The Only Girl In My Life ❤ Part 28

Filed under: The Only Girl In My Life ❤ (avslutad)
Detta har hänt:

Alla blev jätteglada och började att plocka ihop det lilla vi hade och dansade runt på det hårda golvet. Zayn gjorde sina coola rörelser, medans jag bara vaggade lite fram och tillbaks. Niall och Valmira satt fortfarande kvar, men var ändå glada. Eller i alla fall Niall. Valmira såg inte ut att må bra.
"Valmira?" sa jag till henne och satte mig på huk framför dem. "Ja?" sa hon och öppnade sina ögon långsamt. "Hur är det med dig?" sa jag. "Du ser inte alls ut att må bra."
"Jodå, jag mår bra," sa hon, men jag trodde inte henne. Något var fel.

Dörren till källaren smälldes upp med ett oerhört högt ljud att alla fick hålla hårt för ögonen. In kom fem beväpnade poliser och jag pustade ut när jag kände lättnaden inom mig. "Valmira, vi är räddade!" utbrast jag och kramade henne. Hon låg stilla och blundade. När jag märkte det började hjärtat bulta fort.
"Valmira?" sa jag igen och knuffade henne lite lätt på ryggen. Hon låg fortfarande stilla och rörde sig knappt.
Jag kollade bort mot poliserna som stod hos de andra och precis hade gett dem vars en filt att ha om sig. Jag försökte att lyssna lite på vad dem sa.
"Tyvärr så hittar vi inte gubben. Han är borta," sa en polis.
"Jag ska hitta den jäveln," viskade jag för mig själv. Jag kände hur allas blickar föll på mig. "Vad sa du?" sa en annan polis. Jag ruckte på axlarna och kollade sen på Valmira igen. Mina ögon började att rinna och jag insåg att jag grät. Egentligen visste jag inte varför, utan jag bara gjorde det. Valmira sov. Det var jag helt säker på. Hon mådde bra.

Vi rusade in på sjukhuset, jag, Louis, Zayn, Harry och Liam. Framför oss sprang det sjuksköterskor med Valmira i en säng. Egentligen visste vi inte vart de skulle, men vi antog till något speciellt rum.
Jag ville inte lämna Valmira, men när dem just sprang in i ett rum, stoppade en läkare oss.
"Ni får vänta utanför, så kallar vi in er sen!" sa han och pekade på ett par stolar en bit bort därifrån. "Det är min tjej där inne! Jag måste vara med henne helatiden!" utbrast jag och försökte att komma förbi, fastän han stod ivägen och stoppade mig. Jag såg en liten bit av vad de gjorde. De använde nån sak för att få Valmira att vakna, fastän det inte gick. Jag fick panik och slängde mig på golvet och mina ögon slocknade.

Valmiras perspektiv
Jag ville vakna upp, men det gick inte. Det var som om mina ögon var fastklistrade i ovandelen samt underdelen. Framför mig såg jag Niall, jag kunde även höra honom. Synen var inte världens bästa, medans rösten vad helt underbar. "Jag älskar dig," sa han och jag sa detsamma.
Sen helt plötsligt hörde jag Louis och Zayn prata om mig och Niall. Om det var på riktigt visste jag inte.
"Jag tror att sen när Valmira vaknar så ska dom ta en liten paus ifrån varanda, eller vad tycker du?" sa Louis till Zayn, men han svarade honom inte. När Louis sa de orden, kändes det som om någon hade kastat en sten rakt i mitt hjärta och smärtan inom mig kändes större.
"Jag håller med. Det har hänt så mycket nu, så de borde nog göra det!" svarade Zayn. Jag ville bara gråta föralltid. Hur kunde de säga så! Det var bara jag och Niall som bestämde det, inte dom! Sen ville jag bara sparka på något eller bara slå isönder något, men det gick inte. Jag antog att jag var handikappad just nu och kunde inte göra så mycket åt det. Bara fortsätt att lyssna på Zayn och Louis när dem snacka strunt.
Inom mig grät jag.
´
Louis perspektiv
"Vad tycker du om Valmira?" sa jag till Zayn. "Jag tycker i alla fall att hon har ställt till med allt för mycket." Zayn nickade. Egentligen visste jag inte varför vi stod i Valmiras rum. Det skulle inte förvåna mig om hon säkert var vaken och hade hört allting vi sagt, men inte vågat säga ifrån. Men just nu ville jag inte tänka på värre saker än vad det redan var.
"Nja.. Hon är ju riktigt snygg, men ja. Du har rätt om att hon har ställt till med för mycket," svarade Zayn och nickade. "Men vad ska vi säga till Niall?" Louis ryckte på axlarna och sedan gick vi ut till Liam och Harry igen.
Det visade sig att de hade snackat om typ samma sak som oss. Vi var tvunga att göra något åt detta. Niall mådde ju bra med Valmira, men det hade orsakat alldeles för mycket problem sedan hon kom in i bilden.
Vi visste att om vi sa något till Niall så skulle han bara tro att vi var avundsjuka, men det var vi faktiskt inte - utan bara oroliga för honom och Valmira.
"Jag har en awesome idé killar!" utbrast jag och log. "Mycket bättre än förra!" Jag skrattade och de skrattade med. Mitt ondskefulla skratt skrämde till och med mig själv. Jag viskade idén tyst till var och en och sedan nickade alla.
"Perfekt! Vi kör på det!" sa alla i kör.
´
Två veckor senare.

