Baby you lighted up my world ❤ Chapter 7
Filed under: Baby You Light Up My World forts.Harrys Perspektiv
Min mobil plingade till och jag tog snabbt upp den. jag slog in koden och läste namnet på displayen. Mitt hjärta tog ett ovanligt hopp när jag såg hennes namn - Hope. Jag track snabbt upp smset och läset med ett litet leende.
'' Hejj Patrick. jag hade jätte trevligt igår och jag undrar.. om du lixom vill träffas igen? // Hope ''
Jag log stort och knappade in ett svar.
'' Hej Hope. Visst. Jag tyckte också det var trevligt att prata med dig. Vi kan väll träffas på cafeet ? Det vi var på igår? // Patrick''
Jag skickade iväg messet och kände en konstig känsla. Det var flera blandade känslor. Den ena sidan sa JA HARRY! GÅ TILL HOPE OCH HA ROLIGT FÖR FÖRSTA GÅNGEN PÅ SISÅDÄR TVÅ ÅR! Den andra sa HUR KAN DU HARRY?! HUR KAN DU FLÖRTA MED EN TJEJ NÄR JENNA ÄR DÖD? SKA DU BARA SVIKA HENNE SÅHÄR? SKÄMS!
En känsla inom mig kände att jag var dum att ljuga för Hope om mitt namn. Jag hade utgett mig för att vara "Patrick Red". Egentligen visste jag inte varför jag hade gjort det. Det var nog för att jag inte ville att hon skulle vilja träffa mig för att jag avr Harry Styles. Jag ville ha någon att prata med som förstod mig, utan att det var något prat om "Harry Styles".
Jag visste inte vad jag skulle tro - att detta var bra, att jag äntligen gick vidare, eller att jag svek Jenna genom att ens se på Hope. Men hon hade ju också förlorat en som hon älskat. Hennes pojkvän - Michael.
Men även om känslan av att jag bedrog Jenna var mycket större och kraftigare än den andra känslan gick jag upp ur sängen, tog på mig nya kläder - ett par jeans och en vanlig t-tröja. Jag tog en skinnjacka över och skyndade mig ut i hallen för att försöka sticka ut innan de andra vaknade och märkte att jag var påväg att smita. Louis kunde vara lite överbeskyddande just nu efter Jennas död. Jag hade ju mått piss, så när han märkte att jag kom hem sent igår, blev han nog ändå lite orolig för att något kanske hade hänt.
Jag visste inte vad jag skulle tro - att detta var bra, att jag äntligen gick vidare, eller att jag svek Jenna genom att ens se på Hope. Men hon hade ju också förlorat en som hon älskat. Hennes pojkvän - Michael.
Men även om känslan av att jag bedrog Jenna var mycket större och kraftigare än den andra känslan gick jag upp ur sängen, tog på mig nya kläder - ett par jeans och en vanlig t-tröja. Jag tog en skinnjacka över och skyndade mig ut i hallen för att försöka sticka ut innan de andra vaknade och märkte att jag var påväg att smita. Louis kunde vara lite överbeskyddande just nu efter Jennas död. Jag hade ju mått piss, så när han märkte att jag kom hem sent igår, blev han nog ändå lite orolig för att något kanske hade hänt.
Men det var faktiskt riktigt trevligt att prata lite med Hope. Det kändes sjukt bra att prata med någon om Jenna, som själv hade upplevt samma sak. Det var så att vi förstod varandra. Det kändes mycket bättre att prata med henne än med killarna. De förstod ändå inte hur jag kände.
Med mobilen i min hand, vibrerade den till och jag såg på displayen "Hope". Jag tryckte in på meddelandet och läste ivrigt.
"Okej, ska vi säga om typ en timme? Kram!"
Jag funderade och kom på at jag egentligen hellre ville träffas typ nu, fast det var ju rätt tidigt, eller ja, den var 10, men ändå.
Jag ville bara iväg innan de andra vaknade. När de var såhär utmattade kunde de vakna väldigt sent, så så brådskande var det ju inte.
"Det blir bra! Kram!" skrev jag tillbaka och la sedan ner mobilen i fickan igen och gick sedan ut och låste dörren om mig. Jag ville ju inte att någon skulle komma och kidnappa dem medans jag var borta. Jag skrattade till lite av min tanke och fortsatte sedan att gå.
-Hej! utbrast Hope och slog ut händerna i ett försök på en kram. Jag ställde mig upp och var först osäker på om jag skulle krama om henne eller om jag skulle skaka hand istället.
I nästa sekund var vi redan i famnen på varandra och vi kramades länge.
-Hur är det med dig? frågade hon och släppte sedan mig.
-Jo, det går väl. Själv?
-Det är fint, sa hon och vi satte oss sedan ner. Cafés biträdet kom fram till oss och frågade oss vad vi ville ha medans hon tog fram ett block och en penna att skriva upp våran beställning på.
Jag kollade på Hope som kollade tillbaks på mig. Hon skulle just säga något när jag avbröt henne.
-Börja du, säg du, sa jag förvirrat och osäkert, sen kollade jag generat ner i marken.
-Ermm, jag vill ha en cappuccino tack och en bagel med cream cheese, sa hon och sedan kollade jag snabbt upp igen.
-Och jag tar kaffe och en chokladmuffins, sa jag ivrigt. Hon som jobbade där skrev upp det vi sa och gick sedan där ifrån med ett leende.
Hope kollade frågandes på mig och jag log ett osäkert leende, fastän jag var säker på vad jag skulle säga.
-Jag äter aldrig frukost längre. Det går inte. Jag måste istället ta något sött för att jag ska komma igång bra på dagarna.
Hope nickade osäkert och spärrade upp ögonen. Hon tyckte säkert att du hördes hur knäppt som helst, men det var faktiskt så. Förut kunde jag alltid äta frukost och det var mitt favoritmål på dagen, men nu mår jag nästan illa bara tanken på frukost. Istället brukar jag käka muffins, det funkar alltid.
-Vadå? Låter det så knäppt? sa jag och fick fram ett leende.
-Lite kanske. Ja själv älskar jag frukost, sa hon och log ett leende så att hon såg ut som ett litet barn. Det fick mig att skratta till lite.
-Patrick, jag måste bara berätta detta för dig.. sa Hope tyst. Jag började nästan att bli lite orolig, med tanke på hennes tonläge. Man hörde att det var något.
-Vadå? sa jag nyfiket och mitt hjärta bultade utan att jag ens visste varför. Det gick ju inte att styra mitt hjärta direkt.
-Jag vet att du är Harry Styles, sa hon tyst.
KOMMENTERA!
titta gärna in på min personliga blogg: http://juliamatildanilsson.blogg.se/
Baby You Lighted Up My World ❤ Chapter 6
Filed under: Baby You Light Up My World forts.Tidigare:
Louis perspektiv
Jag vet, inte lång del men är hur trött som helst! Ni får en längre del imorgon!
Att faktiskt bådas flickvänner/pojkvänner hade gått bort. Det var ju faktiskt ett sammanträffande.
-Nej, det är lugnt. Blev bara lite förvånad av att du frågade. Hon harklade sig och kollade ner i marken. Det var en bilolycka. Ett fyllo eller något som körde mot rött så att Michael dog.
-Hope.. sa jag och såg på henne när hennes ögon fylldes med en massa tårar. Förresten, hon heter Hope.
-Nej, det är lugnt. Det var längesedan. Jag borde gå vidare, sa hon och viftade lite med handen.
Våra blickar möttes igen och jag såg in i hennes ögon som fortfarande var svagt fyllda med tårar.
Jag rös till i kroppen.
Jag gick med snabba steg mot dörren och öppnade ivrigt dörren. Så många tankar hade kommit upp i mitt huvud sedan jag hade träffat Hope. Både positiva och negativa tankar. En del handlade om Jenna. Det kändes på något sätt fel att ha snackat med Hope om allt det här med Jenna, jag kände ju inte ens henne. Jag antog att jag berättade det för att hon själv hade varit med om samma sak med sin pojkvän. VI hade gått igenom samma sak.
Hon förstod mig och jag förstod henne. Det gick verkligen att prata med henne och då lyssnade hon. Jag steg över tröskeln och smällde igen dörren med den ena handen medans den andra tog av mig mina solglasögon.
-Ey! Var har du varit? Vi blev oroliga, sa Louis direkt och kom fram till mig.
-Ni vet var jag har varit. På kyrkogården och sjungt för Jenna. Han himlade med ögonen, medans jag började tänka efter vad klockan egentligen var. Jag hade varit så inne i mig och Hope att jag inte ens hade tänkt tanken att kolla på klockan.
-Och det tar... började han och kollade på sin svarta armbandsklocka. Fyra timmar? fortsatte han. När jag först hörde han säga det, trodde jag att han skämtade, men sen insåg jag att det faktiskt stämde. Hope och jag hade ju varit i parken rätt länge och sen gick vi ju och fikade tillsammans, så jag antog att tiden bara sprang iväg.
-Oj, så länge? sa jag osäkert och kollade upp på Louis med små ögon. Han synade mig noga när jag länge kollade på honom med en osäker blick.
-Visst, jag ska inte fråga mer, sa han och gick sedan tillbaks till de andra igen.
Louis perspektiv
-Var tusan hade han varit? sa Liam bestämt.
-Han har säkert träffat någon, sa jag och haffade sedan åt mig en spelkontroll. Niall hade den andra och han började att skrika åt mig att det var krig.
Typiskt Niall. Han var aldrig aktiv när vi andra pratade om viktiga saker. Han ville alltid byta samtalsämne till något som gjorde så att alla skrattade och hade kul istället.
-Niall, bryr du dig inte om Harry? sa jag. Niall stannade upp och kollade på mig som om att jag var helt knäpp.
-Hur kan du tro nåt sånt? Jag bryr mig sjukt mycket om Harry, det är bara att jag inte vill lägga mig i det han gör just nu. Låt han få komma över Jenna på hans eget sätt.
Jag kollade ner i golvet och skämdes på något sätt. Det var nog det vettigaste Niall hade sagt på jag vet inte när. Han brukade annars bara prata om mat eller tv spel. Han hade faktiskt rätt. Vi kunde kanske vänta lite med att lägga oss i det han gjorde nu, tills han hade kommit över Jenna lite mer. Om han hade träffat en tjej så var det ju bara bra, så var han ju på god väg. Vi skulle inte förstöra detta nu.
-Du har rätt Niall, förlåt.
-Lugnt! Men nej vad säger ni, lite mat nu? sa han och lyfte sig från golvet och gick med snabba steg mot köket.
Vi alla skrattade men instämde och gick efter honom.
Jag vet, inte lång del men är hur trött som helst! Ni får en längre del imorgon!
