När jag kom hem pustade jag ljudligt ut. Hur kunde en dejt vara så hemsk? Vi hade haft absolut nada att prata om! Zayn och jag hade bara gått runt i cirklar och småpratat, i ett försök att lätta stämningen. Det värsta var nog ändå när han luktade på sig själv, jag menar seriöst. Lite pinsamt att gå runt med någon som luktar på sig själv offentligt. Tack och lov i alla fall att han inte tog upp armen och luktade i armhålan, det skulle verkligen varit gränsen.

På något sätt hade känslan under dejten ändå känts fel. Som om att det var någon annan som jag egentligen skulle vara här med, men jag kunde inte komma på vem.

Det kunde ju inte vara Louis, vi var ju bara vänner och vi kände ju knappt varandra, även fast jag visste rätt mycket om honom.

Jag satte mig tröttsamt ner i soffan i vardagsrummet. Nu ville jag bara få alla tankar om Zayn och Louis ut ur mitt huvud så att jag kunde tänka på annat. Killar var verkligen utmattande. Tänk sen när man skulle gifta sig, då skulle jag verkligen få panik. Jag stängde mina ögon, för ett försök på att slumra till en stund, men bara några sekunder efter jag hade stängt dem, kommer Fanny inrusandes i rummet.

"Asså du kommer verkligen inte att tro vem jag träffade?" utbrast hon. Mina ögon öppnades argt och tröttsamt upp, men jag orkade inte att vara taskig mot Fanny, inte nu.

"Har ingen aning, vem?" sa jag och log lite mot henne. "Okej, även fast jag inte direkt är ett fan av dom eller så, men det var så coolt!" fortsatte Fanny panikslaget och leendet på hennes läppar var helt obeskrivligt. "Jag träffade One Direction!- eller ja, jag träffade Louis, Harry, Liam och Niall! Och du kan inte gissa vad de sa till mig!"

Jag spärrade upp ögonen och nu började jag att lyssna lite noggrannare. Precis när man försökte att få bort alla tankar om dem så dyker det upp nya saker som får mig att bli påmind om dem. Det var nästan som ett tecken. Ett tecken som sa att jag borde träffa dem eller vad som helst.

"Antagligen inte," sa jag tröttsamt och lutade mig tillbaka i soffan. "Dom sa att jag påminde om någon! Som om att de hade sett mig förut, och de sa att jag var vacker! Jag, vacker!"

Stackars Fanny, hon visste inte om att jag redan hade träffat dem och typ gått på dejt med Zayn. Jag kunde inte berätta det för henne och definitivt inte för mamma och pappa. De skulle bara ogilla att jag hade umgåtts med dem utan att säga något.

"Du är ju vacker, så varför så uppspelt?" Hon vickade på axlarna och lugnade ner sig innan hon gick till sitt rum. Tänk vad som kan hända bara man går till stranden. Först jag som går dit helt oskyldigt utan att ens tänka tanken att dom ska vara där och att jag sen träffar dem, och sen går min familj dit och träffar dem också helt oskyldigt. Dom måste tycka om stranden.

När jag tänke på dem och stranden kunde jag inte hjälpa det och jag visste inte varför, men jag såg hela tiden Louis framför mig med den amerikanska fotbollen i handen. Att han sitter på huk framför mig och ler ett så sjukt underbart leende som man bara kan dö till.

Fanny hade gått och det var äntligen lugn och ro igen. Jag stängde mina ögon och andades djupt in och ut en gång. Jag var just påväg att somna när dörren rycks upp igen och jag hoppar till av rädsla.

"Asså seriöst?" skriker jag och börjar att gå med snabba steg från vardagsrummet. När jag når hallen där mamma och pappa står helt chockade, tar jag min väska som finns på stolen i hörnet och går sedan ut innan dem hinner säga något.

*

Mina snabba fotsteg är ovanligt snabba. Min ilska är ovanligt ilsk och just nu vill jag bara ha lugn och ro. Först kommer Fanny in och börjar skrika och sen kommer mamma och pappa in med hög volym. Jag orkade inte bara. Ville bara bort därifrån så fort som möjligt. Det var till och med lugnare att vara på stranden och en amerikansk boll flög rakt på mig. Fan, nu kommer tankarna om Louis upp i mitt huvud igen. De går inte att försvinna.

När jag hade gått ett tag var jag framme på stranden.

Jag hade ingen bikini på mig, så att jag satte mig istället under ett träd där det var skugga och tog fram en bok ur min väska. Det var en av twilight böckerna. Jag hade börjat att läsa ur den igår och jag var nästan redan på hälften. Det var bara för att jag älskade att läsa och ingenting kunde förstöra min läslust.

Jag öppnade upp boken och skulle just luta mig tillbaka för att börja läsa de första orden på kapitel 21, när jag hör fotsteg komma mot mig. Jag kollar upp för att se vem det är som är påväg mot mig, och möts av en glad Louis. Även fast det var tidigare idag jag träffade honom, blev jag så glad och ville bara krama honom. Jag flög upp i ett leende och kastade ifrån mig boken.

Han närmar sig mig och jag ställer mig upp och kramar om honom. "Hej!" utbrast jag och jag ler större än någonsin. "Tja, hur är det?" frågar han och vi släpper sedan varandra.

"Det är bra, själv?" Jag sätter mig ner igen och Louis sätter sig bredvid mig. "Det är bra. Gick det inte så bra med Zayn, eller?" frågade han och höjde ögonbrynen. Jag såg på honom att han på något sätt såg glad ut. Han såg riktigt hemlighetsfull ut. Som att han hade fixat så att dejten skulle bli hemsk, om det nu var en dejt. Jag visste inte riktigt.

"Skojar du?" sa jag och spärrade mina ögon i honom. "Den var hemsk! Förlåt.." Nu log han större. Precis som om att han gillade att se mig på det här sättet, men jag hatade det!

"Faktiskt.. så är jag glad att det inte gick så bra, för att.. Äh! Inget!" sa han. De första orden lät lite som om att han skulle avslöja något för mig, men de andra orden kom plötsligt och ivrigt efter.

"Jo, kom igen! Vad var det?" utbrast jag och knuffade lätt till honom på axeln. "Men det är omöjligt, jag känner ju knappt ens dig.."

På något sätt visste jag vad han skulle säga, men det var ju lite att ha bra självkänsla eller så. Mitt hjärta bultade fortare och fortare. Just nu visste jag faktiskt inte om jag ens ville höra. Jag ångrade att jag sa "kom igen".

"Aja, om du inte vill så.." Jag hann knappt slutföra meningen förrän Louis avbröt mig. "Jag tror att jag tycker om dig, alltså mer än som en kompis, men som sagt det är nästan helt omöjligt att redan göra det, eller?"

---

Förlåt, förlåt, förlåt och förlåt igen för att jag inte skrev nån del igår, även fast jag lovade. Alltså har ni all rätt att vara sura på mig.. :/ aja, strunt samma!

Det var obekvämt. Riktigt obekvämt mellan Nelly och mig. Det var ytters sällan vi sa något till varandra medans vi gick runt på tivolit. Det enda vi hade sagt till varandra var typ, "ska du åka den?" eller "den var rolig, vilken vill du åka nu?". Mer sa vi knappt.

