Musiken var hög och jag satt i en säck. Alldeles ensam. Jag antog att detta var Louis verk. Långsamma steg hördes nära mig och jag började att bli rätt rädd.

"Hallå? Är det någon där?" skrek jag. "Jag vet att någon är där!"

Stegen kom närmare och närmare, tills plötsligt två händer kom på mig. "AHHH!" skrek jag.

När plötsligt knuten var uppe såg jag vem det var som stod där. Valmira.

"Valmira? Öh?" började jag förvånat. "Vad gör du här?" Först stod hon bara och kollade ledset ner i marken, sen höjde hon huvudet och började att prata. "Louis sa att du ville prata med mig?" sa hon och ryckte på axlarna. "S-sa han det?" sa jag tyst och spärrade in ögonen i hennes. Hon nickade och kollade sen ner i marken igen.

Jag hade nyss märkt att det var fest inne i en byggnad som jag aldrig hade sett. Där var rätt mycket folk, men jag kände inte direkt någon lust att gå in.

"Ska vi gå en runda?" sa jag och tog Valmiras hand. Hon följde lydigt med.

Parken var kall och fuktig. Niall hade knappt sagt något till mig på helatiden. Jag ville helt klart hellre vara hemma och kolla på gråtfilmer eller något sånt, bara jag slapp denna pinsamma tystnaden. Niall släppte min hand och gick ett par steg framåt. Jag stannade till och bara kollade på honom.

"Jag är ledsen," sa han och vände sig om. Min blick föll på hand läppar som jag faktiskt saknade. Han började närma sig mer och mer. När han bara var ca 15 centimeter ifrån mig stannade han upp.

"Jag är verkligen ledsen," sa han ännu en gång. Sakta kysste han mig långsamt men kyssen varade inte så värst länge. Sedan gick han. En stund stod jag ensam kvar, men sedan vände jag mig om. Jag kunde fortafarande se Nialls rygg. Fort sprang jag efter honom och han stannade till.

"Du vill inte ha mig längre va?" sa jag besviket. Han vände sig om och kollade på mig. Då såg jag att det var en tår som rann ner för kinden.

"Jag vill, men jag vet inte om det går," sa han och kramade om mig. "Vi kan få det att funka! Om vi verkligen tycker om varandra så ska inget annat skilja oss åt," sa jag och kände klumpen i halsen bli större och större. Tårarna skulle snart forsa ur mina ögon. Jag kände hur Niall kramade mig hårdare och hårdare.

"Men jag vill inte lämna dig," sa han sen och släppte mig. "Sen kommer jag att sakna dig för mycket också."

"Det kommer ju jag också att göra, men jag får stå ut tills vi träffas nästa gång. Det är kärlek," sa jag och slog händerna om hans nacke. Då tog han sina händer runt min midja. Det blev tyst. Det enda vi hörde var vinden och det enda vi såg var varandra. Efter en lång stunds tystnad nickade Niall. Han nickade och sedan kramade han mig. "Okej. Jag ger oss en chans," sa han och kysste mig. Nu kom tårarna. Förkrossad-tårarna hade ändrats till lycko-tårar i mina ögon och de bara rann ner för mina kinder. Han tog sina händer och torkade mina kinder.

"Kom så går vi, innan vi blir förkylda," sa han och vi gick längs parken, länge.

Som ni ser så har jag äntligen fått en design, den jag hade innan var ju super enkel..

Men tack vare perfectbieber.blogg.se så har jag äntligen en! Vi tackar henne stort för det! :)

Idag så kommer jag att skriva två låånga delar till er, hoppas att ni kommenterar och är underbara!

pusssss '

Hon släppte mina händer och gick med snabba steg bort mot de andra. Hon drog i tjejerna och tjatade om att hon ville gå därifrån, medans de fortfarande ville vara kvar. Istället lämnade hon stället, själv, full av gråt.

Svar: Det gör jag med! Det är så avkopplande tycker jag! Min favoritfilm just nu måste nog ändå vara Allt För Min Syster. Den är så sorglig men ändå så sjukt bra! :)

"Kom fram kom fram, vart du än är!" skrek jag ut i hallen. För en stund sedan hade vi börjat med laserdomen efter en lång tids väntan. Jag kände mig rätt ensam när jag inte visste var de andra var. Jag hade skjutit Valmira 4 gånger, Louis 2 gånger och Johanna och Isabelle 3 gånger. De andra hade jag inte direkt hittat. 
Det kändes som om jag hade gått runt i cirklar och letat efter alla, utan någon som hellst napp. Jag tänkte för mig själv, 'hur stor kan hallen vara?'

Plötsligt hoppar någon fram från en hög vägg sidan om mig och börjar att skjuta mig flera gånger. Jag hann inte reagera förrän två till personer hoppade fram från en annan vägg och började att skjuta på mig. Båda två skrattade och jag insåg snabbt att det var tjejerna som hade omringat mig.