Sen skulle jag behöva en ny gratisdesign. Jag vet liksom inte vad som har hänt med min header och allt så jag kan lika bra byta hela desginen, så att om någon gör gratis eller känner någon som gör gratis, så kan ni gärna slänga in en kommentar eller mejla mig på [email protected]!
Glöm inte att kommentera!
Baby You Lighted Up My World ❤ Chapter 5
Filed under: One Thing ❤Tidigare:
-Jag går nu! ropade jag mot de andra som satt som fastklistrade framför tv:n. Jag greppade tag om gitarren som stod i hörnet bredvid dörren och tog även på mig en jacka. De andra mumlade något som svar, men jag brydde mig inte så mycket. En vecka hade gått och dagen var kommen. Dagen som Jenna hade förlorat kampen om leukemin för några år sedan. Fuck vad tiden hade gått så fort. Det kändes som om det var igår jag kramade henne och kysste hennes läppar.
Jag öppnade dörren, gick ut och stängde sen efter mig igen. Det var fint väder ute, med tanke på att det började bli sommar. Därför hade jag på mig en grå RAMONES tröja och ett par mörka jeans. Jag tog på mig ett par svarta solglasögon, så att solen inte skulle blända mig och gick sedan vidare.
Jag var nästan halvvägs till kyrkogården när jag plötsligt träffade på några fans.
Fansen som förut hade varit bakom mig hade äntligen försvunnit och jag var ensam. Helt ensam på en kyrkogård. Man skulle kunna tro att det var läskigt med alla gravar som fanns överallt, men det var avkopplande. Skönt att vara själv lite ibland.
-Louis, kommer du? Vi måste komma på något bra till videon! ropade Niall och log mot mig på ett kaxigt sätt.
-Vänta! skrek jag som ett svar.
-Det är lugnt, jag måste ändå gå nu. Tack. Jag hann knappt reagera förrän hon hade gått iväg med full fart. Jag skulle just ropa något efter henne när Niall änn en gång avbröt mig.
-Nu var det klart, kommer du? Jag kollade upp på han och gav han min arga blick, innan jag rusade in i huset för att försöka att jaga honom för att han hade avbrutit oss. Hon var ju typ sjukt vacker. Dumma Niall.
-We are One Direction, and this is our.. wierd video? sa Niall osäkert och rynkade pannan. Jo, denna videon skulle ju bli bra.. Jättebra.
-Vänta! skrek jag som ett svar.
-Det är lugnt, jag måste ändå gå nu. Tack. Jag hann knappt reagera förrän hon hade gått iväg med full fart. Jag skulle just ropa något efter henne när Niall änn en gång avbröt mig.
-Nu var det klart, kommer du? Jag kollade upp på han och gav han min arga blick, innan jag rusade in i huset för att försöka att jaga honom för att han hade avbrutit oss. Hon var ju typ sjukt vacker. Dumma Niall.
-We are One Direction, and this is our.. wierd video? sa Niall osäkert och rynkade pannan. Jo, denna videon skulle ju bli bra.. Jättebra.
-Jag går nu! ropade jag mot de andra som satt som fastklistrade framför tv:n. Jag greppade tag om gitarren som stod i hörnet bredvid dörren och tog även på mig en jacka. De andra mumlade något som svar, men jag brydde mig inte så mycket. En vecka hade gått och dagen var kommen. Dagen som Jenna hade förlorat kampen om leukemin för några år sedan. Fuck vad tiden hade gått så fort. Det kändes som om det var igår jag kramade henne och kysste hennes läppar.
Jag öppnade dörren, gick ut och stängde sen efter mig igen. Det var fint väder ute, med tanke på att det började bli sommar. Därför hade jag på mig en grå RAMONES tröja och ett par mörka jeans. Jag tog på mig ett par svarta solglasögon, så att solen inte skulle blända mig och gick sedan vidare.
Jag var nästan halvvägs till kyrkogården när jag plötsligt träffade på några fans.
-Omg, det är Harry Styles! skrek en tjej och sprang mot mig. Kan jag få krama dig? Jag skrattade till lite och kramade sen om henne. Jag hörde att hon snyftade lite och då kramade jag henne hårdare. Jag visste inte varför, men jag kändes rätt skönt att få krama någon. Hon var brunett så jag tror nog att det var därför jag tyckte om att krama henne. Vi kramade varandra länge, tills jag tillslut avbröt.
-Förlåt, sa jag generat och tog av mig mina solglasögon.
-För vad? Det var mysigt, sa hon och log. Jag log tillbaks till henne, fast sa sedan att jag var tvungen att gå. Vi kramade om varandra en gång till, fast lite snabbare denna gången och sen gick jag vidare, med en massa andra fans i ryggen på mig. Fast det skulle inte förstöra denna dagen. Vädret var helt underbart, så ingenting kunde förstöra detta.
Fansen som förut hade varit bakom mig hade äntligen försvunnit och jag var ensam. Helt ensam på en kyrkogård. Man skulle kunna tro att det var läskigt med alla gravar som fanns överallt, men det var avkopplande. Skönt att vara själv lite ibland.
Jag fortsatte att närma mig Jennas grav. Detta var första gången jag var och besökte henne, fastän jag länge hade vetat vart hon låg. Bara några minuter senare stod jag med graven mitt framför nästan på mig.
Det gick inte. Jag brast ut i gråt när jag läste vad det stod på graven.
Jenna Baker
1994-2009
An angel sent from above.
We love you Jenna
Loved by father, mother, all the friends and boyfriend.
Jag slängde ansiktet i mina händer för att få gråtandet att sluta. Efter några minuter slutade tårarna att rinna och jag titta fram ur mina händer igen.
-Okej Harry, du klarar detta, sa jag till mig själv och blundade. Jag andades några djupa andetag innan jag tog fram gitarren från marken och satte mig ner på bänken framför graven.
Jag pustade ut och tog sedan första tonen.
Låten tog sedan slut och jag öppnade ögonen och bara kollade på graven. Precis framför den stod det ett foto på Jenna. Jag kände hur tårarna var påväg igen, men det blev aldrig något av det.
I några minuter satt jag bara kvar och önskade att Jenna var här. Det var just nu som jag saknade henne mer än någonsin. Jag ville så gärna känna hennes närhet igen och jag skulle så gärna vilja krama om henne hårdare än någonsin.
Jag skulle just resa mig och lägga ifrån mig gitarren när jag hör en ljus röst sjunga.Till en början trodde jag att jag bara hörde fel, men sen hördes det mer och mer. Det var något som sjöng hurt med Christina Aguilera och det hördes gudomligt.
Jag följde rösten en bit och stannade upp när jag såg en tjej sitta där på en bänk, mitt framför en grav, precis som jag hade gjort för några minuter sedan, och sjöng. Hon sjöng så otroligt bra att jag till och med fick rysningar. Hon var brunett, vilket som vanligt fick mig att tänka på Jenna.
Hon hade även på sig en röd sorts tunika som var innanför en prickig, beige, hög kjol. Hon såg sjukt vacker ut.
"Nej sluta Harry! Du kan inte redan tänka såhär om en annan tjej! Stick, innan hon ser dig!" Tänkte jag och vände mig om, men då slutade precis hennes låt.
Jag ökade takten.
-Hey, stanna! ropade hon efter mig och jag stannade. Det var ett stort problem med mig. Om en tjej sa till mig något, lyssnade jag på det, utan att i rådfråga det. Jag älskade ju tjejer. Jag vände mig om och våra blickar möttes. Det sa klick, utan att jag ens visste varför.
Ögonkontakten gick bara inte att sluta. Hennes blick som mjukt spärrades rakt in i mig var helt förutsägbar.
-Så din flickvän har också, typ du vet.. gått bort? sa hon medans vi gick bredvid varandra genom parken.
-Mhhmm, mumlade jag och kollade ner i marken.
-Jag beklagar verkligen.
-Och jag beklagar verkligen det med din pojkvän, sa jag. Vad hände? Hon ryckte till och kollade upp på mig.
-Fast om du inte vill eller klarar av det, så behöver du inte berätta, sa jag osäkert. Mina handflator kändes svettiga, utan att jag ens visste varför. Jag var ju van vid att vara med tjejer. Jag brukade inte ha problem med att snacka med dem. Kanske det var för att jag inte hade träffat en tjej och pratat så här direkt på ett tag, eller så var det kanske det jobbiga samtalsämnet. Att faktiskt bådas flickvänner/pojkvänner hade gått bort. Det var ju faktiskt ett sammanträffande.
-Nej, det är lugnt. Blev bara lite förvånad av att du frågade. Hon harklade sig och kollade ner i marken. Det var en bilolycka. Ett fyllo eller något som körde mot rött så att Michael dog.
-Hope.. sa jag och såg på henne när hennes ögon fylldes med en massa tårar. Förresten, hon heter Hope.
-Nej, det är lugnt. Det var längesedan. Jag borde gå vidare, sa hon och viftade lite med handen.
Våra blickar möttes igen och jag såg in i hennes ögon som fortfarande var svagt fyllda med tårar.
Jag rös till i kroppen.
Hej allihopa! Tyvärr har det inte blivit en del på en vecka. Jag glömde att ge min kompis mitt lösen.. Lite klumpigt av mig, men i alla fall så kommer nästa del nu, och jag hoppas att ni tyckte om den.
Kommentera gärna var nu tyckte om den, era kommentarer betyder verkligen sjukt mycket! Det får mig att vilja skriva mer och mer!
Klarar ni 5 kommentarer?
Baby You Lighted Up My World ❤ Chapter 4
Filed under: Baby You Light Up My World forts.Tidigare:
De andra kollade förvånat runt på varandra, medans Harry och osäkert kollade på Louis. Han var liksom den som fick alla med sig. Om han ville något, ville vi andra också det. Om han inte ville något, ville inte vi det. Jag visste inte varför, men så var det.
Imorgon skulle jag bege mig till Jennas grav föra att spela den för henne. Jag hoppades bara på att hon kundehöra mig och inse hur mycket jag verkligen älskade henne, fastän det hade gått två år sen.
-Okej, ska vi köra den en gång till? sa jag högt och de andra nickade instämande. Vi var i studion och spelade in den. Vi hade tänk att den skulle komma med i vårt nya album. Och om fansen skulle fråga vem låten handlade om skulle vi bara säga att den var till min flickvän som dog i leukemi.
Jenna var låten. Låten var Jenna. Det gick inte att sluta tänka på henne när man sjöng.
Liam tog de första tonerna.
-"Shut the door, turn the light off, I wanna be with you, I wanna feel your love, I wanna lay beside you, I cannot hide this, even though I try.."