Jag visste inte om det var för att vi inte kom på något att säga, eller att vi bara överhuvudtaget hade tråkigt i varandra sällskap. Nelly verkade ju helt rolig att vara med, enligt Louis då, så det kunde ju inte vara henne som dte var fel på. Kanske jag luktade konstigt eller något. Jag tog min had och drog en bit av min tröjärm upp till min näsa. Doften flög in genom mina näsborrar, men jag tyckte mest att det luktade parfym. Alltså kunde det ju inte vara min lukt heller som var fel. Jag hade ju faktiskt slängt på nästan en halv parfymflaska innan vi hade gått, mest för att jag ville att hon skulle tycka att jag lukta gott. Tjejer brukade ju tycka om herrparfym.

"Luktar du på din tröja?" sa Nelly. Jag kollade snabbt upp på henne och fann henne stå rynkandes med sin panna. Skulle jag komma på en ursäkt, eller bara säga rakt ut som det var? En ursäkt blev nog bäst. Jag kunde ju inte säga till henne att jag luktade på min tröja för att se om jag luktade illa, eftersom stämningen mellan oss var obekväm. Hon skulle skratta ut mig.

"Nja, jag skulle se om jag luktade tjej," sa jag och fick fram ett litet flin. Nelly rynkade pannan ännu mer denna gången och log inte ens lite.

"Okej.." sa hon och vi fortsatte att gå. "Du, jag tror att jag måste hem nu. Vi kom hit i förrigår, men jag har fortfarande inte packat upp något än. Vi... ses, väl," sa hon. Jag hann knappt ens säga något tillbaks eller ens reagera, förrän hon var borta. Jag stod ensam kvar på ett tivoli i Miami. Jag räknade långsamt ner från 8.

"1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, och 8." Plötsligt var hela jag omringad av en massa fans som ville få kramar och ta bilder med mig. Fans kunde vara riktigt konstiga. När man är med någon okänd som inte de känner till, håller de sig på avstånd och tar småbilder, men när man sen väl blir ensam, ska de komma fram och nästan mosa en.

Jag antog att jag fick vara lite snäll mot mina fans idag.

Jag väntade och väntade, men aldrig var det någon Zayn som kom hem. Nu var jag riktigt orolig för att de typ hade börjat gilla varandra och så. Hon skulle ju tycka om mig, inte Zayn.

Mina fingernaglar bankade i kör mot bordet, där jag forever alone satt och väntade. De andra killarna hade gått ut för ett tag sedan när de hade tröttnat på mitt tjat om att Zayn aldrig kom, så att jag fick sitta här ensam nu - pratandes med mig själv.

"Ta det lugnt Louis, Nelly tycker om dig. Inte Zayn," sa jag hela tiden. Inte för att det jag sa övertalade mig själv så mycket, men jag var tvungen att försöka.

I nästa sekund slogs dörren upp och in kom en ledsen Zayn. "Yes!" tänkte jag. "Dejten var misslyckad!"

"Åh, Zayn! Vad har hänt?" sa jag medlidandes, men inombords skrattade jag och log större än någonsin. Egentligen kände jag mig just nu rätt taskig mot Zayn som såg så ledsen ut och jag bara spelade med och skrattade inombords.

"Det gick piss. Nelly hatar mig för att jag luktar äckligt!" utbrast han och slängde sig ner i soffan. Jag fick efter honom och slog armarna i kors.

"Men du luktar ju inte äckligt?" sa jag frågandes och rynkade pannan. "Jag vet! Det är det som är det värsta!" utbrast han och grävde ner ansiktet i en av våra kuddar.

Zayn var skum. Det hade han alltid varit. Ända sedan han hade kommit på det där med "vas happenin". Han hade säkert sagt något till henne eller nåt som gjorde att det kanske blev misslyckat. Stackars Zayn, vet inte hur man behandlar tjejer rätt, och ändå har han dejat mer än mig.

Nej, nu känner jag mig taskig igen! "Kom igen Louis, var nu snäll mot lille Zayn!" tänkte jag. Jag slog bort alla taskiga tankar och satte mig ner bredvid Zayn.

"Är du säker på att det var därför? Du märkte inget annat konstigt med henne eller så?"

"Verkligen inte! Det var inte henne det är fel på, det är jag!" utbrast han. "Jag kan inte hantera tjejer rätt verkar det som, eller jag vet inte!"

Zayn hade helt rätt. Det går inte att dejta så snygga tjejer när han hela tiden skriker, men jag tänkte inte säga det till honom. Då skulle han bara bli sur på mig.

"Ska jag typ prata med henne eller så och fråga vad hon tyckte?" frågade jag. Zayn for snabbt up ur soffan och satte sig ner på knä, samt slog händerna i varandra. Det såg nästan ut som om att han bad till mig.

"Snälla gör det! Jag får panik om jag inte vet vad jag gjorde för fel!" utbrast han. Hans valpögon stirrade rakt in i mina, och det gick bara inte att motstå.

"Okej, jag pratar med henne imorgon!"

"Tack, du är så bäst bästavän!" sa han och slog handen mot min rygg. Det enda jag kände, förutom dem hårda smällen i ryggen som han gav mig, var skuldkänslor. Att jag kunde må bra när Zayn var så besviken över dejten. Jag kände mig verkligen som en hemsk människa.

Zayn försvann sedan in till sovrummet och smällde igen dörren. Jag tog snabbt fram mobilen och skulle just trycka in ett meddelande till Nelly, när jag såg att jag redan hade fått ett av henne.

Förväntansfullt och nyfiket tryckte jag snabbt in på meddelandet, och blev förvånantsvärt ledsen när jag läste vad som stod där.

"Dejten var hemsk! Vi kan snacka om det imorgon, okej? Men snälla, säg inget till Zayn! Kram Nelly!"

Även om jag förut blev glad över att dejten gick så dåligt, blev jag ledsen när jag såg Nelly skriva det till mig. Först visste jag itne vad jag skulle skriva, men jag kom snabbt på något bra.

"Hörde det.. Ja, vi hörs! Kram Louis!" Och sen skickade jag det. Hon kanske blev ledsen över att Zayn också tyckte att dejten gick dåligt..?

Aja, nu var det försent. Då fick hon bli ledsen, så fick jag trösta henne imorgon.

Nu fick jag bara planera lite vad jag skulle säga imorgon, så att jag inte sa något fel som avslöjade att jag faktiskt tyckte om henne, lite.

---

Del 8. Den kommer upp lite senare idag, eftersom jag var hos veterinären idag med min kanin och så. Sen sov jag lite, så den fick skrivas nu och så.

Allting kändes bara värre och värre ju närmare vi kom. Zayns knäppande fingrar gjorde inte saken bättre, utan han gjorde bara så att jag blev mer irriterad och arg. Egentligen kunde jag ju inte vara arg på Zayn, det var ju inte hans fel att jag sa att jag och Nelly bara var vänner. Men egentligen var vi ju bara vänner. Allting känns så förvirrande och jag vet inte hur jag ska göra. Jag kan inte svika Zayn nu, men åt andra sidan kommer ju jag att känna avundsjuka varje gång Zayn och Nelly träffas eller när han bara rent ut av nämner henne.

Jag hade två alternativ: Spela med och lådsas som om att allting är helt okej, eller att säga till Zayn att detta inte känns bra.

Under tiden jag funderade, fortsatte vi att gå i rätt snabb takt, tills vi var framme. Den härligt varma luften omringade oss där vi stod i sanden och såg ut över vågorna som plaskade, som de även hade gjort igår. Det var alltid lika vackert på stränder.

"Jo, erm - det här är Zayn, vilket du kanske redan vet, men ändå. Zayn, det här är Nelly," sa jag och svalde sedan en stor fet klump som sakta sjönk ner genom halsen och ner i magen.

