans jag klämde fram ett stolt leende. Liam gjorde det så bra. Jag var stolt att vara 1/5 av One Direction. En av dom. Som sagt, om jag inte skulle haft dem efter Jennas död, skulle jag nog inte finnas i livet just nu. Dem fick mig att vilja leva och börja om på nytt. Fortsätta att hoppas och tro.
Fortsätta att känna kärlek, även med ett brustet hjärta. De fick mig att hoppas att mitt hjärta en dag skulle läka.
-"If we could only have this life, for one more day, If we could only turn back time" sjöng jag och sen sjöng alla med. Jag log bara större och större för varje mening jag hörde vi sjöng.
Jag såg hur vår manager log mot oss. Det märktes att han tyckte att låten var bra och att vi gjorde den bra. Att se andra le, speciellt de som jag älskar, gjorde mig så obeskrivligt glad. En känsla som jag fick sjukt ofta, men som jag älskade.
-Riktigt bra låt du har gjort Harry! sa Louis påvägen hem från låtinspelningen. Efter han hade sagt det, babblade alla i munnen på varandra och instämde i det som Louis nyss hade sagt.
-Ey! skrek jag och alla blev tysta, och kollade på mig. Vi gjorde det tillsammans. Även om jag kanske inte säger det så ofta, vill jag att ni ska veta att jag verkligen älskar er. Det är ni som får mig att leva efter vad som hände med Jenna. Det är ni som får mig att hoppas igen. Fuck vad jag älskar er!
Alla fortsatte att vara tysta, men alla fick tillslut fram ett leende.
-Och vi älskar dig Harry. Du vet att vi alltid finns där, sa Niall.
-Jag vet, och jag finns alltid för er också. Men kan vi sluta prata om detta nu. Det känns lite bögigt..
Alla brast ut i skratt men instämde ändå. Den sista biten hem var verkligen hur kul som helst. De gjorde verkligen allting för att muntra upp mig. De var verkligen bäst!
Louis perspektiv
När vi var hemma igen, hade vi bestämt oss för att spela in någon sorts video att visa fansen. Vi visste egentligen inte vad vi skulle göra för något i videon, men vi kom väl på något. Det gjorde vi alltid.
Alla var så glada över att ha tillbaks Harry igen att vi verkligen ville göra något kul för att göra så att han föeblev glad för hela dagen. Dagen var ju långt ifrån slut och den skullle inte sluta med tårar, eller jo, kanske glädje eller skrattårar.
Vi skrattade och gick ur bilen när jag plötsligt tar tag i någon, utan att ens märka det. Personen tog tag i mig också. Jag skakade lite på huvudet och såg att det var en tjej som jag hade händerna om. Våra blickar möttes och jag märkte att hennes ögon var underbart blåa. Hon log mot mig, ett så fint leende som jag aldrig sett förut.
Tillslut bröts våran ögonkontakt och vi släppte varandra.
-Erm.. Du tappade den här, sa jag och tog upp en bok ifrån marken. Jag läste snabbt på den innan jag gav den till henne. "Singing" stod det på den.
-Sjunger du eller? frågade jag sen och tog fram ett stort leende.
-Ja, sa hon hon log. Och jag vet att du också gör det, för jag vet vem du är.
-Jaså? sa jag och försökte att flirta lite, men blev plötsligt avbruten.
-Louis, kommer du? Vi måste komma på något bra till videon! ropade Niall och log mot mig på ett kaxigt sätt.
-Vänta! skrek jag som ett svar.
-Det är lugnt, jag måste ändå gå nu. Tack. Jag hann knappt reagera förrän hon hade gått iväg med full fart. Jag skulle just ropa något efter henne när Niall änn en gång avbröt mig.
-Nu var det klart, kommer du? Jag kollade upp på han och gav han min arga blick, innan jag rusade in i huset för att försöka att jaga honom för att han hade avbrutit oss. Hon var ju typ sjukt vacker. Dumma Niall.
-We are One Direction, and this is our.. wierd video? sa Niall osäkert och rynkade pannan. Jo, denna videon skulle ju bli bra.. Jättebra.
Asså förlåt, men jag är lite besviken på er. Jag har fortfarande en massa besökare varje dag, men nästan ingen som kommenterar. Bara 1 per dag typ.
Jag känner knappt något lust att skriva, även om jag tycker att det är kul. Det blir ju såå mycket roligare med kommentarer! :(
Aja, min kompis kommer antagligen att skriva här nästa vecka, så jag har skrivit upp vad som ska hända och så till henne.