Han sjöng vidare på låten, medans jag klämde fram ett stolt leende. Liam gjorde det så bra. Jag var stolt att vara 1/5 av One Direction. En av dom. Som sagt, om jag inte skulle haft dem efter Jennas död, skulle jag nog inte finnas i livet just nu. Dem fick mig att vilja leva och börja om på nytt. Fortsätta att hoppas och tro.
Fortsätta att känna kärlek, även med ett brustet hjärta. De fick mig att hoppas att mitt hjärta en dag skulle läka.
-"If we could only have this life, for one more day, If we could only turn back time" sjöng jag och sen sjöng alla med. Jag log bara större och större för varje mening jag hörde vi sjöng.
Jag såg hur vår manager log mot oss. Det märktes att han tyckte att låten var bra och att vi gjorde den bra. Att se andra le, speciellt de som jag älskar, gjorde mig så obeskrivligt glad. En känsla som jag fick sjukt ofta, men som jag älskade.
-Riktigt bra låt du har gjort Harry! sa Louis påvägen hem från låtinspelningen. Efter han hade sagt det, babblade alla i munnen på varandra och instämde i det som Louis nyss hade sagt.
-Ey! skrek jag och alla blev tysta, och kollade på mig. Vi gjorde det tillsammans. Även om jag kanske inte säger det så ofta, vill jag att ni ska veta att jag verkligen älskar er. Det är ni som får mig att leva efter vad som hände med Jenna. Det är ni som får mig att hoppas igen. Fuck vad jag älskar er!
Alla fortsatte att vara tysta, men alla fick tillslut fram ett leende.
-Och vi älskar dig Harry. Du vet att vi alltid finns där, sa Niall.
-Jag vet, och jag finns alltid för er också. Men kan vi sluta prata om detta nu. Det känns lite bögigt..
Alla brast ut i skratt men instämde ändå. Den sista biten hem var verkligen hur kul som helst. De gjorde verkligen allting för att muntra upp mig. De var verkligen bäst!
Louis perspektiv
När vi var hemma igen, hade vi bestämt oss för att spela in någon sorts video att visa fansen. Vi visste egentligen inte vad vi skulle göra för något i videon, men vi kom väl på något. Det gjorde vi alltid.
Alla var så glada över att ha tillbaks Harry igen att vi verkligen ville göra något kul för att göra så att han föeblev glad för hela dagen. Dagen var ju långt ifrån slut och den skullle inte sluta med tårar, eller jo, kanske glädje eller skrattårar.
Vi skrattade och gick ur bilen när jag plötsligt tar tag i någon, utan att ens märka det. Personen tog tag i mig också. Jag skakade lite på huvudet och såg att det var en tjej som jag hade händerna om. Våra blickar möttes och jag märkte att hennes ögon var underbart blåa. Hon log mot mig, ett så fint leende som jag aldrig sett förut.
Tillslut bröts våran ögonkontakt och vi släppte varandra.
-Erm.. Du tappade den här, sa jag och tog upp en bok ifrån marken. Jag läste snabbt på den innan jag gav den till henne. "Singing" stod det på den.
-Sjunger du eller? frågade jag sen och tog fram ett stort leende.
-Ja, sa hon hon log. Och jag vet att du också gör det, för jag vet vem du är.
-Jaså? sa jag och försökte att flirta lite, men blev plötsligt avbruten.
-Louis, kommer du? Vi måste komma på något bra till videon! ropade Niall och log mot mig på ett kaxigt sätt.
-Vänta! skrek jag som ett svar.
-Det är lugnt, jag måste ändå gå nu. Tack. Jag hann knappt reagera förrän hon hade gått iväg med full fart. Jag skulle just ropa något efter henne när Niall änn en gång avbröt mig.
-Nu var det klart, kommer du? Jag kollade upp på han och gav han min arga blick, innan jag rusade in i huset för att försöka att jaga honom för att han hade avbrutit oss. Hon var ju typ sjukt vacker. Dumma Niall.
-We are One Direction, and this is our.. wierd video? sa Niall osäkert och rynkade pannan. Jo, denna videon skulle ju bli bra.. Jättebra.
Asså förlåt, men jag är lite besviken på er. Jag har fortfarande en massa besökare varje dag, men nästan ingen som kommenterar. Bara 1 per dag typ.
Jag känner knappt något lust att skriva, även om jag tycker att det är kul. Det blir ju såå mycket roligare med kommentarer! :(
Aja, min kompis kommer antagligen att skriva här nästa vecka, så jag har skrivit upp vad som ska hända och så till henne.
Jag hoppas att ni enjoyed läsningen, xd!
/Julia
De andra kollade förvånat runt på varandra, medans Harry och osäkert kollade på Louis. Han var liksom den som fick alla med sig. Om han ville något, ville vi andra också det. Om han inte ville något, ville inte vi det. Jag visste inte varför, men så var det.
-Såklart att vi är med och sjunger, sa tillslut Liam.
-Ja. VI gör allt för dig bro, sa jag.
-Tack! Jag älskar er, sa Harry och sprang sen in på sitt rum igen.
-Miffat, sa Louis och alla började skratta, innan vi alla gick in på Harrys rum och stängde dörren.
Låten var äntligen klar. Efter flera dagars tränande satt den äntligen inne i hjärnan. Det kändes som om denna låten var något alldeles speciellt. Den var speciell också, den var ju till Jenna. Imorgon skulle jag bege mig till Jennas grav föra att spela den för henne. Jag hoppades bara på att hon kundehöra mig och inse hur mycket jag verkligen älskade henne, fastän det hade gått två år sen.
-Okej, ska vi köra den en gång till? sa jag högt och de andra nickade instämande. Vi var i studion och spelade in den. Vi hade tänk att den skulle komma med i vårt nya album. Och om fansen skulle fråga vem låten handlade om skulle vi bara säga att den var till min flickvän som dog i leukemi.
Jenna var låten. Låten var Jenna. Det gick inte att sluta tänka på henne när man sjöng.
Liam tog de första tonerna.
-"Shut the door, turn the light off, I wanna be with you, I wanna feel your love, I wanna lay beside you, I cannot hide this, even though I try.."
Han sjöng vidare på låten, medans jag klämde fram ett stolt leende. Liam gjorde det så bra. Jag var stolt att vara 1/5 av One Direction. En av dom. Som sagt, om jag inte skulle haft dem efter Jennas död, skulle jag nog inte finnas i livet just nu. Dem fick mig att vilja leva och börja om på nytt. Fortsätta att hoppas och tro.
Fortsätta att känna kärlek, även med ett brustet hjärta. De fick mig att hoppas att mitt hjärta en dag skulle läka.
-"If we could only have this life, for one more day, If we could only turn back time" sjöng jag och sen sjöng alla med. Jag log bara större och större för varje mening jag hörde vi sjöng.
Jag såg hur vår manager log mot oss. Det märktes att han tyckte att låten var bra och att vi gjorde den bra. Att se andra le, speciellt de som jag älskar, gjorde mig så obeskrivligt glad. En känsla som jag fick sjukt ofta, men som jag älskade.
-Riktigt bra låt du har gjort Harry! sa Louis påvägen hem från låtinspelningen. Efter han hade sagt det, babblade alla i munnen på varandra och instämde i det som Louis nyss hade sagt.
-Ey! skrek jag och alla blev tysta, och kollade på mig. Vi gjorde det tillsammans. Även om jag kanske inte säger det så ofta, vill jag att ni ska veta att jag verkligen älskar er. Det är ni som får mig att leva efter vad som hände med Jenna. Det är ni som får mig att hoppas igen. Fuck vad jag älskar er!
Alla fortsatte att vara tysta, men alla fick tillslut fram ett leende.
-Och vi älskar dig Harry. Du vet att vi alltid finns där, sa Niall.
-Jag vet, och jag finns alltid för er också. Men kan vi sluta prata om detta nu. Det känns lite bögigt..
Alla brast ut i skratt men instämde ändå. Den sista biten hem var verkligen hur kul som helst. De gjorde verkligen allting för att muntra upp mig. De var verkligen bäst!
Louis perspektiv
När vi var hemma igen, hade vi bestämt oss för att spela in någon sorts video att visa fansen. Vi visste egentligen inte vad vi skulle göra för något i videon, men vi kom väl på något. Det gjorde vi alltid.
Alla var så glada över att ha tillbaks Harry igen att vi verkligen ville göra något kul för att göra så att han föeblev glad för hela dagen. Dagen var ju långt ifrån slut och den skullle inte sluta med tårar, eller jo, kanske glädje eller skrattårar.
Vi skrattade och gick ur bilen när jag plötsligt tar tag i någon, utan att ens märka det. Personen tog tag i mig också. Jag skakade lite på huvudet och såg att det var en tjej som jag hade händerna om. Våra blickar möttes och jag märkte att hennes ögon var underbart blåa. Hon log mot mig, ett så fint leende som jag aldrig sett förut.
Tillslut bröts våran ögonkontakt och vi släppte varandra.
-Erm.. Du tappade den här, sa jag och tog upp en bok ifrån marken. Jag läste snabbt på den innan jag gav den till henne. "Singing" stod det på den.
-Sjunger du eller? frågade jag sen och tog fram ett stort leende.
-Ja, sa hon hon log. Och jag vet att du också gör det, för jag vet vem du är.
-Jaså? sa jag och försökte att flirta lite, men blev plötsligt avbruten.
-Louis, kommer du? Vi måste komma på något bra till videon! ropade Niall och log mot mig på ett kaxigt sätt.
-Vänta! skrek jag som ett svar.
-Det är lugnt, jag måste ändå gå nu. Tack. Jag hann knappt reagera förrän hon hade gått iväg med full fart. Jag skulle just ropa något efter henne när Niall änn en gång avbröt mig.
-Nu var det klart, kommer du? Jag kollade upp på han och gav han min arga blick, innan jag rusade in i huset för att försöka att jaga honom för att han hade avbrutit oss. Hon var ju typ sjukt vacker. Dumma Niall.
-We are One Direction, and this is our.. wierd video? sa Niall osäkert och rynkade pannan. Jo, denna videon skulle ju bli bra.. Jättebra.
Asså förlåt, men jag är lite besviken på er. Jag har fortfarande en massa besökare varje dag, men nästan ingen som kommenterar. Bara 1 per dag typ.
Jag känner knappt något lust att skriva, även om jag tycker att det är kul. Det blir ju såå mycket roligare med kommentarer! :(
Aja, min kompis kommer antagligen att skriva här nästa vecka, så jag har skrivit upp vad som ska hända och så till henne.
Jag hoppas att ni enjoyed läsningen, xd!
/Julia
Baby you lighted up my world ❤ Chapter 3
Filed under: Baby You Light Up My World forts.Det närmade sig midnatt och jag märkte hur jag började att bli trött. Jag la ner allting i min Jenna låda igen och kysste den innan jag la ner den undan sängen igen.
