personliga blogg

Filed under: my first love ♥
hej alla,
jag vet att jag har slutat helt att blogga här och på de andra bloggar som jag har länkat till och jag ber om ursäkt för det.
men om det är någon som känner för att följa min personliga blogg så får den gärna det. jag har även en justin bieber novell i den som jag började på för två dagar sedan, så jag har skrivit två kapitel.
skulle vara kul om ni ville följa den,.
den heter http://julliett.blogg.se !
puss julia  ♡

ny blogg

Filed under: Blandat
hej alla, väldigt länge sedan jag var inne här sist och skrev, men nu vill jag bara säga att jag har en ny blogg på turnupjustin.blogg.se som jag kommer att skriva på! kommer därför inte att skriva här mer, men vill ändå inte ta bort bloggen!
hoppas att ni som fortfarande är kvar vill läsa min blogg på turnupjustin.blogg.se istället, även fast novellerna handlar om justin bieber!

xoxo Julia

My first love ♥ del 17

Filed under: my first love ♥
Mina ögon var som fastklistrade på henne. Det hade de varit ända sedan hon hade somnat för ett par timmar sedan. Jag hade inte rört mig ur fläcken, utan bara suttit där och inspekterat min vackra flickvän. Min vackra flickvän som inte kunde vara annat än underbar. Jag hatade att se henne sjuk, även fast detta var första gången. Allt jag ville var att hon skulle må bra. Inte såhär. Det sved att se henne såhär. Hennes föräldrar var inte heller hemma och tog hand om henne, vilket jag tyckte var riktigt dåligt av dem. Fast egentligen tror jag inte att Nelly skulle gilla att dem var här just nu. Hon var så osäker på allt med dem att hon nog mådde bättre av att vara ifrån dem ett tag.
Jag ville så gärna hjälpa henne med att få reda på sanningen, men jag visste bara inte hur.
Under dessa timmarna hade jag inget annat änn suttit och tänk och samtidigt kollat på henne där hon låg sängen och sov. Hur hon vände och vred på sig i sina drömmar och att ibland se henne lé när hon drömde något roligt.
Det var verkligen intressant att se på. Jag skulle just kolla ner ett tag för att smsa killarna och säga att jag kom hem senare ikväll, när jag hör hur det knarrar till i Nellys säng. Helt plötsligt sitter hon upp i sängne och kollar på mig med ett trött leende.
"Hej min sköna," sa jag och jag kände hur mina smilegropar höjdes upp i mitt ansikte. Hon log större nu och drog sedan upp täcket en liten bit ovanför brösten.
"Hej.." sa hon och lutade sig tillbaka. Jag lyfte mig ur fåtöljen som jag hade suttit i i timmar och gick fram till sängen.
"Mår du bättre? Sämre? Likadant?" frågade jag och höjde ögonbrynen mot henne, innan jag satte mig ner i sängen bredvid henne.
"Bättre, men mår fortfarande lite illa." Jag la armen om henne och hon lutade sig mot min axel.
Vi satt tysta en stund medans jag bara höll om henne. Det var mysigt.
"Louis.. Du behöver inte göra detta," sa Nelly osäkert medans hon rev lite med naglarna på min tröja.
"Vad menar du?"
"Alltså att du inte behöver ta hand om mig. Jag klarar mig."
"Men jag vill. Du är min flickvän och då vill jag ta hand om dig. Det är det jag är till för. Jag kommer alltid att finnas för dig, oavsätt vad som än händer," sa jag och kramade om henne hårdare än förut.
Hon svarade inte, och det behövdes egentligen inte. Bara hon visste att jag verkligen alltid skulle finnas där för henne.
"Louis?" sa hon osäkert.
"Ja älskling?"
"Om det visar sig att mina föräldrar inte är mina föräldrar, så kommer jag antaligen att sticka ifrån dem och hitta mina riktiga föräldrar. Om jag inte hittar dem kommer jag att försöka att bo någonstans själv, hur svårt det än kommer att bli. Jag vill bara att du ska vara beredd på det."
"Och jag står dig bakom det beslutet. Jag kan följa med dig om du vill?" Hon log omtänksamt mot mig och jag log menande tillbaks. "Men hur ska vi få reda på om dem ljuger?"
Jag inspekterade Nelly medans hon tänkte. Jag hade inte så mycket erfarenhet av sånt här, vilket gjorde att jag inte kom på något sätt.
Hon vred och snörpte på munnen och för en sekund tyckte jag att hon såg lite rädd ut.
"Funkar ett test?"
"Test?" Jag rynkade pannan och kollade förvirrat på henne.
"Ja, ett sånt test man brukar ta och kolla om ens pappa verkligen är ens pappa. Faderskapstest. Kan man inte göra sånt fast kolla om ens mamma är ens riktiga mamma också, eller är det bara till för papporna?" sa hon och kollade undrandes på mig. Inte för att jag direkt hade hört talas om någon sånt. Jag var inte mycket för tv och sånna saker.
"Finns det sånt?" Hon höjde ögonbrynen och kollade på mig som om att jag var knäpp.
"Klart knäppis!"
"Okej, men då testar vi det! Hur ska man göra?" frågade jag nyfiket.
"Man måste väl typ ta ett hårstrå från dem eller något?"
"Fråga inte mig, jag vet inte hur man gör. Det var din idé!" Hon skrattade lite smått mot mig, men återgick sedan till den allvarliga Nelly igen.
"Jo men det gör man nog. Kan vi höras senare idag efter att dem har kommit hem. Jag tar vars ett hårstrå av dem och sen sticker vi för att göra testet, okej?"
"Tror du verkligen att man kan göra testet med så kort varsel? Måste man typ inte boka in eller så?" frågade jag.
"Äsch! Nu säger vi så. Hem med dig och förberedd dig för ikväll. Mitt liv kan förändras föralltid."

Besök bloggen!

Filed under: Blandat
Tja alla!
Min kompis har som sagt en blogg om Justin Bieber & förut var bloggen en novellblogg, men nu är den lite av både fan blogg och novellblogg!
Hon skriver delar när hon känner för det och har mer tid och gör dagligen inlägg om vad Justin Bieber har för sig om dagarna!
Hon är riktigt bra på att hitta info, så om ni är Beliebers så tycker jag att ni borde kolla in där!
http://bieberallday.blogg.se/

