"Du stannar väl hos mig?" sa hon sen efter ett tag.

"Alltid. Jag stannar alltid hos dig," svarade jag och kysste henne. Lampan i hallen tändes och framför oss stod hennes pappa. Han såg inte glad ut. Tvärt om. Han såg riktigt arg ut när han stod med armarna i kors och hans ögonbryn som satt långt ner på huvudet.

Som sagt. Nu skulle jag aldrig lämna Valmira igen. Någonsin.

---

Mitt hjärta bultade som aldrig förr. Oroandet över Valmira tog aldrig slut. Direkt när han hade tagit Valmira, kände jag oron sprida sig inom hela mig. Vad skulle han göra med henne? Jag ville inte direkt bara sitta här och vänta påa tt något skulle hända, fastän Valmira hade sagt åt mig att stanna på hennes rum.

Rösterna som jag förut hade hört utifrån, hade nyss försvunnit. Nu var det helt tyst. Det enda jag hörde var ett par barn utanför lägenheten som lekte.

Nej, jag skulle inte sitta här och låtsas som om ingeting var på gång där ute. Jag lyfte mig fort ifrån sängen och rusade ut i köket där Valmira och hennes pappa stod. I just det ögonblicket slog han till Valmira och hon föll ner på golvet med en smäll.

"Vad fan gör du?" skrek jag mot honom och sprang fram till Valmira som låg medvetslöst kvar på golvet. "Kom igen Valmira, vakna!" utbrast jag och tryckte mig mot hennes kropp. Jag strök min hand över hennes härliga hår.

Min blick färdades uppåt, där pappan kollade på mig med en allvarlig och arg blick.

"Hon förtjänar det," sa han och fortsatte att behålla blicken mot mig. Då kunde jag inte stå emot frestelsen. Jag reste mig snabbt upp och slog honom rakt vid tinningen så han flög bort mot bordet. Han var nog inte alls beredd på det.

"Du förtjänade det," sa jag kaxigt och satte mig sedan ner hos Valmira igen. Jag hörde fotstegen komma närmare mig och jag vände mig om för att se var han var. Jag såg honom inte.

"Niall.."

"Valmira?" utbrast jag och vände tillbaks huvudet och blicken mot Valmira. "Jag är ledsen att jag inte kom tidigare!" Hon vickade på huvudet. "Det gör inget."

Tårarna började att rinna och jag gav Valmira en lätt kyss, men den varade ine länge förrän något greppade tag i mig och slängde mig tvärs över köket.

"Håll dig borta ifrån Valmira!" skrek han och ställde sig för henne så att jag inte kunde se henne mer. "Nej, du håller dig borta ifrån henne!" skrek jag efter honom medans jag fortfarande låg kvar på golvet. Han gick mot mig i snabba steg och jag började att bli rätt så rädd nu. "Låt mig vara, din pedofil!" skrek jag och försökte att krypa lite bakåt, men han var snabbare. Han tog min arm och drog mig hela vägen till dörren och puttade sen ut mig och låste dörren efter sig.

"Du låter Valmira vara!" skrek jag efter honom in i postluckan. Inifrån hörde jag Valmira gråta, men hon tystnade snabbt efter en smäll hördes. Jag antog att han hade gjort det igen på henne.

Jag orkade inte mer. Jag skulle aldrig kunna skydda Valmira om jag satt här ute och inte kom in. Just nu skulle jag behöva en av Louis smarta planer.

"Du kommer aldrig någonsin att få se henne igen," hördes en röst inifrån lägenheten och jag började att gråta igen. Jag älskar Valmira, han fick inte skada henne mer!

'

Jag hade världens bästa plan, jag bara visste det! Världens bästa känsla just nu, men jag hoppades bara att den skulle funka också, så att pappan inte kom på oss. Jag var nästan 100% säker på att jag skulle utföra planen perfekt! Men jag ska vänta tills midnatt, när alla ligger och sover, förutom jag.

---