Nu hoppades jag bara att jag inte skulle få de mardrömmarna igen som jag hade haft i 1½ år. Det var det värsta med att sova om nätterna. Mardrömmarna.
Jag slog upp ögonen - det regnade ute. Jag satte mig upp och suckade. Ännu en natt med mardrömmar. Det var samma varje gång - Jenna som dog. Jenna som skyllde på mig. Jenna som var besviken på mig för att jag försökte gå vidare. Jenna. Jag saknar henne. Ibland önskar jag att jag aldrig träffat henne igen. Då skulle jag inte gått egenom denna smärta, men sen kommer jag ihåg alla underbara saker vi gjort, alla minnen, alla kyssar, och jag får dåligt samvete.
Jag slog upp ögonen - det regnade ute. Jag satte mig upp och suckade. Ännu en natt med mardrömmar. Det var samma varje gång - Jenna som dog. Jenna som skyllde på mig. Jenna som var besviken på mig för att jag försökte gå vidare. Jenna. Jag saknar henne. Ibland önskar jag att jag aldrig träffat henne igen. Då skulle jag inte gått egenom denna smärta, men sen kommer jag ihåg alla underbara saker vi gjort, alla minnen, alla kyssar, och jag får dåligt samvete.
Jag grävde ner mitt ansikte i händerna och bara gnuggade runt. Det gick inte att få ut mer gråt, men jag kände mig ändå så skyldig som faktiskt hade haft kul igår med alla fansen. Var det verkligen såå farligt att försöka gå vidare? Den Jenna jag kände förut skulle verkligen vilja att jag gick vidare. Inte denna "mardröms Jenna".
Jag ville inte gå upp idag. Efter en helt dags lycka, kände jag hur mycket skuldkänslor som helst. Att sova hela dagen kanske inte var så tokigt, eller bara rent ut av tänka på Jenna. Eller kanske börja fixa med låten tills nästa vecka.
Ett tag efter jag rent ut av suttit upp i sängen och bara tänkt och funderat, hade jag äntligen kommit på en bra titel till låten. Moments.
När titeln hade fallit på plats, kändes det som om allting blev mycket lättare. Jag fick hur många ideér som helst och började att nynna lite på låten, med gitarren till. Det var några år sedan Niall lärde mig att spela gitarr och det skulle vara perfekt att sjunga låten med gitarren till.
-"Shut the door, turn the light off, I wanna be with you, I wanna feel your love, I wanna lay beside you, I cannot hide this, even though I try," Jag stannade upp och tänkte efter en stund. Sedan skrev jag ner exakt det som jag hade skrivit på ett papper, tillsammans med de noterna som var till gitarren. Jag hade även blivit ett slags "gitarr-nots" proffs. Det kändes hur härligt som helst att börja sjunga igen. Rösten kändes nästan bättre och det gjorde inte lika ont i den som den hade gjort förut när jag praktiskt taget sjöng varje dag.
Jag fortsatte att sjunga början flera gånger och det kändes bättre och bättre för varje ton.
Nialls perspektiv
Efter några timmar gav jag upp. Harry hae suttit inne på sitt rum praktiskt taget hela dagen, utan att visa sitt ansikte i ens några få sekunder eller minuter. Vi hade försökt att komma in till honom, men han hade blockerat dörren.
Jag gick med snabba och bestämda steg bort mot Harrys dörr och bankade på hårt.
-Harry! Seriöst, öppna nu! ropade jag medans jag bankade på för fullt. När änn en gång inte öppnade blev jag lite mer irriterad än förut och gick bakåt för att ta sats. Jag tog ett djupt andetag och sprang sedan mot dörren igen.
När jag väl var ända framme vid dörren, öppnades den och jag flög rakt in Harrys rum med ett hårt slag.
-Aoo! skrek jag.
-Vad håller du på med? sa Harry och rynkade pannan. Jag höjde mitt huvud och kollade upp på honom, medans han såg ner på mig. Han visste mycket väl vad jag höll på med.
-Ingenting, sa jag argt och bestämt och lyfte mig från golvet. Tillslut sken Harry upp i ett leende, vilket fick mig också att le.
-Vad är det? hörde man Louis utifrån rummet och Harry fortsatte att le like stort, om inte större.
-Säg! sa jag ivrigt och nyfiket och log bara större och större.
-Okej. Jag har typ världens bästa idé, vill ni vara med på den? Jag kollade ut på Louis, som kollade på Zayn, som kollade på Liam. Liam hade äntligen kommit hem nu. Fan vad man hade saknat honom!
-Jag vet inte vad det är, men okej! sa Louis glatt och kollade tillbaks på mig och Harry.
-Jag är också med! sa jag och la min hand på Harrys axel. Han vände huvudet mot mig och log större än jag sett honom le förut, eller i alla fall på ett tag.
-Jag håller på med en låt till Jenna som jag ska sjunga vid hennes grav, vill ni vara med och sjunga den? De andra kollade förvånat runt på varandra, medans Harry och osäkert kollade på Louis. Han var liksom den som fick alla med sig. Om han ville något, ville vi andra också det. Om han inte ville något, ville inte vi det. Jag visste inte varför, men så var det.
-Såklart att vi är med och sjunger, sa tillslut Liam.
-Ja. VI gör allt för dig bro, sa jag.
-Tack! Jag älskar er, sa Harry och sprang sen in på sitt rum igen.
-Miffat, sa Louis och alla började skratta, innan vi alla gick in på Harrys rum och stängde dörren.
Jag vet att delarna blir lite sena, men jag har bara tid vid denna tiden på dygnet just nu. Det är så mycket som jag ska packa och så och sen är det ju skola, så jag försöker verkligena att göra inlägg.
Därför vill jag att ni kommenterar mycket nu, så kanske det blir två delar antingen imorgon eller på torsdag, vi får se!
Men det är bara om ni kommenterar bra!
/Julia
Baby you lighted up my world ❤ Chapter 2
Filed under: Baby You Light Up My World forts.Tidigare:
-Seså. Du klarar det, sa Louis och drog i mina händer.
-Harry, hur är det med dig? frågade ett fan, eller rättar sagt flera fans. Det var först nu som jag förstod hur mycket de faktiskt brydde sig. De var mer än bara fans. Ett vanligt fan skulle bara skrika när de såg mig, men dessa grät. De grät på grund av Jenna. Hur Jennas död hade påverkat mitt liv. Min sångkarriär. Mitt allt.
Om två veckor exakt, så hade Jenna varit död i exakt två år. Jag torkade mina tårar och satte mig rakt upp i sängen.
Jennas två års dag skulle bli speciell. Jag skulle skriva en låt till henne och sjunga vid hennes grav. Även om hon kanske inte kunde höra mig, ville jag ändå göra detta. Det kändes rätt och efter Jennas dag skulle jag börja om mitt liv och försöka att gå vidare, även om det inte var vad jag ville. Men jag hade inget val.
-Harry, vad gör du? sa en röst och jag vände huvudet bakåt. Där stod Louis vid tröskeln och kollade på mig med en undrlig min, som han ofta använde, men jag aldrig riktigt förstod mig på. Jag klämde fram ett litet osäkert leende på läpparna innan jag svarade honom.
-Jag försöker att ta tag i mitt liv igen, sa jag. Louis spärrade upp sina ögon som om han nyss fått reda på att jultomten inte fanns, vilket han fortfarande trodde att han gjorde..
-Seriöst?
-Ja.. sa jag osäkert och rynkade pannan.
-Bra för dig mannen! utbrast han och flög upp i ett leende. Han sprang fram till mig och hoppade på mig i sängen och började att kittla mig.
-Nej, seriöst! Sluta! skrek jag tillslut och Louis slutade direkt. De få sekunderna Louis hade kittlat mig, hade jag skrattat som en dåre. Jag hade inte skrattat så mycket på snart två år. Om man tänkte efter hade jag inte ens skrattat lite sedan den dagen. En röst inom mig sa åt mig: "Sluta! Jenna är död, du ska inte vara glad! Hur kan du vara glad när Jenna är död?" Jag hatade den rösten, även om jag ibland kunde hålla med.
-Harry, det är inte fel att ha kul ibland. Du behöver det! Jag vände generat ner huvudet. Jag hade ju sagt att jag skulle ta itu med mitt liv, men var skulle jag börja? Det fanns så mycket saker som jag skulle ta itu med, att jag inte ens visste vart jag skulle börja.
-Jag vet.. började jag. Kan du hjälpa mig?
-Med vad?
-Att ta itu med mitt liv. Vad ska jag börja med? Louis sken upp igen och hans blick var oförutsägbar. Det var sällan jag hade sett honom så lycklig som han såg ut som nu. Jag hoppades verkligen att jag gjorde rätt i att göra detta. Även fast jag saknade Jenna såå mycket. Varje gång jag tänkte på henne, kändes det som tusen knivhugg i hjärtat.
-Seså. Du klarar det, sa Louis och drog i mina händer.
-Nej, jag kan inte Louis! utbrast jag. Jag vågade inte öppna ögonen. Det gick inte. Louis hade föreslagit att jag skulle komma ut. Att det var det första på min "ta itu med" lista. Jag hade ju inte gått utanför huset på två år, så därför var jag såå nervös. Men egentligen visste jag inte varför. Vad var det farliga?
-Öppna ögonen! utbrast Zayn. Jag räknade till tre och sen slogs mina ögon upp och jag möttes av flera tusen skrik. Jag kunde inte se vad det var som skrek, eftersom solen sken rakt upp i mina ögon och bländade mig, men det hördes som en jättestor folkmassa.
Jag skulle just vända mig om igen, när jag kände hur jag krockade i någonting. Där stod Niall och kollade på mig med en menande blick.
-De är dina fans, vare sig du vill eller inte, sa han och mina ögon började att rinna. Jag slog ansiktet i mina händer och lutade mig mot Niall. Tillslut tog en massa händer på mig och jag förstod att det var Zayn och Louis händer. Niall hade rätt. De var mina fans och de hade inte fått se mig på två år. De hade inte fått hört mig sjunga på två år.
Utan dem, vore jag inget. Jag andades djupt in mycket luft och efter några sekunder vände jag mig om och möttes av skriket som fyllde mina öron änn en gång. Jag pustade ut. Detta var rätt. Mina fans förtjänade min kärlek, för allt de hade gjort för mig.
Utan att jag ens kunde kontrollera det, sken jag upp och fick fram ett stort leende på läpparna, tillsammans med glimten i ögat. Louis och Zayn stod bakom mig.
-Det är dags, sa Louis och log mot mig. Jag stod kvar några sekunder och började sedan att gå mot folkmassan som var utanför staketet.