Jag hoppas att ni enjoyed läsningen, xd!
/Julia
Baby you lighted up my world ❤ Chapter 3
Filed under: Baby You Light Up My World forts.Det närmade sig midnatt och jag märkte hur jag började att bli trött. Jag la ner allting i min Jenna låda igen och kysste den innan jag la ner den undan sängen igen.
Nu hoppades jag bara att jag inte skulle få de mardrömmarna igen som jag hade haft i 1½ år. Det var det värsta med att sova om nätterna. Mardrömmarna.
Jag slog upp ögonen - det regnade ute. Jag satte mig upp och suckade. Ännu en natt med mardrömmar. Det var samma varje gång - Jenna som dog. Jenna som skyllde på mig. Jenna som var besviken på mig för att jag försökte gå vidare. Jenna. Jag saknar henne. Ibland önskar jag att jag aldrig träffat henne igen. Då skulle jag inte gått egenom denna smärta, men sen kommer jag ihåg alla underbara saker vi gjort, alla minnen, alla kyssar, och jag får dåligt samvete.
Jag slog upp ögonen - det regnade ute. Jag satte mig upp och suckade. Ännu en natt med mardrömmar. Det var samma varje gång - Jenna som dog. Jenna som skyllde på mig. Jenna som var besviken på mig för att jag försökte gå vidare. Jenna. Jag saknar henne. Ibland önskar jag att jag aldrig träffat henne igen. Då skulle jag inte gått egenom denna smärta, men sen kommer jag ihåg alla underbara saker vi gjort, alla minnen, alla kyssar, och jag får dåligt samvete.
Jag grävde ner mitt ansikte i händerna och bara gnuggade runt. Det gick inte att få ut mer gråt, men jag kände mig ändå så skyldig som faktiskt hade haft kul igår med alla fansen. Var det verkligen såå farligt att försöka gå vidare? Den Jenna jag kände förut skulle verkligen vilja att jag gick vidare. Inte denna "mardröms Jenna".
Jag ville inte gå upp idag. Efter en helt dags lycka, kände jag hur mycket skuldkänslor som helst. Att sova hela dagen kanske inte var så tokigt, eller bara rent ut av tänka på Jenna. Eller kanske börja fixa med låten tills nästa vecka.
Ett tag efter jag rent ut av suttit upp i sängen och bara tänkt och funderat, hade jag äntligen kommit på en bra titel till låten. Moments.
När titeln hade fallit på plats, kändes det som om allting blev mycket lättare. Jag fick hur många ideér som helst och började att nynna lite på låten, med gitarren till. Det var några år sedan Niall lärde mig att spela gitarr och det skulle vara perfekt att sjunga låten med gitarren till.
-"Shut the door, turn the light off, I wanna be with you, I wanna feel your love, I wanna lay beside you, I cannot hide this, even though I try," Jag stannade upp och tänkte efter en stund. Sedan skrev jag ner exakt det som jag hade skrivit på ett papper, tillsammans med de noterna som var till gitarren. Jag hade även blivit ett slags "gitarr-nots" proffs. Det kändes hur härligt som helst att börja sjunga igen. Rösten kändes nästan bättre och det gjorde inte lika ont i den som den hade gjort förut när jag praktiskt taget sjöng varje dag.
Jag fortsatte att sjunga början flera gånger och det kändes bättre och bättre för varje ton.
Nialls perspektiv
Efter några timmar gav jag upp. Harry hae suttit inne på sitt rum praktiskt taget hela dagen, utan att visa sitt ansikte i ens några få sekunder eller minuter. Vi hade försökt att komma in till honom, men han hade blockerat dörren.
Jag gick med snabba och bestämda steg bort mot Harrys dörr och bankade på hårt.
-Harry! Seriöst, öppna nu! ropade jag medans jag bankade på för fullt. När änn en gång inte öppnade blev jag lite mer irriterad än förut och gick bakåt för att ta sats. Jag tog ett djupt andetag och sprang sedan mot dörren igen.
När jag väl var ända framme vid dörren, öppnades den och jag flög rakt in Harrys rum med ett hårt slag.
-Aoo! skrek jag.
-Vad håller du på med? sa Harry och rynkade pannan. Jag höjde mitt huvud och kollade upp på honom, medans han såg ner på mig. Han visste mycket väl vad jag höll på med.
-Ingenting, sa jag argt och bestämt och lyfte mig från golvet. Tillslut sken Harry upp i ett leende, vilket fick mig också att le.
-Vad är det? hörde man Louis utifrån rummet och Harry fortsatte att le like stort, om inte större.