Regnet plaskade mot taket. Jag kollade ut genom fönstret och upptäckte ett stort sken på himlen och plötsligt hördes en stor smäll.
Jag hatade åska. Det var bland det värsta som fanns. Jag var ensam hemma med Louis. De andra var hemma hos deras familjer, fast min och Louis familj var på semester, så vi fick stanna kvar i tråkiga London.
Jag gick och la mig i sängen och drog täcket över huvudet. Jag kände under mina ögon och kände att påsarna som jag hade under ögonen bara blev större och större, tyngre och tyngre.
Louis kom in i rummet och jag kände hur han stirrade på mig.
"Gå!" utbrast jag och grävde mig djupare ner under täcket. Jag kände mig fortfarande intittad, men orkade inte göra något speciellt av det. "Bara gå Louis. Jag är inte på humör," sa jag, fast lugnare denna gången och på ett ledset sett.
"Du måste komma över Valmira. Hon vill inte ha med dig och göra längre.. Och så speciell var hon väl ändå inte?" sa han. Tårana rann sakta ner för mina kinder när jag tänkte tillbaks på dagen på sjukhuset. Valmira hade försvunnit direkt när hon hade vaknat upp.
"Hon är borta. Hon vill inte ha med dig och göra längre. Hon tycker att du och hon har skapat för mycket problem," hade Louis och de andra sagt. Jag hade sjunkt mot marken och gråtit, vilket jag hade gjort ovanligt mycket på sista tiden.
Jag saknade Valmira. Jättemycket, så att det gick ända in i benen på mig. Mitt hjärta var krossat i tusen bitar och inget i hela världen kunde laga det igen - förutom Valmira.
Nu gick Louis. Han verkade arg, men jag brydde mig inte om det. Jag somnade, i hoppet av att jag skulle vakna upp imorgon och märka att allt bara varit en dröm - vilket jag hade gjort varje kväll denna veckan.
Jag slutade aldrig att hoppas.

Det känns som om denna novellen suger! Vad tycker ni? Ingen kommenterar typ. Jag känner inte så mycket insperation, även fast så pass många läser min blogg, så kom igen!
Jag vill att ni säger vad ni tycker om med novellen och vad ni vill att jag ska lägga till eller förbättra ;)

Kommentera för mer!

Postat av: Esmeralda

Amazayn! En del till idag? :d <3

2011-11-26 @ 16:09:50
URL: http://justinbieberbyme.blogg.se/
Postat av: Anonym

neej den här novellen är en av mina favoriter, och du uppdaterar så bra också! :D meraaa idag! :D

2011-11-26 @ 17:07:57
Postat av: Julia Ekedahl

Nej, den e super bra! Kanske låter lite känslig (vilket ja i försäg är när det gäller böcker/noveller) men ja började allvarligt talat gråta när jag läste det här... :'(

2011-11-26 @ 18:40:41
URL: http://onenewstory.blogg.se/
Postat av: sophie

riktigt bra!

jag älskar seriöst hur du skriver! :')

2011-11-26 @ 19:06:36

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0