"Det är orättvist!" skrek jag efter dom när jag hade insett att jag var hjälplös. "Awe, Niall då!" hörde jag en av tjejerna säga och jag hörde på rösten att det var Valmira. Hon kom fram till mig och gav mig en stor kyss. Den varade inte speciellt länge, men tillräckligt länge nog för att ge mig nya krafter till att vinna tävlingen.

Direkt när vi hade gått några steg ifrån varandra tog jag chansen att pricka Valmira. Vilket jag därmed gjorde. Jag skrattade mitt ondskefulla skratt och sprang sen vidare för att inte riskera att bli mer skjuten.

Lamporna i taket började att lysa och vi insåg snabbt att tävlingen var avslutad.

*

Snacka om att man ägde ut Niall! Jag som trodde att han typ kunde allting. Tydligen hade jag fel. När vi kom ut ur hallen, kollade vi på poängställningen och vi insåg snabbt att vi, tjejerna, hade ägt ut killarna totalt. För att visa vår gladhet sjöng vi en liten vers som vi hade lärt oss på en språkresa. Vi orkade inte köra hela, men vi körde den första versen i alla fall.

*

Killarna skrattade och applåderade samtidigt som de önskade oss grattis till vinsten. På ett väldigt snällt sätt...

"Asså ni tjejer hade bara tur," sa Louis som höjde ögonbrynen och sen kollade bort lite. "Ja, asså vi lät er vinna," fortsatte Zayn.

Vi alla nickade och sa något i stil med, 'ja, det är ju klart.' Fast vi menade inte det direkt.

När vi hade suttit och snackat ett tag alla åtta, tog Niall i min arm och drog bort mig ifrån alla. Han såg väldigt bekymrad ut enligt mig. Något var fel.

"Vad är det Niall? Du ser bekymrad ut," sa jag förvånat. "Har det hänt något?" Han svarade inte. Jag visste att det betydde otur för mig. Han gav mig en kram och jag kramade honom hårt.

"Snälla, vad är det?" sa jag igen. Han var tyst ett tag, men öppnade sen munnen för att försöka få fram något, men han hejdade sig. "Detta är inte så lätt för mig att säga," sa han medans han tog mina händer och kramade dem hårt. Han sänkte blicken mot golvet. Jag stod kvar med samme uttryck som jag hade haft helatiden medans jag väntade på att han skulle säga mer.

"Fortsätt," sa jag och vickade på huvudet, samtidigt som jag ryckte på axlarna. "Vi åker hem i övermorgon," sa han och fortsatte att hålla blicken kvar mot golvet. "Hem till London."

Jag stod helt stilla. Jag kände mig helt stumm. Även fast jag visste att detta skulle ske någon gång, ville jag inte att det skulle hända nu i alla fall.

"Varför?" sa jag och började känna gråten i ögonen. "Vi hade det så bra nu." Han nickade och kollade upp i mina ögon, djupt. "Vi måste. Vi kan inte stanna kvar i Sverige mer," sa han ledset. "Jag önskar att jag hade fått mer tid med dig." Jag kramade hans händer ännu hårdare än förut. "Men vi kan väl fortfarande få det att funka?" sa jag och kollade upp mot hans härliga blåa ögon som stirrade rakt ner i golvet igen. Han vickade på huvudet.

"Nej?" sa jag besviket. "Nej," sa han och vickade änn en gång på huvudet. "Det är nog bäst att det slutar här, men jag ångrar aldrig att jag lärde känna dig, tro inte det." Jag släppte inte hennes händer.

*

Jag kunde inte fatta att jag verkligen sa det. Under laserdomen hade jag börjat tänka på vår relation och att som jag nyss hade sagt till henne, att det var bäst för oss båda om vi bara slutade här och nu. Jag såg i hennes ögon att de var fulla av tårar. Hon släppte mina händer och gick med snabba steg bort mot de andra. Hon drog i tjejerna och tjatade om att hon ville gå därifrån, medans de fortfarande ville vara kvar. Istället lämnade hon stället, själv, full av gråt.

De andra kollade frågande över mig och jag kollade snabbt bort. Jag hade verkligen gjort bort mig. Jag hade förlorat det bästa som hade hänt mig och det var 100% mitt fel. Inte Valmiras. Och i övermorgon skulle vi åka hem. Jag skulle aldrig mer få träffa Valmira.

Det fortsatte att regna idag, vilket det hade gjort i 4 dagar nu. Det var säkert typiskt Sverige att det just ska regna. Vi hade inte så många dagar kvar här, så det var dags att ta vara på dagarna. Helst ville jag träffa Valmira, men jag törs inte sen sist. Hon får ta kontakten när hon inte är på dåligt humör mer. Även fast vi hade haft det riktigt mysigt sist.