-Säg! sa jag ivrigt och nyfiket och log bara större och större.
-Okej. Jag har typ världens bästa idé, vill ni vara med på den? Jag kollade ut på Louis, som kollade på Zayn, som kollade på Liam. Liam hade äntligen kommit hem nu. Fan vad man hade saknat honom!
-Jag vet inte vad det är, men okej! sa Louis glatt och kollade tillbaks på mig och Harry.
-Jag är också med! sa jag och la min hand på Harrys axel. Han vände huvudet mot mig och log större än jag sett honom le förut, eller i alla fall på ett tag.
-Jag håller på med en låt till Jenna som jag ska sjunga vid hennes grav, vill ni vara med och sjunga den? De andra kollade förvånat runt på varandra, medans Harry och osäkert kollade på Louis. Han var liksom den som fick alla med sig. Om han ville något, ville vi andra också det. Om han inte ville något, ville inte vi det. Jag visste inte varför, men så var det.
-Såklart att vi är med och sjunger, sa tillslut Liam.
-Ja. VI gör allt för dig bro, sa jag.
-Tack! Jag älskar er, sa Harry och sprang sen in på sitt rum igen.
-Miffat, sa Louis och alla började skratta, innan vi alla gick in på Harrys rum och stängde dörren.
Jag vet att delarna blir lite sena, men jag har bara tid vid denna tiden på dygnet just nu. Det är så mycket som jag ska packa och så och sen är det ju skola, så jag försöker verkligena att göra inlägg.
Därför vill jag att ni kommenterar mycket nu, så kanske det blir två delar antingen imorgon eller på torsdag, vi får se!
Men det är bara om ni kommenterar bra!
/Julia
Baby you lighted up my world ❤ Chapter 2
Filed under: Baby You Light Up My World forts.Tidigare:
-Seså. Du klarar det, sa Louis och drog i mina händer.
-Harry, hur är det med dig? frågade ett fan, eller rättar sagt flera fans. Det var först nu som jag förstod hur mycket de faktiskt brydde sig. De var mer än bara fans. Ett vanligt fan skulle bara skrika när de såg mig, men dessa grät. De grät på grund av Jenna. Hur Jennas död hade påverkat mitt liv. Min sångkarriär. Mitt allt.
Om två veckor exakt, så hade Jenna varit död i exakt två år. Jag torkade mina tårar och satte mig rakt upp i sängen.
Jennas två års dag skulle bli speciell. Jag skulle skriva en låt till henne och sjunga vid hennes grav. Även om hon kanske inte kunde höra mig, ville jag ändå göra detta. Det kändes rätt och efter Jennas dag skulle jag börja om mitt liv och försöka att gå vidare, även om det inte var vad jag ville. Men jag hade inget val.
-Harry, vad gör du? sa en röst och jag vände huvudet bakåt. Där stod Louis vid tröskeln och kollade på mig med en undrlig min, som han ofta använde, men jag aldrig riktigt förstod mig på. Jag klämde fram ett litet osäkert leende på läpparna innan jag svarade honom.
-Jag försöker att ta tag i mitt liv igen, sa jag. Louis spärrade upp sina ögon som om han nyss fått reda på att jultomten inte fanns, vilket han fortfarande trodde att han gjorde..
-Seriöst?
-Ja.. sa jag osäkert och rynkade pannan.
-Bra för dig mannen! utbrast han och flög upp i ett leende. Han sprang fram till mig och hoppade på mig i sängen och började att kittla mig.
-Nej, seriöst! Sluta! skrek jag tillslut och Louis slutade direkt. De få sekunderna Louis hade kittlat mig, hade jag skrattat som en dåre. Jag hade inte skrattat så mycket på snart två år. Om man tänkte efter hade jag inte ens skrattat lite sedan den dagen. En röst inom mig sa åt mig: "Sluta! Jenna är död, du ska inte vara glad! Hur kan du vara glad när Jenna är död?" Jag hatade den rösten, även om jag ibland kunde hålla med.
-Harry, det är inte fel att ha kul ibland. Du behöver det! Jag vände generat ner huvudet. Jag hade ju sagt att jag skulle ta itu med mitt liv, men var skulle jag börja? Det fanns så mycket saker som jag skulle ta itu med, att jag inte ens visste vart jag skulle börja.
-Jag vet.. började jag. Kan du hjälpa mig?
-Med vad?
