Musiken var hög och jag satt i en säck. Alldeles ensam. Jag antog att detta var Louis verk. Långsamma steg hördes nära mig och jag började att bli rätt rädd.

"Hallå? Är det någon där?" skrek jag. "Jag vet att någon är där!"

Stegen kom närmare och närmare, tills plötsligt två händer kom på mig. "AHHH!" skrek jag.

När plötsligt knuten var uppe såg jag vem det var som stod där. Valmira.

"Valmira? Öh?" började jag förvånat. "Vad gör du här?" Först stod hon bara och kollade ledset ner i marken, sen höjde hon huvudet och började att prata. "Louis sa att du ville prata med mig?" sa hon och ryckte på axlarna. "S-sa han det?" sa jag tyst och spärrade in ögonen i hennes. Hon nickade och kollade sen ner i marken igen.

Jag hade nyss märkt att det var fest inne i en byggnad som jag aldrig hade sett. Där var rätt mycket folk, men jag kände inte direkt någon lust att gå in.

"Ska vi gå en runda?" sa jag och tog Valmiras hand. Hon följde lydigt med.

Parken var kall och fuktig. Niall hade knappt sagt något till mig på helatiden. Jag ville helt klart hellre vara hemma och kolla på gråtfilmer eller något sånt, bara jag slapp denna pinsamma tystnaden. Niall släppte min hand och gick ett par steg framåt. Jag stannade till och bara kollade på honom.

"Jag är ledsen," sa han och vände sig om. Min blick föll på hand läppar som jag faktiskt saknade. Han började närma sig mer och mer. När han bara var ca 15 centimeter ifrån mig stannade han upp.

"Jag är verkligen ledsen," sa han ännu en gång. Sakta kysste han mig långsamt men kyssen varade inte så värst länge. Sedan gick han. En stund stod jag ensam kvar, men sedan vände jag mig om. Jag kunde fortafarande se Nialls rygg. Fort sprang jag efter honom och han stannade till.

"Du vill inte ha mig längre va?" sa jag besviket. Han vände sig om och kollade på mig. Då såg jag att det var en tår som rann ner för kinden.

"Jag vill, men jag vet inte om det går," sa han och kramade om mig. "Vi kan få det att funka! Om vi verkligen tycker om varandra så ska inget annat skilja oss åt," sa jag och kände klumpen i halsen bli större och större. Tårarna skulle snart forsa ur mina ögon. Jag kände hur Niall kramade mig hårdare och hårdare.

"Men jag vill inte lämna dig," sa han sen och släppte mig. "Sen kommer jag att sakna dig för mycket också."

"Det kommer ju jag också att göra, men jag får stå ut tills vi träffas nästa gång. Det är kärlek," sa jag och slog händerna om hans nacke. Då tog han sina händer runt min midja. Det blev tyst. Det enda vi hörde var vinden och det enda vi såg var varandra. Efter en lång stunds tystnad nickade Niall. Han nickade och sedan kramade han mig. "Okej. Jag ger oss en chans," sa han och kysste mig. Nu kom tårarna. Förkrossad-tårarna hade ändrats till lycko-tårar i mina ögon och de bara rann ner för mina kinder. Han tog sina händer och torkade mina kinder.

"Kom så går vi, innan vi blir förkylda," sa han och vi gick längs parken, länge.