Detta har hänt:

"Jag älskar dig Niall," sa jag efter han hade sättit ner mig igen.

"Jag älskar dig också Valmira!" sa han och log. "Om du bara visste hur mycket jag har saknat dig!" Jag ryckte på axlarna och log.

När jag verkligen inte trodde att det kunde bli bättre, så kom Niall. Han har verkligen förändrat mitt liv. Jag tänkte tillbaks på gången då vi träffades. Hur kaxig jag hade varit mot honom, som bara var så oskyldig. Det var verkligen tur att jag gav honom en chans att visa mig att han inte var en sån kändis som jag trodde att han var - en kaxig, brottslig kändis. Så fel jag hade!

"Kom!" sa han lugnt och tog min hand.

---

"Berätta nu allt för mig," började Niall. När jag just var så glad, skulle han bara göra allting piss med att säga till mig att berätta. "Det är inget!" sa jag tröttsamt. Han höjde ögonbrynen och kollade ner på min arm.

"Varför har du isåfall skarsår på armen?" Jag skämdes för det jag hade gjort, det gjorde jag verkligen, men jag visste inte vad jag skulle säga till Niall om det.

"Valmira? Jag älskar dig och jag vill hjälpa dig, men det går inte om du inte låter mig göra det," sa han och kollade djupt in i mina ögon samtidigt som han tog min hand och kramade den hårt.

Tårarna rann ner för min ena kind och när han upptäckte det, torkade han bort det. "Snälla," fortsatte han.

Jag drog igenom handen i håret en gång och kollade fortfarande ner i marken.

"Pappa har våldtagit mig Niall," sa jag och kollade upp. Det blev tyst ett tag, men jag visste att Niall snart skulle säga något. "Hur många gånger?" frågade han med gråten i halsen. Det hördes på rösten att han grät inombords.

Jag vickade på huvudet och drog handen genom håret en gång till. Runt om oss satt det folk som kollade konstigt på oss, men vi brydde oss inte så mycket. "Valmira. Hur många gånger?" upprepade han allvarligt.

Jag hann knappt reagera förrän Niall just hade flygit upp ur stolen och rusat ut ur cafét. Bakom honom kom jag i full fart, men det var svårt att hänga med Nialls ovanliga hastighet. Jag såg verkligen att han var arg, men gud visste vad han skulle göra. Han hade tvingat ur mig hur många gånger pappa hade våldtagit mig, men just den delen var känslig för mig.

"Niall, snälla! Ta det lugnt!" skrek jag, samtidigt som jag grät. Jag ville verkligen inte att han skulle bry sig om det, men när han ville något, så skulle det bli så, det visste jag.

"Niall, nu räcker det för fan!" skrek jag när Niall precis skulle öppna dörren till lägenheten. Jag slängde mig själv i marken och tog händerna för huvudet. "Jag orkar inte mer! Kan du bara lyssna på mig?!" fortsatte jag.

"Tror du att jag bara tänker strunta i att min flickväns pappa håller på med min flickvän hur han vill? Slår henne, tafsar på henne, ja för fan allting!" skrek han och vände sig om med ett snabbt ryck.

"Jag vet att du inte vill låtsas som om ingenting har hänt, men för min skull, snälla?" sa jag gråtandes och kollade upp på honom. I hans ansikte såg jag att han verkligen inte ville släppa det, men jag ville inte att han bara skulle rusa in och göra något dumt av allting. "Det kanske inte kommer att hända igen?"

"Det kvittar! Han har gjort det mer än 3 gånger! Han borde för tusan sitta bakom galler!" utbrast han och fnös till.

Nialls perspektiv

Jag kunde inte förstå hur Valmira kunde tänka som hon gjorde! Hon borde vara den som nästan är mest arg just nu och hon kan ju knappast må bra. Jag ville så gärna göra något för Valmiras skull just nu, men det gick bara inte. Jag ville så gärna slå till honom eller helt ut av döda honom på alla tänkbara sätt, men jag hade även mitt rykte att tänka på. Jag kunde inte springa runt och mörda folk, hur mycket jag än ville.

Långsamt gick jag ner för trappstegen, utan att släppa Valmira genom blicken där hon förtvivlat satt på marken och grät.

Jag hukade mig ner framför henne och tog hennes hand. Då kollade hon upp och runt hennes ögon fanns det massor av vatten, även inuti ögonen fanns vatten.

"För din skull Valmira. Bara för att jag älskar dig," sa jag. Hon tog handen för huvudet.

"Jag älskar dig!" utbrast hon och kysste mig. Kyssen varade länge och den smakade otroligt gott måste jag medge. "Jag vet hur mycket du ville slå honom, men det kanske inte händer igen. Jag kan ge honom en chans till, sen får du göra precis vad du vill, jag lovar!" sa Valmira efter våra läppar hade skilts åt.

"Okej, tack älskling!" sa jag och kramade om henne. "Är du beredd?" Jag tog hennes hand och drog upp henne ifrån den snöiga marken. Tillsammans gick vi trappsteg för trappsteg upp mot lägenheten och öppnade sakta dörren, så tyst som det bara gick, för att ingen skulle höra oss.

"Du stannar väl hos mig?" sa hon sen efter ett tag.

"Alltid. Jag stannar alltid hos dig," svarade jag och kysste henne. Lampan i hallen tändes och framför oss stod hennes pappa. Han såg inte glad ut. Tvärt om. Han såg riktigt arg ut när han stod med armarna i kors och hans ögonbryn som satt långt ner på huvudet.

Som sagt. Nu skulle jag aldrig lämna Valmira igen. Någonsin.

Omg! Typ skakar. Måste ha nästa!

längtar som 17 till nästa kapitel!!!! :)

7-kt jävla bra! Jag längtar till nästa del!!! ;d

Omg, du är riktigt duktig på att skriva, bli författare kanske? :d