-Att ta itu med mitt liv. Vad ska jag börja med? Louis sken upp igen och hans blick var oförutsägbar. Det var sällan jag hade sett honom så lycklig som han såg ut som nu. Jag hoppades verkligen att jag gjorde rätt i att göra detta. Även fast jag saknade Jenna såå mycket. Varje gång jag tänkte på henne, kändes det som tusen knivhugg i hjärtat.
-Seså. Du klarar det, sa Louis och drog i mina händer.
-Nej, jag kan inte Louis! utbrast jag. Jag vågade inte öppna ögonen. Det gick inte. Louis hade föreslagit att jag skulle komma ut. Att det var det första på min "ta itu med" lista. Jag hade ju inte gått utanför huset på två år, så därför var jag såå nervös. Men egentligen visste jag inte varför. Vad var det farliga?
-Öppna ögonen! utbrast Zayn. Jag räknade till tre och sen slogs mina ögon upp och jag möttes av flera tusen skrik. Jag kunde inte se vad det var som skrek, eftersom solen sken rakt upp i mina ögon och bländade mig, men det hördes som en jättestor folkmassa.
Jag skulle just vända mig om igen, när jag kände hur jag krockade i någonting. Där stod Niall och kollade på mig med en menande blick.
-De är dina fans, vare sig du vill eller inte, sa han och mina ögon började att rinna. Jag slog ansiktet i mina händer och lutade mig mot Niall. Tillslut tog en massa händer på mig och jag förstod att det var Zayn och Louis händer. Niall hade rätt. De var mina fans och de hade inte fått se mig på två år. De hade inte fått hört mig sjunga på två år.
Utan dem, vore jag inget. Jag andades djupt in mycket luft och efter några sekunder vände jag mig om och möttes av skriket som fyllde mina öron änn en gång. Jag pustade ut. Detta var rätt. Mina fans förtjänade min kärlek, för allt de hade gjort för mig.
Utan att jag ens kunde kontrollera det, sken jag upp och fick fram ett stort leende på läpparna, tillsammans med glimten i ögat. Louis och Zayn stod bakom mig.
-Det är dags, sa Louis och log mot mig. Jag stod kvar några sekunder och började sedan att gå mot folkmassan som var utanför staketet.
-Harry, hur är det med dig? frågade ett fan, eller rättar sagt flera fans. Det var först nu som jag förstod hur mycket de faktiskt brydde sig. De var mer än bara fans. Ett vanligt fan skulle bara skrika när de såg mig, men dessa grät. De grät på grund av Jenna. Hur Jennas död hade påverkat mitt liv. Min sångkarriär. Mitt allt.
Egentligen kunde jag inte fatta hur jag kunde ha skitit i alla dessa underbara personer i två år. Två år. Jag skulle inte ens klara mig utan dem. Dem var allt för mig, och lite till.
Tillslut kom det fram ett fan till mig och kollade på mig med gråtandes ögon.
-Du vet att vi är här för dig Harry, alltid, sa hon och sen backade alla fansen bort några meter ifrån mig.
Alla tog upp sina händer och formade dem som hjärtan. Nu kunde jag inte hålla det inne längre. Gråten sprutade ur mina ögon och jag ville bara krama om dem allihop.
Jag kollade bak, där jag såg att de andra också var gråtfärdiga. Världens bästa fans, det var vad vi hade.
Efter rätt många timmars "häng" med fansen, gick vi in igen. Jag tyckte verkligen att jag hade gjort rätt i att gå ut. Det var nästan som om jag kände mig bättre efter det, fastän mitt hjärta fortfarande fick knivhugg. Men inte lika hårda.
Nu tyckte jag ändå att det var dags att fixa en låt tills Jennas dag. Jag fick se om jag skrev en egen eller om jag tog en bra låt som jag redan kände till. Jag var ju inte direkt den bästa när det gällde att komma på egna låtar, så jag fick ju se hur det gick.
Ibland undrade jag hur det faktiskt var. Att tänk om Jenna faktiskt kunde se mig just nu. Hon kanske hade suttit där uppe och kollat på mig nu i två år, utan att ens kunna visa det.
På något sätt hoppades jag att hon kunde se mig, så att åtminstonde hon kunde vara glad, men å andra sidan var jag ledsen för det, för hon behövde gå vidare och mest för att jag inte kunde se henne.
Det närmade sig midnatt och jag märkte hur jag började att bli trött. Jag la ner allting i min Jenna låda igen och kysste den innan jag la ner den undan sängen igen.
Nu hoppades jag bara att jag inte skulle få de mardrömmarna igen som jag hade haft i 1½ år. Det var det värsta med att sova om nätterna. Mardrömmarna.
