Detta har hänt:

Jag hade världens bästa plan, jag bara visste det! Världens bästa känsla just nu, men jag hoppades bara att den skulle funka också, så att inte pappan kom på oss. Jag var nästan 100% säker på att jag skulle utföra planen perfekt! Men jag ville vänta tills midnatt, när alla sov, förutom jag.

---

"Valmira?" viskade jag. "Vakna, det är Niall!" Jag kastade några småstenar på hennes fönster så att hon skulle märka att jag pratade med henne. Nu hoppades jag bara inte att hennes pappa skulle märka det och springa efter mig. Då skulle hela planen vara helt förstörd.
Jag fortsatte att kasta stenar och viska hennes namn.
"Valmira? Vakna, snälla!"
Det var rätt kallt ute, så jag hoppades verkligen att hon snart skulle höra mig och kanske tänka sig att släppa in mig, jag hade liksom ingenstans att sova. Det var dumt av mig att inte ha med mig pengar nog att kunna checka in på ett hotell eller något. Jag trodde ju inte att hennes pappa skulle vara såhär, så jag tänkte ju inte direkt på hotell pengar.
Plötsligt tändes en lampa ifrån andra sidan fönstret och jag backade bakåt så att jag inte stod så nära fönstret nät hon kom. Skuggan i rummet rörde sig mot fönstret och jag fick fram ett leende på läpparna när p stod precis framför mig.
"Niall, vad vill du?" sa hon oroligt och öppnade fönstret. "Pappa kan höra dig, har du tänkt på det? Då åker jag i ännu mer knipa!"
"Jag har ingenstans att sova," sa jag ledset och kollade på henne med en blick som betydde "hey babe, kan jag få sova hos dig?". Hon fnissade till lite, men jag såg att hon funderade.
"Jag vet inte Niall. Om pappa kommer på mig, vet jag inte vad han kommer att göra." Jag gjorde valpminen mot henne och jag såg hur gärna hon egentligen ville släppa in mig.
"Okejdå! Men du får sticka innan gryningen!" sa hon ivrigt och öppnade upp fönstret lite till så att jag kunde hoppa in. "Åh tack! Jag älskar dig!" utbrast jag och närmade mig fönstret igen.

"Tack och lov att du släppte in mig! Jag höll på att frysa ihjäl där ute!" utbrast jag och log. Hon började att skratta medans hon tyst och långsamt stängde fönstret igen.
"Du kan ligga under täcket med mig, så ska jag värma dig," sa Valmira och kollade på mig med en charmig blick.
"Det kan man inte tacka nej till," sa jag och log. Sedan la jag mig ivrigt under täcket.
 "Åhh, vad skönt!" Hon skrattade och la sig sedan bredvid mig. Vi låg och hånglade ett tag när plötsligt dörren till Valmiras rum flög upp och jag gömde mig fort under täcket. Tystare hade jag nog aldrig varit i hela mitt liv.
Jag andades knappt. Jag hoppades bara inte att han hörde mitt hjärta, så fort och tungt som det bultade.
"Jag förbjuder dig att någonsin prata eller överhuvudtaget träffa honom igen, är det förstått?" sa hennes pappa när han kom in i rummet.
"Valmira svarade inte, utan satt istället helt tyst.
"Förstått?" upprepade han allvarligt och jag hörde hans steg komma närmare. Jag kände en hand komma innanför täcket och jag misstänkte att det var pappans. Valmira tog min hand och kramade den hårt, vilket visade att han rörde henne så att hon blev rädd.
"Uppfattat," sa Valmira.
"Bra," sa han och jag hörde ett kyss ljud. Jag antog att han kysste henne och Valmira skakade i hela kroppen. Jag ville så gärna bara hoppa fram och slå till det äcklet, men jag hejdade mig. Fotstegen kom längre och längre bort och sedan smälldes dörren till rummet igen, då brast Valmira ut i gråt. "Snälla. Hjälp mig att komma härifrån," sa hon och vände sig om emot mig och jag kramade henne hårt.
"Jag ska, jag lovar." "Har du packat klart?" viskade jag och tittade fram ifrån täcket. "Ja," svarade hon. "Är du redo att sticka ifrån det här skitstället?" sa jag och hon nickade tveksamt.
"Är det säkert?" "Ja, ta mig bara härifrån!" utbrast hon och log snett. Dörren flög upp och in kom pappan med en allvarlig attityd. "Vad fan gör du här?!" utbrast han och kollade på mig. "Och vart ska du älskling?" sa han och riktade blicken mot Valmira. "Du säger inte så till henne!" skrek jag mot honom.
"Jag lämnar, en gång för alla, adjö Fredrik." sa Valmira och slängde igen garderobsdörren.
"Du vågar inte lämna mig." Valmira nickade och tillslut kunde jag inte hålla det inom mig, utan jag slog honom riktigt riktigt hårt, rakt i ansiktet.
Jag hade verkligen laddat upp för detta slaget. Han föll mot golvet och jag inspekterade honom ett tag.
"Kom Valmira!" utbrast jag och tog hennes hand. Vi sprang ut ur rummet, och ut genom dörren. Fredrik kom efter med en snabb fart. Vi sprang och sprang, även om vi var väldigt trötta. Han skulle inte få tag på oss. Detta var vår chans.