-Harry, hur är det med dig? frågade ett fan, eller rättar sagt flera fans. Det var först nu som jag förstod hur mycket de faktiskt brydde sig. De var mer än bara fans. Ett vanligt fan skulle bara skrika när de såg mig, men dessa grät. De grät på grund av Jenna. Hur Jennas död hade påverkat mitt liv. Min sångkarriär. Mitt allt.
Egentligen kunde jag inte fatta hur jag kunde ha skitit i alla dessa underbara personer i två år. Två år. Jag skulle inte ens klara mig utan dem. Dem var allt för mig, och lite till.
Tillslut kom det fram ett fan till mig och kollade på mig med gråtandes ögon.
-Du vet att vi är här för dig Harry, alltid, sa hon och sen backade alla fansen bort några meter ifrån mig.
Alla tog upp sina händer och formade dem som hjärtan. Nu kunde jag inte hålla det inne längre. Gråten sprutade ur mina ögon och jag ville bara krama om dem allihop.
Jag kollade bak, där jag såg att de andra också var gråtfärdiga. Världens bästa fans, det var vad vi hade.
Efter rätt många timmars "häng" med fansen, gick vi in igen. Jag tyckte verkligen att jag hade gjort rätt i att gå ut. Det var nästan som om jag kände mig bättre efter det, fastän mitt hjärta fortfarande fick knivhugg. Men inte lika hårda.
Nu tyckte jag ändå att det var dags att fixa en låt tills Jennas dag. Jag fick se om jag skrev en egen eller om jag tog en bra låt som jag redan kände till. Jag var ju inte direkt den bästa när det gällde att komma på egna låtar, så jag fick ju se hur det gick.
Ibland undrade jag hur det faktiskt var. Att tänk om Jenna faktiskt kunde se mig just nu. Hon kanske hade suttit där uppe och kollat på mig nu i två år, utan att ens kunna visa det.
På något sätt hoppades jag att hon kunde se mig, så att åtminstonde hon kunde vara glad, men å andra sidan var jag ledsen för det, för hon behövde gå vidare och mest för att jag inte kunde se henne.
Det närmade sig midnatt och jag märkte hur jag började att bli trött. Jag la ner allting i min Jenna låda igen och kysste den innan jag la ner den undan sängen igen.
Nu hoppades jag bara att jag inte skulle få de mardrömmarna igen som jag hade haft i 1½ år. Det var det värsta med att sova om nätterna. Mardrömmarna.
Jag försöker att bättra mig när det gäller längden av delarna, men ibland orkar jag bara inte skriva så mycket. Det är i alla fall bättre än ingenting alls.
Vad tycker ni om fortsättningen av BYLUMW? Har den kommit igång bra igen? Har ni några tips om något ni vill ska hända?
Kommentera, klarar ni 5 kommentarer?
/Julia :)
ang. nästa vecka och nästa del!
Filed under: BlandatNästa del kommer ikväll!
Och jag vill även säga att jag inte kommer att kunna blogga någon gång nästa vecka,eftersom jag sak till Österrike och åka skidor. Därför kommer istället en kompis till mig att blogga här under veckan. Och hon är sjukt bra på att skriva, så att ni vet :D
Baby You Lighted Up My World ❤ Chapter 1
Filed under: Baby You Light Up My World forts.Tidigare i baby you light up my world:
Vi stod runt kistan. Jag, Jennas mamma och Jennas pappa. Mamma stod också bredvid mig. Sen fanns hela Jennas släkt runt om oss plus hennes kompisar.
Jag la en röd ros. Hennes föräldar la vars tre rosor. Henns mamma röda rosor och hennes pappa rosa rosor. Inte kunde det bli en vackrare begravning.
Vi var på stranden. Vågorna plaskade mot kanten. Till höger fanns klippan vi hade varit uppe på hon och jag, några dagar innan hon dog. Väckte gamla minnen.
Jag hade fortfarande tårar i ögonen.
När alla hade lagt blommor, med mera - bestämde jag mig för att läsa mitt tal, som till ett minne av Jenna.
Det löd såhär:
Å, du Gud. För 16 år sedan skänkte du världen en ängel. Hon har gjort sitt.
Tog hon all uppmärksamheten kanske? Eller var hon för bra för denna jord?
Ja, något måste det ha varit.
Du tog tillbaks henne, vilket egentligen var det rätta. Men det känns inte rätt.
Varför ska du ha alla de underbara där uppe? Vad får vi här nere?
Tillsammans får vi gå tillbaka till de fina minnena.
Kanske man tänker på när man lekte häst? Sparkade boll?
Blev jagade av vilda fans? Första kyssen?
Ja. Allt det kommer i alla fall jag aldrig att glömma.
Jag älskar dig Jenna, över hela mitt hjärta.
Jag lever för dig. Glöm aldrig det.
Vila i frid min ängel.
Jennas föräldrar grät av talet. Desamma gjorde resten av folksamlingen - även jag. Jag hade verkligen jobbat hårt med talet.
Jag kysste min hand och tryckte den på kistan.
- Hoppas du har det bra Jenna.
Jag log men var ändå ledsen. Sen gick jag fram till hennes föräldar som kollade mot mig.
- Kom ihåg. Ring mig precis när som helst. Jag kommer alltid att finnas för er.
- Tack Harry. Vi säger detsamma. Kom gärna och hälsa på oss fortfarande.
- Räkna med mig!
Jag log och dem log.
Allting skulle bli bra nu. Jenna mådde bra. Det var det viktigaste.
Det finns 5 steg att hantera efter en stor förlust. Det första är förnekelse, det andra ilska, det tredje förhandling, det fjärde depression och det femte är accepterande.
Nu fortsätter Harrys liv efter Jennas död.
Jag satt i soffan med en chipspåse i näven. Mina ben var placerade på bordet som var framför mig. Soffan började att kännas ovanligt bekväm nuförtiden. Jag tog några chips ur påsen och slängde in dem i munnen och tuggade.
När jag hade svalt kunde jag inte hålla det inne längre. Jag slängde ifrån mig påsen och slog ansiktet i mina händer. Det sprutade ur mina ögon och jag gjorde gråtande snyftningar ifrån mig.
-Fan, fan, fan! viskade jag flera gånger under tiden jag grät.
-Mannen, du kan inte fortsätta såhär. Louis hade nyss kommit hem och tydligen funnit mig sittandes i soffan och gråta för fullt.
-Jo det kan jag! utbrast jag och lyfte upp huvudet så att han kunde se hur ledsen jag var. Sedan tog jag ner huvudet igen.
-Det har gått två år, du måste kunna gå vidare, sa Louis och satte sig ner bredvid mig. Hans hand lades på min axel och jag lutade mig mot honom.
-Du förstår inte. Jag älskade verkligen Jenna, jag kan inte leva utan henne.
-Jag vet, men du måste ändå försöka. Du kanske kan hitta någon ny som gör dig lycklig? Jag rycktes till och spärrade ögonen i Louis. Att han ens kunde tänka tanken att jag skulle vara tillsammans med någon annan än Jenna. Det gick inte för sig. Jenna var min själsfrände och ingen skulle kunna ta över Jennas plats.
-Är du dum eller? utbrast jag och rusade in på mitt rum.
Louis perspektiv
-Tydligen inte.. sa jag för mig själv och lutade mig sen tillbaka i soffan. Jag hann knappt ens sätta fingret på påsen innan Niall och Zayn kom in. Niall spärrade direkt ögonen i mig och rusade mot mig och tog påsen med chips.
-Att du inte skäms, utbrast han och tog en chips bit ur påsen. Jag rynkade pannan och kollade på honom med en seriös blick. Jag som hade varit så sugen på chips. Men aja, det var inte lönt att säga emot Niall, speciellt inte när det gällde mat och god saker.
-Hur är det med honom? sa Zayn och kollade mot mig.
-Fortfarande samma. Jag tror inte att han någonsin kommer att komma över henne, asså aldrig aldrig någonsin. vad ska vi göra? Jag kollade på Niall som krängde chips för fullt och inte ens hade märkt att vi hade börjat att snacka om Harrys depression. Plötsligt kollade han upp på mig och slutade att stoppa in chips i munnen.
-Kolla inte på mig, jag vet inte, sa han och fortsatte sedan igen.
-Jävla kräng Niall, utbrast jag och slängde en kudde på honom så att chips påsen flög långt iväg från honom. Niall vände blicken mot påsen som låg på golvet och riktade den sedan på mig. Han kollade riktigt argt på mig och jag log ett osäkert leende mot honom.
-Du din! sa han och jag log stort mot honom och ryckte på axlarna.
-Men seriöst, vad ska vi göra. Det har gått två år. Vi är faktiskt dumma om vi inte gör något, håller ni inte med mig?
Vi kollade på varandra medans vi tänkte.
-Förresten, när kommer Liam hem från sina föräldrar, är inte det imorgon? fortsatte jag.
-Jo. Men ska vi vänta med någon plan tills imorn då, för Liam är bara bäst på att komma på bra planer, eller vad säger ni? sa Zayn och kollade mest på Niall som kollade upp i taket.
-Tack för att du bryr dig Niall, sa jag och gick sedan därifrån.
-Vad? ropade Niall efter mig och jag bara himlade med ögonen och log lite för mig själv.
Jag kände för att börja på Baby You Light Up My World igen som en fortsättning. Jag ser faktiskt fram emot att skriva en fortsättning här och jag tror att jag vet det mesta som kommer att hända, så jag hoppas att ni vill läsa, även om vissa tyckte att det skulle bli sorgligt och så?
Jag vet också att det var många som gillade denna novellen så jag hoppas att ni kan visa det med lite mer kommentarer nu. Ni har varit lite dåliga med det på sista tiden, vilket gör att det inte blir så kul att skriva.. :/
Men aja, här kommer i alla fall första chaptert på Baby You Lighted Up My World.
Kommentera, och skriv gärna något namn som ni vill ska finnas med i novellen eller vad ni tycker ska hända!
Tidigare i baby you light up my world:
Jag satt i soffan med en chipspåse i näven. Mina ben var placerade på bordet som var framför mig. Soffan började att kännas ovanligt bekväm nuförtiden. Jag tog några chips ur påsen och slängde in dem i munnen och tuggade.
Harrys perspektiv
Jag kände för att börja på Baby You Light Up My World igen som en fortsättning. Jag ser faktiskt fram emot att skriva en fortsättning här och jag tror att jag vet det mesta som kommer att hända, så jag hoppas att ni vill läsa, även om vissa tyckte att det skulle bli sorgligt och så?
Vi stod runt kistan. Jag, Jennas mamma och Jennas pappa. Mamma stod också bredvid mig. Sen fanns hela Jennas släkt runt om oss plus hennes kompisar.
Jag la en röd ros. Hennes föräldar la vars tre rosor. Henns mamma röda rosor och hennes pappa rosa rosor. Inte kunde det bli en vackrare begravning.