My first love ♥ del 16

Filed under: my first love ♥
Det hade blivit väldigt sent, vilket betydde att alla sov framför tv:n. Jag försökte att försiktigt resa mig ur soffan så att jag inte väckte dem. Egentligen förtjänade de att bli väckta på grund av att jag reste mig, men jag ville verkligen inte göra allting värre än vad det redan var.
Det enda jag fortfarande inte kunde sluta tänka på var drömmen. Eller rättare sagt mardrömmen. Den hade existerat i mitt huvud ända sedan jag drömde den för några timmar sedan.
Tanken om att de som jag trodde var mina föräldrar hade kidnappat mig och gjort mig till sin egen dotter var ofattbar. Jag kunde inte tänka på annat än att det inte kunde vara sant, men att det ändå kunde det.
Att fråga dem om det var sant fanns inte ens bland mina funderingar. Om de blev arga och sura för att jag fråga dem om de var mina riktiga föräldrar, tänk då hur de skulle bli om jag frågade om de hade kisnappat mig.
De skulle aldrig förlåta mig för att jag trodde så om dem.
Även fast klockan var runt 12 på natten, kände jag att jag verkligen behövde prata med någon och den som jag absolut ville prata med var Louis. Han var alltid så förståelig, alltså var han ett solklart val. Vem annars liksom?
Jag tog fram min rosa mobil ur min ena byxficka och tryckte in på kontakter, och därefter Louis Tomlinson.
Mina ögon klistrade fast sig vid numret ett tag, innan jag valde att trycka på "ring".
Det pep i mina öron när tonerna gick fram, och efter nästan fem toner, svarade han.
"Nelly?" sa han trött, fast jag hörde i hans röst att han lät orolig. Jag förstod honom. När ens flickvän finger mitt i natten, eller ja, klockan tolv, så måste det ju vara något fel. Det är ju inte så att man ringer för att man bara vill prata som om att klockan var mitt på dagen. Man måste ju vilja något speciellt för att ringa denna tiden.
"Är du okej?" fortsatte han. Jag log för mig själv. Han måste verkligen bry sig om mig. En underbar känsla.
"Ja. Eller jag tror det. Jag vet inte," sa jag förvirrat. "Allting är så osäkert. Jag vet inte vad jag ska tro längre. Jag vet inte ens vem jag själv är längre."
"Är det om dina föräldrar?" frågade han och hans tonläge kändes självklart. Som om att han bara kunde veta att det var om just mina "föräldrar" som detta handlade om.
"Om de är mina föräldrar. Just nu känns det inte som det. Jag känner mig så ond som tror så illa om dem, men det är mest en känsla som får mig att tänka så."
Det blev tyst ett tag. Louis visste antaligen inte vad han skulle säga. Det var ju rätt mycket att ta in vid denna tiden på dygnet, och det var ju även lite svårt för honom som inte ens har träffat mina föräldrar eller är så insatt i detta. Jag ville bara ha någon att prata med. Någon som förstod, och Louis förstod mig, även fast han inte själv varit med om något liknande.
"Du är inte ond för att du tror. Det är inte fel att tro. Jag kan säga att jag vet hur det känns, men jag vet ju inte hur det känns.." sa han. Han hade fel, fast samtidigt rätt. Det var inte fel att tro, men att tro just detta var fel. Helt och hållet fel.
"Jag vet Louis. Men sen drömmen som jag drömde för ett tag sedan fick mig bara att tro mindre och mindre på mamma och pappa, eller vem dem nu är," sa jag.
"Vad menar du?"
"Jag drömde en dröm, eller mardröm, som visade mig att mina föräldrar hade kidnappat mig från mina riktiga föräldrar när jag var typ 3 och sedan uppfostrat mig som deras egna dotter. Jag tänker hela tiden att det inte kan stämma, men det kommer upp en massa nya bilder i mitt huvud hela tiden på människor som jag inte känner igen."
"Du känner inte ens igen dem lite? Det kan vara minnesbilder. Med tanke på att du var så liten när det hände, om det nu hände, så kommer du inte ihåg dina riktiga föräldrar så mycket," sa han kärleksfullt.
"Jag vet inte. Och personerna som jag ser, eller kvinnan som jag såg har grön/bruna ögon, som mina. Det kan väl inte stämma?"
Ju mer jag pratade om det, desto mer övertalade jag mig själv om att drömmen var sann. Att allt det faktiskt hade hänt och att jag inte hette Nelly Robertsdotter egentligen.
"Klart att det kan stämma, men vi vet inte om det är sant bara. Det kan ju bara ha varit en vanlig mardröm som handlade om det, eftersom du hade tänkt så mycket på det. Det kan ju faktiskt vara så att de faktiskt är dina föräldrar. Du kanske aldrig kommer att få veta, med tanke på att de säger att de är dina föräldrar, och det är ju klart att dem säger det. Man kidnappar ju inte ett barn och sedan erkänner det. Eller jo, om man är korkad.."
Desto mer vi pratade om det, desto mer förvirrad och ledsen blev jag. Det var som Louis sa. Jag skulle antaligen aldrig någonsin få reda på vem jag egentligen var, och om mina föräldrar verkligen var mina föräldrar.
Det var egentligen bara meningslöst att lägga ner så mycket energi på något som jag antagligen aldrig skulle få reda på sanningen om.
"Du har nog rätt. Jag kanske bara ska sluta lägga ner tid på detta. Jag kommer ju ändå aldrig att få reda på sanningen," sa jag besviket. Jag tog upp min ena arm och kollade på klockan. Det hade redan blivit halv 2, vilket betydde att jag och Louis hade snackat i nästan en och en halv timme. Egentligen var jag inte trött, men ändå började jag så smått att gäspa.
"Jag tycker inte att du ska strunta i detta Nelly. Du måste verkligen få reda på vad sanningen är. Du förtjänar det, med tanke på den underbara personen som du är. Du förtjänar verkligen inte att gå runt och grubbla såhär på detta," sa han bestämt. "Jag känner en kille. Han är som en privatdetektiv. Om du vill kan jag ta ett snack med honom, men bara om du är redo."
När han kom till det med detektiven stelnade jag till. En klump i min hals växte och stoppade suget i mina lungor. Nu visste jag inte om jag faktiskt ville veta, men som Louis sa, jag förtjänade att få reda på sanningen, fastän den kanske skulle svida eller totalt förändra mitt liv föralltid.
"Jag är inte redo, men prata ändå med honom. Jag kommer antaligen aldrig att vara redo, så det är bäst att sätta igång så fort som möjligt innan jag ångrar mig."
"Okej. Kom ihåg att jag finns alltid för dig vilket som. Jag kommer att tycka om dig vem du än visar dig att vara. Godnatt!" sa han tillslut, och la sedan på.
Jag hann inte ens säga detsamma. Han visste säkert. Han visste säkert att han verkligen betydde allt för mig just nu. De andra i familjen betydde knappt något, med tanke på deras beteende. Det var barnsligt och omoget.
Inom bara några dagar skulle mitt liv kanske förändras. Jag skulle kanske få reda på saker som jag aldrig någonsin hade kunnat ana. Saker som jag inte ens skulle kunnat drömma om.
*
Det var morgon igen och aldrig hade jag mått så dåligt som jag gjorde just nu. Jag var inte den personen som blev sjuk, men nu var jag rejält sjuk.
Just nu ville jag bara ha Louis nära mig. Han kunde kanske muntra upp mig med något, som vanligt.
Jag skulle just luta mig över toalettstolen när min mobil började att vibrera och spela musik högt. Min blick vreds mot den där den låg på golvet.
På den stod det 'Louis Tomlinson'. Jag ville jättegärna svara, men jag kände bara hur spyan var påväg upp igen.
Jag skyndade mig med huvudet ner i toan och fick upp det äckliga. Sen torkade jag kvickt min mun med lite toalettpapper innan jag tog min mobil på golvet och svarade.
"Hej Louis," sa jag hest när jag svarade.
"Hej Nelly! Hur är det? Du låter hes."
"Jag vet. Jag är sjuk. Mår så himla dåligt och har nästan 40 graders feber," sa jag medans jag drog bort en hårslinga från mitt ansikte.
"40 grader?!" utbrast Louis i panik. "Jag är påväg! Kommer om några minuter!"
Änn en gång hann jag inte svara förrens han la på. Självklart var jag glad för att han ville komma, men jag ville bara inte att han också skulle bli sjuk. De skulle ju uppträda i tv imorgon, och då skulle han vara frisk.
Jag satt kvar inne på toan, framlutad över toaletten, med fruktan att lämna toan. Jag ville inte riskera att spy i min säng eller något.
*
Fem minuter senare, och det ringde på dörren. Som tur var, var inte de andra i familjen hemma, så de kunde inte klaga på att det kom besökare till mig när jag hade utegångsförbud.
Jag reste mig från golvet och gick med långsamma steg ut i hallen och öppnade dörren, där man möttes upp av en orolig Louis.
"Hej, hur är det nu? Är det lika illa fortfarande?" sa han snabbt och oroligt medans han skyndade sig in och omfamnade mig.
"Louis? Det är nog ingen bra idé att du är här, och definitivt ingen bra idé att du står och kramar mig just nu."
"Varför inte?" frågade han och släppte mig.
"Jag vill inte smitta dig, och du ska ju uppträda imorgon. Du ska inte missa det på grund av att jag har smittat dig."
"Äh! Strunt prat! Om min flickvän är sjuk så ska jag ta hand om henne! Då kvittar det om jag blir sjuk sen," sa han bestämt och tog fram en blombukett bakom ryggen och gav den till mig.
"Åh Louis.. Det behövde du inte!" utbrast jag med glimten i ögat. Han bara log mot mig, fast leende försvann fort.
"Du borde kanske lägga dig ner och vila lite Nelly," sa han och stängde dörren bakom sig, och ledde mig sedan in på mitt rum.
När han hade lagt mig ner i sängen, drog han täcket över mig med sitt underbaraste leende.
"Och jag finns här vid sidan om dig om du behöver något. Det är bara att säga till." Jag log mot honom och blundade sedan, för ett försök på att somna.
Jag kände ett par läppar nudda vid min panna, men ändå förmådde jag mig inte att öppna ögonen. Det skulle förstöra allt.
"Jag älskar dig," viskade han och tog sedan bort läpparna från min panna. Jag somnade.