Nelly log mot mig, men det kändes som ett väldigt osäkert leende ändå. För att undvika några pinsamheter, kollade jag snabbt ner i sanden och lät dem få hälsa på varandra utan att ha mina ögon stirrandes på dem.

"Hej Nelly," sa Zayn glatt. Hur mycket jag kämpade för att hålla min blick nere på marken, så gick det inte. Blicken höjdes igen och jag såg hur de kollade på varandra. Deras händer höll i varandras och deras blickar verkligen fastklistrade i varandras.

"Jag ska kanske lämna er nu. Ha det så kul," sa jag och backade långsamt bakåt. Zayn kollade bak på mig och log, vilket han brukade göra mot mig när jag gjorde något snällt. Det betydde oftast "tack". Jag gav honom en förstående blick och gick sedan därifrån. Det jag gjorde var rätt. Jag gjorde det för Zayns skull. Han ville lära känna Nelly, så fick han göra det. Jag kunde inte göra så mot honom efter allt han någonsin hade gjort för mig. Jag skulle låta dem vara och försöka att hitta en tjej själv som jag kunde träffa och låta mina tankar handla om istället. Det skulle bli jobbigt och svårt, men jag var tvungen att försöka.

Nelly var vacker. Riktigt otroligt vacker. Hon var riktigt sommarbrun och hennes blonda hår var riktigt snyggt blont. Hennes ögon log sexigt mot mig. Jag försökte att ge henne mitt charmigaste leende så att hon kunde skratta lite. När tjejer skrattade började alltid jag att skratta. Det var faktiskt en rätt skön känsla.

"Var är det vi ska någonstans?" frågade Nelly och vår ögonkontakt bröts. Det var en bra fråga. En riktigt bra, men tanke på att jag inte hade bestämt något alls vad vi skulle göra. Jag hade varit helt upptagen med att tänka på att jag skulle träffa henne, att jag inte hade funderat på vad vi skulle göra eller något alls.

"Vad vill du göra? Du får bestämma," sa jag. Hon kollade på mig och log. Säg inte att hon ville shoppa eller något, för det hatade jag verkligen. Ljudet som fanns i bakgrunden fyllde mina öron. Det var havet. Om vi skulle fortsätta att träffas skulle jag helt klart fixa en dejt vid stranden. Det var helt underbart att vara där.

"Eftersom du inte direkt vet vad du vill, har jag en rätt bra idé," började jag och log. Jag skulle se vad hon tålde. Om hon klarade av vind och snabb fart, eller om hon var den mer långsama och lugna typen.

"Okej, vad hade du tänkt dig?" frågade hon och log mot mig. Jag besvarade henne med att ta hennes hand och dra med henne dit vi skulle. Det skulle få bli en överraskning.

Några minuter senare var vi framme. Det var fullt med folk överallt och en jättestor folkmassa som köade för att få komma in.

*

"Var är vi Zayn?" frågade hon. Jag höjde på mina ögonbryn och kollade på henne, där hon stod bredvid mig och kollade runt om sig var hon var. Hon borde ju nästan veta det, eftersom att hon ändå bodde här. Jag hade själv aldrig varit i Miami, förutom en gång när jag var liten, så att jag hade inte jättebra koll på vad det fanns för något här. Jag antog att sommaren skulle bli intressant. Vi skulle ju tillbringa hela sommaren här, både för inspelningar och en massa intervjuer, samt att ta det lugnt och bara ha kul.

"Är vi typ på något tivoli eller?" frågade hon och nu log jag större mot henne. "Rätt gissat. Du måste ju ha varit här många gånger?" frågade jag. Vi vände oss om så att våra kroppar stod mitt emot varandra och våra ögon möttes.

"Faktiskt inte. Jag har aldrig varit i Miami förut. Jag och min familj köpte ett sommarhus här, så att vi ska tillbringa hela sommaren här. Egentligen bor jag i Sverige," sa hon. Hon märkte nog direkt på mig att jag blev förvånad, för hon log självsäkert mot mig. Jag trodde verkligen att hon bodde i Miami, men tydligen inte. Att bo i Sverige var ju ändå rätt... coolt? Vi hade varit där flera gånger och varit med på intervjuer och en massa annat. Tänk om vi hade träffat eller sett henne där, men att vi nu inte kommer ihåg det? Det kan nästan vara helt omöjligt, eftersom henne utseende är otroligt sällsynt. Okej, alla är ju olika på sitt sätt och ingen har samma utseende som en annan, men det var något speciellt med Nelly. Det gick bara inte att glömma hur hon såg ut. Det var totalt omöjligt.

"Jaha. Men har du typ.. du vet, sett oss när vi har varit i Stockholm och så, eller?" Jag tog min hand och placerade den på Nellys rygg och puttade med henne lite längre fram i kön, efter att den hade rört sig lite.

"Faktiskt inte. Jag är faktiskt ett fan av er, men jag bor inte i Stockholm och jag fick inte åka upp dit för att se er heller, så nej. Har aldrig sett eller träffat er. Inte för att jag tror att ni skulle komma ihåg mig ändå.."

De sista orden hon sa hördes helt fel direkt. Klart att vi skulle känna igen henne, tror jag.. Fast egentligen var det ju skit samma, för nu hade vi träffat varandra. Nu stod vi ju här i kön in till ett tivoli i Miami.

Denna sommaren skulle helt klart bli den bästa. Bara umgås en massa med Nelly och mina fyra bästa vänner. Ingenting kunde förstöra sommaren, såvidare det inte blev jordens undergång eller något sånt.

---

Nu är det så att jag är nominerad till blog awards på justindbieberworld.blogg.se.

Jag skulle verkligen uppskatta om ni röstade på mig där, om ni vill alltså! Jag skulle i alla fall bli super duper glad isåfall!

Här är länken till där ni röstar: http://justindbieberworld.blogg.se/2012/march/blog-awards-2.html#comment

Fortsätt att kolla, håller på med nästa del som kommer upp lite senare! :)

Alltid när jag tänkte på Nina kom hennes fina, underbara leende upp. Hennes läppar visade meningen "jag älskar dig" och i mitt huvud sa jag hela tiden detsamma.

Nina försvann fort från mitt huvud, när det började att banka på min dörr. "Nelly! Frukost, upp och hoppa nu!" Det var pappa. Han hade en sån ful vana att alltid väcka mig tidigt på morgonen och tjata om frukost. Han gjorde detta mest eftersom han visste att frukost var min favoritmåltid på dagen. Därför ska man inte berätta något för sina föräldrar, verkligen inget!

Mina ögon blundade en stund till, innan jag djupt pustade ut och drog iväg täcket från min kropp. Jag ställde mig upp bredvid sängen och gnuggade mina ögon lite med knytnävarna och gick sedan ut i köket. På morgonen tänkte jag nästan inte på någonting, förutom att det var frukost dags. Min hjärna funkade liksom inte före frukosten. Allting var antingen helt vitt eller helt svart i huvudet. Jag kunde till och med nästan glömma bort om någon kompis eller någon i familjen fyllde år. Sån otur - för dem.

"Nämen ser man på! Sugen på lite frukost?" frågade pappa retsamt och jag nickade tröttsamt mot honom. Just nu orkade jag inte hålla på och fjanta med honom. Inte såhär tidigt på morgonen. Jag brukade ju aldrig gå upp klockan 9 på morgonen, men jag antog att det var mitt straff. I förrigår hade jag lovat mamma och pappa att jag skulle packa upp alla mina saker på eftermiddagen, eftersom jag på förmiddagen ville ta det lite lugnt och vara vid stranden. Ja, så blev det ju inte direkt. Jag var själv ute hela dagen utan att höra av mig till mamma och pappa. Eller inte helt själv - Louis var ju med. Med Louis så bara glömde man bort tiden och kunde inte tänka på annat än honom när man var hos honom.