Vi var på stranden. Vågorna plaskade mot kanten. Till höger fanns klippan vi hade varit uppe på hon och jag, några dagar innan hon dog. Väckte gamla minnen.
Jag hade fortfarande tårar i ögonen.
När alla hade lagt blommor, med mera - bestämde jag mig för att läsa mitt tal, som till ett minne av Jenna.
Jag la en röd ros. Hennes föräldar la vars tre rosor. Henns mamma röda rosor och hennes pappa rosa rosor. Inte kunde det bli en vackrare begravning.
Vi var på stranden. Vågorna plaskade mot kanten. Till höger fanns klippan vi hade varit uppe på hon och jag, några dagar innan hon dog. Väckte gamla minnen.
Jag hade fortfarande tårar i ögonen.
När alla hade lagt blommor, med mera - bestämde jag mig för att läsa mitt tal, som till ett minne av Jenna.
Det löd såhär:
Å, du Gud. För 16 år sedan skänkte du världen en ängel. Hon har gjort sitt.
Tog hon all uppmärksamheten kanske? Eller var hon för bra för denna jord?
Ja, något måste det ha varit.
Du tog tillbaks henne, vilket egentligen var det rätta. Men det känns inte rätt.
Varför ska du ha alla de underbara där uppe? Vad får vi här nere?
Tillsammans får vi gå tillbaka till de fina minnena.
Kanske man tänker på när man lekte häst? Sparkade boll?
Blev jagade av vilda fans? Första kyssen?
Tog hon all uppmärksamheten kanske? Eller var hon för bra för denna jord?
Ja, något måste det ha varit.
Du tog tillbaks henne, vilket egentligen var det rätta. Men det känns inte rätt.
Varför ska du ha alla de underbara där uppe? Vad får vi här nere?
Tillsammans får vi gå tillbaka till de fina minnena.
Kanske man tänker på när man lekte häst? Sparkade boll?
Blev jagade av vilda fans? Första kyssen?
Ja. Allt det kommer i alla fall jag aldrig att glömma.
Jag älskar dig Jenna, över hela mitt hjärta.
Jag lever för dig. Glöm aldrig det.
Vila i frid min ängel.
Jag älskar dig Jenna, över hela mitt hjärta.
Jag lever för dig. Glöm aldrig det.
Vila i frid min ängel.
Jennas föräldrar grät av talet. Desamma gjorde resten av folksamlingen - även jag. Jag hade verkligen jobbat hårt med talet.
Jag kysste min hand och tryckte den på kistan.
- Hoppas du har det bra Jenna.
- Hoppas du har det bra Jenna.
Jag log men var ändå ledsen. Sen gick jag fram till hennes föräldar som kollade mot mig.
- Kom ihåg. Ring mig precis när som helst. Jag kommer alltid att finnas för er.
- Tack Harry. Vi säger detsamma. Kom gärna och hälsa på oss fortfarande.
- Räkna med mig!
Jag log och dem log.
Allting skulle bli bra nu. Jenna mådde bra. Det var det viktigaste.
Allting skulle bli bra nu. Jenna mådde bra. Det var det viktigaste.
Det finns 5 steg att hantera efter en stor förlust. Det första är förnekelse, det andra ilska, det tredje förhandling, det fjärde depression och det femte är accepterande.
Nu fortsätter Harrys liv efter Jennas död.
Jag satt i soffan med en chipspåse i näven. Mina ben var placerade på bordet som var framför mig. Soffan började att kännas ovanligt bekväm nuförtiden. Jag tog några chips ur påsen och slängde in dem i munnen och tuggade.
När jag hade svalt kunde jag inte hålla det inne längre. Jag slängde ifrån mig påsen och slog ansiktet i mina händer. Det sprutade ur mina ögon och jag gjorde gråtande snyftningar ifrån mig.
-Fan, fan, fan! viskade jag flera gånger under tiden jag grät.
-Mannen, du kan inte fortsätta såhär. Louis hade nyss kommit hem och tydligen funnit mig sittandes i soffan och gråta för fullt.
-Jo det kan jag! utbrast jag och lyfte upp huvudet så att han kunde se hur ledsen jag var. Sedan tog jag ner huvudet igen.
-Det har gått två år, du måste kunna gå vidare, sa Louis och satte sig ner bredvid mig. Hans hand lades på min axel och jag lutade mig mot honom.
-Du förstår inte. Jag älskade verkligen Jenna, jag kan inte leva utan henne.
-Jag vet, men du måste ändå försöka. Du kanske kan hitta någon ny som gör dig lycklig? Jag rycktes till och spärrade ögonen i Louis. Att han ens kunde tänka tanken att jag skulle vara tillsammans med någon annan än Jenna. Det gick inte för sig. Jenna var min själsfrände och ingen skulle kunna ta över Jennas plats.
-Är du dum eller? utbrast jag och rusade in på mitt rum.
Louis perspektiv
-Tydligen inte.. sa jag för mig själv och lutade mig sen tillbaka i soffan. Jag hann knappt ens sätta fingret på påsen innan Niall och Zayn kom in. Niall spärrade direkt ögonen i mig och rusade mot mig och tog påsen med chips.
-Att du inte skäms, utbrast han och tog en chips bit ur påsen. Jag rynkade pannan och kollade på honom med en seriös blick. Jag som hade varit så sugen på chips. Men aja, det var inte lönt att säga emot Niall, speciellt inte när det gällde mat och god saker.
-Hur är det med honom? sa Zayn och kollade mot mig.
-Fortfarande samma. Jag tror inte att han någonsin kommer att komma över henne, asså aldrig aldrig någonsin. vad ska vi göra? Jag kollade på Niall som krängde chips för fullt och inte ens hade märkt att vi hade börjat att snacka om Harrys depression. Plötsligt kollade han upp på mig och slutade att stoppa in chips i munnen.
-Kolla inte på mig, jag vet inte, sa han och fortsatte sedan igen.
-Jävla kräng Niall, utbrast jag och slängde en kudde på honom så att chips påsen flög långt iväg från honom. Niall vände blicken mot påsen som låg på golvet och riktade den sedan på mig. Han kollade riktigt argt på mig och jag log ett osäkert leende mot honom.
-Du din! sa han och jag log stort mot honom och ryckte på axlarna.
-Men seriöst, vad ska vi göra. Det har gått två år. Vi är faktiskt dumma om vi inte gör något, håller ni inte med mig?
Vi kollade på varandra medans vi tänkte.
-Förresten, när kommer Liam hem från sina föräldrar, är inte det imorgon? fortsatte jag.
-Jo. Men ska vi vänta med någon plan tills imorn då, för Liam är bara bäst på att komma på bra planer, eller vad säger ni? sa Zayn och kollade mest på Niall som kollade upp i taket.
-Tack för att du bryr dig Niall, sa jag och gick sedan därifrån.
-Vad? ropade Niall efter mig och jag bara himlade med ögonen och log lite för mig själv.
Harrys perspektiv
-Jenna, glöm aldrig att jag älskar dig, viskade jag för mig själv och kysste sedan fotot som jag hade framför mig i mina händer. Fotot föreställde mig och Jenna när vi var hemma hos henne en gång för väldigt längesedan. Hennes leende på bilden. Allting som påminde mig om Jenna fick mig att gråta inombords. Jag kunde inte fatta att det var två år sedan Jenna hade gått bort och jag hade inte kommit över henne än. Det var ju klart, om man var tillsammans med en sån underbar tjej, så var det ju svårt att komma över henne också.
Efter en liten stund igen, la jag ner kortet i min "Jenna låda" och tog istället upp en liten pappersbit. Mina händer skakade medans jag läste det som stod på pappret. Det var mitt tal till Jenna från hennes begravning. En tår föll ner för min kind när jag tänkte tillbaks på den dagen. Antagligen en av de värsta dagarna i mitt liv, om man inte räknar med dagen då allting hände. Jag kunde bara inte fatta hur jag någonsin skulle kunna bli glad och lycklig igen. Om jag någonsin ens skulle kunna kolla åt en snygg tjejs håll någonsin igen.
Hur skulle jag klara av det? Hur skulle jag kunna kolla åt en brunett igen utan att fälla en tår? Och det värsta av allt, hur skulle jag någonsin kunna sjunga igen? Jag hade inte sjungit på två år nu. Jag kände mig inte redo. Med tanke på allt gråt som jag ahde fått ut dessa åren, visste jag inte ens om min röst vad som förut. Den kanske var totalt hes och jag kanske aldrig skulle kunna uppträda inför fansen någonsin igen.
Om två veckor exakt, så hade Jenna varit död i exakt två år. Jag torkade mina tårar och satte mig rakt upp i sängen.
Jennas två års dag skulle bli speciell. Jag skulle skriva en låt till henne och sjunga vid hennes grav. Även om hon kanske inte kunde höra mig, ville jag ändå göra detta. Det kändes rätt och efter Jennas dag skulle jag börja om mitt liv och försöka att gå vidare, även om det inte var vad jag ville. Men jag hade inget val.
Jag kände för att börja på Baby You Light Up My World igen som en fortsättning. Jag ser faktiskt fram emot att skriva en fortsättning här och jag tror att jag vet det mesta som kommer att hända, så jag hoppas att ni vill läsa, även om vissa tyckte att det skulle bli sorgligt och så?
Jag vet också att det var många som gillade denna novellen så jag hoppas att ni kan visa det med lite mer kommentarer nu. Ni har varit lite dåliga med det på sista tiden, vilket gör att det inte blir så kul att skriva.. :/
Men aja, här kommer i alla fall första chaptert på Baby You Lighted Up My World.
Kommentera, och skriv gärna något namn som ni vill ska finnas med i novellen eller vad ni tycker ska hända!
vad tycker ni?
Filed under: BlandatJag har lite frågor till er som är så gulliga och läser min novell - vill ni att jag ska fortsätta med novellen eller ska jag börja på en ny?
Snälla, skriv precis vad ni tycker och om ni vill ha ändringar!
Kram Julia! :)
Novellen känns på något sätt lite tråkig, eller vad tycker ni? De andra novellerna har det hänt lite mer saker i.
Sen har jag en fråga till er som då har läst min första novell "Baby You Light Up My World", vill ni att ag ska göra någon sorts fortsättning på den som handlar om Harry då och hur han går till väga efter Jennas död och det? Och kanske att det kommer att handla mer om de andra i bandet också?
Snälla, skriv precis vad ni tycker och om ni vill ha ändringar!
Kram Julia! :)
One Thing ❤ Chapter 42
Filed under: One Thing ❤-I'm so sorry guys but.. började Harry och vi kollade frågandes på honom. I slept with some one last night. I was so drunk and I didn't know what I was doing.