"Hey bro! Vill du hänga med på laserdome idag då?" sa Louis och log ett snett leende emot mig. "Jag tror ärligt talat att hon bara har ställt till med problem, att det är dags att glömma henne. Hur skulle ni kunna träffas sen ändå? Hon bor i Sverige och du i UK."

"Jag har också tänkt på det nu. Du kanske har rätt," sa jag ledset samtidigt som jag pillade med en mini racerbil."Jag tror nog att jag följer med." "Perfekt! Hallå? Niall följer med idag!" skrek han bort mot de andra som höll på att äta lunch. Alla bara hurrade och tyckte att det var bra för mig. Och det var det ju, tror jag.

*

Ensamheten började att bli tråkig. Ingen mamma, ingen pappa, ingen storebror, ingen kompis, ingen Johan och definifivt ingen Niall. Han skulle säkert sluta gilla mig nu efter i förrgår. När jag precis hade börjat gilla Niall så bara ångrar jag mig och börjar gilla Johan igen, fastän jag faktiskt inte gör det! Jag sårade nog båda rejält mycket. Varför skulle Johan komma just när vi hade det som bäst?

Idag satt jag på golvet. Jag hade nyss sättit igång en film. Det var gråtdagen idag. Gråtdagen var när jag skulle bomba mig själv med sjukt sorgliga filmer och bara sitta och gråta till dem. Okej, det hade varit gråtdagen nu i två dagar, men i alla fall. Plötsligt vibbade det till i mobilen.

"Snälla säg att det är Niall, säg att det är Niall!" sa jag till mig själv, medans jag höll hårt i mobilen och blundade. Mitt leende på läpparna försvann när jag såg att det var Johanna som hade skickat ett sms.

"Vill du hänga med på laserdome idag?" hade hon skrivit. Istället för att svara på sms:et så ringde jag henne. Det tog ca två signaler innan hon svarade.

"Hej gumman! Hur är det med dig idag?" sa hon ödmjukt.

"Hej älskling! Inte så jättebra. Jag känner mig hemsk!" utbrast jag och satte mig i sängen.

"Jag tycker att du ska följa med på laserdome idag så att du kan komma på andra tankar," sa hon frågande.

"Okej, jag gör väl det," svarade jag kaxigt. "Vi ses där vid 4."

Sen la jag på. Klockan var redan 2, så jag var väl tvungen att klä på mig något. Eller nej. Jag skulle visa min skyldighet för alla. Jag gick i min pyjamas istället. Det vibbade till i min telefon. 
"Och du går inte till laserdome i pyjamas!" skrev hon. Hon kände mig för väl. Jag gjorde som hon sa och tog istället på mig ett par svarta jeans, ett blommlinne och en vit, tunn kofta. Håret borstade jag snabbt igenom. Jag ville inte sminka mig. På något sätt fick jag ju visa att jag var ledsen.

*

När vi väl var framme på laserdome, fanns det så mycket folk där. Hoppas att ingen kände igen oss, för då skulle jag få panik och springa tillbaks till hotellet. Det sa jag till dem och dom höll med mig.

Vi gick till en soffa och satte oss där för att vänta på våran tur. Vi satt rätt nervösa, eftersom vi hoppades på att ingen skulle känna igen oss. Men oturligt nog kom Johanna och Isabelle in där. En till tjej var där, men jag kunde inte se vem det var.

När dem hade kommit lite närmare såg jag att det var Valmira. Vilket nog inte var så bra. När dem såg att vi satt där, skrek Johanna och Isabelle högt.

"Hey boyz!" och viftade med händerna mot oss. Valmira hade vänt sig om för att gå, samtidigt som jag hörde henne säga: "Ånej! Där är Niall.. Kom vi går!"  Men hennes kompisar hade stoppat henne. Dem kom mot oss och jag försökte att svälja, men jag hade en stor klump i halsen, så det gick knappt.

Valmira kollade på mig. Jag såg i hennes ögon att hon hade gråtit. Det gjorde mig ledsen av att se att hon inte mådde bra. Jag gick fram två steg och gav henne en stor och lång kram. Hennes händer kom på min rygg. Hon kramade mig tillbaks.

"Förlåt Niall," sa hon med ledsen röst. "Det är lugnt," svarade jag henne och höll fortfarande armarna om henne.

*

Vi hade gått bort till ett hörn och ställt oss där. Jag var rätt nervös för vad han ville säga till mig, men jag hoppades att det var något bra.

"Jag.. Jag gillar dig verkligen jättemycket. Vill bara att du ska veta det," sa han och kollade djupt in i mina ögon. Jag tänkte bara yes! Han gillar mig fortfarande. Jag tog hans händer och sa nästan samma sak.

"Jag gillar dig också jättemycket," sa jag och kramade hans händer. Han vände blicken från golvet till mig igen. Det började att pirra till i min mage när han började närma sig. Oh my god! Vad skulle hända nu?