Jag trodde att han skulle vara mer utav en fjant eller bara otroligt barnslig när man väl träffade honom, med tanke på alla deras "videodiarys" som de hade gjort, men nej. Jag hade haft totalt fel. Han hade verkligen känslor och kunde faktiskt vara allvarlig och seriös. Louis fick mig att se på honom annorlunda. Inte som en medlem i One Direction, utan som en helt vanlig kille. Nu förstod jag verkligen hur jobbigt det kunde vara att vara känd och ha en massa skrikande fans efter sig. Innan förstod jag inte riktigt det.

Pappa började att lägga upp några pannkakor till mig på tallriken som fanns framför mig på bordet. Då satte jag mig långsamt ner på närmsta stol, la armbågen på bordet och lät det vara som ett stöd för huvudet som sedan placerades i handen. Mina ögon kändes som om att de var några stora knutor eller bubblor. Det var så mina ögon alltid kändes när jag gick upp före tio.

Nu tänkte jag inte på något annat än smaken. Smaken på världens godaste amerikanska pannkakor med blåbär. Pappas specialitet. Det var det enda som han gjorde bra när han väl gjorde något, annars sög han på allt annat.

"Mm, vad gott!" sa jag och fortsatte att kränga i mig pannkakorna. "Jag vet," sa pappa kaxigt, men jag brydde mig inte om att kaxa tillbaka. Jag åt ju pannkakor! Man kan inte göra två saker samtidigt.

"Var tusan blev du av igår?" sa Harry innan jag ens hade hunnit sätta mig på en stol. De andra kollade upp på mig, förvänta på mitt svar. Antagligen ville alla ha värsta kollen på mig nu, vad jag än gjorde.

"Jag träffade Nelly," sa jag och rynkade pannan. Mina ben fortsatte att långsamt och trött gå fram till stolen som fanns mellan Harry och Liam. Harry följde mig med blicken, det kunde jag känna, medans Liam nästan hade huvudet ner bland sina flingor. Tydligen var han väldigt trött.

"Hmm.. Nelly?" sa Zayn och vickade på ögonbrynen mot de andra och mig. "Ja, vadå då? Avundsjuk eller?"

"Ohhh!" tjöt alla i kör. Min huvudvärk började att komma igen och jag orkade inte att bry mig om dem. De var bara så jobbiga. Det var inget mellan Nelly och mig och det skulle aldrig bli så heller. Vi känner inte direkt varandra, utan är mest vänner, om ens det. Det kändes som om att jag inte visste någonting längre. Tjejer kan verkligen få en att bli knäpp, på både bra och dåliga sätt och just nu visste jag inte om dte var bra eller dåligt.

"Men om inte du tar henne så kan väl jag göra det?" sa Zayn och jag ryckte fort till. "Vadå? Hon verkar helt amazayn! Och ni är väl bara vänner? Då gör det väl ingenting att jag försöker att lära känna henne lite?"

Jag var mållös. Visste inte vad jag skulle säga. Zayn var verkligen rakt på sak. Inte en massa annat babbel innan, utan bara rakt på sak. Han var inte det minsta blyg om man säger så.

"Jo, erm. Jag antar väl det," sa jag tyst och tog en bit av min rostemacka som killarna hade fixat i ordning till mig. De visste precis vad jag ville ha och hur mörk jag ville ha mackan.

"Perfekt! Presentera mig för henne!" utbrast Zayn och jag log ett fejkat glatt leende mot honom. Inombord kändes det inte rätt. Men saken var den, jag kände ju knappt Nelly, hur kunde jag då känna avundsjuka redan innan jag presenterat dem för varandra?

---

Rätt kort del, jag vet, men jag är väldigt trött sedam igår när jag var ute o dansade!

Mina naglar drog längs milkshakens mugg medans mina ögon lugnt såg på. Ljudet av det fick mig att rysa till i kroppen, men trots det fortsatte jag. Mina öron fylldes hela tiden av ljudet från vågorna som plaskade mot sanden en bit bort. Allting var väldigt fint på kvällen. Man kunde tydligt märka av den stora kärleken och det lugnet på kvällen, vilket fick mig att slappna av. Att inte vara ett dugg rädd för att precis vad som helst skulle kunna hända. Miami var ändå en väldigt stor stad och det hände väldigt mycket, men just nu kändes det som om att det var världens mest ohändelserika stad. Mina andetag blev djupare och djupare och när jag tillslut tog ett jättestort, lugnt andetag och blundade, kändes det som om all min lycka spreds fram inom mig. Alla mina tankar om alla där hemma i Sverige kom upp. Saknaden av dem började att kännas av mer och mer.

"Är du okej?" frågade Louis och jag öppnade ögonen igen, men fortsatte att kolla ut över havet och vågorna. Han fråga i just denna situationen var rätt så opassande. Egentligen var jag inte okej. Jag ville hem, hem till mina kompisar som fick mig att må som bäst. Hem till mina hundar som alltid gjorde att jag fick ett gott skratt. Hem till kalla Sverige, som egentligen var ett rätt tråkigt land, men det var ändå mitt hem.

Där jag hörde hemma och alltid skulle göra.

"Javisst! Ville bara andas in lite av Miami luften," sa jag som en ursäkt. Min blick vändes åt hans håll och vi mötte varandra med ett leende. Förut hade jag inte märkt att han faktiskt log hur underbart som helst. Leendet kunde få vem som helst att tyna bort och inte kunna kontrollera sina tankar. Just det som jag inte kunde göra nu. Därför försökte jag att undvika att se på honom, men det gick verkligen inte.

För att få tillbaka mina tankar, avbröt jag äntligen våran ögonkontakt och kollade generat ner på muggen som var omringad av mina händer.

"Har du någon gång känt att du verkligen saknar någon? Alltså riktigt mycket. Att det känns som om att det gör ont i hjärtat och att du knappt ens kan andas."

Mina läppar vibrerade försiktigt under tiden jag väntade på svar. Luften som kom in i mina lungor fick mig att få svårt att andas. Det enda jag kunde tänka på var Nina. Nina, som alltid hade varit min bästa kompis. Vi hade berättat precis allting för varandra, det kvittade var det var. Vi delade allting med varandra, även om det kunde vara väldigt privata saker. Vi älskade verkligen varandra och vi försökte aldrig att ändra på något hos varandra. Hon hade alltid varit allting för mig, tills då. Fredagen den trettonde - 13 Januari 2012.

Den dagen hade förändrat mitt liv och jag visste att ingenting skulle bli densamma igen.

"Absolut. Känslan kommer inom mig varje dag. Saknad. Jag tror inte att någon som helst förstår hur det är för oss som reser så pass mycket som vi gör. Vi är kanske hemma 30% av ett år om inte mindre. Varje dag får jag känslan av att jag har valt totalt fel yrke. Att jag inte förstår vad jag gör här. Varje dag säger en röst inom mig att lägga av och ta itu med mitt liv. Varje dag gör det ont i mitt hjärta på grund av saknad."