Förlåt förlåt förlåt förlåt!
Jag förtjänar verkligen inte er läsare! Jag har inte uppdaterat på en vecka! Känner mig verkligen skit taskig mot er!
Men jag försöker verkligen att uppdatera och denna veckan har varit svårt att göra det, med tanke på att jag har varit på klassresa i gamleby.
Jag ska försöka att bättra mig och jag försöker verkligen att skriva längre delar, men oftast orkar jag inte skriva långa.

Jag förstår om ni blir lite sura på mig... :/

Hoppas att ni vill kommentera i alla fall.. ! :$

My first love ♥ del 15

Filed under: my first love ♥
Minuterna gick och för varje sekund som tickade förbi, kände jag bara mer och mer att jag saknade mamma och pappa. Egentligen ville jag inte sakna dem, med tanke på att jag kanske inte var deras riktiga barn och att de inte var mina riktiga och biologiska föräldrar. Bara själva tanken skrämde livet ur mig, men det gick inte att sluta tänka på. Allting jag egentligen inte kunde sluta tänka på var vem mina biologiska föräldrar isåfall var. Å andra sidan var det väl klart att Åsa och Robert var mina föräldrar, jag kunde inte fatta att jag ens tänkte tanken.
Vilket förtroende jag hade för mina föräldrar, verkligen!
Mitt i mina tankar om föräldrar, öppnades plötsligt dörren och in kom dom. Mamma och pappa/Åsa och Robert. Jag visste inte riktigt vilket av det som det var.
"Hej Nelly! Vad har du gjort för något idag?" frågade mamma direkt när dem kom in. Såklart var hon den första som sa något. Så hade det alltid varit och skulle antagligen alltid vara så också.
"Hej mamma.. Nej inget speciellt!" sa jag tveksamt och log ett litet fejkat leende mot henne. Hon kollade på mig och såg väldigt fundersam ut. Precis som om hon skulle kunna se på mig att jag kanske hade gjort någonting, fastän jag inte ens hade det.
"Är du okej? Något som har hänt?" sa hon väldigt moderligt och snällt. "Mamma.. Jag är bara lite trött, okej? Det borde nästan ni också vara."
"Jo det är vi faktiskt. Det tar verkligen på ens energi att vara på stranden en hel dag." Det var knappt att jag ens lyssnade på var hon sa. Jag satt istället och tänkte ut om jag skulle fråga om korten eller inte. Om jag skulle gå så långt att fråga om jag var adopterad eller bara skita i det och bara gå vidare.
"Mamma..?" började jag försiktigt, och jag såg att mamma blev nyfiken direkt och tänkte säkert inom sig "vad var det jag sa".
"Ja?" sa hon och log snett. "Det är en sak jag måste fråga dig. Ta det inte fel! Men jag måste verkligen veta."
Plötsligt såg hon istället allvarlig ut och nästan arg på något sätt. Mamma kunde ta många saker fel, även fast jag inte ville att hon skulle det. Hon skulle antaligen ta detta fel också. Jag tog ett stort, djupt andetag och öppnade sen munnen för att få fram orden som hade cirkulerat i mitt huvud hela dagen sedna Louis öppnade sin stora käft.
"Är ni mina riktiga föräldrar?"
*
Det var tyst vid middagsbordet. Ovanligt tyst. När familjen ibland bråkade, brukade man åtminstonde be varandra att skicka mjölken, men här sades det inte ens det.
Allting hade blivit så spänt efter att jag hade frågat mamma om de var mina riktiga föräldrar. Självklart, vilket alla andra föräldrar skulle svarat, sa hon ja.
Det var precis därför jag tyckte att det var så skumt att de båda var så tysta. Vi kunde ju glömma att jag ens hade frågat dem, men tydligen ville de inte det. Dem var säkert sura på mig för att jag frågade en sådan fråga, men jag behövde få veta.
"Mamma.." sa jag tyst medans jag rörde runt bland min pasta. "Jag vill inte höra Nelly!" utbrast hon. "Tack för maten," sa hon sedan till pappa och gick med bestämda steg mot deras sovrum.
"Jaha..." sa pappa förvirrat och tröttsamt. Han förstod nog inte så mycket av det som nyss hade hänt. Jag var till och med osäker på om mamma hade berättat för pappa om vårat samtal. Det verkade knappast som det, fast pappa skulle inte bli sur för det. Han skulle bara säga att jag var fjantig eller något..
Jag kollade upp på honom med en dyster min, medans jag fortsatte att röra runt i min pasta. Min aptit hade lagt av. Jag klarade inte av att äta just nu.
"Vill du berätta vad som har hänt, eller ska jag gå och fråga din mamma om det?" sa han helt plötsligt. Pappa brukade inte vara den som ville lägga sig i andras bråk eller konflikter, så det var riktigt skumt att han gjorde det denna gången.
"Du vill inte veta.." sa jag bara. Jag hade rätt, för någon gångs skull. Han ville verkligen inte veta. Jag klarade inte av att ha två föräldrar som var sura på mig. Min syster skulle antagligen tycka att jag var knäpp om jag berättade för henne, men jag var inte knäpp. Jag är bara en vanlig tjej som tycker att det är skumt att jag inte är lik någon i min familj, och därför måste man få fråga. Tydligen förstår inte 20% av familjen det - mamma.
Okej, jag hade inte direkt förklarat för henne varför jag frågade. Hon hade bara svarat ett "rakt på sak" svar och sedan gått in på sitt rum, där hon hade suttit hela tiden tills det var dags för mat.
Enligt mig var hon väldigt barnslig. Jag hoppades att pappa också tyckte det.
"Faktiskt, jo det vill jag. Berätta." Jag hatade pappa i detta ögonblicket. Han fick inte veta, men jag antog att jag inte hade något val. När pappa ville något, blev det alltid så, även fast man kanske kämpade emot för att han inte skulle få sin vilja igenom. Denna gången orkade jag inte kämpa emot, utan det var bara att säga som det var. De fick tycka som de ville om mig.
"Okej.. Det är så att alla jag känner, förutom ni då, har sagt att jag inte är det minsta lik någon i min familj eller släkt, och det är jag ju inte," började jag och jag såg direkt på pappas min att detta var inte det han förväntade sig, alls. "Och jag tyckte att det var riktigt skumt och tyckte inte att det kunde stämma, så att... Så att jag rågade mamma om ni verkligen var mina riktiga föräldrar. Snälla bli inte arg på mig!"
Han såg inte arg ut när jag väl kollade upp på honom igen. Han såg nästan mer fundersam och besviken ut. Jag hatade när han såg ut så, det fick mig att må piss. Som om att jag hade gjort något riktigt fel.
"Då förstår jag varför din mamma är upprörd." Han ställde sig upp och slängde hans tallrik i vasken och gick in till sovrummet där mamma också var, och stängde dörren om sig. Min blick följde honom hela vägen, tills han stängde dörren och jag inte kunde se honom.
Det var tystare nu och det var bara Fanny och jag vid bordet.
"Så du tror inte att jag är din riktiga syster heller?" frågade hon, helt oväntat. Jag kollade frågandes på henne, men hon bara gav mig samma besvikna blick som pappa hade gett mig. Innan jag ens hann svara på hennes fråga, hade hon också ställt sig upp och gått in på sitt rum.
Nu satt jag här själv med en massa disk och mat runt om mig. Konstigt nog, tyckte jag inte att det var ett misstag som jag hade gjort att fråga. Jag gjorde rätt. Det var dem som tog allting så himla fel och blev sura för att man vill veta. Det var nästan så att mina tårar började att komma, men jag höll mig stark.
Utan att ens tänka på att de sa att de faktiskt var mina föräldrar, kunde jag klart och tydligt se att det var någon som de döljde. Och att det definitivt hade något med mig och dem att göra.
Efter att jag hade plockat undan och diskat allting, hade jag hela kvällen fri. Jag visste inte vad jag skulle göra, men var tvungen att göra något.
När jag just skulle sätta mig ner på stolen vid köksbordet, upptäckte jag att min mobil låg på soffbordet. Ingen skulle antaglien märka om jag tog den, så jag gick bort dit och nafsade snabbt åt mig den.
Jag låste upp mobilen och såg att jag hade 20 missade samtal från 5 olika personer och 16 nya sms. Detta var mycket, jadå!
För att gå igenom allting lugnt, satte jag mig ner i soffan och kollade runt på sms:en och vem som hade ringt.
5 missade samtal från Louis. Fyra av dem var från igår och ett från idag. 5 meddelanden var från Louis. Tre ifrån igår och två från idag.
På dem från idag stod det att han verkligen behövde prata med mig. Det var efter att han hade varit hos mig.
Resten var ifrån lite kompisar hemifrån som klagade för att jag inte hade hört av mig eller svarade. Vissa frågade även hur jag hade det och så.
Jag svarade snabbt på alla meddelandena och slängde sedan mobilen ifrån mig igen, utan att tänka på att ringa tillbaks till Louis igen. Jag orkade inte med det bara med tanke på allting med familjen nu. Min kropp lutades tillbaks i soffan och ögonen stängdes. Mina tankar behövde rensas från precis allt.
*
Jag for upp ur soffan och stod helt plötsligt upp framför soffbordet och andades tungt. Antagligen hade jag somnat till förut. Det var bara en mardröm. Inget av det som hände när jag sov var på riktigt. En hemsk och ofattbar dröm. En dröm som talade om för mig att mina föräldrar inte alls var mina föräldrar och att de var så långt ifrån att vara det som möjligt.
En dröm som talade om för mig att mina föräldrar för länge länge sedan kidnappade mig från mina riktiga föräldrar, utan att de märkte det.
Att de tog mig hem till dem och blev uppfostrad som deras egen dotter.
Allt det som min dröm sa kunde inte vara sant, hur mycket jag än tänkte på det hela tiden, så kunde det bara inte vara sant.
Eller kunde det?

