The Only Girl In My Life ❤ Part 20

Filed under: The Only Girl In My Life ❤ (avslutad)
Detta har hänt:

"Niall? Hur är det med tjejen?" sa en person med en kamera som kom fram till oss på flygplatsen. Jag antog att det var en paparazzi.
"Va? Vad menar du?" sa jag undrande. Jag visste nog väl vad dem menade, men försökte lådsas som tvärtom. "Kommer det att funka med ett distansförhållande?" sa han snabbt och filmade mig. Killarna kom bakom mig och knuffade bort honom, sen hoppade vi snabbt in i limon som just hade kommit.
"Hur visste han?" sa Louis och kollade chockande över mig. Jag ryckte på axlarna och tog snabbt upp mobilen. Jag tryckte in Valmiras nummer och hon svarade snabbt - "Hej!"
"Vi har ett problem - ett stort!"


(måste bara säga detta - sjukt gullig bild)

"Stå stilla och sätt dig ner!" utropade killarna. Jag hade gått fram och tillbaka i nästan 20 minuter nu. Valmira och jag had everkligen ett problem. Okej, vi var tillsammans och skulle försöka med ett distansförhållande, men vi ville inte avslöja något ännu.
Först trodde Valmira att jag redan hade gått till pressen och berättat, så jag fick övertala henne om att jag inte hade gjort det, vilket tog lite tid för henne att förså. Hon var så gullig!
Killarna satt i en av våra soffor och hade sina händer på sina huvuden. Jag var bara så förvirrad över allt som plötsligt hade hänt. Utanför huset stod massor av reportrar och fans som bara ville ställa massor av frågor och ta bilder. Vissa fans såg besvikna ut och arga.
"Allting är ditt fel! Vi kommer aldrig att få en lugn stund nu!" utropade Liam samtidigt som han lyfte sig från soffan, kollade mig arg i ögonen och gick till sovrummet och stängde dörren med en smäll.
"Håller ni med honom?" sa jag ledset och kollade på dom. De bara satt i soffan och kollade på mig. Helt tysta. Sa ingenting överhuvudtaget. Efter en stund av tystnad reste sig Louis upp och klappade mig på axeln, sen gick han in i samma rum som Liam hade rusat in i för ett tag sedan. De andra följde efter.
Allting var bara fel just nu. Alla var sura på mig. Hur skulle jag göra allting bra igen?
*
Valmiras perspektiv
"Asså shit! Du är ju känd!" utropade Johanna medans hon hade ögonen stirrandes i tidningen. Vi satt i mitt kök. Varken mamma eller pappa var hemma, bara jag och Johanna var där, därför var det väldigt tyst hemma.  Jag satt med händerna för huvudet och sa ingenting. "Jag förstår inte vad ni två ser för någon nackdel i att dem nu vet. Då slipper ni ju hålla det hemligt! Det skulle ändå komma ut förr eller senare, så varför inte direkt?" fortsatte Johanna och ryckte på sina axlar. Jag som hade suttit i samma position i nu en halvtimme kollade upp på henne med funderande ögon. "Du har kanske rätt!" sa jag och log. "Jag ringer honom." Det tog inte lång tid innan han svarade. Han lät inte direkt lika glad som jag kände mig.
"Hej," sa han med en tråkig röst. "Hej!" utbrast jag av gladhet. "Hur är det?" Jag ville mjuka upp honom först istället för att gå rakt på sak. Han kanske inte kände samma som jag gjorde just nu. "Piss," sa han av förtvivlan. "Okej, vad är det då?" sa jag och min gladhet ändrades till ledsenhet. Om inte Niall var glad, kunde inte jag vara glad heller, sån är kärleken. "Det står hundratals reportrar och fans utanför vårt hus, lite ovanlig summa än vanligt," sa han argt. "De andra är arga på mig på grund av det, vilket betyder att mitt liv suger just nu!" Det blev tyst en stund. Jag kunde inte säga vad jag tyckte, Niall skulle tycka att jag var helt knäpp som faktiskt tyckte om att alla visste om det, medans han absolut hatade det. "Jag är ledsen Niall," sa jag medlidandes. "Om det bara fanns något jag kunde göra!" "Det finns det inte," utropade han. "Jag ska fixa detta på något sätt! Om bara du var här. Jag saknar dig!" Hela min kropp fylldes med värme. Niall saknade mig! Okej, jag saknade honom också, men på det sättet som han sa det - ledsamt och förtvivlat, det var bara så gulligt!