Jag försöker att bättra mig när det gäller längden av delarna, men ibland orkar jag bara inte skriva så mycket. Det är i alla fall bättre än ingenting alls.
Vad tycker ni om fortsättningen av BYLUMW? Har den kommit igång bra igen? Har ni några tips om något ni vill ska hända?
Kommentera, klarar ni 5 kommentarer?
/Julia :)
Baby You Lighted Up My World ❤ Chapter 1
Filed under: Baby You Light Up My World forts.Tidigare i baby you light up my world:
Vi stod runt kistan. Jag, Jennas mamma och Jennas pappa. Mamma stod också bredvid mig. Sen fanns hela Jennas släkt runt om oss plus hennes kompisar.
Jag la en röd ros. Hennes föräldar la vars tre rosor. Henns mamma röda rosor och hennes pappa rosa rosor. Inte kunde det bli en vackrare begravning.
Vi var på stranden. Vågorna plaskade mot kanten. Till höger fanns klippan vi hade varit uppe på hon och jag, några dagar innan hon dog. Väckte gamla minnen.
Jag hade fortfarande tårar i ögonen.
När alla hade lagt blommor, med mera - bestämde jag mig för att läsa mitt tal, som till ett minne av Jenna.
Det löd såhär:
Å, du Gud. För 16 år sedan skänkte du världen en ängel. Hon har gjort sitt.
Tog hon all uppmärksamheten kanske? Eller var hon för bra för denna jord?
Ja, något måste det ha varit.
Du tog tillbaks henne, vilket egentligen var det rätta. Men det känns inte rätt.
Varför ska du ha alla de underbara där uppe? Vad får vi här nere?
Tillsammans får vi gå tillbaka till de fina minnena.
Kanske man tänker på när man lekte häst? Sparkade boll?
Blev jagade av vilda fans? Första kyssen?
Ja. Allt det kommer i alla fall jag aldrig att glömma.
Jag älskar dig Jenna, över hela mitt hjärta.
Jag lever för dig. Glöm aldrig det.
Vila i frid min ängel.
Jennas föräldrar grät av talet. Desamma gjorde resten av folksamlingen - även jag. Jag hade verkligen jobbat hårt med talet.
Jag kysste min hand och tryckte den på kistan.
- Hoppas du har det bra Jenna.
Jag log men var ändå ledsen. Sen gick jag fram till hennes föräldar som kollade mot mig.
- Kom ihåg. Ring mig precis när som helst. Jag kommer alltid att finnas för er.
- Tack Harry. Vi säger detsamma. Kom gärna och hälsa på oss fortfarande.
- Räkna med mig!
Jag log och dem log.
Allting skulle bli bra nu. Jenna mådde bra. Det var det viktigaste.
Det finns 5 steg att hantera efter en stor förlust. Det första är förnekelse, det andra ilska, det tredje förhandling, det fjärde depression och det femte är accepterande.
Nu fortsätter Harrys liv efter Jennas död.
Jag satt i soffan med en chipspåse i näven. Mina ben var placerade på bordet som var framför mig. Soffan började att kännas ovanligt bekväm nuförtiden. Jag tog några chips ur påsen och slängde in dem i munnen och tuggade.
När jag hade svalt kunde jag inte hålla det inne längre. Jag slängde ifrån mig påsen och slog ansiktet i mina händer. Det sprutade ur mina ögon och jag gjorde gråtande snyftningar ifrån mig.
-Fan, fan, fan! viskade jag flera gånger under tiden jag grät.
-Mannen, du kan inte fortsätta såhär. Louis hade nyss kommit hem och tydligen funnit mig sittandes i soffan och gråta för fullt.
-Jo det kan jag! utbrast jag och lyfte upp huvudet så att han kunde se hur ledsen jag var. Sedan tog jag ner huvudet igen.
-Det har gått två år, du måste kunna gå vidare, sa Louis och satte sig ner bredvid mig. Hans hand lades på min axel och jag lutade mig mot honom.
-Du förstår inte. Jag älskade verkligen Jenna, jag kan inte leva utan henne.
-Jag vet, men du måste ändå försöka. Du kanske kan hitta någon ny som gör dig lycklig? Jag rycktes till och spärrade ögonen i Louis. Att han ens kunde tänka tanken att jag skulle vara tillsammans med någon annan än Jenna. Det gick inte för sig. Jenna var min själsfrände och ingen skulle kunna ta över Jennas plats.
-Är du dum eller? utbrast jag och rusade in på mitt rum.