Hans läppar nuddade mina läppar. Jag lutade mig tillbaka till väggen bakom mig och vi började att hångla. Hans ena arm var på väggen och den andra om min midja. Jag höll honom om nacken med båda händerna. Jag blundade, vilket jag tror att han också gjorde.

Det kändes som om jag skulle fälla en tår av lycka, men det hände inget, som tur var. Vi stod nog sådär i 5-10 minuter. Tills han sen avbröt.

"Du är så jävla vacker," sa han och kramade om mig. "Du är också vacker," sa jag med ett leende på läpparna. Han började skratta. Han tog sen min hand och vi gick tillbaks till de andra.

Valmira grät. Filmen var väl inte så sorglig. Hon kollade på mig med tårar i hennes ögon, men kollade snabbt ner igen. Jag tog min hand och torkade hennes kinder med mitt ena finger.

"Tack Niall!" sa hon generat. "Jag är väldigt svag för romantiska filmer.. Du kan få välja nästa?"

Jag nickade och tänkte efter lite. Om vi såg en skräckfilm, skulle Valmira bli rädd och kanske komma närmare mig. Ja, skräckfilm fick det bli!

"Vad sägs om skräck?" sa jag med onskefullt leende.

"Ja.. Det kan vi väl kolla på.." sa hon nervöst. "Jag brukar bli rätt rädd, vi har typ de bästa skräckfilmerna!"

Jag skrattade lite och sen gick jag fram till skåpet med filmer. Filmer hade hon också i mängder. De var sorterade ifrån genre till genre, så att komedierna var för sig och romantiska för sig. Längst bort i högra hörnet fanns skräckfilmerna. Jag kollade runt där en stund, det fanns ju rätt många filmer som jag visste var väldigt läskiga. Tillslut hittade jag en film som jag tyckte var asläskig!

"Blir denna bra?" sa jag och började sätta i filmen. "Den ser rätt läskig ut."

"Nja, det blir det väl. Den är läskig. Tur att du är här, annars skulle jag bli asrädd!" sa hon och kollade in i mina ögon med ett leende.

*

Varför skulle han välja just den filmen? Den läskigaste vi hade, som jag alltid skrek eller ryckte till vid. Det var bara att svälja och försöka att kolla på den ändå, för Nialls skull. Fast jag föredrar mer romantiska filmer som "Letters to Juliet" eller typ "Brudens Bäste Man".

När Niall väl hade sättit in filmen fanns det ingen återvändo. "Säg till om det blir för läskigt," sa Niall med en så gullig röst. "Jag stänger av om du inte vill se mer."

Jag nickade och kollade nervöst emot tvn. "Jag tror att jag kommer att klara det. Du är ju här," sa jag och kollade in i hans blåa ögon.

*

Filmen var riktigt läskig. Nästan 5-6 gånger hade Valmira ryckt till hårt och nästan 2 gånger hade hon skrikit. Just nu satt hon och höll min hand. Det kändes rätt, men å andra sidan visste jag inte om hon gjorde det med mening eller om det bara var på grund av filmen. Jag hoppades på att hon gjorde det med mening och att hon ville hålla mig i handen.

"Valmira. Vi stänger av nu, annars kommer du att få mardrömmar," sa jag och pausade filmen ett tag.

"Ja, du har nog rätt. Men bra var den i alla fall. Fast egentligen inte så läskig," sa hon och ryckte axlarna.

Jag skrattade så att jag nästan pinkade på mig.

"Haha! Inte så läskig? Du skrek typ tusen gånger och dubbelt så mycket ryckte du till! Inte läskig, hö?" sa jag och ryckte på ena ögonbrynet medans hon hade sättit sig i sin rosa säng.

Plötsligt rycktes jag till av att en kudde kom i huvudet på mig, rätt hårt. Jag hörde Valmira skratta. Hennes skratt var så gulligt och härligt. Jag tog kudden som låg bredvid mig och började mosa ner henne i sängen med den.

"Niall! Sluta!" sa hon samtidigt som hon skrattade. "Nu är det krig lillevän!"

Jag bestämde mig för att vara lite snäll, eftersom hon är tjej, men det skulle inte bli för lätt för henne. Jag gömde mig i hennes föräldrars rum som var rätt litet, men smart ställe nog för att kunna gömma sig.

"Var är du lilla Nialler? Komsi komsi," sa hon och jag kände hur hon började närma sig. När hon var vid dörren till föräldrarnas rum, hoppade jag fram och började slå henne med kudden på hennes huvud.

"Det är orättvist!" skrek hon chanslöst. Innan jag hann reagera var hon helt plötsligt borta. Lite läskigt var det med mörkret i huset och att sen inte veta var hon kunde gömma sig.

Jag gick mot köket, men där var hon inte, så jag fortsatte in på toan, där hon inte heller var.