Louis tunga ord fick stopp på mitt tänkande. Han hade gjort det värre. Nu kändes det till och med som om att hans liv var så mycket värre än mitt. Jag hade alltid funderat och undrat över hur alla kända känner sig varje dag. Om de kände sig ledsna/glada/lyckliga eller vad som helst. Om de faktiskt var glada över vad de hade gjort eller om allting bara var ett enda stort misstag. I just detta ögonblicket hade jag fått svar på flera års undranden. Mina ögon blev fyllda av så mycket tårar att jag stängde mina ögon. Den svagt kalla luften som hade gått in i ögonen förut hade bara gjort gråtet värre. Jag ville verkligen inte tänka på detta just nu, men jag kunde inte kontrollera mina känslor och tankar längre.

"Så att om du hade fått göra alltid annorlunda, hade du valt att inte gå med i One Direction?" frågade jag.

Egentligen ville jag inte ställa den frågan, mest för att jag fruktade att få reda på svaret. Bandet som hade fått min själ att lyfta och se livet i en annan synpunkt, kanske rent ut av var en bluff. Ingen i bandet kanske egentligen ville vara här idag, utan hade velat göra allting annorlunda. I denna sekunden ångrade jag mig för att jag ens hade frågat honom, för jag ville inte veta. Jag ville inte få reda på om allt bara var en enda stor bluff. Då kunde han hålla allt för sig själv.

Louis putade lite med munnen, som om att han förberedde sig på att svara något negativt som att "One Direction var ett enda stort misstag.." eller något i den stilen. I samma stund som han förberedde sig på att svara, förberedde jag mig på att springa iväg. Jag ville inte höra hur han skulle förstöra allt med sina dumma ord.

När jag just skulle ställde mig upp och rusa därifrån tog Louis svagt tag om min hand och kollade djupt mot mig, vilket jag allt såg i ögonvrån.

"Om jag skulle fått chansen att göra allt annorlunda hade jag inte tagit den chansen. Visst, att vara ett stort och känt pojkband kan inte alltid vara positivt, men om jag inte skulle gått med i One Direction, skulle jag aldrig fått träffa de andra. Och det ångrar jag inte en minut av - minst sagt ens en sekund. Tänk allting vi har gjort och får uppleva. Vi får uppleva vår dröm och göra det vi älskar - sjunga. Att inspirera folk att tänka annorlunda. Vara förebild för folk som verkligen ser upp till oss. Det finns ju de dagarna som jag verkligen vill hem och bara vara den barnsliga Doncaster killen som ingen känner till. Ibland vill man bara försvinna ur kändisbubblan som man finns i, men jag väljer hellre att göra det som jag verkligen att älskar, än att bara ge upp min största dröm.

Louis fick mig mållös och gråtfärdig med sina underbara ord och det var ju inte direkt första gången det hände. Jag kunde äntligen pusta ut och verkligen känna att jag var stolt över att vara en directioner. Inte trodde kjag för några dagar sedan att Louis verkligen kände såhär. Jag hade inte ens tänkt över att få träffa dem för fem dagar sedan, och nu sitter jag här på en bänk med Louis i Miami, där han berättar sina känslor för mig om allting. Både om det positiva och det negativa om att vara medlem i One Direction.

En sådan upplevelse fick man inte chansen att få ta del av varje dag. Det var bara något som kunde dyka upp slumpmässigt när som helst, var som helst. Till och med när man minst anade det.

"Det kunde inte ha blivit ett perfektare svar," sa jag och log vänligt in i Louis ögon. De var fulla av gråt, men jag kunde inte riktigt veta om det var lyckotårar eller verkligen ledsna tårar. Det fick jag fundera på. Jag skulle inte fråga honom mer. Det kändes för plågsamt eller privat. Om det fick Louis att gråta, ville jag inte fråga mer.

Jag ville verkligen inte någon något ont, aldrig!

Att se Louis helt tårögd fick mig att också bli tårögd och det kunde jag inte stå ut med.

Med Louis arm över min axel, gick våra steg gick tyst i otakt genom mörkret. Mitt hjärtas bultande ekade genom den tysta och smala vägen vi gick på, medans Louis hjärta knappt ens hördes.

Min blick drogs till hans svaga leende på läpparna som han hade haft hela vägen hem. Man kune undra vad han tänkte på, men jag tordes inte att fråga. Kanske hade jag fått nog med information om hans liv bara på dessa minuterna. Mitt huvud var placerat mot hans axel, som var ett litet stöd för mig.

Mamma och pappa skulle antagligen få utbrott på mig när jag väl kom hem. Klockan hade ju ändå halv elva på kvällen. Våra skor trampades ner i gruset som fanns under oss på vägen till vår stuga och mitt hjärta började att lugna sig lite. Jag stannade till och ställde mig framför Louis. Mina ögon drogs in i hans väldigt fort och vi stod där i några minuter. De blåa, underbara ögonen var precis framför mig, vilket de hade varit nästan hela kvällen. Det var något med Louis som fick mig att känna mig speciell. Att känna mig annorlunda och vacker för någon gångs skull. Jag brukade inte känna den känslan, även fast jag ofta fick kommentarer om att jag var söt, snygg och allt sådant. Inget av det betydde någonting, för jag kände mig ändå inte lika speciell som när Louis kollade på mig och verkligen såg mig. Det går inte att beskriva känslan och den härliga rysningen som man får i kroppen när han ler mot en. Man måste uppleva den själv för att förstå.

"Är det här du bor?" sa han tillslut och jag vände mig om för att slå en liten titt mot stugan. Den var en liten bit bort, men man kunde ändå se en liten skymt av den röda tegeln och ljuset som lyste ut på oss där vi ensamma stod. När jag vände mig om igen, gav jag honom ett leende som betydde att det var där jag bodde. Jag visste inte riktigt vad han tyckte om det. Han sa ingenting direkt, men det behövdes inte. Bara han såg på mig, behövdes inga ord.

"Det var verkligen jätte trevligt ikväll," sa jag sedan och närmade mig honom lite, men gick snabbt tillbaks igen. Han rörde knappt på sig, utan log bara ett mystiskt leende mot mig som fick mig att le ännu större, att jag nästan fick fram ett litet skratt. "Jag hade också jätte trevligt!" sa han sen och närmade sig mig också. Han omfamnade mig mjukt. Vi stod där ett tag och kramades, precis som om att vi aldrig skulle få se varandra igen - vilket mycket väl kunde vara sant. Vi visste ju inte om vi skulle ses igen, eller ens se varandra. Jag kanske skulle kunna se honom, men han skulle ju inte kunna se mig.

Mina ögon stängdes och jag bara njöt av den underbart mjuka kramen. När vi var så här nära varandra, kunde jag även känna hans underbara parfym som luktade riktigt gott. Något av det som jag verkligen älskade var herrparfym. Det luktade riktigt gott och jag kunde lukta på det hur länge som helst utan att tröttna.

Allting var bra nu. Jag ville bara stå kvar hur länge som helst och känna hans doft och närhet, men utan att själv kontrollera det, släppte jag honom.

"Vi ses!" sa jag och sprang lite smått mot huset. Redan när jag hade kommit en bit, kände jag att jag verkligen ångrade mig att jag släppte taget om honom. Jag kände ju hur han fortfarande höll fast i mig när jag släppte honom. Tänk om han trodde att jag inte tyckte om honom.

Sista steget och ytterdörren var bara några centimeter ifrån mig. Precis när handen var påväg att ta tag i handtaget, vänder jag mig om och möter upp Louis blick och han skiner upp. Jag ger honom en liten vink och tar sedan tag i handtaget och drar ner det. Min andra hand drar upp några hårstrån som är ivägen för ansiktet och i andra sekunden har jag öppnat dörren.

