Baby you lighted up my world ♥ -

The Only Girl In My Life ❤ Part 32

Filed under: The Only Girl In My Life ❤ (avslutad)

Detta har hänt:

"Antaglien Valmira eller?" sa Harry och log. Jag nickade och log jag med, sen gick vi och började att fixa maten. "Kan vi inte ta Nialls favorit? Bara för att göra honom nått sånär glad igen?" sa Zayn och log stort.

"Ja, det gör vi! Jag vill inte bli slagen såhär ung!" utbrast Harry och såg väldigt nervös ut. Han var så feminin som vanligt..

Harry, Harry, Harry..

"Bonjour Nialler! Bon appetit!" utbrast vi och höll fram maten mot Niall när han kom in i köket. "Ska du inte ha?" sa Harry besviket när vi insåg att han bara ignorerade oss och gick förbi. Inte ens då sa han eller gjorde något.

Vi alla kollade på varandra besviket och ryckte på axlarna. "Det luktade gott," sa Niall och kom tillbaks för att ta tallriken med mat och sen gick han in på rummet igen.

Vi alla fnissade lite och satte oss sen vid soffan för att glo på tv:n lite. Vi satte igång och kollade på fotboll. Det var Sverige emot England. "Vem satsar du på Louis?" sa Zayn och skrattade lite. Han och jag brukade alltid tävla om vilket lag som skulle vinna och om jag till exempel satsade på England och dem sen vann, så skulle Zayn fixa en present till mig. Han visste att jag alltid brukade vinna, men han gav inte upp förrän han hade vunnit.

"England såklart!" sa jag och skrattade högt. "Fan! Det skulle ju jag ta!" utbrast han besviket, fast man såg att det var lite fejkat. "Var beredd på att göra av med pengar lille man!" sa jag och skrattade.

De andra skrattade också och vi alla började sen att heja på matchen.

Nialls perspektiv

"Hur är det med dig Valmira?" frågade jag när jag hörde att hon lät ledsen i rösten. "Är du inte glad att vi har återförenats igen eller vad man säger?" Jag hörde hur hon började att gråta ännu mer och jag kände mig dum som hade frågat som jag gjorde. "Valmira? Vad är det?" upprepade jag. "Snälla berätta!"

"Jag kan inte," sa hon förtvivlat. "Jo. Jag älskar dig och vi ska inte ha hemligheter för varandra! Berätta nu!" sa jag bestämt. "Pappa..." började hon långsamt. "Fortsätt," sa jag nyfiket.

"Pappa.. har misshandlat mig och.." sa hon och började att gråta en gång till. "Han vadå?!" utbrast jag av ilska och chock. "Jag var inte klar. Han har även tafsat på mig," fortsatte hon. Jag satt först helt tyst av chock och visste inte vad jag skulle säga.

"Mina bästavänner är inte mina bästavänner och jag har ingen just nu.. Jag behöver dig!" utbrast hon. "Jag är påväg älskling!" sa jag och la på.

Jag hade fortfarande chocken och ilskan kvar i kroppen, men jag försökte att lugna ner mig ett tag. Jag rusade snabbt ut i köket och letade fram mitt pass och tog på mig en grå/blå kofta.

"Var ska du?" sa Louis misstänksamt. "Det har inte du med att göra!" utbrast jag, eftersom jag fortfarande var arg på honom för det dem hade gjort. Han stirrade på mig med en min som visade att han menade allvar.

"Om du tvunget ska veta, pappa, så ska jag faktiskt till Valmira! Kommer du ihåg henne? Hon som jag var tillsammans med, men du var så avunsjuk så du skiljde oss åt och ljög för oss båda!" utbrast jag och for ut ur dörren.

Harrys perspektiv

Efter Niall just hade skällt ut Louis igen och rusat ut ur dörren, hade Louis bara nickat skyldigt och ledsamt och sen sakta gått in till sovrummen och stängt dörren.

"Det var inte bara Louis fel, det måste vi berätta för Niall," sa jag till de andra och de nickade instämmande. Jag gick in till Louis och fann han liggandes i sin säng med en otroligt ledsen min.
"Hur är det Louis?" fick jag fram och satte mig på sängen bredvid. Hans blick fanns fortfarande fastklistrad i taket. "Han kommer aldrig att förlåta mig, ellerhur?" sa han förtvivlat. Jag ville inte svara, för vi båda visste nog svaret på den frågan. Det vi alla hade gjort var fel, fast vi insåg inte det förrän det hade hänt.

"Han tror verkligen att jag försökte att förstöra för honom, men jag gjorde det ju bara för honoms skull! Nu när jag verkligen vet hur dem känner för varandra så ångrar jag mig mer än någonsin för det jag gjorde, men han förstår bara inte det," fortsatte han.

"Jag förstår det, och de andra gör säkert också det," sa jag för att muntra upp honom lite, men jag trodde inte att det skulle hjälpa så mycket.

"Men det är inte det som räknas.." sa han igen irriterat. Jag klappade honom lite på axeln och sen gick jag ut till de andra igen. Två av fem var olyckliga just nu. Vad skulle hända next?

Nialls perspektiv

På flygplatsen möttes man upp av skrikande fans som tydligen hade fått reda på att jag var här, av någon konstig anledning. Nya tekniker. Att det inte kunde vara stenåldern fortfarande, då skulle dte inte finnas internet där folk kunde sprida saker och inga mobiler iheller. Fast då skulle inte jag kunna prata med Valmira om kvällarna.

Det är ett minus!

"Kan jag få ta ett foto med dig?" sa en tjej och jag kunde inte säga nej till mina fans. Det var ju faktiskt dem som gjorde att jag var här idag. "Självklart!" sa jag och försökte att inte visa min ilska så mycket, utan log mitt finaste leende istället. Otur som jag hade, var det ju såklart inte bara hon som ville ta foto, utan flera stycken andra också. Jag sa ja till de flesta, men sen fick jag ursäkta mig och säga att jag missade mitt flyg om jag inte gick nu och då förstod dem mig och lät mig äntligen gå efter 30 minuters fan-shit.

"En biljett till Sverige, så fort det bara går!" sa jag i biljettkassan och kvinnan räckte fram en biljett och jag betalade henne.

hallåååj allihopa!
vill bara säga att det inte blir så många delar till i novellen, utan kanske 3-4 stycken till eller så ;)

vad tyckte ni om delen?

kommentera för mer! :)