"Kom fram nu Valmira! Du är läskig," skrek jag efter henne. Fortfarande ingen Valmira inom synhåll.

Var tusan kunde hon vara. Jag gick in mot hennes sovrum igen för att se om hon var där. Bakom mig hörde jag knarrande ljud, men det var ingen där.

"AHHH!" jag skrek värre än någonsin. Framför mig stod någon med en halloween mask på sig.

Plötsligt märkte jag att det var Valmira. Hon avslöjade sig själv genom hennes gulliga skratt.

"Haha! Blev du rädd?" sa hon och skrattade.

"Hö? Jag rädd? Glöm det!" sa jag och kollade upp i taket. Hon höjde ena ögonbrynet, så som jag hade gjort mot henne tidigare.

Jag började skratta och slängde mig över henne och började att kittla henne.

*

"Niall! Sluta! Det kittlas!" skrek jag på honom. Han fortsatte. Jag bara skrattade mer och sprattlade mer för varje sekund han kittlade mig. Plötsligt ringde det på dörren. Jag kollade på klockan på väggen. 23.45 stod den på. Vem skulle ringa på såhär dags?

"Jag öppnar. Du stannar här," sa Niall och började sakta gå mot dörren. "Jag kommer bakom dig," sa jag till honom. Och så gjorde jag. Jag gick bakom honom hela vägen fram till dörren. Det knakade i golvet när vi gick. Det var dumt av oss att ha kollat på skräckfilm nyss.

När Niall sakta låste upp dörren, skakade jag bara mer och mer. När vi väl hade låst upp dörren, rusade Johan in i full fart och tog tag i mina armar.

"Val? Jag älskar dig och saknar dig! Förlåt!" sa han ledsamt och kramade om mig. När han sen såg att Niall stod bredvid mig, backade han några steg bakåt.

"Jaså? Är det ni två nu?" sa han och kollade chockande över mig. Sen kollade han argt bort mot Niall som bara stod där.

"Nej, det är inte som du..." Jag hann inte säga klart meningen förrän han vickade på huvudet, viftade lite med handen och sen gick. Jag sprang efter honom efter jag hade insett att jag faktiskt fortfarande gillade honom mycket i alla fall. Han vägrade att lyssna på mig. Ensam kvar stod jag i regnet. Jag kollade bort mot Johan som satte sig i sin bil och åkte. Jag kände hur Niall kom närmare mig och tog min hand.

"Du borde nog gå nu Niall," sa jag och fortsatte att hålla kvar blicken mot regnet. "Jag är väldigt ledsen Valmira," sa han och vände sig om för att gå in igen.

Jag hade fått svar på min fråga. När hon höll min hand var det på grund av skräckfilmen. Självklart var hon fortfarande förälskad i Johan som olyckligtvis skulle komma just då. Jag tog mina saker och la undan handdukarna på golvet. Jag tror att jag fick ge henne lite tid.

Jag hoppades att när hon hade varit själv ett tag, skulle vi nog kunna träffas igen.

Hoppas jag.

---

Hon vände sig om, det första jag la till var hennes rödgråta ögon.

"Herregud! Vad har hänt?" frågade jag henne. Hon kom upp mot mig och kramade om mig, jag kramade henne tillbaka. Chokad och förvirrat.

"Johan... gjort slut.. med, med mig!" sa hon mellan tårarna som jag kände rann ner på min axel.

"Va?!" sa jag. Både sorg för henne och glädje till mig träffade mig. Jag var riktigt ledsen gör Valmiras skull! Hon såg ju ut att gilla honom så mycket! Innan hon hann svara sa jag till henne att följa med mig in. 
*
Jag och Valmira har suttit och pratat hela natten. Vi pratade om allt mellan himmel och jord. Tillsist blev klockan för mycket så hon var tvungen att gå. Jag kramade henne hejdå innan hon gick.

"Ooh, lite kärlek här? En liten triangel?" visslade Louis. Jag hoppade till, inte alls beräd av att han skulle vara vaken.

"Nej, hon kom för hennes pojkvän hade gjort slut!" svarade jag. Louis höjde på ögonbrynen, "har han?" frågade han chokat. Jag nickade och gick mot köket.

"Så, ska du satsa på henne?" frågade Louis efter ett tags tystnad.

"Hon har precis avslutat sitt förhållande Louis! Just nu behöver hon nog en vän mer än en klägig kille som är förälskad i henne!" Louis nickade.

*

*

Niall var ritkigt snäll! Han var en bra person, men såg verkligen hur han brydde sig om allt man sa. Och, han var riktigt söt!

Bättre än Johan. Visst, han var riktigt omtänksam, rolig och snäll. Men inte på samma nivå som Niall, Niall, Niall, Niall. Jag kunde inte sluta tänka på honom!