-Omg bro! utbrast Louis och log ändå lite mot honom. Det hördes ju lite kul när han var panikslagen och bara skrek ut det. Det var nästan så att alla började att asflabba.
-But I just need to know. You used condoms? frågade jag lite osäkert och tyst, men jag brydde mig.
-That't it. We didn't, utbrast han och vi alla stannade upp. I'm worried.
-For what? sa Liam och vi blev lite chockade över att det var det första idag som han hade sagt.
-That I have made her pregnant. Alla tystnade till och kollade ner i golvet.
-Naah! It's like one in a million that you have made her pregnant, right Louis? sa Niall och kollade på Louis. Han var ju ändå den äldsta och han borde ju veta mest om allt det där, eller. Nu kollade alla på Louis och han satt och kollade nervöst och oroligt mot oss.
- Well.. ehm.. sa Louis och skruvade på sig. Ehm.. i'm sorry. sa han försiktigt och Harry såg ut att vilja svimma.
- I can't be a father! sa han stressat men avbröt sig när dörren till lokalen öppnades. Man hörde tjej skratt och in genom dörren kom två tjejer, den ena var Maria, Pernillas kompis, den andra var en svart hårig tjej. Det var tjejensom dansat igår och snott all uppmärksamhet på dansgolvet.
- No I'm sure I put it here. Where the heck did it go! sa Maria upprört och började leta efter en sak.
- Maria, its just a necklace!! You can buy another one. skrattade den svarthåriga tjejen. hennes skratt klingrade mellan väggarna och Harry spärrade upp ögonen innan han gömde sig bakom en soffa.
- Tammy I can't buy another one! Its from fucking turkey! Sa Maria frustrerat och fortsatte att leta.
- Its the girl! viskade han åt oss. Vi skrattade och tjejerna vände sig mot oss och vinkade. Dom kom närmare och jag såg att dom var osminkade, hade solglasögon och mjukisshorts och en varsin hoodie och ballerina skor.
- Hey guys you haven't seen a necklace with a silver heart, right? frågade den ena, Tammy. Vi skakade på huvet och harry suckade bakom soffan.
- i found it, is it this one? frågade han och ställde sig upp men halsbandet dingalnde från ena handen. Den svarthåriga tjejen, som stog närmast harry gick fram och tog emot det. Hon såg upp på honom och såg förvånad ut.
- Oh its you! Curly head!sa hon glatt och kramade om honom innan hon gick till Maria och gav henne halsbandet.
- Thanks for finding it! Sa Tammy och blinkade med ena ögat mot honom. Dom började gå mot utgången men Tammy stannade innan hon hann gå ut.
- And just so you know, you didn't use a condom, but don't worry, I'm on pills. skrattade hon innan hon gick ut. Harry pustade ut och vi andra också.
- I'm not gonna be a dad! skrek han tyst innan han sprang runt i lokalen. And we're going to London tomorrow, and I'll never see that girl again! fortsatte han att skrika glatt.
- yeah, bout that. började Louis, Harry stannade upp och såg storögt på Louis. We gotta stay another 5 days. sa han och kliade sig i nacken. Nu, svimmade harry verkligen.
Kort men bättre än inget, right? Kommentera!
Skrivet av Yazmine !
assåå...
Filed under: BlandatAsså förlåt, men jag fattar inte varför ni inte kommenterar.. Ni har börjat att bli så dåliga på det och det gör att jag inte tycker att det blir lika kul att skriva.
Det är så pass många här inne och tittar varje dag, så varför kan ni inte lika bra kommentera?
Vill er inget illa, men det blir ju mycket roligare om man får kommentarer så att man vet om det man har gjort har varit bra eller dåligt ;)
One Thing ❤ Chapter 41
Filed under: One Thing ❤Tidigare:
Under tiden vi hånglade vildt tänkte jag bara på hur sexig hon var med hennes kort korta shorts och sitt vita linne. Hennes ljusa, långa hår och hennes bruna underbara ögon gjorde henne mycket sexigare. Hon avslutade vårat "hångel" och fortsatte att kolla in i mina ögon.
-I have a room, sa hon och jag svarade henne med blicken. Jag log mot henne och drog sedan med henne ut ur byggnaden som vi befann oss i. När vi väl var där ute, var det hon som fick dra med mig, eftersom jag inte visste vart vi skulle. Vi hånglade med varandra under hela vägen till rummet och när vi väl var framme, öppnade hon dörren fort och vi stängde dörren efter oss. Jag drog upp henne mot väggen och började att kyssa henne över hela kroppen.
I nästa sekund hon ovanpå mig i sängen och vi var helt nakna.
Nästa morgon vaknade jag av att något bet tag om mitt öra och jag rycktes till.
-Who the fuck are you? utbrast jag och satte mig upp i sängen.
-Who the fuck I am? You've already forgot me? sa den snygga bruden som satt framför mig. Jag bara rynkade pannan och kollade skräckslaget mot henne.
-Let me fresh up you memory, sa hon och kysste mig. Till att börja med, besvarade jag kyssen, men sen kom jag på att jag inte ens kände henne och avbröt därför kyssen.
-Don't you remember what happened this night? sa hon.
-I don't care what happened, I just need to go now!
-Ok, so you don't care about that we had sex together this night, sa hon och reste sig sen ur sängen. Hon var helt naken och jag tittade därför bort så fort jag hade sett att hon inte hade några kläder på sig.
-Chill! You've already seen me naked, it's ok, sa hon och log ett sexigt leende mot mig. Tillslut märkte jag att jag även själv var naken och fick lite snabbt panik. Hade vi faktiskt haft sex som hon hade sagt? Hur full var jag egentligen igår?
Zayns POV
-Where the hell is he? I'm really worried Linnea, sa jag oroande och kramade om Linnea. Harry hade varit borta ända sedan inatt när jag såg honom med den där bruden och henne hade jag inte heller sett. Jag hoppades att det inte hade hänt något med honom. Om det hade gjort det, visste jag inte vad jag skulle göra.
-Don't worry, we'll find him soon! sa Linnea lugnande och jag log ett osäkert leende mot henne. Om hade inte hade visat sig på 7 timmar, visste jag inte om han skulle göra det nu heller.
-We need to find the others first and see if they have seen him, come on! sa jag och drog med Linnea in i festhallen som vi hade varit på inatt. Festen hade varit helt vild och flera stycken hade stått och strulat mitt på dansgolvet, bland annat Harry och jag förstås.
När vi väl var i festlokalen igen så mötte vi på alla dra andra, förutom Harry. Tydligen så hade Niall och Louis hittat vars en brud, men inte Liam. Han hade nästan stått ensam hela kvällen, även om några riktigt snygga tjejer hade kommit fram till honom och raggat. Han hade inte brytt sig om dem. Han brydde sig bara om Pernilla, även fast han själv hade sagt att han bara ville vara vänner. Man såg på honom att han sörjde hans och Pernillas förhållande, riktigt mycket.
-Hey bro, and Linnea, have you guys seen Harry anywhere? I haven't seen him since last night, sa Louis. Jag började verkligena att bli orolig nu. Harry brukade alltid säga något om han skulle någonstans. Han hade ju inte kommit till hotellet igår heller, vad jag märkte.
Jag vickade oroligt och osäkert på huvudet som ett svar och jag såg hur Louis stelnade till.
-You haven't seen him? sa han och kollade på mig med valpögon. Okey, now i'm starting to get worried.
-Don't worry boys, I think he will show up soon. He's probably with some girls he met last night. He gets in touch, sa Niall. Egentligen kunde jag inte förstå hur han kunde vara så lugn. Okej, Harry var ju gammal nog att klara sig själv, men ändå. Han var yngst av oss och våran lilla Hazza. Man visste ju inte om något hade hänt. Han var ju ändå hyfsat full igår.
-I hope you're right, sa Louis och log ett osäkert leende mot oss alla. Tillslut blev det tyst. Liam bara stod där utan att säga någonting. Vi haffade oss sedan ett par stolar och bara satt där och väntade på att han skulle höra av sig.
-Forget what I said, he will not come, sa Niall och spärrade ögonen djupt in i golvet.
-He still not answering in he's phone, sa Louis och la ner mobilen i sin ficka. Klockan var ändå 3 på dagen nu. När vi började att tänka att Harry inte skulle komma, rusar någon in i lokalen. Det var Harry och vi alla flög upp ur våra stolar av lycka.
-I'm so sorry guys but.. började Harry och vi kollade frågandes på honom. I slept with some one last night. I was so drunk and I didn't know what I was doing.
-Omg bro! utbrast Louis och log ändå lite mot honom. Det hördes ju lite kul när han var panikslagen och bara skrek ut det. Det var nästan så att alla började att asflabba.
-But I just need to know. You used condoms? frågade jag lite osäkert och tyst, men jag brydde mig.
-That't it. We didn't, utbrast han och vi alla stannade upp. I'm worried.
-For what? sa Liam och vi blev lite chockade över att det var det första idag som han hade sagt.
-That I have made her pregnant. Alla tystnade till och kollade ner i golvet.
-Naah! It's like one in a million that you have made her pregnant, right Louis? sa Niall och kollade på Louis. Han var ju ändå den äldsta och han borde ju veta mest om allt det där, eller. Nu kollade alla på Louis och han satt och kollade nervöst och oroligt mot oss.
Hmm.. Vad tror ni? Tror ni att Harrys "säng-kompis" har blivit gravid eller har dem totalt fel?
Som sagt, om ni kommenterar riktigt bra på förra chaptert och detta så får ni en del till idag lite senare, så se till att kommentera!
Klarar ni 7 kommentarer, jag vet att ni har gjort det!
Texten på Chapter 40..
Filed under: BlandatTjo! Vet inte vad som hände med texten på halva chapter 40, men jag hoppas att det går bra att läsa ändå?
Det kanske inte är så för alla att texten är mindre på en halvan?
One Thing ❤ Chapter 40
Filed under: One Thing ❤Tidigare:
-It's to late. She has moved on. I saw her with someone else, making out. Han lät riktigt gråtfärdig igen och jag visste inte hur jag skulle hantera händelsen. Jag kände mig på något sätt dum som bara satt där och inte hade något mer att säga. Jag ville säga något mer, men jag hade ingen aning om vad.
-I really love her man, but its soo complicated, sa Liam igen och lät sitt huvud falla lätt mot mina axlar.
-Liam? sa plötsligt en svag röst och jag kände hur Liam rycktes till.
-Pernilla, sa han och kollade upp.
-I think we need to talk.
-I really love her man, but its soo complicated, sa Liam igen och lät sitt huvud falla lätt mot mina axlar.
-Liam? sa plötsligt en svag röst och jag kände hur Liam rycktes till.