Louis perspektiv
-Tydligen inte.. sa jag för mig själv och lutade mig sen tillbaka i soffan. Jag hann knappt ens sätta fingret på påsen innan Niall och Zayn kom in. Niall spärrade direkt ögonen i mig och rusade mot mig och tog påsen med chips.
-Att du inte skäms, utbrast han och tog en chips bit ur påsen. Jag rynkade pannan och kollade på honom med en seriös blick. Jag som hade varit så sugen på chips. Men aja, det var inte lönt att säga emot Niall, speciellt inte när det gällde mat och god saker.
-Hur är det med honom? sa Zayn och kollade mot mig.
-Fortfarande samma. Jag tror inte att han någonsin kommer att komma över henne, asså aldrig aldrig någonsin. vad ska vi göra? Jag kollade på Niall som krängde chips för fullt och inte ens hade märkt att vi hade börjat att snacka om Harrys depression. Plötsligt kollade han upp på mig och slutade att stoppa in chips i munnen.
-Kolla inte på mig, jag vet inte, sa han och fortsatte sedan igen.
-Jävla kräng Niall, utbrast jag och slängde en kudde på honom så att chips påsen flög långt iväg från honom. Niall vände blicken mot påsen som låg på golvet och riktade den sedan på mig. Han kollade riktigt argt på mig och jag log ett osäkert leende mot honom.
-Du din! sa han och jag log stort mot honom och ryckte på axlarna.
-Men seriöst, vad ska vi göra. Det har gått två år. Vi är faktiskt dumma om vi inte gör något, håller ni inte med mig?
Vi kollade på varandra medans vi tänkte.
-Förresten, när kommer Liam hem från sina föräldrar, är inte det imorgon? fortsatte jag.
-Jo. Men ska vi vänta med någon plan tills imorn då, för Liam är bara bäst på att komma på bra planer, eller vad säger ni? sa Zayn och kollade mest på Niall som kollade upp i taket.
-Tack för att du bryr dig Niall, sa jag och gick sedan därifrån.
-Vad? ropade Niall efter mig och jag bara himlade med ögonen och log lite för mig själv.
Jag kände för att börja på Baby You Light Up My World igen som en fortsättning. Jag ser faktiskt fram emot att skriva en fortsättning här och jag tror att jag vet det mesta som kommer att hända, så jag hoppas att ni vill läsa, även om vissa tyckte att det skulle bli sorgligt och så?
Jag vet också att det var många som gillade denna novellen så jag hoppas att ni kan visa det med lite mer kommentarer nu. Ni har varit lite dåliga med det på sista tiden, vilket gör att det inte blir så kul att skriva.. :/
Men aja, här kommer i alla fall första chaptert på Baby You Lighted Up My World.
Kommentera, och skriv gärna något namn som ni vill ska finnas med i novellen eller vad ni tycker ska hända!
Tidigare i baby you light up my world:
Jag satt i soffan med en chipspåse i näven. Mina ben var placerade på bordet som var framför mig. Soffan började att kännas ovanligt bekväm nuförtiden. Jag tog några chips ur påsen och slängde in dem i munnen och tuggade.
Harrys perspektiv
Jag kände för att börja på Baby You Light Up My World igen som en fortsättning. Jag ser faktiskt fram emot att skriva en fortsättning här och jag tror att jag vet det mesta som kommer att hända, så jag hoppas att ni vill läsa, även om vissa tyckte att det skulle bli sorgligt och så?
Vi stod runt kistan. Jag, Jennas mamma och Jennas pappa. Mamma stod också bredvid mig. Sen fanns hela Jennas släkt runt om oss plus hennes kompisar.
Jag la en röd ros. Hennes föräldar la vars tre rosor. Henns mamma röda rosor och hennes pappa rosa rosor. Inte kunde det bli en vackrare begravning.
Vi var på stranden. Vågorna plaskade mot kanten. Till höger fanns klippan vi hade varit uppe på hon och jag, några dagar innan hon dog. Väckte gamla minnen.
Jag hade fortfarande tårar i ögonen.
När alla hade lagt blommor, med mera - bestämde jag mig för att läsa mitt tal, som till ett minne av Jenna.
Jag la en röd ros. Hennes föräldar la vars tre rosor. Henns mamma röda rosor och hennes pappa rosa rosor. Inte kunde det bli en vackrare begravning.
Vi var på stranden. Vågorna plaskade mot kanten. Till höger fanns klippan vi hade varit uppe på hon och jag, några dagar innan hon dog. Väckte gamla minnen.
Jag hade fortfarande tårar i ögonen.