Han hade säkert inga kännslor kvar för mig, för allt som jag gjort mog han. Jag kan fortfarande inte förstå hur jag kunde vara så bitchig mot honom i början. När han gick in i mig. Varför? Var det bara för att jag visst att han var kändis? Jag har aldrig riktigt gillat kändisar.

Som en av mina gammla kompisar säger, "some girls act like bitches so they wont get hurt. Some girls act like bitches because they got hurt."

Jag gjorde nog det för att inget skulle hända. Jag.. jag vet inte om jag verkligen har gillar Johan så mycket som jag alltid har sagt till mig själv. Jag kanske bara har lurat mig själv under alla dessa åren? Han var ju så gulliig mot mig. Fick mig att känna mig speciell. Så vem skulle vela lämna honom?

---

Julia kommer hem idag tror jag. Så då blir väl alla glada igen? xd

Vi satt alla och åt pizza. Det var ovanligt tyst nu.

---

"Niall, jag är säker på att det finns många tjejer som vill vara med dig. Så gäng int upp dig på en ända. Okej?" Louis försökte muntra upp mig. Jag nickade utan att riktigt lyssna på vad han sa. Valmira hade bara stått där, bara stått där.
"Kom igen Niall! Snälla, allt är helt sjukt tråkigt utan dig! Dian skämt, ditt skratt! Snälla.." Harry kom in i rummet. Jag suckade. "Okej, okej, jag ska glömma bort henne! Men det är svårt." sa jag tyst. Jag hörde Zayn och Liam prata ute i köket.
"Erm.. kom vi.. går till tven!" sa Harry när han såg att jag lyssnade på Liam och Zayn. Jag rykte på axlarna och följde efter dem.
Efter ett tag kom Liam. Harry kollade frågande på honom och han nickade. Vad handlar allt detta om? Vad håller de hemligt för mig?

Ur Harrys perspektiv

Vi gör precis allt för att få Niall må bättre. Vi alla vet hur det är när man gillar någon riktigt mycket och den personen inte gillar dig tillbaka. Det är hårt, men det är så livet är.
Liam och Zayn ville göra något till Niall. De skulle komma på något, så jag och Louis får underhålla Niall sålänge.

Ur Nialls perspektiv

Det började bli rätt sent. De andra hade gått och lagt sig. Jag kollade ut genom fönstret. Månen och alla stjärnor lyste i mörkret. Jag tror klockan är över midnatt nu.
Jag måste släppa Valmira, fast jag har känt henne i bara en vecka - om inte mindre. Så gillar jag henne verkligen mycket. Så sjukt mycket.
Jag skulle precis börja gå mot sovrummet när jag hörde tvekande knackningar på dörren. Jag kollade undrande på klockan, 01:26 vem knackar så sent?
Jag gick till dörren och öppnade. Jag hörde steg, så jag gick ut till trappan. Jag såg Valmiras gestalt.
"Valmira?" sa jag frågandes.

---

ännu en kort, men har haft lite mke att göra idag!
men snart så kommer julia hem igen!

kisses gästbloggar'n❤

"Alltså, jag gillar dig! Och jag kommer inte bara stå här och kolla på dig och han Johan. Förlåt, jag är bara så avundsjuk på han! De andra killarna är nog rätt trött på mitt tjat. Men jag kan bara inte sluta tänka på mig Valmira!"

*

*

Jag drog ett djupt andetag och kollade nervöst på Valmira. Hon kollade ner i marken. Plötsligt blev hela denna situationen obekväm. Fan, jag skulle inte ha gått hit. Nu kommer Valmira aldrig vela prata med mig, eller se mig igen. Fan.

När hon inte vsarade något stod jag inte ut längre, jag gick förbi henne. Drog snabbt på mina skor innan jag halv joggade tillbaka till killarna.

*

*

När Niall hade gått kunde inte tårarna som rann ner för mina kinder sluta rinna. Jag slängde mig i sängen, varför. Niall var ju en sån bra människa. Han var verkligen det och nu har jag förstört allting. Fan Valmira, du ska alltid göra bort dig. Alltid!

"Gumman.." mamma knackade på dörren. Jag torkade snabbt bort tårarna, "ja?" sa jag.

"Du har besök igen!" jag stelnade till. Var det Niall igen? Dörren öppnades och in kom Johan. Jag kände besvikelnsen komma, på ett sätt vill jag att Niall skulle komma och inte han.

"Vad vill du Johan?" frågade jag lite drygt. Han satte sig ner brevis mig i sängen. Fortfarande helt tyst. Han brukade prata på det första han gjorde när han kom in.

"Jo, det är så att... hrm, jo.. jag vill göra slut!" jag kollade förskräckt på han. Jag kände hur tårarna brännde bakom ögonlocken igen.

"Va?! Varför?" frågade jag skakigt.

