The Only Girl In My Life ❤ Part 23

Filed under: The Only Girl In My Life ❤ (avslutad)
Detta har hänt:

"Hur långt är du villig att gå för att rädda henne?" sa han och la på. Mitt hjärta bultade av orohet. "Vem var det och va ville dem?" sa Louis oroande. De andra stirrade också på mig förvirrat och jag kollade långsamt upp på dem.
"Valmira är i fara," sa jag och en tår kom ner för min kind. "Hjälper ni mig?"
"Såklart att vi hjälper dig! Vi är ju bröder!" utbrast alla och kramade varandra.





"Vad ska vi göra?" Den meningen hade följt oss hela natten när vi inte hade fått en enda blund i våra ögon. Vi satt i soffan och däckade. Jag kunde inte få en enda blund i mina ögon om inte Valmira var okej. Det kändes inte rätt att jag bara satt här när Valmira behövde mig mer än någonsin.
"Förlåt Niall. Det är inte ditt fel detta. Jag är glad att du har hittat någon. Jag var väl bara på dåligt humör," sa Liam som nyss hade rest sig upp ur soffan och slängde sig om mig och kramade mig. "Det är lugnt bro!" sa jag och log snett. "Vi ska se till att hitta henne Niall," sa Louis och kramade mig också.
"Okej, kusten är klar!" viskade Liam som nyss hade sättit sig i bilen. Folkmassan utanför hade inte märkt att Liam hade sättit sig i bilen och nu skulle resten av oss försöka att smyga vi också. Jag kände redan hur jag bara var tvungen att slå en brakare, men jag försökte verkligen att hålla inne den tills vi hade kommit in i bilen.
"Niall, om du pruttar så dödar jag dig!" viskade Harry fast rätt högt ändå och han sa det på ett argt sätt. Jag nickade och öppnade sakta bildörren så tyst som det bara gick. När jag precis hade lyckats öppna dörren försörde jag allting genom att släppa brakaren så att den hördes en lång väg. Den röda färgen på mina kinder började att komma och jag hörde hur den skrikande folkmassan närmade sig vårt garage.
"Hoppa in fort!" utbrast Liam och jag hoppade snabbt in i bilen. Samma sak gjorde Zayn, Harry och Liam. Jag hann knappt stänga min dörr förrän bilden i full fart åkte iväg.
"Kan man köra lite fortare Liam?!" utbrast Louis som var fullt tillbaks i sitt säte, så snabbt som bilen gick. Han lyssnade inte, utan ökade farten lite till. "Snälla Liam! Jag vill inte dö!" utbrast Zayn av rädsla och tog händerna för huvudet. Bilen bromsade med ett så högt ljud så att alla fick hålla för öronen. En stund av tystnad kom över oss. Jag kollade bak. Folkmassan hade försvunnit. Vi hade nog skakat av dem med Liams forta körning. Det ingen av oss visste, förutom jag och Liam själv då, var att Liam faktiskt inte hade något körkort än. Han hade övninskört några gånger med Louis, men inte så många gånger. Jag bad till gud att ingen polis hade sett oss och att vi inte skulle få böter - vi hade ju faktiskt glömt plånboken hemma.
"Ska vi köra vidare?" sa Louis glatt och klappade med händerna. Vi alla nickade och Liam startade bilen. Denna gången gick det lite långsammare. Men vi åkte fortfarande i en snabb fart.
*
Valmiras perspektiv
Jag vaknade med ett ryck. Jag kunde inte andas. Paniken kom över mig när jag insåg att jag satt i ett så trångt utrymme att jag kände taket på mitt huvud och väggarna i ryggen och på mina sidor. Det gick inte att sträcka på sig det minsta lilla, utan jag var tvungen att sitta ihop krupen. Framför mig fanns ett runt litet hål som jag försiktigt kollade igenom. Det syntes inte så mycket, mer än att rummet jag var i var vitt. Bara bara vitt. Det såg ut som jag var på ett sjukhus, men jag tänkte inte så mycket på det.
Jag försökte att känna efter i mina fickor efter min mobil, men den fanns inte där. Självklart hade ju gubben tagit den. Mina ögon började rinna. Hjälplösheten hade kommit över mig och jag började att blunda. Jag tänkte bara på Niall. Skulle jag någonsin få se eller träffa honom igen?