"Jag saknar dig med!" svarade jag. "Ska jag komma?" Mitt hjärta stannade. Ja, självklart ville han att jag skulle komma - varför skulle han inte?
"Nej. Stanna hemma," sa han. "Jag måste gå, puss!" Sedan la han på. Jag höll kvar luren ett tag innan jag slängde den på sängen.
"Nå?" sa Johanna som nyss hade lagt tidningen ifrån sig. "Han vill inte att jag kommer, fastän han "saknar mig så mycket"," sa jag besviket. Johanna spärrade upp ögonen och kollade på mig som om hon väntade på att jag skulle säga mer. Jag rynkade ihop ögonbrynen och kollade konstigt på henne. "När kommer det ett "men"?" sa hon undrande. "Det kommer inget men," sa jag och ryckte på axlarna.
"Skit i att han sa nej! Stick dit ändå! Ni behöver varandra!" utropade hon och ryckte med huvudet mot dörren, som jag förstod betydde "stick". "Jag älskar dig Johanna!" utropade jag och rusade mot dörren. "Vi hörs när jag har kommit fram!"
*
*
Flygplatsen var stor och jag hade ingen som helst aning om vart jag skulle ta vägen. Reportrar hade följt mig hela vägen hemifrån till flygplatsen. Jag brydde mig inte om dem, det enda jag kunde tänka på var Niall. Saknaden efter honom och hur hans min skulle se ut när jag kom.
Jag hade köpt en biljett men nu var det bara vilken gate jag skulle till. När jag plötsligt insåg att jag var tvungen att ge upp, hörde jag ett ljud.
(Högtalaren pratar)
*London Heathrow ombordstigning - London Heathrow ombordtigning - gate 5 - gate 5* Jag funderade först ett tag men insåg snabbt att det var dit jag skulle. Jag riktade blicken uppåt och såg att jag just nu var på gate 1, så jag gick med snabba steg bort mot 5:an som var till höger. I mitt huvud, bad jag till gud att jag skulle hinna med flyget. "Snälla gör så att jag hinner, snälla gör så att jag hinner," viskade jag för mig själv. Jag kollade upp igen. Gate 5! Framför mig höll dem just på att stänga gaten.
"Nej! Jag ska med här!" utropade jag mot dem. "Öppna!" De vickade på huvudet. "Det är stängt nu. Du skulle kommit tidigare," sa dem och drog för ett band. Jag kände hur det kokade inom mig av ilska. Dem skulle inte stoppa mig. Jag tog sats och gick långsamt bakåt. När jag hade kommit ca 5 meter bakåt, sprang jag i full fart mot bandet som de nyss hade dragit för och hoppade över det. När jag var över, sprang jag igenom en gång med fönster runt om och in i flygplanet. Jag hörde hur personalen kom efter mig.
"Stoppa ungen!" skrek dom i omgångar. Flygvärdinnorna tog i min arm och stoppade mig. Jag försökte att dra mig loss, men lyckades inte överta deras starkhet. "Jag ska med detta planet!" utropade jag och tog fram min biljett. "Jaha!" sa flygvärdinnan och släppte plötsligt min arm. Hon gjorde en pinsam min till mig som visade att hon bad om ursäkt. Jag bara kollade med en bitchblick emot dem.
Snart skulle jag vara i Nialls famn. Snart så.

Postat av: Esmeralda

Sjukt bra!

längtar till nästa del!

2011-11-17 @ 18:00:47
URL: http://justinbieberbyme.blogg.se/
Postat av: emma

skitbra :)

2011-11-17 @ 18:52:48
Postat av: Johanna

GRYMT BRA!!! SUPER JULIA :) <3

2011-11-18 @ 08:17:29
URL: http://jadojoj.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0