-Pernilla, sa han och kollade upp.
-I think we need to talk.
-Oh, so you wanna talk? Let's talk, sa jag argt och ställde mig upp och sedan lutade mig mot trädet.
-Bitch please, hörde jag henne tyst säga för sig själv.
-Excuse me?
-No nothing, sa hon och log ett fejkat leende. Its just.. What a fuck is wrong with you?
-With me? What's wrong with you?
-Me? It's not me who gets angry just because I might have maked out with some one else when we not even are together!
-I don't know what you are talking about, sa jag och valde att visa ett normalt ansiktsuttryck.
-Liam, I know you saw me with this guy I was making out with. Jag vred bort blicken ifrån henne och kollade bort mot skolan där folkmassan var. Please, I really want us to be friends. I miss you.
-Me to.. sa jag osäkert. But if you excuse me, I'm going to see if I can find a hottie to talk with. Jag såg hennes leende komma bländande mot mig och sen kom hon närmare mig och kramade mig. Egentligen ville jag vara mer än vänner, men hellre det än att förlora henne och aldrig mer prata med henne. Förhoppningsvis kanske jag kunde träffa någon ikväll som kunde hjälpa mig att komma över Pernilla.
-Well, go! sa hon och schasade iväg mig. Jag gav henne ett leende innan jag skyndade mig tillbaka till festen.
Harrys POV
-You know that he still likes you, right? sa jag till Pernilla.
-Of course I know. I was not born yesterday, sa hon och gick sedan bort mot festen igen. Tillslut satt jag ensam kvar under ett träd. Det fick mig att tänka på "Eva & Adam". Ergo, att jag inte hade någon flickvän eller ens någon som jag träffade. Jag kanske också skulle försöka att hitta en snygg college brud. Efter ett tags funderingar, bestämde jag mig för att gå till festen igen och lämna det tråkiga trädet bakom mig.
Jag hade varit på festen ett tag nu, men hade inte blivit så övertygad. Rätt tråkig fest var det, med tanke på att jag inte direkt var med någon. Jag stod vid baren och hade druckigt en massa sprit, mest för att få mig mer på festhumör. Fast egentligen kunde jag bli riktigt vild när jag drack så mycket som jag hade gjort, men det var det enda rätta nu.
Efter några drinkar till, kände jag att det nog fick räcka. Jag hade minst slörpt i mig 10 drinkar nu, så nu var det dags att få igång det roliga på riktigt. Jag satte ner det sista drinkglaset med en smäll på baren och försvann sedan ut på dansgolvet.
Jag tog tag om en sjukt snygg bruds höfter och började att dansa vildt. Efter ett tag vände hon sig om och våra blickar möttes. Jag besvarade hennes sexiga blick med ett leende och vi närmade oss sen varandra. Vi dansade tätare varandra än jag någonsin hade dansat. Det kändes så rätt. Våra blickar slets aldrig ifrån varandra under tiden vi dansade, tills våra läppar plötsligt möttes och vi började att hångla vildt. Under tiden vi hånglade vildt tänkte jag bara på hur sexig hon var med hennes kort korta shorts och sitt vita linne. Hennes ljusa, långa hår och hennes bruna underbara ögon gjorde henne mycket sexigare. Hon avslutade vårat "hångel" och fortsatte att kolla in i mina ögon.
-I have a room, sa hon och jag svarade henne med blicken. Jag log mot henne och drog sedan med henne ut ur byggnaden som vi befann oss i. När vi väl var där ute, var det hon som fick dra med mig, eftersom jag inte visste vart vi skulle. Vi hånglade med varandra under hela vägen till rummet och när vi väl var framme, öppnade hon dörren fort och vi stängde dörren efter oss. Jag drog upp henne mot väggen och började att kyssa henne över hela kroppen.
I nästa sekund hon ovanpå mig i sängen och vi var helt nakna.
Hmm.. Vad tror ni händer i nästa?
Som ni märkte nu kommer novellen även att handla lite om Harry och hans kärleksliv. Jag hoppas att ni tycker om idén? Så handlar det om mer än bara Liam och Zayn.
Btw, tror ni att det kommer att bli något mellan Harry och den tjejen?
Jag försökte att uppdatera innan idag, men datorn stängdes av hela tiden så det tog lite tid, men nu är den äntligen uppe!
Jag hoppas att ni tyckte om den!
Kommentera nu, ni vet hur mycket jag älskar era kommentarer! Om ni kommenterar riktigt bra så kanske det blir två delar imorgon! :)
/ J
One Thing ❤ Chapter 39
Filed under: One Thing ❤Tidigare:
Pernilla skrattade till när Bad Boys med Alexandra Burk och Florida började spelas och en annan tjej kom och stal rampljuset med hennes smidiga rörelser och hur hon rörde sig i takt till musiken.
- Go tammy, Go tammY! ropade Pernilla, Maria och en blond tjej, och efter ett tag ropade alla samma sak.
- Come on, I wanna dance, viskade Zayn i mitt öra och drog med mig till dansgolvet. Hans händer placerades på mina höfter och han kysste mig mjukt.
Kvällen var vild och man hade världens chans att spana in på alla snygga college killar som var där. Jag försökte verkligen att inte tänka på Liam, med tanke på att han faktiskt var på festen och uppträdde, vilket gjorde att mina öron hela tiden fylldes med deras musik. Då och då hade min blick riktats mot scenen när jag fick känslan av att någon kollade på mig, men det var ingen som kollade.
Jag fick försöka att slappna av istället och ha kul. Kanske haffa en kille? Mitt i mina tankar om Liam avbröts jag av att en hand tog mig på rumpan.
-Hey hottie, sa en killröst och jag vände mig om. Våra ögon möttes och vi började att dansa nära varandra. Hans händer på min rumpa och mina händer runt om hans nacke. Det kändes rätt på något sätt. Han var så snygg! Han liknade Zac Efron lite med sitt hår och ja, nästan allt! Våra blickar slets aldrig ifrån varandra och tillslut började han att närma sig lite till och våra läppar möttes.
Liams POV
Jag gick runt i den stora folkmassan och la märke till rätt många som stod och hånglade och dansade vilt och jag skrattade åt synen. Om några minuter skulle vi uppträda igen, men jag ville först försöka att prata med Pernilla, eftersom jag ändå visste att hon var här. Vi hade inte pratat på nästan tre år, så jag ville ändå höra hur det var med henne. Saken var även den att jag inte hade kommit över henne, även om det hade gått så länge sedan vi pratade sist.
Jag rättade till min rutiga skjorta och drog handen genom håret en gång innan jag gick vidare. Efter en liten stund såg jag Zayn och Linnea stå och hångla. Egentligen ville jag inte avbryta dem för att de såg för gulliga ut, men sen kände jag att jag bara var tvungen att höra om de hade sett till Pernilla.
-Hey bro! Sorry if disturb, but have you guys seen Pernilla anywere? frågade jag och slog ett mjukt slag mot Zayns rygg.
-Oh, hey man! I met her for about ten minutes ago and I think she was a little bit at that way, sa Zayn och pekade framåt.
-Thanks! sa jag snabbt och började att gå dit. Jag började att bli nervös och kände på mina handflator. De var lite smått blöta, men det skulle inte få skrämma iväg mig. Jag skulle prata med Pernilla och inget, absolut inget skulle förstöra det. Jag tog ett djupt andetag och blundade. När jag väl öppnade ögonen och skulle fortsätta att gå, stannade jag upp. Bara några meter framför mig stod Pernilla, med en annan kille, och hånglade. Jag visste inte varför, men istället för att sticka därifrån, stod jag istället kvar och plågade mig själv.
Jag var helt stum och visste inte vad jag skulle göra. När de hade flyttat sig ifrån varandra, sprang jag därifrån. Hon skulle inte få se mig. Jag sprang och sprang utan att tänka på var, bara jag kom därifrån så fort som möjligt.
Harrys POV
Jag stod och snackade med nästan världens snyggaste tjej, när jag ser att Liam springer med en väldigt snabb fart, bort från hela byggnaden. Egentligen ville jag stanna kvar och snacka mer med den snygga tjejen, men Liam beteende oroade mig.
-Excuse me, ursäktade jag mig. We catch up later. Jag började snabbt att gå mot det hållet som Liam hade försvunnit bort mot och mitt hjärta bultade. Jag tålde inte att se mina killar må så dåligt som jag hade sett Liam göra. Något var verkligen fel.
Efter några minuter av oro, stannade jag upp. Jag hörde en röst bakom ett träd som lät väldigt panikslaget.
-Fuck, fuck, fuck. I love you Pernilla, but I can't. Oh, fuck fuck fuck! Jag antog att det var Liam och försökte att hålla en låg profil med att vänta lite med att angripa. Tillslut märkte jag att han hade sättit sig ner mot trädet och jag hörde att han grät. Det var ovanligt för Liam att gråta och jag klarade inte av att bara stå där.
-Liam? sa jag tyst och osäkert, medans jag närmade mig honom. Då fann jag honom på marken och hans ansikte hade han gömt i sina händer.
-Oh, hey man. I was just taking a break, sa han och torkade bort sina tårar. Jag satte mig ner bredvid honom och det blev tyst.
-I could say that I know how it feels to love someone as much as you loves Pernilla, but I can't. I haven't loved any one like that.
-What are you trying to say Harry? sa han och vred sin blick mot mig. Jag fortsatte att kolla rakt fram och upp på alla de stjärnor som vakade över oss. Egentligen visste jag inte vad jag egentligen försökte att säga, men jag försökte att komma på något.
-What I'm trying to say is that you maybe should talk to her and tell her how you are feeling. She might feel the same and if she don't.. Maybe you should try to move on, sa jag och tog ett grässtrå från marken. Ibland när jag blev för seriös, kunde jag bli lite pillig av mig.
-It's to late. She has moved on. I saw her with someone else, making out. Han lät riktigt gråtfärdig igen och jag visste inte hur jag skulle hantera händelsen. Jag kände mig på något sätt dum som bara satt där och inte hade något mer att säga. Jag ville säga något mer, men jag hade ingen aning om vad.
-I really love her man, but its soo complicated, sa Liam igen och lät sitt huvud falla lätt mot mina axlar.
-Liam? sa plötsligt en svag röst och jag kände hur Liam rycktes till.
-Pernilla, sa han och kollade upp.
-I think we need to talk.
Jag ska försöka att bli bättre med uppdateringen och i alla fall få in en del per dag, men det kan bli svårt med tanke på allt i skolan.
Om ni vill att jag ska ändra på något eller om ni har önskemål om vad som ska hända, är det bara att slänga in en kommentar!
Jag gör allt för att novellen ska vara så bra som möjligt.
Glöm inte att kommentera! Klarar ni 7 kommetarer igen?
/Julia