"Jo, jag har typ hittat någon annan.. men jag hopp-" började han. Jag ställde mig hastigt upp och skrek:

"Säg inte att du fortfarande vill 'vara vän'! Du vet att jag inbte kommer klara det! Fan Johan jag trodde mer om dig. Gå.." min röst bröts på slutet. Han reste sig och gick ut. Tårarna böjade rinna igen. Fan, två dåliga saker på en dag. Kunde detta bli värre?!

*

Jag satt och kollade omkring på nätet. Mitt hjärta var krossat, mina tårar var slut men jag kunde inte förmå mig själv att sova. Äta eller gå. Jag la bara här i min säng och kollade på datorn. Jag gick in på Nialls twitter.

När jag inte trodde jag kunde gråta mer kom tårarna igen. Jag har gjort bort mig och det är en sak som är säker!

*

Vi satt alla och åt pizza. Det var ovanligt tyst nu.

---

för det första, förlåt för att det knappt finns någon bild. Men jag måste hinna skriva på min egna blogg också! ;)

Hur mycket jag än försökte att sova, gick det inte. Jag tror det berodde på att jag var för arg och besviken. Det var absolut ett misstag att träffa dem idag.



Den natten drömmde jag om Valmira. Det var jag och hon som satt och höll varandra i händerna medans Johan kollade avundsjukt på oss.
Det sämsta med drömmar är att, ja det är ju drömmar. Med en suck reste jag mig upp ur sängen. Idag skulle vi till någon signering. Vår nya bok har ju kommit ut.
"Så, Niall har äntligen vaknat!" Louis kom till mig. Men sömndrucken röst sa jag, "haha! Du är så rolig!" Louis räckte tungan mot mig innan han fortsatte att gå. För att vara 19 år Louis den mest omogna i hela gruppen! Jag drog på mig en grå tshirt och ett par svarta jeans.

"yeah I’m on the beat cause the beat goes dumb,
and they only spare heat cause I’m playing for the sun,
playing for the king, playing for the title,
I’m suprised you didn’t hear this in the bible,
I’m so tight I might go phsyco,
Christmas time so heres a recital"

Ja, även fast ni kanske inte tror det gillar Liam och Harry också Justin Bieber. Jag är det största fanet helt klart, men de nya låtarna är riktigt grymma!
*
"Tack alla! Vi älskar er!" med de orden avslutades signeringen. Tjejerna började gå. Både jag och Harry gick till baksidan. Harry tog upp en banan ur bakfickan och började äta.
"Harry! Kolla hit!" en papparatzzi kom ut från ingenstanns. Innombords suckade jag, utanpå klistrade jag på ett leénde.
Efter bara några minuter gick han igen. Harry suckade och kollade på mig.
"Det är värt det! Men ändå så sjukt störigt ibland!" sa han och slänge bananskalet. Jag nickade. Vi fortsatte att gå längst gatan. Liam, Zayn och Louis var och shoppade. Jag hade ingen lust att shoppa medans Harry ville följa med mig. Och jag säger ju inte nej till det!
"Så, hur går det nu med Valmira?" sa Harry efter ett tag av tystnad. Av att bara höra hennes namn fick jag fjärilar i magen.
"Jag gillar henne så sjukt mycket, så mycket så det gör ont..." sa jag tyst. Harry stannade och kramade om mig, en sådan kill kram nivet?
"Jag finns bro!" sa han och log  försiktigt mot mig. Jag log tacksammt mot han, "detsamma Harry!" sa jag.
*
Valmira, Valmira, Valmira.
Hon var det ända som cirkulerade omkring i mitt huvud. Jag måste sluta tänka på henne! Hon hade ju Johan... Jag suckade och kollade ut ur Taxin's fönster. Vi hade stannat för att Liam var 'så himmla kiss nödig' som Louis sa. Ett par gick förbi. Tjejen hade svart hår och blåa ögon. Hon var rätt söt, men inte sötare än Valmira. Killen såg, ja ut som en kille helt enkelt. De kollade så kärleksfullt på varandra.
Därefter gick allt som en storm. Jag hoppade ur bilen och drog fram mobilen. Klickade upp just det meddeladet som jag hade stirrat på sedan jag fått det. Jag hörde killarna ropa bakom mig. Med dem sket jag i. Jag fortsatte att springa tills jag kom fram till den adress jag sprungit till. Det var ett lägenhetshus. Jag kollade på meddelandet igen, våning 3 rum 375.

---

Jag satt i parken. Ovanför mig fanns ett träd som räddade mig ifrån regnet som öste ner. Jag var inte direkt så glad iheller. 
Hur fan skulle jag kunna leta upp Valmiras pojkvän?

Jag skickade iväg ett sms till henne.

"Jag bryr mig inte om du har pojkvän, vi kan väl vara vänner ändå och träffas?"

Egentligen ville jag försöka bli mer än vänner, men hellre det än inget alls. Det var en bra början.

Jag hade en plan. En plan som skulle få Valmira att göra slut med sin pojkvän. Det kanske inte skulle funka, men det var värt ett försök.