Tillslut är jag inne och har stängt dörren.

---

Ciao alla!

"Vad säger du? Blir fansen vildare och vildare?" sa Niall och skrattade. Jag kollade bort mot hans håll där han satt i soffan och krängde mat som om att han inte hade ätit på flera dagar.

"Vilda? Dem är värre än vilda. Det finns inte ord för det," sa jag utmattat och blundade. Jag ville bara sova nu. Ikväll skulle vi ut på fest. Det var de andra som tvingade mig, fastän jag egentligen ville vara hemma och ta det lugnt. Särskilt nu efter detta så ville jag stanna hemma extra mycket, men hade jag lovat så hade jag. Jag hörde hur de andra satt och små skrattade åt mig, men jag orkade inte bry mig. Dem fick skratta hur mycket de ville, men nu skulle jag sova i alla fall.

"Okej, vad tycker ni om Louis tjej?" sa jag och kollade nyfiket och glatt mot de andra. "What?! Har Louis en tjej? Det har han aldrig berättat!" utbrast Harry och kollade besviket på Louis där han djupt påg och sov. "Schhh! Väck honom inte!" sa jag arg mot honom. "Jag menar tjejen som han snackade med idag. Hon som kom med våra saker förut."

"Ahh! Är det hans tjej?" sa Niall och Harry samtidigt. Deras IQ är helt klart 0 och den ökade inte ens det minsta. "Hallå, IQ barn!" utbrast Liam, fast rätt tyst. "Det är inte hans tjej, men det är hans tjej."

"Ahh," sa dem igen och kollade förvirrat på varandra. Jag och Liam bara skakade på huvudet. Vi gav upp. De var helt omöjliga. "I alla fall, jag tycker att hon är dösnygg!" sa jag och log hemlighetsfullt. "Om inte han tar henne, gör jag det." De andra nickade instämade. Hon var faktiskt sjukt snygg med hennes långa blonda hår och perfekta kropp. Hennes personlighet var säkert hur underbar som helst. Problemet var nog bara att hon var rätt svårfångad. Okej, hon kom ju med våra saker och så. Det var rätt snällt, men jag tror bara att hon gjorde det för att vara snäll och inget annat. Hon visste ju också om att vi var One Direction, men hon brydde sig knappt. Precis som om att hon inte ens var ett fan, men å andra sidan inte hatade oss. Alla tankar om Nelly gjorde mig så förvirrad. Problemet var att det var inte hon som var förvirrande, utan det var jag som gjorde allting förvirrat.

"Ska du med ikväll Zayn?" hörde jag plötsligt Harry säga och jag ryckte till. "Va?"

"Ja, ska du med ut på fest ikväll?" upprepade han och nu kollade även de andra på mig. "Jag antar det.." "Bra, för vi ska hitta en snygg brud till dig!" sa Liam och log stort. Han hade redan en tjej, men hjälpte ändå gärna till att få oss att hitta någon. Jag blev ofta så avundsjuk på Liam som hade typ allt man kunde önska sig. Å andra sidan hade jag också nästan allt. Det var bara den lilla saken kvar - en flickvän. En underbar flickvän som man aldrig tröttnade på. En man kunde älska, som älskade en tillbaka för den man var, inte för att man var en medlem i One Direction. Annars var allting perfekt!

Nu var det "äntligen" dags för att gå på fest. Alla de andra hade tagit på sig riktigt snygga kläder, förutom jag. Jag satt i mina mysbyxor framför tv:n och åt chips, även fast jag hade lovat de andra att följa med på festen.

"Hallå? Är du inte klar än?" sa Zayn och spärrade upp ögonen som om han såg en levande död. "Vadå? Jag är ju klar?" sa jag och kollade ner på mina kläder. "Seriöst? Vi tänker inte gå med dig när du ser ut sådär, inget illa menat.." sa Harry och kollade bort.

"Det fattade väl jag med, alltså stannar jag hemma," sa jag och satte mig ner igen och fortsatte att äta chips. "Nejdu! Så lätt kommer du inte undan! Du ska med!" sa Zayn och började att dra i mig så att jag kom upp ur soffan. Sedan fortsatte han att putta in mig i sovrummet för att jag skulle byta om. "Zayn, jag vill inte."

"Du måste. Du måste komma ur din bubbla som du har varit i i flera veckor nu. Kom igen!"

"Jag vill inte gå på fest. Jag orkar inte!" sa jag argt och slog armarna i kors. Zayn kändes som min mamma nu, medans jag var den arga dottern som hon bråkade med. Jag ville verkligen inte gå. Ingen kunde tvinga mig.

"Kan jag få gå hem nu?" sa jag tröttsamt och gäspade. "Nej. Du fick ha på dig det du ville om du följde med, så nu stannar du till åtminstonde elva," sa Liam och drog i mig, eftersom jag hade stannat. Typiskt. Jag som lovade mig själv att ingen kunde tvinga mig, men så fel jag hade.

De hade kanske rätt. Jag började att bli en gammal tråkig gubbe som bara satt hemma och kollade på tv och åt chips. Även om det var riktigt kul att gå på fest, kände jag inte för att ha kul just nu. Jag visste inte varför, men så var det bara.

"Jag stannar till max tio, sen går jag hem, okej?" sa jag. Jag stannade upp och la armarna i kors, samt gav dem min bestämda blick, som än så länge inte hade funkat, men det var värt ett försök.

"Okej. Men du får inte gå tidigare än 9!" sa Harry och fortsatte sen att dra med mig. Skit asså. Klockan var bara halv sju. Det var hela två och en halv timme tills jag fick gå. Det gick inte att stå ut så länge.

Efter några minuter var vi framme på festen. Man kunde ju inte säga att den var direkt så lugn, utan mer vild. Till och med vildare än fansen. De andra skulle verkligen inte ha tråkigt.

"Försök åtminstonde att ha lite kul, okej?" sa Niall, som alltid skulle vara så snäll mot mig. Sedan gick alla in på festen tillsammans, eller ja, de andra fick ju dra in mig, men i alla fall!

"Oh my god!" sa alla killarna helt förstummade och när jag öppnade ögonen fanns det en massa tjejer som dansade överallt. Det var inte vilka tjejer som helst. De flesta tjejer var halvnakna, vilket gjorde att det kändes som om att vi var på en strippklubb eller något, fast det fanns ju de tjejer som var helt normalt klädda - som jag, som hade på mig ett par vanliga jeans och en helt vanlig tröja samt en kofta utanpå. Jag hade inte ens fixat till håret.

Vi hade bara varit på festen i några minuter och killarna hade redan lämnat mig. "Ha så kul!" hade de bara sagt till mig och sen gått. Redan fem tjejer hade kommit fram till mig och, tro det eller ej, börjat att tafsa på alla möjliga ställen och jag visste inte varför, men jag sa inte emot.

Jag visste inte om det var för att jag inte orkade, eller för att det ändå kändes rätt kul. Det kanske hörs knäppt att säga så, men det var rätt kul ändå.

Klockan slog äntligen nio och jag stack fortare än någonsin. Okej, festen hade varit rätt kul, men jag orkade bara inte. De fick kalla mig tråkig om de nu ville det, jag brydde mig inte. Jag gick med snabba steg iväg från festen och ville bara komma hem så fort som möjligt.