Efterlängtad del?
Blev det lite mer spännande nu?
Jag hoppas i alla fall att ni tyckte om den!
Ni kommer nog att bli lite besvikna på det som jag nu kommer att säga..
Det kommer antaligen inte att komma upp någon del på hela denna veckan, förrens på fredag, eftersom jag ska till gamleby med skolan, så då har jag ingen tillgång till internet, förutom i mobilen och det går inte att skriva delar med den..
Sorry! Men på fredag kväll kanske det kommer upp en del, fast lite senare då!

Kommentera! :)

My first love ♥ del 15 Preview

Filed under: my first love ♥
Minuterna gick och för varje sekund som tickade förbi, kände jag bara mer och mer att jag saknade mamma och pappa. Egentligen ville jag inte sakna dem, med tanke på att jag kanske inte var deras riktiga barn och att de inte var mina riktiga och biologiska föräldrar. Bara själva tanken skrämde livet ur mig, men det gick inte att sluta tänka på. Allting jag egentligen inte kunde sluta tänka på var vem mina biologiska föräldrar isåfall var. Å andra sidan var det väl klart att Åsa och Robert var mina föräldrar, jag kunde inte fatta att jag ens tänkte tanken.
Vilket förtroende jag hade för mina föräldrar, verkligen!
Mitt i mina tankar om föräldrar, öppnades plötsligt dörren och in kom dom. Mamma och pappa/Åsa och Robert. Jag visste inte riktigt vilket av det som det var.
"Hej Nelly! Vad har du gjort för något idag?" frågade mamma direkt när dem kom in. Såklart var hon den första som sa något. Så hade det alltid varit och skulle antagligen alltid vara så också.
"Hej mamma.. Nej inget speciellt!" sa jag tveksamt och log ett litet fejkat leende mot henne. Hon kollade på mig och såg väldigt fundersam ut. Precis som om hon skulle kunna se på mig att jag kanske hade gjort någonting, fastän jag inte ens hade det.
"Är du okej? Något som har hänt?" sa hon väldigt moderligt och snällt. "Mamma.. Jag är bara lite trött, okej? Det borde nästan ni också vara."
"Jo det är vi faktiskt. Det tar verkligen på ens energi att vara på stranden en hel dag." Det var knappt att jag ens lyssnade på var hon sa. Jag satt istället och tänkte ut om jag skulle fråga om korten eller inte. Om jag skulle gå så långt att fråga om jag var adopterad eller bara skita i det och bara gå vidare.
"Mamma..?" började jag försiktigt, och jag såg att mamma blev nyfiken direkt och tänkte säkert inom sig "vad var det jag sa".
"Ja?" sa hon och log snett. "Det är en sak jag måste fråga dig. Ta det inte fel! Men jag måste verkligen veta."
Plötsligt såg hon istället allvarlig ut och nästan arg på något sätt. Mamma kunde ta många saker fel, även fast jag inte ville att hon skulle det. Hon skulle antaligen ta detta fel också. Jag tog ett stort, djupt andetag och öppnade sen munnen för att få fram orden som hade cirkulerat i mitt huvud hela dagen sedna Louis öppnade sin stora käft.
"Är ni mina riktiga föräldrar?"

ny blogg!

Filed under: Blandat
Tjena alla! Nästa del kommer antaligen upp imorgon!

Sen vill jag även passa på att säga att min kompis precis har startat en novellblogg om Justin Bieber. Hon skriver på engelska, och hon är riktigt duktig!
Om ni är intresserade av att läsa, så heter den http://bieberallday.blogg.se/ !
Även om ni inte är Justin Bieber fans så kan ni läsa den, för hon är jätteduktig!
Kram!

