Valmira grät. Filmen var väl inte så sorglig. Hon kollade på mig med tårar i hennes ögon, men kollade snabbt ner igen. Jag tog min hand och torkade hennes kinder med mitt ena finger.

"Tack Niall!" sa hon generat. "Jag är väldigt svag för romantiska filmer.. Du kan få välja nästa?"

Jag nickade och tänkte efter lite. Om vi såg en skräckfilm, skulle Valmira bli rädd och kanske komma närmare mig. Ja, skräckfilm fick det bli!

"Vad sägs om skräck?" sa jag med onskefullt leende.

"Ja.. Det kan vi väl kolla på.." sa hon nervöst. "Jag brukar bli rätt rädd, vi har typ de bästa skräckfilmerna!"

Jag skrattade lite och sen gick jag fram till skåpet med filmer. Filmer hade hon också i mängder. De var sorterade ifrån genre till genre, så att komedierna var för sig och romantiska för sig. Längst bort i högra hörnet fanns skräckfilmerna. Jag kollade runt där en stund, det fanns ju rätt många filmer som jag visste var väldigt läskiga. Tillslut hittade jag en film som jag tyckte var asläskig!

"Blir denna bra?" sa jag och började sätta i filmen. "Den ser rätt läskig ut."

"Nja, det blir det väl. Den är läskig. Tur att du är här, annars skulle jag bli asrädd!" sa hon och kollade in i mina ögon med ett leende.

*

Varför skulle han välja just den filmen? Den läskigaste vi hade, som jag alltid skrek eller ryckte till vid. Det var bara att svälja och försöka att kolla på den ändå, för Nialls skull. Fast jag föredrar mer romantiska filmer som "Letters to Juliet" eller typ "Brudens Bäste Man".

När Niall väl hade sättit in filmen fanns det ingen återvändo. "Säg till om det blir för läskigt," sa Niall med en så gullig röst. "Jag stänger av om du inte vill se mer."

Jag nickade och kollade nervöst emot tvn. "Jag tror att jag kommer att klara det. Du är ju här," sa jag och kollade in i hans blåa ögon.

*

Filmen var riktigt läskig. Nästan 5-6 gånger hade Valmira ryckt till hårt och nästan 2 gånger hade hon skrikit. Just nu satt hon och höll min hand. Det kändes rätt, men å andra sidan visste jag inte om hon gjorde det med mening eller om det bara var på grund av filmen. Jag hoppades på att hon gjorde det med mening och att hon ville hålla mig i handen.

"Valmira. Vi stänger av nu, annars kommer du att få mardrömmar," sa jag och pausade filmen ett tag.

"Ja, du har nog rätt. Men bra var den i alla fall. Fast egentligen inte så läskig," sa hon och ryckte axlarna.

Jag skrattade så att jag nästan pinkade på mig.

"Haha! Inte så läskig? Du skrek typ tusen gånger och dubbelt så mycket ryckte du till! Inte läskig, hö?" sa jag och ryckte på ena ögonbrynet medans hon hade sättit sig i sin rosa säng.

Plötsligt rycktes jag till av att en kudde kom i huvudet på mig, rätt hårt. Jag hörde Valmira skratta. Hennes skratt var så gulligt och härligt. Jag tog kudden som låg bredvid mig och började mosa ner henne i sängen med den.

"Niall! Sluta!" sa hon samtidigt som hon skrattade. "Nu är det krig lillevän!"

Jag bestämde mig för att vara lite snäll, eftersom hon är tjej, men det skulle inte bli för lätt för henne. Jag gömde mig i hennes föräldrars rum som var rätt litet, men smart ställe nog för att kunna gömma sig.

"Var är du lilla Nialler? Komsi komsi," sa hon och jag kände hur hon började närma sig. När hon var vid dörren till föräldrarnas rum, hoppade jag fram och började slå henne med kudden på hennes huvud.

"Det är orättvist!" skrek hon chanslöst. Innan jag hann reagera var hon helt plötsligt borta. Lite läskigt var det med mörkret i huset och att sen inte veta var hon kunde gömma sig.

Jag gick mot köket, men där var hon inte, så jag fortsatte in på toan, där hon inte heller var.

"Kom fram nu Valmira! Du är läskig," skrek jag efter henne. Fortfarande ingen Valmira inom synhåll.

Var tusan kunde hon vara. Jag gick in mot hennes sovrum igen för att se om hon var där. Bakom mig hörde jag knarrande ljud, men det var ingen där.

"AHHH!" jag skrek värre än någonsin. Framför mig stod någon med en halloween mask på sig.

Plötsligt märkte jag att det var Valmira. Hon avslöjade sig själv genom hennes gulliga skratt.

"Haha! Blev du rädd?" sa hon och skrattade.

"Hö? Jag rädd? Glöm det!" sa jag och kollade upp i taket. Hon höjde ena ögonbrynet, så som jag hade gjort mot henne tidigare.

Jag började skratta och slängde mig över henne och började att kittla henne.

*

"Niall! Sluta! Det kittlas!" skrek jag på honom. Han fortsatte. Jag bara skrattade mer och sprattlade mer för varje sekund han kittlade mig. Plötsligt ringde det på dörren. Jag kollade på klockan på väggen. 23.45 stod den på. Vem skulle ringa på såhär dags?

"Jag öppnar. Du stannar här," sa Niall och började sakta gå mot dörren. "Jag kommer bakom dig," sa jag till honom. Och så gjorde jag. Jag gick bakom honom hela vägen fram till dörren. Det knakade i golvet när vi gick. Det var dumt av oss att ha kollat på skräckfilm nyss.

När Niall sakta låste upp dörren, skakade jag bara mer och mer. När vi väl hade låst upp dörren, rusade Johan in i full fart och tog tag i mina armar.

"Val? Jag älskar dig och saknar dig! Förlåt!" sa han ledsamt och kramade om mig. När han sen såg att Niall stod bredvid mig, backade han några steg bakåt.

"Jaså? Är det ni två nu?" sa han och kollade chockande över mig. Sen kollade han argt bort mot Niall som bara stod där.

"Nej, det är inte som du..." Jag hann inte säga klart meningen förrän han vickade på huvudet, viftade lite med handen och sen gick. Jag sprang efter honom efter jag hade insett att jag faktiskt fortfarande gillade honom mycket i alla fall. Han vägrade att lyssna på mig. Ensam kvar stod jag i regnet. Jag kollade bort mot Johan som satte sig i sin bil och åkte. Jag kände hur Niall kom närmare mig och tog min hand.

"Du borde nog gå nu Niall," sa jag och fortsatte att hålla kvar blicken mot regnet. "Jag är väldigt ledsen Valmira," sa han och vände sig om för att gå in igen.

Jag hade fått svar på min fråga. När hon höll min hand var det på grund av skräckfilmen. Självklart var hon fortfarande förälskad i Johan som olyckligtvis skulle komma just då. Jag tog mina saker och la undan handdukarna på golvet. Jag tror att jag fick ge henne lite tid.

Jag hoppades att när hon hade varit själv ett tag, skulle vi nog kunna träffas igen.

Hoppas jag.

---