Efter bara några minuter stannar jag upp och kollar mig runt omkring. Det var rätt många människor som var ute, men ingen som hade märkt vem jag var än. Rätt kungligt! Men för att ingen i heller skulle göra det, tog jag min mössa som låg i fickan på huvudet. Mer kunde jag inte göra. Det var nu bara att hoppas att ingen skulle känna igen mig.

Jag hann inte ens börja gå igen, förrän jag kände hur någon kollade på mig och tillslut hostade till bakom mig.

Jag vände mig sakta om och blev rätt lättad för vem som stod där.

"Vad håller du på med?" sa hon och höjde ögonbrynen. Det var Nelly. Snygg Nelly. "Nelly!" utbrast jag och slog ut armarna. "Ingenting! Tyckte bara att det blev lite kyligt." Jag klämde fram ett osäkert men stort leende.

"Försöker du gömma dig för någon?" Jag höjde ögonbrynen och gjorde "seriöst? var tror du om mig" blicken, även fast det faktiskt var sant att jag försökte att gömma mig.

"Vad gör du själv här ute alldeles ensam?" sa jag, mest för att byta samtalsämne. "Jag gillar att vara ute själv på kvällen och typ bara gå runt. Särskilt här där det är så mysigt," sa hon och kollade sig runt omkring.

"Aha, så du vill typ inte göra något då?" sa jag och höjde på ögonbrynen. "Visst!" sa hon och log mot mig, sen började vi att gå, utan att jag ens visste var.

Påvägen till det vi inte visste, möttes våra blickar många gånger, men de bröts även och blev till ett skratt.

---

Del 4 här ja! Tänkte att det kanske var bättre att skriva vilken del och så det var. Det är lättare kanske, eller?

"Louis, kommer du eller?" ropade en av de andra killarna som han förut var med. Jag antog att det var resten av bandet, men även om jag visste att 4 andra snyggingar stod bara några meter ifrån mig, kunde jag ändå inte slita blicken från Louis. Han log mot mig. Jag tog hans hand och sa mitt namn. "Nelly," sa jag och log tillbaks mot honom.

"Nelly..." sa Louis och log ännu större. "Vill du vara med och kasta lite eller?" Han lät nästan nervös i rösten, vilket fick mig att skratta till lite. "Vad?" sa han och började att småskratta han också.

"Nej inget. Jag tror inte att bollsporter riktigt är min grej.." sa jag och vände ner blicken lite ifrån honom. "Inte?"

"Asså jag har gått på fotboll och så förut, men nej, inte riktigt min grej längre," sa jag igen.

"Okej, men du kan ju kolla när vi spelar, eller?" sa han och höjde ögonbrynen. "Det kan jag väl." "Coolt," sa han och gick sedan. Innan han var ända framme hos de andra killarna, vände han på sig för att se om jag kollade och det gjorde jag ju såklart. Det var ju för tusan Louis Tomlinson! Och de andra var Harry Styles, Liam Payne, Niall Horan och Zayn Malik! Det var helt sjukt!

Egentligen var jag rätt förvånad över att jag inte hade skrikit eller så, men det var ju bara bra. Jag ville ju inte verka som värsta största fanet, för det var jag ju inte heller.

Jag såg bak ännu en gång för att dubbelkolla ifall Nelly såg. Det var något med henne, något speciellt. Jag kunde inte säga att hon inte var snygg, för det var hon. Hon såg ut som en fotomodell. ''Louis? Vad är det?'' frågade Harry och avbröt mina tankar innan han såg på mig med ett upphöjt ögonbryn. ''Inget.'' sa jag snabbt. "Låt mig nu spöa er,'' sa jag lugnt och tog bollen från Liam. Niall började skratta och sprang baklänges. Alla killarna bredde ut sig och jag tog sats. Jag visste att Nelly såg på så jag spände musklerna lite extra innan jag sköt iväg bollen. De alla sprang mot den och Zayn fångade den först .

Vi fortsatte att spela och jag kände helatiden Nellys blickar på mig. Jag log triumferande innan jag sprang mot bollen som Zayn sparkat. Jag fångade in den och såg precis hur Harry och Liam sprang in i varandra. Jag skrattade lågt, men inget emot hur Niall började asgarva. Han skrattade så mycket att han la sig ner i sanden. Zayn försökte få upp en skrattande Niall men ramlade själv över honom. Deras ansikten var så nära, en millimeters avstånd vid läpparna. Båda skrek i panik och Zayn rullade över Niall. Jag skrattade och kramade om bollen. Jag var den ända One Direction som stog upp! Rätt kungligt!

Plötsligt hördes ett skrik och alla vi vände blicken bort mot där Nelly satt, fast blickarna var inte på henne. Långt bakom Nelly stod det hundratals tjejer och skrek. Vi hann knappt ens reagera innan de kom springande mot oss i full fart. Jag ville inte springa. Jag ville vara kvar här på stranden med mina bästa polare och bara ha det hur kul som helst. Nelly var ju här. Jag ville inte springa ifrån henne heller, även fast jag inte kände henne. Som sagt, det var något alldeles speciellt med henne som jag inte kunde sätta fingret på.

"Sorry," sa jag snabbt till Nelly och sen sprang alla vi iväg åt motsatt håll som fansen kom ifrån. Jag kände redan att jag nästan ångrade mig att jag sprang ifrån Nelly, men jag ville helst inte bli mosad av vilda fans.

Efter några minuter så stannade vi. Helt otroligt att vi hade kommit undan de vilda fansen. Ibland sög det balle att vara känd. När man bara vill ha det hur chill som helst och umgås med grabbarna så förstörs allting på grund av vårt "kändisskap". Okej, ibland kunde det var rätt kul att vara känd, men för det mesta var det faktiskt svårt. Riktigt svårt. Både för familj och privatliv och ja, nästan allt.

"Vi går tillbaks senare och hämtar våra saker," sa Niall och alla nickade instämande. "Om de finns kvar. Vem vet vad fansen kan ha snott.." sa Liam och andades tungt medans han pratade. Vi var ju inte vana vid att springa så. Vi brukade nästan alltid ta för oss av kändisskapet och typ skriva autografer och ta bilder, men vi orkade bara inte med det idag. "Men isåfall väntar vi tills, ingen aning...." sa Harry och gnuggade sina ögon. "Eller så skiter vi i det?" sa jag och började sakta att gå mot vårt hotell.

Vi hann inte komma så långt förrän en hand tar mig på axeln, och till min förvåning står Nelly där med händerna fulla av en massa saker. "Hej!" utbrast jag och fick fram ett stort leende. "Jag tänkte ge er era saker innan era "stalkers" tar dem," sa hon och jag tog glatt och tacksamt emot våra saker. "Åh, tusen tack!" utbrast alla och haffade åt sig sina handdukar ur min näve och fortsatte sen till hotellet.

"Erm.. Tack igen," sa jag och kollade in i hennes ögon. "Ja. Det är lugnt. Det är inte lätt att vara känd," sa hon och gick sedan. Jag tillät inte att hon gick, så jag följde efter henne. "Och nu är det du som är en stalker," sa hon. Hon stannade och vände sig om. "Förlåt.. Men det är något speciellt med dig."

"Tack. Antar jag.." sa hon och fortsatte att gå igen. "Hejdå Louis Tomlinson," sa hon och slog upp ena handen i luften och gjorde "peace" märket med händerna. "Som är med i One Direction!" skrek hon och kollade bak på mig och log. Bara några sekunder gick och sen var jag omringad av de fansen som antagligen hade jagat oss innan.

Nelly var bara så cool!

---

Jag sa ju att jag lovade? :D

Sen skyndade jag mig ut ur rummet med ett fortsatt glatt leende.