My first love ♥ del 14

Filed under: my first love ♥
Louis hade gått och jag var ensam hemma, igen. Tydligen hade han bättre saker för sig än att vara med mig, även fast han sa att han skulle på en intervju med bandet. Det var lugnt, jag var van vid att klara mig själv. Det var bara det att jag kände mig osäker på allt just nu, med tanke på mitt och Louis samtal om min familj.
Någoting kändes bara inte rätt, men vad det var visste jag inte. Egentligen var jag fortfarande för sur för att tänka på min familj, men tankarna kom tillbaks varje gång jag slog iväg dem.
Tallriken efter pannkakorna satt fortfarande kvar på bordet där jag hade lämnat den efter att jag hade följt Louis till dörren. Jag skyndade mig att ta bort den och plocka undan allt som jag hade använt, och när jag var klar, satte jag mig i soffan.
Såhär skulle det bli i en vecka nu. Jag skulle sitta framför en avstängd tv och fundera på min familj, vad som var det konstiga med dem, medans de själva var på stranden och roade sig. Jag hade ju sett fram emot denna första veckan, och särskilt efter att jag hade träffat Louis.
När jag tröttnade på alla mina tankar, bestämde jag mig för att ta en läsk i kylen. Det var ovanligt varmt där inne och jag hade fortfarande inte vant mig hur airconditionern fungerade. Pappa brukade fixa med den. Jag var inte så teknisk av mig, om man uttrycker det då. En gång på tekniken där hemma höll jag nästan på att smälla hela skolan i luften. Inte så bra, men de blev inte arga. De visste att det var något som skulle hända, så de var beredda på det med att ha en kanna vatten i närheten.
Om jag någonsin skulle gifta mig, tror jag nog att jag skulle få fixa matlagningen och barnen, så fick min man sköta alla de elektriska och avancerade sakerna som lätt kunde explodera.
Jag skrattade till av bara tanken och satte mig sedan på soffkanten igen. Efter att jag hade tagit några klunkar av min cola, började min skalle tillfriskna lite. Eftersom jag var osäker och intresserad av min familj just nu, kunde jag ta fram mitt barndomsalbum. Kanske hade jag deras ögonfärg som liten, men att den sen hade förändrats. I många filmer som jag hade sett brukade ögonfärgerna förändras på människorna så fort de blev vuxna, men åt andra sidan så var det ju olika skådespelare som spelade. Det var ju inte samma person som var liten och stor.
Jag brydde mig inte mycket mer om det, utan gick istället fram till bordsbänken under tv:n. Där fanns alla våra fotoalbum från alla åren tillsammans. Till och med albumen från när mamma och pappa var små fanns där. Jag hade protesterat när mamma och pappa hade sagt att de ville ta med sig albumen, men nu kom de faktiskt till nytta. Ibland kunde det vara intressant att kolla igenom bilderna och även rätt avkopplande.
Först kollade jag igenom Fannys album. De första bilderna som jag slog upp var på BB. Hon var så liten. Jag kom självklart inte ihåg något av det, jag var ju bara 2 år. Med ett litet svagt leende, bläddrade jag vidare och försökte att återminnas tiden från när jag var liten. Vissa bilder fanns jag också med på, men inte förrän Fanny fyllde två. Innan dess var jag inte med på en enda bild, vilket mamma och pappa var flera gånger. Lite konstigt.
*
Jag hade precis kollat igenom hela Fannys barndomsalbum, när det nu var dags för mitt. Egentligen fruktade jag var som skulle finnas i den, fast jag visste inte vad jag förväntade mig. Antagligen skulle albumet vara precis likadant som Fannys, bara att det var jag på alla bilderna och att mitt album var lila istället för rosa.
Mitt hjärta bultade hårt och fort. Jag visste inte, men det kanske var en normal känsla när man för första gången skulle kolla i sitt barndomsalbum? Jag hade aldrig förr gjort det, eftersom mamma hade blivit klar med det för ett tag sedan.
Jag greppade tag om albumet och öppnade första sidan. Först märkte jag ingenting, men sen la jag märke till att mina bilder från BB inte fanns där. De måste ju ha haft kamera när jag föddes. Den uppfanns ju vid typ 1820 eller nåt. Jag föddes inte på stenåldern?
Det var nästan så att man började att misstänka att man var en vampyr, utan att ens veta varför.
Jag blev bara misstänksammare och misstänksammare för var sekund som gick. Tänk om jag inte ens tillhörde denna familjen? Tänk om jag var... adopterad.
"Hur går det för dig Louis?" Jag hörde det inte. Mina tankar var någon hela annanstans.
Även fast jag nästan precis hade lämnat Nelly, kändes det som en evighet. Hon hade blivit så rädd och förvirrad sedan jag sa det om hennes familj. Tänk om jag hade förstört för dem nu?
När jag blir ledsen kan jag bara säga vad som helst rakt ut utan att tänka. Och jag var rätt så ledsen när jag träffade henne, eftersom hon inte hade svarat och så. Jag ville ju bara höra hennes röst.
"Louis?" Jag ryckte till och kollade upp. Tio ögon stirrade rakt på mig, samt en filmkamera bara en meter ifrån mig.
"Eh..." stammade jag och visste inte vad jag skulle säga. "Kan du upprepa frågan?"
"kan du upprepa frågan?" det måste ha låtit helt knäppt. Jag hatade att vara kär, det fick mig bara på en massa andra tankar när jag inte ville tänka på annat när vi var på intervjuer.
"Hur går det för dig?" upprepade kvinnan som satt framför mig i ljusrosa. Det var hon som skulle intervjua oss för någon Miami tidning. Jag visste inte riktigt, jag var bara där. Hennes ögon stirrade nyfiket på mig, med hennes mikrofon precis under hakan. Antingen så spelade hon nyfiket eller så bara var hon det. Det såg lite tillgjort ut om man frågade mig.
"Med vadå?" frågade jag förvirrat och hade ingen aning om vad hon pratade om. Inte för att jag direkt ville det heller, hon verkade riktigt läskig med hennes leverfläck som satt precis mitt på näsan, men som de hade försökt dölja med smink. De må kanske lura tv tittarna, men mig lurade de inte.
"Med ditt kärleksliv förstås!" utbrast hon glatt och kollade in i kameran som nu hade riktats mot henne istället för mig. Det var ju lite bättre. Jag gillade inte när kameror stirrade rakt på mig.
"Jag hörde att du dejtar. Fast det kanske bara är ett rykte? Vill du bekräfta eller göra oss besvikna?" sa hon bestämt och hon såg ovanligt intresserad ut. Typiskt. Varenda dumma intervju vi kom på, skulle de självklart fråga oss om vi dejtade någon och fråga om en massa rykten var sanna. Varför kunde de inte bara fråga nått nytt för någon gångs skull?
"Aha. Jag passar nog den frågan," sa jag tröttsamt och log ett fejkat leende. Jag såg direkt på henne hur besviken hon blev, och de andra killarna kollade på mig som om att jag var knäpp. Jag var inte knäpp, jag ville bara inte att hela världen skulle veta vem jag dejtade och vem jag gillade. Vissa saker ville man faktiskt ha för sig själv, hur svårt det än var när man var med i One Direction.
"Kom igen, bara säg ja eller nej," viskade de andra till mig. Jag försökte att undvika dem, men de puttade på mig när de märkte att jag inte lyssnade.
"De har inte att göra med mitt kärleksliv!"utbrast jag, fast det blev mer som en viskning. De gav mig en arg blick och kollade sen bort mot leverfläcksnosen.
Nu ville jag bara bort härifrån mer än någonsin. Det kändse hemskt att bara sitta här och veta att jag hade gjort så många fans besvikna för att jag inte berättade. Men jag ville verkligen inte. Det skulle vara en del av mig som kunde hålla lite hemligt, även fast jag kanske ville visa upp vilken underbar tjej jag träffade. Jag var helle inte säker på om Nelly skulle uppskatta om jag talade om för hela världen att vi dejtade. Hon ville nog inte ha en massa fans klirrande runt henne, och vem visste vad "haters" skulle skriva till henne.
Jag ville skydda henne, mot allt det där onda där ute. Ingenting skulle någonsin få hända Nelly.