När alla hade lagt blommor, med mera - bestämde jag mig för att läsa mitt tal, som till ett minne av Jenna.
Det löd såhär:
Å, du Gud. För 16 år sedan skänkte du världen en ängel. Hon har gjort sitt.
Tog hon all uppmärksamheten kanske? Eller var hon för bra för denna jord?
Ja, något måste det ha varit.
Du tog tillbaks henne, vilket egentligen var det rätta. Men det känns inte rätt.
Varför ska du ha alla de underbara där uppe? Vad får vi här nere?
Tillsammans får vi gå tillbaka till de fina minnena.
Kanske man tänker på när man lekte häst? Sparkade boll?
Blev jagade av vilda fans? Första kyssen?
Tog hon all uppmärksamheten kanske? Eller var hon för bra för denna jord?
Ja, något måste det ha varit.
Du tog tillbaks henne, vilket egentligen var det rätta. Men det känns inte rätt.
Varför ska du ha alla de underbara där uppe? Vad får vi här nere?
Tillsammans får vi gå tillbaka till de fina minnena.
Kanske man tänker på när man lekte häst? Sparkade boll?
Blev jagade av vilda fans? Första kyssen?
Ja. Allt det kommer i alla fall jag aldrig att glömma.
Jag älskar dig Jenna, över hela mitt hjärta.
Jag lever för dig. Glöm aldrig det.
Vila i frid min ängel.
Jag älskar dig Jenna, över hela mitt hjärta.
Jag lever för dig. Glöm aldrig det.
Vila i frid min ängel.
Jennas föräldrar grät av talet. Desamma gjorde resten av folksamlingen - även jag. Jag hade verkligen jobbat hårt med talet.
Jag kysste min hand och tryckte den på kistan.
- Hoppas du har det bra Jenna.
- Hoppas du har det bra Jenna.
Jag log men var ändå ledsen. Sen gick jag fram till hennes föräldar som kollade mot mig.
- Kom ihåg. Ring mig precis när som helst. Jag kommer alltid att finnas för er.
- Tack Harry. Vi säger detsamma. Kom gärna och hälsa på oss fortfarande.
- Räkna med mig!
Jag log och dem log.
Allting skulle bli bra nu. Jenna mådde bra. Det var det viktigaste.
Allting skulle bli bra nu. Jenna mådde bra. Det var det viktigaste.
Det finns 5 steg att hantera efter en stor förlust. Det första är förnekelse, det andra ilska, det tredje förhandling, det fjärde depression och det femte är accepterande.
Nu fortsätter Harrys liv efter Jennas död.
Jag satt i soffan med en chipspåse i näven. Mina ben var placerade på bordet som var framför mig. Soffan började att kännas ovanligt bekväm nuförtiden. Jag tog några chips ur påsen och slängde in dem i munnen och tuggade.
När jag hade svalt kunde jag inte hålla det inne längre. Jag slängde ifrån mig påsen och slog ansiktet i mina händer. Det sprutade ur mina ögon och jag gjorde gråtande snyftningar ifrån mig.
-Fan, fan, fan! viskade jag flera gånger under tiden jag grät.
-Mannen, du kan inte fortsätta såhär. Louis hade nyss kommit hem och tydligen funnit mig sittandes i soffan och gråta för fullt.
-Jo det kan jag! utbrast jag och lyfte upp huvudet så att han kunde se hur ledsen jag var. Sedan tog jag ner huvudet igen.
-Det har gått två år, du måste kunna gå vidare, sa Louis och satte sig ner bredvid mig. Hans hand lades på min axel och jag lutade mig mot honom.
-Du förstår inte. Jag älskade verkligen Jenna, jag kan inte leva utan henne.
-Jag vet, men du måste ändå försöka. Du kanske kan hitta någon ny som gör dig lycklig? Jag rycktes till och spärrade ögonen i Louis. Att han ens kunde tänka tanken att jag skulle vara tillsammans med någon annan än Jenna. Det gick inte för sig. Jenna var min själsfrände och ingen skulle kunna ta över Jennas plats.
-Är du dum eller? utbrast jag och rusade in på mitt rum.
Louis perspektiv
-Tydligen inte.. sa jag för mig själv och lutade mig sen tillbaka i soffan. Jag hann knappt ens sätta fingret på påsen innan Niall och Zayn kom in. Niall spärrade direkt ögonen i mig och rusade mot mig och tog påsen med chips.
-Att du inte skäms, utbrast han och tog en chips bit ur påsen. Jag rynkade pannan och kollade på honom med en seriös blick. Jag som hade varit så sugen på chips. Men aja, det var inte lönt att säga emot Niall, speciellt inte när det gällde mat och god saker.
