Det smattrade i taket. Regnet slutade aldrig att ösa ner. Det hade hållit på såhär hela dagen. Bättre tillfälle för regn kunde det inte vara. När Niall hade dumpat mig och allt, eller tekniskt sett så hade faktiskt Louis och Zayn dumpat mig ifrån Niall. Helatiden undrar jag vad som gick fel. Varför han bara lämnade mig utan att säga något själv. Han krossade mitt hjärta.

Meningen slutade aldrig att höras i mitt huvud "Niall. Det är slut mellan er. Han tyckte att allting bara har gått fel sedan ni träffades och att det är ödet. Han vill inte att du tar kontakt med honom igen." Precis den meningen. Den hade Louis och Liam sagt till mig nästan direkt när jag hade vaknat. Jag hade inte ens fått träffa honom en sista gång. Mitt hjärta skulla aldrig bli helt igen.

´

´

"Älskling?" Pappa knackade försiktigt på min dörr och jag torkade snabbt bort mina tårar. "Ja?" svarade jag.

Han kom närmare och satte sig tillslut på min sängkant bredvid mig. "Jag vet att du är ledsen och förkrossad, men jag tror att det är det bästa för er båda," sa han. Jag kände hur något smekte mitt lår långsamt och när jag kollade ner, såg jag pappas hand.

Jag rycktes till och kastade mig upp ur sängen. Innan jag rusade ut ur rummet kollade jag på pappa chockat och ledset. Jag rusade ut ur mitt rum och ut genom dörren. Jag sprang och sprang, fastän jag inte visste vart jag skulle. Parken låg en bit framför mig och jag började att sakta ner. Tårarna sprutade ut ur mina ögon och jag satte mig ner på marken, tog händerna för ansiktet och bara grät. Jag orkade inte mer.

Familjen var en plåga. Niall var en plåga. Livet var en plåga.

´

´

Mina ögon var stängda. Vinden flög mot mitt nersläppta bruna hår. Jag kände mig ostadig där jag stod, uppe på ett staket. Under mig fanns ett tågspår. Jag var inte rädd. Jag visste att jag skulle få det bra, bara jag tog ett enda litet steg. Då skulle jag vara borta ifrån lidandet, smärtan jag hade inom mig, pappa och främst av allt Niall. Han ville ju ändå inte veta av mig mer, så vad var det för mening att leva mer?

Jag hade ingen just nu. Jag hade bråkat med de enda bästa kompisarna jag hade, eller rättar sagt de enda kompisarna jag hade. Min allra bästa kompis dog i cancer förra året och de andra hade bara helt plötsligt förändrats så mycket. Ingen kunde jag prata med så att de förstod mig just nu.

Pappa hade tafsat på mig! Jag rös till i kroppen och jag brast änn en gång ut i gråt och jag kände frestelsen att bara ta ett steg framåt, fast mina fötter satt fast i staketet. Hur mycket jag än försökte, så gick det inte. Omöjligt.

Jag var just på väg att skrika när jag hörde fotsteg bakom mig. Jag vände mig om, av både rädsla och nyfiken och såg att där stod Johan.

"Gå ner där ifrån Val! Gör det inte! Det är inte värt det!" sa han oroligt och jag hörde verkligen att han menade det. "Vad är det för mening att leva? Jag har ingen! Du vet inte hur mitt liv är just nu! Jo, piss!" utbrast jag och tårarna bara fortsatte att forsa ur mina ögon. Jag tog händerna för mitt ansikte och kollade upp i luften.

Ett ljud hördes och jag märkte att det var ett tåg, påväg hit. Jag vågade. Jag skulle göra det. Jag var bara ett fotsteg ifrån lycka och osårbarhet.

"Snälla! Jag älskar dig fortfarande! Lika mycket som jag alltid har gjort! Jag har det också jobbigt just nu, men vi kan kanske hjälpa varandra?" sa Johan ännu oroligare. "Snälla, gå ner därifrån nu!"

Mitt hjärta bultade och bultade. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag ville hoppa, men en röst inom mig sa nej. Du är inte redo att göra detta. Gör det inte, det är inte värt det. Rösten inom mig som jag hörde helatiden var Johan. Han hade faktiskt funnits för mig helatiden förut och han lyssnade alltid på mig och förstod om någonting var fel. Allting var faktiskt helt perfekt innan Niall kom in i bilden. Det var kanske ödet som gjorde att Niall dumpade mig. Det var kanske det som var förutbestämt.

Jag såg Johans hand vid sidan om mig sticka fram. Jag kollade upp mot himlen och la märke till två sorters stjärntecken. Det första såg ut som ett J och det andra som ett A. Svaret var alltså ja. Tåget kom närmare och närmare.

"Hoppa, hoppa!" sa den onda rösten i mitt huvud och jag försökte få bort rösten, fastän det inte gick. "Ta min hand, det kommer att gå bra," sa den goda rösten i mitt huvud.

Nu var det upp till mig.

"Val, ta min hand," sa Johan och sträckte fram handen ännu mer mot mig. Nu var tåget nästan ända in på mig och jag svalde en sista gång innan jag fort tog Johans han och han drog mig ner ifrån staketet och jag landade i hans famn. "Jag ville, men vågade inte," grät jag.

"Jag vet, jag vet," sa han och tog en filt som han förut hade haft om sig och tog den runt om mig.

Han tog handen runt om min axel och tillsammans, i mörkret gick vi, så långt bort därifrån som vi kunde komma.

---