"Värst vad du är glad idag," utbrast pappa direkt när han såg mig. "Såklart att jag är glad, One Direction kommer ju hit idag!" sa jag glatt och plockade fram mina flingor ur ett hörnskåp i köket. Som vanligt satt pappa emd sin dagstidning som han alltid läste på morgonen. Det kvittade om tidningen var på svenska, engelska eller kanske spanska, han läste den ändå, även om han kanske inte riktigt förstod allt. Ibland kunde föräldrar vara riktigt konstiga och då menar jag riktigt konstiga.

"Se inte alltför glad ut. Är du säker på att du får gå och se dem?" hörde jag mamma säga och jag vände mig snabbt om. Där stod mamma med troll rufsigt hår, morgonrocken på sig och sina morgontofflor. Sen plötsligt så gäspade hon.

"Oj, svårt att sova inatt älskling?" sa pappa och vände blicken ifrån tidningen och upp på mamma istället. "Jetlag," mumlade mamma och satte sig ner bredvid pappa. Hon lutade sig mot honom och så läste de tidningen tillsammans. Jag log åt dem och fortsatte sedan att hälla mina flingor i en skål och tog sedan ut mjölkpaketen från kylen, för att hälla det bland flingorna.

När jag var klar, satte jag mig på en stol bredvid mamma och direkt när jag hade sättit mig ner så snodde mamma en flinga från min skål. "Ey! Hämta dina egna!" utbrast jag och drog iväg skålen från henne. Hon gav mig värsta mördarblicken och jag räckte ut tungan till henne. "Du ska vara snäll, annars kan du glömma One Direction unga dam!" "Aldrig," sa jag trött och började sedan att äta ur mina flingor.

"När är det dem kommer?" frågade pappa och fortsatte att läsa koncentrerat ur tidningen. "Vid typ 3 tror jag, fast jag vet inte riktigt var," sa jag frågande. Pappa sänkte ner tidningen och gav mig "du är knäpp" blicken.

"Vadå? Jag kan väl inte hålla koll på allt?" sa jag och bitchblickade honom. Han fortsatte sedan att läsa i tidningen.

"Se till att ta reda på var och när, annars blir det inget ska du veta," sa han. Jag skyndade att äta upp och stack sedan in på rummet igen. Jag öppnade min laptop och gick in på onedirectionswe.blogg.se för att se om där stod någonting. De uppdaterar typ alltid, jag älskar verkligen den bloggen! Otur som jag hade stod det absolut ingenting.. Ibland ogillade man faktiskt bloggen, men aja..

"Mamma, pappa, jag sticker till stranden och solar ett tag. Kommer sen igen," sa jag uttråkande och gick sedan ut ur dörren.

Alla mina tankar påvägen till stranden var om One Direction. Att jag säkert aldrig skulle få träffa dem och att det var helt omöjligt. Just nu var de säkert på nått flott ställe med en massa fans som skrek runtomkring dem. Jag blev nästan ledsen av tanken, men skulle inte låta allt detta förstöra min dag. Solen sken ju och det var riktigt varmt ute.

Jag hade på mig mina skitsnygga nya shorts, min marinblåa bikini och en stickad hålig tröja utanpå det. Mina solglasögon satt även som ett skydd för mina ögon. Jag hade med mig en liten strandväska med en bra bok i och ett badlakan. Jag brydde mig inte om solkräm, det var inte så att jag brände mig så ofta, utan jag blev istället sjukt brun på somrarna, vilket jag älskade att bli.

När jag väl var nere på stranden var där inte så jättemycket folk, men helt lagom vid halv 11 - 11 tiden. Det skulle antagligen komma fler folk senare, så jag fick fixa en riktigt bra plats att ligga på. Sen i eftermiddag antog jag att jag var tvungen att packa upp alla mina saker. Jag fick ju välja mellan på förmiddagen eller eftermiddagen och då var det bäst på eftermiddagen, tyckte jag i alla fall. Det tyckte däremot inte de andra i familjen. Det tycker att det är lugnt att inte få någon plats på stranden, men inte jag.

Jag gick en bit i sanden tills jag hittade det perfekta stället vid sidan om några killar. Inte för att jag direkt kollade åt dem, men jag såg i ögonvrån att de hade bara överkroppar. Jag vågade inte heller kolla, det var ju lite.. Ja.

Jag bestämde mig ändå för att ligga en liten bit ifrån dem, det fanns ju ändå rätt så mycket plats på stranden. Dem skulle antagligen tycka att jag var lite konstig om jag la mig precis intill dem, även fast det var en riktigt bra plats. Jag tog ut badlakanet ur min strandväska och la ut det i sanden. Det kändes som om att någon kollade på mig, men utan att jag visste varför, så vågade jag inte kolla mig runt omkring. Jag skakade av mig känslan och tog sedan av mig shortsen och tröjan, men hur mycket jag än försökte att inte tänka på det, kändes det bara som om att flera kollade på mig. Såg jag så ful ut eller vadå?

Jag la mig ner på badlakanet och satte upp mitt platinblonda hår i en tofs. Sen bara blundade jag och kände värmen komma ifrån solen.

Nu hade jag bara varit på stranden i en timme, men jag var redan brun. Det var egentligen helt sjukt! Och jag hade fortfarande inte vågat kolla åt killarnas håll, även fast jag hade solglasögon på mig. Egentligen fick killarna bara mig att tänka på One Direction hela tiden och det ville jag inte. Därför fick mina ögon förbli stängda ett ta till, tills jag bestämde mig för att spana lite. Vem visste, kanske det kom några snygga och kända kändisar sen. De brukade ju hänga på Miami beach med typ sina flickvänner/pojkvänner.

Mitt i mina tankar om kändisar, känner jag någonting mjukt, men samtidigt hårt träffa mig på mitt ben. Okej, dte var ju bättre än att bli träffad rakt i huvudet. Jag öppnade ögonen och slet av mig mina solglasögon. Framför mig, på badlakanet låt det en amerikansk fotboll och kollade på mig (kändes det som).

Bara några sekunder efter kommer det fram en kille till mig och tar bollen. "Förlåt," sa han och jag märkte att han nu stod ivägen för solen också. "Det är lugnt, antar jag.. Men, ermm.. du står ivägen för solen," sa jag och rynkade pannan. Jag kollade in honom lite närmare och fick mig världens största chock.

Killen gick ner på huk framför mig med fotbollen i händerna. "Snygg, kille, kollade, på, mig, jag, vet, vem, det, är" tänkte jag och mitt hjärta bultade fortare och fortare. Han kollade in i mina ögon och log världens finaste leende mot mig. "Jag heter Louis."

---

Så, vad tycker ni? Verkar novellen bra eller?

Fanny vände snabbt blicken ifrån mig efter jag hade snäst mot henne och så skyndade hon sig in på sitt rum. Hon var alltid så känslig, men jag ville ju faktiskt ha åtminstonde lite privatliv. Och sen med tanke på att denna sommaren skulle bli den värsta någonsin, var jag inte alls på så bra humör.

Förlåt för den dåliga uppdateringen, men jag har inte direkt haft någon lust att skriva och så har jag inte haft så jättemycket tid. Aja, btw så ska jag börja på en novell till som jag håller på att skriva just nu, så jag hoppas verkligen att ni kommer att tycka om den. Jag kommer såklart att fortsätta på denna, men jag hade en så bra idé till nästa novell så att jag ville börja lite tidigare, hehe.

Puss på er som läser!