Plötsligt öppnades dörren till rummet upp och in kom gubbjäveln. Jag kollade ut genom hålet och såg att han tog någonting från ett bord som stod en bit bort ifrån mig. Just då såg jag att det var min mobil. Han knappade in något och tog sen mobilen till hans öra. Jag andades tungt, men försökte att inte höras för mycket. Tårarna fanns kvar på mina kinder och rann sakta ner och landade på mina ben. Ögonen sved något förfärligt. Jag tror att han hade hällt i någon vätska i ögonen för att jag inte skulle kunna se något, men lite såg jag i alla fall och jag fick kämpa för att hålla ögonen öppna.
"Hej igen Niall," började gubben. Då förstod jag att det var Niall han hade ringt till. Men varför ringde han till honom? Kände dem varandra? "Så? Hur långt är du villig att gå?" fortsatte han. Jag hörde lite av Nialls röst genom mobilen, men det var ett väldigt svagt ljud. "Jaha. Vi ses vid Eskilsroad 5 om en vecka. Då ska du ha med dig 2 miljoner i cash," sa gubben och jag fattade inte alls vad han pratade om. Allting snurrade runt i mitt huvud. Jag kunde inte tänka, knappt se eller höra. Huvudvärken fanns fortfarande i mitt huvud och jag kände mig spyfärdig, men jag försökte att hålla det inom mig. Jag ville inte avslöja att jag hade vaknat.
"Annars.." sa gubben och jag tryckte in örat emot hålet för att försöka att höra mer. "Annars kan du säga Au Revouir till din älskling," fortsatte gubben och la sedan på. Mitt hjärta bultade snabbare än någonsin. Ännu snabbare än förut när han slog mig.
Skulle Niall vara villig att betala 2 miljoner för att rädda mig, eller skulle han låta gubben behålla mig?
*
Nialls perspektiv
"TVÅ miljoner?!"
"Ja, två miljoner Louis," sa jag med ångest. "Tänker du göra det?" fortsatte Louis och spärrade upp ögonen. Liam stannade bilen och just nu kollade alla på mig med förvirrande ansikten. "Ja. Jag tänker göra det," sa jag bestämt och kände hur en tår kom ner för min kind. "Kan vi inte vänta? Vi har ända tills på onsdag på oss - alltså en vecka. Vi kanske hittar henne tills dess, och då slipper vi betala och får Valmira tillbaks," sa Liam bedjande. Liam var nära på knäpp. Hur skulle vi kunna rädda Valmira från en sån person. Vi visste ingenting. Var hon hade blivit kidnappad, vem det var som gjorde det, när han kidnappade henne - ja, ingenting visste vi.
"Liam? Vi vet ingenting! Hur ska vi kunna hitta henne då?" sa jag oroande. Liam pustade ut. "Det är en sak ni inte visste om mig," började han. "Vadå?" sa alla nyfiket. "När jag var ca 15 år, så gick jag någon sorts detektiv utbildning, så jag kan faktiskt lite om sånt här. Snälla lita på mig. Vi kommer att klara det!" fortsatte han och alla bara satt som förstelnade gubbar. "Varför har du aldrig berättat detta förut?" sa jag förvirrat. "Ni har aldrig frågat?" sa han och log lite snett. "Så! Nu kör vi!" utbrast han och satte igång motorn på full fart och bilen flög iväg förbi skogen. "Hey! Stanna bilen!" utbrast jag och slog till Liam på hans axel. Bilen stannade med samma otäcka ljud som vi änn en gång fick hålla för öronen för. "Vad?!" utbrast alla i kör och såg väldigt irriterande ut efter den 2 gången som vi tvärstannat. "Då måste detta betyda att Valmira är här. Alltså i UK? Vad skulle hon göra här?" frågade jag förvirrat. Allting var så otroligt förvirrande just nu. Jag hade ingen aning om vad vi skulle göra, medans Liam satt där och skulle leka hjälte. "Kanske hälsa på dig?" sa Zayn och log snett.
"Fuck!!!!" skrek jag och slog huvudet i sätet framför mig. "Fuck, fuck, fuck, fuck!"

Postat av: Esmeralda

RIKTIGT RIKTIGT BRA!

om du bara skriver ännu längre sen så blir det perfekt! :D <3

2011-11-20 @ 22:02:30
URL: http://justinbieberbyme.blogg.se/
Postat av: emma

jäkligt bra ! :)

2011-11-20 @ 23:22:29

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0