För det första, jag vet att det inte blev någon del igårkväll, men jag orkade helt enkelt inte. Ni fick nöja er med den delen ni fick tidigare igår, det gick väl bra?
För det andra, det blir kanske inte någon del imorgon, eftersom jag ska in till stan och shoppa med en kompis, så jag hinner nog inte med och sen när jag kommer hem måste jag planera inför skolan som börjar på Tisdag igen.
Ledsen för en dålig nyhet.

Aja, kommentera gärna! ;)

My first love ♥ del 13

Filed under: my first love ♥
Knarrandet av fötterna som steg mot golvet hördes tydligt. Ibland kunde det vara läskigt om man var själv, men inte för mig. Nu var jag heller inte själv, vilket det även kunde bero på.
Hela dagen hade jag spenderat i sängen och läst. Mamma och pappa hade tagit min mobil, dator och allt som man kunde communicera med. Jag kunde inte fatta hur de kunde bli så pass sura för en sån strunt sak.
Visst, jag kom ju för sent hem, men de kunde ju ge mig en varning så att jag visste vad som skulle hända nästa gång jag kom hem försent. Ibland var de väldigt överbeskyddande. Det ogillade jag, för det mesta. Ibland kunde det vara bra att de var det.
Jag hade inte heller haft någon chans att ringa eller smsa Louis och berätta varför vi inte kunde träffas på hela veckan. Han hade säkert ringt tusentals gånger utan att jag hade svarat. Han kanske satt där på sitt rum och misstänkte att jag hade slutat att gilla honom och bara skulle dissa honom i fortsättningen.
Bara tanken på att han satt och var förtvivlad kändes inte bra, och jag kände att jag inte mådde så bra.
Jag fortsatte att läsa i boken. "Hans läppar kändes hårda när de pressades mot min hals. Tänderna gick smärtsamt in i min hud under tiden han sög i sig allt blodet. Jag skrek av smärta,".
Vampyrböcker kunde vara bra ibland, men just nu var inget bra. Allt jag kände var bara ilskan i mina tarmar.
"Nelly, vi sticker till stranden nu! Glöm nu inte att vi har övervakning här hemma, så vi kan se om du försöker att smita dig ut!" ropade mamma från hallen. Jag kunde höra att det var därifrån, med tanke på att hallen var precis intill mitt rum. Jag skulle märka direkt om någon gick in genom dörren, och samma sak om någon skulle gå ut.
"Du har sagt det typ tusen gånger nu!" skrek jag argt efter henne. Det började att koka inom mig. Övervakning? Seriöst? De var riktigt överbeskyddande. Jag fick inte ens gå ut på terassen förrän de sa åt mig att komma in igen. Fanny gjorde ju inte hela mitt straff bättre med att sitta och skratta åt mig. Varje gång hon gick ut, antydde hon det till mig med ett sms. Ibland stod det "frisk luft är bra" eller någon i stil med "vill du inte gunga? varför sitter du på ditt rum?". Självklart svarade jag inte på några av hennes sms när hon höll på sådär.
Dörren smälldes igen och familjen hade stuckit. Åtminstonde något som gjorde dagen lite bättre. Att vara hemma själv. Jag kunde göra precis vad jag ville, förutom att gå ut, prata i telefon, smsa, kolla på tv och sitta vid datorn. Det var lugnt egentligen, jag var ju inte direkt den personen som gillade att sitta vid elektriska saker. Speciellt inte tv:n.
Jag reste mig ur sängen och gick ut ur mitt rum och stannade upp precis utanför min dörr. Det var tyst. Nästan lite för tyst. Det kändes som om att det var ögon som kollade på mig i detta nu, men jag skakade bort tanken med att slå lite på mitt huvud. Jag gick fram till stereon och tryckte på play. Eftersom att jag var ett rätt stort fan av hårdrock, var det den första låten som kom upp, i riktigt hög volym.
Det var perfekt. Hårdrocken skulle nog hjälpa mig att få bort alla mina tankar ur min skalle. Att få bort alla tankar om Louis och min familj. Få bort alla tankar om mitt liv och hur det skulle bli.
Jag höjde volymen lite till så att det inte gick att göra något annat än musiken. Jag älskade det. Sedan gick jag bort till skåpen i köket och letade upp något gott att äta.
Jag bestämde mig rätt snabbt för att fixa till några Amerikanska pannkakor. Det var alltid så gott, särskilt med blåbär och sirap till. Fast ja, det sa ju sig själv. Det gick ju inte att äta Amerikanska pannkakor utan sirap och blåbär.
*
Degen var klar, nu var det bara att ta fram ett stekjärn och steka dem. Jag satte stekjärnet på en platta och hällde sedan på lite av smeten så att det blev som en rund pannkaka.
Jag orkade inte göra dem så små, så det fick bli stora pannkakor, även fast jag föredrog små.
När pannkakan hade varit på ett tag, greppade jag hårt tag om handtaget på stekjärnet och tog bort den från plattan. Innan jag ens själv hann reagera, hade jag tagit sats och kastat upp pannkakan i luften så att den vände håll och landade med den ostekta sidan ner i järnet.
Nöjt satte jag tillbaka järnet på plattan och gick sedan iväg mot toan. Pannkakan skulle nog kunna klara sig själv en stund.
Efter toa besöket, kom jag ut till köket igen och det var först då som jag hade märkt att musiken hade stängts av. Det brukade den inte göra. Fastän jag tyckte att det var skumt och kontstigt, brydde jag mig inte mer om det, utan satte igång musiken på den höga volymen igen.
Jag gick sedan tillbaka till pannkakan, som nu var klar. Jag tog fram en annan tallrik och la pannkakan där, och gjorde järnet redo för nästa sats.
Det tog sedan ett tag innan pannkakorna var klara, och när de väl var klara, var jag riktigt hungrig. Jag tog plats vid köksbordet och tog fram ett mjölkpaket ur kylen, samt ett glas från ett litet skåp.
Sedan började jag att äta. Det riktigt smälte i munnen och jag njöt av varenda tugga som jag tog. När jag tillslut skulle ta min femte tugga, tystnade det igen. Musiken stängdes av.
Jag ryckte till och denna gången kändes det inte som om att det bara hände. Det var någon som gjorde att det hände. Någon som tydligen inte tyckte om hårdrock.
Jag var inte den personen som brukade tro på spöken, men just nu var jag inte säker på om jag kanske hade haft fel. En stereo stänger ju inte bara av sig sådär två gånger. Den var ju nästan helt ny, så det kunde ju inte vara något fel på den. Jag tog några tuggor av pannkakorna under tiden jag funderade. Förvånansvärt var jag faktiskt inte rädd, även om det nu kunde vara ett spöke. Visst, jag var ju inte den lättskrämda typen, men ändå.
Mitt i mina tankar, hördes en knackning någonstans ifrån och jag kunde klart och tydligt höra att det kom från hallen. Jag spändes till och gick med långsamma steg mot dörren. Mitt hjärta bultade.
När jag öppnade dörren, blev jag riktigt lättad över vem det var som stod där. Han hade ett leende på läpparna och ögon som direkt förtrollade mig.
"Louis!" utbrast jag och hoppade i hans famn. "Vad tusan gör du här?"
Hans armar omfamnade mig och även fast jag inte hade känt mig rädd förut, kände jag mig mycket tryggare efter Louis hade kommit.
*
Vi satt vid köksbordet tillsammans, under tiden av tystnad. Jag åt mina pannkakor, medans Louis även hade en tallrik framför sig med några. Han åt förstås inte lika ivrigt som jag, men han verkade ändå tycka om det.
"Varför har du inte svarat när jag har ringt Nelly?" frågade han tillslut och jag ryckte till. "Jag har ringt dig typ tusen gånger idag."
Hans tonläge lät ledset men samtidigt lite argt. Dejten igår var ju så romantisk och han hade planerat hela gårdagen till det och så kunde jag nu inte svara honom. Jag kände hur skuldkänslorna seglade inom mig.
"Förlåt Louis, men jag har utegångsförbud. Jag var inte hemma förrän 11 igår, och jag får egentligen bara vara ute till 10 när jag är utomlands. De tog min mobil, dator och jag får inte ens kolla på tv, vilket jag ändå inte gör, men ändå," sa jag snabbt. Det kanske lät lite känslolöst när jag sa det så fort, men jag ville bara få det överstökat.
"Dina föräldrar måste vara väldigt överbeskyddande?" sa han och log osäkert mot mig. Jag nickade instämade till honom och tog sedan en bit av en pannkaka igen.
"Men de är ju inte ens här, du kunde ju sno hemtelefonen eller något och ringa, eller gå ut en liten stund. Du måste ju komma ut?"
"De har övervakning på huset, alltså kan jag inte göra något, för då skulle jag få dubbelt så mycket utegångsförbud." När jag sa det, kom det en ledsen känsla över mig. Det kändes hemskt att inte få gå ut. Jag älskade att vara ute. Hur kunde de bara förbjuda det, över en sån sak?
"Men tänk om de ser oss nu? Är detta förbjudet eller?" frågade han och rynkade pannan. "Det kan det inte vara. Jag bryter ju tekniskt sett inte mot några av reglerna. Jag får ju inte vara ute, och det är jag inte, jag får inte sitta med mobilen, och det är jag inte och med mera. Dom sa ju inte att jag inte fick träffa någon och bjuda in den på pannkakor," sa jag och skrattade lite, men jag blev plötsligt allvarlig igen.
Tänk om de ansåg att detta var som att vara ute? Då skulle jag aldrig få träffa Louis igen. I alla fall inte på hela sommaren, och det var verkligen inte bra. Jag älskade att vara med Louis, även fast mamma och pappa skulle förbjuda det.
"Nej det förstås," sa han och log. "Mest för att byta lite samtalsämne, jag tycker inte att du är det minsta lik någon i din familj. Okej, jag har ju bara sett dem på långt håll, men ändå."
Jag ryckte till av det han sa. Egentligen förstod jag inte ens varför han sa det. Mina kompisar brukade också alltid påpeka det och då blev jag oftast lite irriterad, men när Louis sa det, insåg jag att de hade rätt. Alla.
Jag var faktiskt inte lik dem. Inte ens min syster, och systrar brukar åtminstonde vara lite lika.
"Du har nog rätt. Brukar det vara så när man är en familj? Alltså att man inte är det minsta lik någon av dem," frågade jag. Louis rynkade pannan. Han satt antagligen och tänkte,vilket jag också gjorde. Alla som jag kände var ju lik någon i deras familj, till och med Louis. Hur kunde det komma sig att jag var den enda som inte var det? Fanny var ju lik mamma och lite pappa. Ögonen var lika pappas, även fast de hade en bit av mammas ögon också. Blåa. Mina däremot var gröna och lite bruna och det var ingen i släkten som hade de ögonen. Alla hade blåa.
"Alltså alla jag känner har ju någon i sin familj som de är lika, förutom du då. Så jag antar att det är sällsynt att inte vara det.. Men jag vet inte."
Det blev tyst för en stund. Jag visste inte riktigt vad jag tänkte på eller någonting alls.
Jag hade bara en känsla över att jag inte hörde hemma i denna familjen.

