"Kom fram kom fram, vart du än är!" skrek jag ut i hallen. För en stund sedan hade vi börjat med laserdomen efter en lång tids väntan. Jag kände mig rätt ensam när jag inte visste var de andra var. Jag hade skjutit Valmira 4 gånger, Louis 2 gånger och Johanna och Isabelle 3 gånger. De andra hade jag inte direkt hittat. 
Det kändes som om jag hade gått runt i cirklar och letat efter alla, utan någon som hellst napp. Jag tänkte för mig själv, 'hur stor kan hallen vara?'

Plötsligt hoppar någon fram från en hög vägg sidan om mig och börjar att skjuta mig flera gånger. Jag hann inte reagera förrän två till personer hoppade fram från en annan vägg och började att skjuta på mig. Båda två skrattade och jag insåg snabbt att det var tjejerna som hade omringat mig.

"Det är orättvist!" skrek jag efter dom när jag hade insett att jag var hjälplös. "Awe, Niall då!" hörde jag en av tjejerna säga och jag hörde på rösten att det var Valmira. Hon kom fram till mig och gav mig en stor kyss. Den varade inte speciellt länge, men tillräckligt länge nog för att ge mig nya krafter till att vinna tävlingen.

Direkt när vi hade gått några steg ifrån varandra tog jag chansen att pricka Valmira. Vilket jag därmed gjorde. Jag skrattade mitt ondskefulla skratt och sprang sen vidare för att inte riskera att bli mer skjuten.

Lamporna i taket började att lysa och vi insåg snabbt att tävlingen var avslutad.

*

Snacka om att man ägde ut Niall! Jag som trodde att han typ kunde allting. Tydligen hade jag fel. När vi kom ut ur hallen, kollade vi på poängställningen och vi insåg snabbt att vi, tjejerna, hade ägt ut killarna totalt. För att visa vår gladhet sjöng vi en liten vers som vi hade lärt oss på en språkresa. Vi orkade inte köra hela, men vi körde den första versen i alla fall.

*

Killarna skrattade och applåderade samtidigt som de önskade oss grattis till vinsten. På ett väldigt snällt sätt...

"Asså ni tjejer hade bara tur," sa Louis som höjde ögonbrynen och sen kollade bort lite. "Ja, asså vi lät er vinna," fortsatte Zayn.

Vi alla nickade och sa något i stil med, 'ja, det är ju klart.' Fast vi menade inte det direkt.

När vi hade suttit och snackat ett tag alla åtta, tog Niall i min arm och drog bort mig ifrån alla. Han såg väldigt bekymrad ut enligt mig. Något var fel.

"Vad är det Niall? Du ser bekymrad ut," sa jag förvånat. "Har det hänt något?" Han svarade inte. Jag visste att det betydde otur för mig. Han gav mig en kram och jag kramade honom hårt.

"Snälla, vad är det?" sa jag igen. Han var tyst ett tag, men öppnade sen munnen för att försöka få fram något, men han hejdade sig. "Detta är inte så lätt för mig att säga," sa han medans han tog mina händer och kramade dem hårt. Han sänkte blicken mot golvet. Jag stod kvar med samme uttryck som jag hade haft helatiden medans jag väntade på att han skulle säga mer.

"Fortsätt," sa jag och vickade på huvudet, samtidigt som jag ryckte på axlarna. "Vi åker hem i övermorgon," sa han och fortsatte att hålla blicken kvar mot golvet. "Hem till London."

Jag stod helt stilla. Jag kände mig helt stumm. Även fast jag visste att detta skulle ske någon gång, ville jag inte att det skulle hända nu i alla fall.

"Varför?" sa jag och började känna gråten i ögonen. "Vi hade det så bra nu." Han nickade och kollade upp i mina ögon, djupt. "Vi måste. Vi kan inte stanna kvar i Sverige mer," sa han ledset. "Jag önskar att jag hade fått mer tid med dig." Jag kramade hans händer ännu hårdare än förut. "Men vi kan väl fortfarande få det att funka?" sa jag och kollade upp mot hans härliga blåa ögon som stirrade rakt ner i golvet igen. Han vickade på huvudet.

"Nej?" sa jag besviket. "Nej," sa han och vickade änn en gång på huvudet. "Det är nog bäst att det slutar här, men jag ångrar aldrig att jag lärde känna dig, tro inte det." Jag släppte inte hennes händer.

*

Jag kunde inte fatta att jag verkligen sa det. Under laserdomen hade jag börjat tänka på vår relation och att som jag nyss hade sagt till henne, att det var bäst för oss båda om vi bara slutade här och nu. Jag såg i hennes ögon att de var fulla av tårar. Hon släppte mina händer och gick med snabba steg bort mot de andra. Hon drog i tjejerna och tjatade om att hon ville gå därifrån, medans de fortfarande ville vara kvar. Istället lämnade hon stället, själv, full av gråt.

De andra kollade frågande över mig och jag kollade snabbt bort. Jag hade verkligen gjort bort mig. Jag hade förlorat det bästa som hade hänt mig och det var 100% mitt fel. Inte Valmiras. Och i övermorgon skulle vi åka hem. Jag skulle aldrig mer få träffa Valmira.