-Hur är det med honom? sa Zayn och kollade mot mig.
-Fortfarande samma. Jag tror inte att han någonsin kommer att komma över henne, asså aldrig aldrig någonsin. vad ska vi göra? Jag kollade på Niall som krängde chips för fullt och inte ens hade märkt att vi hade börjat att snacka om Harrys depression. Plötsligt kollade han upp på mig och slutade att stoppa in chips i munnen.
-Kolla inte på mig, jag vet inte, sa han och fortsatte sedan igen.
-Jävla kräng Niall, utbrast jag och slängde en kudde på honom så att chips påsen flög långt iväg från honom. Niall vände blicken mot påsen som låg på golvet och riktade den sedan på mig. Han kollade riktigt argt på mig och jag log ett osäkert leende mot honom.
-Du din! sa han och jag log stort mot honom och ryckte på axlarna.
-Men seriöst, vad ska vi göra. Det har gått två år. Vi är faktiskt dumma om vi inte gör något, håller ni inte med mig?
Vi kollade på varandra medans vi tänkte.
-Förresten, när kommer Liam hem från sina föräldrar, är inte det imorgon? fortsatte jag.
-Jo. Men ska vi vänta med någon plan tills imorn då, för Liam är bara bäst på att komma på bra planer, eller vad säger ni? sa Zayn och kollade mest på Niall som kollade upp i taket.
-Tack för att du bryr dig Niall, sa jag och gick sedan därifrån.
-Vad? ropade Niall efter mig och jag bara himlade med ögonen och log lite för mig själv.
Harrys perspektiv
-Jenna, glöm aldrig att jag älskar dig, viskade jag för mig själv och kysste sedan fotot som jag hade framför mig i mina händer. Fotot föreställde mig och Jenna när vi var hemma hos henne en gång för väldigt längesedan. Hennes leende på bilden. Allting som påminde mig om Jenna fick mig att gråta inombords. Jag kunde inte fatta att det var två år sedan Jenna hade gått bort och jag hade inte kommit över henne än. Det var ju klart, om man var tillsammans med en sån underbar tjej, så var det ju svårt att komma över henne också.
Efter en liten stund igen, la jag ner kortet i min "Jenna låda" och tog istället upp en liten pappersbit. Mina händer skakade medans jag läste det som stod på pappret. Det var mitt tal till Jenna från hennes begravning. En tår föll ner för min kind när jag tänkte tillbaks på den dagen. Antagligen en av de värsta dagarna i mitt liv, om man inte räknar med dagen då allting hände. Jag kunde bara inte fatta hur jag någonsin skulle kunna bli glad och lycklig igen. Om jag någonsin ens skulle kunna kolla åt en snygg tjejs håll någonsin igen.
Hur skulle jag klara av det? Hur skulle jag kunna kolla åt en brunett igen utan att fälla en tår? Och det värsta av allt, hur skulle jag någonsin kunna sjunga igen? Jag hade inte sjungit på två år nu. Jag kände mig inte redo. Med tanke på allt gråt som jag ahde fått ut dessa åren, visste jag inte ens om min röst vad som förut. Den kanske var totalt hes och jag kanske aldrig skulle kunna uppträda inför fansen någonsin igen.
Om två veckor exakt, så hade Jenna varit död i exakt två år. Jag torkade mina tårar och satte mig rakt upp i sängen.
Jennas två års dag skulle bli speciell. Jag skulle skriva en låt till henne och sjunga vid hennes grav. Även om hon kanske inte kunde höra mig, ville jag ändå göra detta. Det kändes rätt och efter Jennas dag skulle jag börja om mitt liv och försöka att gå vidare, även om det inte var vad jag ville. Men jag hade inget val.
Jag kände för att börja på Baby You Light Up My World igen som en fortsättning. Jag ser faktiskt fram emot att skriva en fortsättning här och jag tror att jag vet det mesta som kommer att hända, så jag hoppas att ni vill läsa, även om vissa tyckte att det skulle bli sorgligt och så?
Jag vet också att det var många som gillade denna novellen så jag hoppas att ni kan visa det med lite mer kommentarer nu. Ni har varit lite dåliga med det på sista tiden, vilket gör att det inte blir så kul att skriva.. :/
Men aja, här kommer i alla fall första chaptert på Baby You Lighted Up My World.
Kommentera, och skriv gärna något namn som ni vill ska finnas med i novellen eller vad ni tycker ska hända!