Sorry för att det inte har kommit en del på några dagar, men blogg.se har varit lite dålig och det har varit svårt att komma in och så.
Bara för det så får ni kanske en del till ikväll, ska ju vara hemma själv med syrran, såvidare hon inte ska på fest.
Jätterolig påskafton..

Glad påsk & glöm inte att kommentera! :D

My first love ♥ Del 12

Filed under: my first love ♥

Vi satt i den vita träfåtöljen och myste. Louis arm runt om min axel. Vi hade just ätit. En kypare med kostym och allt hade kommit med maten och drickan. Allting var så romantiskt och det kändes väldigt planerat. Tänk att Louis hade planerat allt detta, bara för mig. Det kändes väldigt smickrande.
"Jag kan inte fatta att du har fixat allt detta, alldeles själv," sa jag. Louis skrattade lite självsäkert och drack sedan en klunk ur sin cola.
"Alla har väl sina dolda talanger," sa han och log. Jovisst, alla hade sina dolda talanger. Han kanske hade, men jag hade ingen? Vad var det som jag var bra på? Jag kanske inte ens var bra på något. Sporter var ju inte riktigt min grej, sen så var jag inte direkt bra på att rita eller så. Inget som var kreativt eller så var jag så duktig på. Det enda som jag var hyfsat bra på var att läsa. Men det var ju inget kul och intressant.
Sen var det ju så att jag skulle börja på gymnasiet efter sommaren och jag visste fortfarande inte vad jag skulle gå för något. Det var helt sjukt att jag fortfarande inte hade bestämt mig. Jag hade bara sommaren på mig.
Alla mina kompisar hade ju sin talang och visste vad de ville bli, men inte jag. Jag behövde mer tid att tänka, även fast jag har haft hela livet på mig att fundera.
"Inte jag," sa jag bittert. Jag kände direkt att Louis kollade förvånat på mig. Egentligen var det inte något att vara förvånad över, alla kan ju inte ha en talang.
"En så vacker tjej som du, något måste du väl vara bra på?" sa han förvånat, men jag bara vickade på huvudet.
Fuck Louis. Varför skulle han vara bra på så mycket? Bra på att sjunga, bra på att fixa romantiska dejter, bra på att vara rolig och ja. Jag kunde rabbla upp allting för honom, men det skulle inte finnas tid för att säga allt. 
"Vad gillar du att göra?" frågade Louis. Såklart så skulle han komma med den frågan också. Den frågan som jag minst ville att någon skulle säga i min närhet just nu.
Här satt vi, på en romatisk dejt och det vi snackade om var vilka talanger jag inte har. 
"Det är just det som är problemet, jag vet inte!" utbrast jag förtvivlat. "Och jag ska börja på gymnasiet i höst och jag har sån panik!"
Louis kramade om mig hårt. Då kändes det lite bättre. Jag ville inte tänka på min framtid just nu, eller någonsin.
"Jag tror att du har en talang någonstans inom dig, du har bara inte funnit den än. Jag slår vad om att du har funnit den till sommarens slut, lita på mig," sa han på det mest romantiska sätt någon kunde.
"Du är bäst Louis. Det känns som om att jag har känt dig i hela mitt liv. Jag känner mig så bekväm med dig."
"Jag kan inget annat än att hålla med. Det känns så naturligt och bekvämt att bara prata med dig och det är väldigt skönt att veta att jag verkligen kan prata med om vad som helst. Till och med om det är saker som jag knappt ens vill berätta för killarna," svarade Louis. Han tog tag om min ena hand och lekte lite med fingrarna.
"Men jag tycker ändå inte att vi ska gå för fort fram, utan istället fortsätta att lära känna varandra. Jag vill verkligen lära känna den riktiga Louis, inte den Louis som är med i One Direction som man känner igen från TV:n och en massa musikvideos. Den riktiga du, bakom allt kändisskap."
"Det är en av de orsakerna till varför jag tycker om dig så mycket,
" sa Louis kysste sedan mig. "Men jag håller också med om det, att vi verkligen inte ska ta för snabba steg, utan fortsätter att lära känna varandra."
"Så bra, vi förstår varandra,
" sa jag skämtsamt och log. Louis skrattade till lite och kysste sedan mig igen. Jag älskar när han gjorde så. Att han först skrattade och sedan gav mig världens underbaraste kyss.