Plötsligt kände jag hur mobilen blibbade till. Det var Valmira som hade svarat. Hoppas att hon ville träffas ändå.

"Absolut! Vi kan träffas på Espresso House idag för att käka lunch? Jag kan ta med mig min pojkvän, så kan ni träffas."

Så stod det i sms:et.

Jag blev lite irriterad. Inte på henne förstås, utan på mig själv. Varför kunde jag inte bara komma över henne. Helt plötsligt skulle jag träffa henne pojkvän. Det skulle verkligen bli mycket svartsjuka idag..

"Okej, ska vi säga vid 1?" Skrev jag tillbaks.

Undertiden jag väntade på svar tänkte jag på henne. Hon var så fin och helt underbar. Hon skulle bli min, det visste jag. Jag behöver bara tålamod.

Mobilen blibbade till igen.

"Perfekt! Ses då!"

*

*

" Harry!! Vad ska jag ha på mig?" Utropade jag.

Han kom rusande in.

" Den här eller den här?" Sa jag sen.

Jag stod och höll upp en tröja där det stod "I Love Swedish Girls" och en annan tröja där det stod "Girls In My Heart".

Harry vickade på huvudet.

" Du verkar helt bögig lille vännen. Och sen, måste du just ha någonting med tjejer? Varför inte bara ta en vanlig tröja? Du ska inte på dejt, så ta det lugnt mannen!"

Jag kastade båda tröjorna på sängen och letade igenom garderoben en gång till.

" Men jag hittar ingen vanlig tröja!" Skrek jag in ifrån garderoben.

" Låt mig fixa detta." Sa Louis och kom in i rummet.

Han kastade en vit t-shirt i huvudet på mig.

" Tack Lou!" Sa jag med ett leende.

Han log kaxigt mot Harry, som bara ryckte på axlarna.

*

*

När kommer dem? Okej. Klockan var bara kvart i, men jag kände mig mesig som satt där alldeles själv.

Hur såg hennes pojkvän ut?

Han är säkert skitsnygg och liknar en modell. Han har säkert stora muskler som han jobbar med varje dag. Jag kollade på mina muskler. Små lortar. Från och med idag, skulle jag börja träna på gym. Inte konstigt att man inte får tjejer när man är en sån klenis som jag..

" Kan jag få ta foto med dig Niall?" Sa en liten flicka som plötsligt stod bredvid mig.

" Visst får du det!" Sa jag glatt och satte henne i mitt knä.

Hennes mamma stod framför oss och skulle ta foto. När hon hade fotat kramade jag om flickan och sa hejdå. Just när jag gjorde det, kom Valmira in.

Hon skrattade lite när hon såg mig krama flickan.

" Vad gulligt det såg ut. Jag menar vad gullig du är Niall!" Sa hon och gav mig en kram.

" Tjena, jag heter Johan." Sa en kille och räckte fram handen med ett leende.

" Tja, Niall!" Sa jag och skakade hans hand.

*

*

" Så. När blev ni tillsammans?" Sa jag fundersamt.

" Ja, när var det Johan?" Sa Valmira och kramade hans hand. Jag kände hur svartsjukan redan började komma, fastän det faktiskt var jag som frågade.

" Kommer du inte ihåg det?" Sa han och höjde ögonbrynet. "Det var ju då i 7:an när du var så förälskad i mig." Fortsatte han. Valmira blev generad, det såg man. Lite röd i huvudet. Hon var så gullig.

" Förlåt älskling! Jag ville inte genera dig!" Sa han och gav henne en kyss. Snart började det ryka ur mina öron.

" Det är jättelänge ni har varit tillsammmans ju! Blir ni aldrig trötta på varandra?" Sa jag förvånat.

" Det går inte. Vi älskar varandra för mycket för att bli trötta på varandra." Sa Johan och log mot Valmira.

Sen kysste dem varandra igen.

*

*

Idag hade varit den värsta dagen i mitt liv. Johan var faktiskt en riktigt bra kille! Vem försökte jag lura? Det var bara att ge upp.

" Tjena, hur gick det idag? Du slog honom inte väl?" Sa Zayn och skrattade.

Jag gav honom "blicken", vilket betydde katastrof.

" Ah, inte bra va?"

Jag vickade på huvudet.

" Han är en jättebra kille för henne. De har varit tillsammans i typ 4 år, jag kan inte förstöra för dem bara, jag kan inte!" Utbrast jag förtvivlat.

" Fyra år?! Då behöver hon verkligen byta! Jag lovar dig, det kommer inte att hålla så länge till mellan dem." Sa Zayn glatt.

Jag bara ryckte på axlarna, sen gick jag till min säng.

Hur mycket jag än försökte att sova, gick det inte. Jag tror det berodde på att jag var för arg och besviken. Det var absolut ett misstag att träffa dem idag.

---