Det började att bli sent och även mycket kallare. Fast jag hade inte känt så mycket av kylan under dejten. Jag antog att det var Louis som gjorde att jag höll mig varm inombords, så att det inte kändes utanpå.
"Fryser du?" frågade Louis och kollade på mig med världens finaste ögon. "Lite, men det är inte så farligt."
Louis brydde sig inte om att det inte var så farligt med frysandet, bara jag frös lite så skulle han göra nåt åt det. Han tog av sig sin kofta som han hade på sig och la den på mina axlar. Tillslut satt han där med bara t-shirt, och jag satt ändå med en jacka också.
"Nej Louis, det är lugnt. Du ska inte behöva frysa!" sa jag bestämt till honom, men han ville inte lyssna.
"Inte du heller," sa han och vickade på huvudet. Ibland kunde han vara bra envis. Jag ville säga emot mer, men det verkade som om att Louis verkligen var bestämd. Han visste hur han skulle ta hand om mig.
"Eftersom du är så envis.." sa jag och tog på mig koftan igen. "Men jag tror faktiskt att jag måste gå hem snart."
Louis gjorde en ledsen min mot mig och jag log medlidandes tillbaka.
"Så är det när man bara är 16 år.. Du själv är ju 19, så du får ju praktiskt taget bestäma själv hur länge du vill vara ute, men inte jag," sa jag och ställde mig upp.
"Fuck no," sa han och drog ner mig i fåtöljen igen. När jag hade fallit tillbaks i fåtöljen, kysste han mig igen. Jag kunde inte undgå att skratta lite under kyssens gång.
"Allvarligt talat Louis, jag måste. Annars får jag kanske utegångsförbud och får inte träffa dig på hela sommaren." När jag sa det släppte Louis mig direkt.
"Okejdå! Men får jag följa dig hem?" fråga han. Jag nickade glatt och drog upp han ur fåtöljen.
"Men hur ska vi göra med allt detta?" frågade jag och kollade på allt som Louis hade fixat. Fåtöljerna, bordet, ljusen, maten och allt det andra.
"Äh! Kyparen tar hand om det! Bry dig inte om det nu. Nu ska vi hem innan du får utegångsförbud, jag vill ju gärna träffa dig mer!" sa Louis ivrigt och drog iväg mig med ett stort leende.

Vi hade kommit en bit iväg från stranden och var snart hemma i huset igen. Det hade ändå tagit ett tag att gå, vi gick ju inte i det snabbaste tempot direkt. Det var mer att vi körde snigelfart. Vi njöt av varandras närhet det sista för ikväll. Louis höll om mig hårt och jag kramade om han från sidan medans vi gick. Det var mysigt. Det var mysigt att krama om en kille medans man gick på kvällen. Man kände sig trygg, särskillt i Louis sällskap.
Hemma brukade jag oftast gå hem själv på kvällarna, vilket var lite kusligt, så det kändes annorlunda med Louis vid min sida.
"Nelly.." började Louis. Det kändes som om att jag skulle få en hjärtattack, så rädd jag blev. Tänk om han skulle säga att vi inte kunde träffas mer, eller precis vad som helst som fick oss att inte vara tillsammans.
Jag ville verkligen inte det. Bara för det ville jag att stunden för några sekunder sedan skulle vara för evigt och att Louis inte skulle berätta vad det var.
Jag svalde en stor klump som gled ner genom halsen, men jag fortsatte ändå att hålla om Louis. Kanske till och med hårdare.
"Ja?" svarade jag, i hoppet om att det inte var en dålig sak han skulle säga.
"Jag tror att jag har hittat din "dolda" talang," sa han. Jag pustade ut. Det var lugnt. Han skulle inte säga att vi aldrig mer kunde träffas. Man kände lättnaden i hans meningar och jag började att andas normalt igen.
"Jaha, säger du det? Vad är den då?" sa jag med ett litet flin i mitt tonläge.
"Din stora talang är att vara du, och den du är är väldigt underbar på alla möjliga sätt. Försök inte att ändra dig, någonsin, för jag älskar vem du är. Ville bara att du skulle veta det," sa han och kysste mig sedan i pannan.
Det var nästan så att jag fick en liten tår i ögat. Det var inte det han sa som gjorde det, utan på sättet han sa det. Romantiskt, lugnt och bara helt underbart. Det skulle inte gå att beskriva.
"Åh Louis. Du är så underbar hela du!" utbrast jag och kramade om honom hårdare.

Vi var slutligen framme på den lilla vägen till mitt hus. Jag kollade in genom fönsterna och såg mamma och pappa sitta i soffan och kolla på tv. Typiskt dem att göra det på kvällarna. Jag tyckte däremot inte om att kolla så mycket på tv. Jag tycker mer om att göra saker, så jag brukade alltid kalla dem tråkiga när jag såg dem sitta vid tv:n.
"Då är du hemma igen. Du klarar dig nog utan utegångförbud, eller vad säger du?" sa Louis och ställde sig framför mig.
"Jag tror nog det ja. Det verkar rätt lugnt, men man kan aldrig veta med mina föräldrar.." sa jag. "I alla fall - jag hade jättetrevligt ikväll, trots pratandet om min brist på talang." Louis skrattade åt det sista jag sa och kysste sedan mig.
Hur mycket jag än försökte att inte känna det, kändes det hela tiden som om att det var någon som kollade på oss. Jag hoppades hela tiden att det verkligen inte var mamma, pappa eller Fanny som kollade. Det skulle vara lite pinsamt, med tanke på att de inte vet om att jag har träffat någon, eller minst sagt ens One Direction.
"Jag ringer dig imorgon" sa Louis och sedan gick jag iväg, med Louis blickar i nacken. 
Idag slängde jag inte en sista blick bakåt innan jag gick in, utan gick bara rätt in. Var för nervös för att tänka på att kolla på Louis en sista gång för idag.  
Jag hann knappt komma in förrän Fanny hade kommit fram till mig.
"Du är i trubbel Nelly!" utbrast hon med ett stort leende på läpparna. "Förresten, vem var det du strulade med där ute?"
Typiska Fanny. Så det var ändå någon som hade kollat på mig. Men fan också, hon sa att jag var i trubbel. Detta vådade inte gott..
"Nelly, kan du komma hit en stund?" hörde jag mamma ropa från vardagsrummet. Jag tog ett djupt andetag efter att jag hade tagit av mig mina ytterkläder och gick sedan till mamma där hon satt framför tv:n.
"Vad är det?" sa jag tröttsamt och satte mig på armstödet på soffan.
"Vet du vad klockan är?" frågade pappa. Jag kollade på klockan som satt på väggen bredvid tv:n. Shit, klockan var faktiskt 11 på kvällen. Jag brukade inte få vara ute så länge alldeles själv. Isåfall med kompisar, men nu visste ju inte dem att jag hade varit med någon.
"Elva..." sa jag tyst och sjönk ner i soffan bredvid mamma, som satt där och såg arg ut.
"Och vem var killen du höll på med där ute?" frågade Fanny som tydligen hade tjuvlyssnat.
"Bry dig inte Fanny!" skrek jag åt henne och hon försvann fort in på sitt rum.
"Hur som helst så har du fått utegångsförbud på hela denna veckan, och som du har märkt, veckan har precis börjat," sa pappa retsamt.
Fan också. Nu kunde jag inte träffa Louis på hela veckan, och det var måndag idag..




Så, vad tyckte ni om dagens del? Har hållit på med den rätt så länge!
Hoppas att ni gillade den!

Kram kram! / Julia


My first love ♥ del 11

Filed under: my first love ♥
Tiden tickade. Det hördes. Tick, tack, tick, tack. Tjejer var alltid försenade, alltid. Okej klockan var ju faktiskt bara fem i 7 och vi skulle träffas vid sju. Jag kunde se Nelly framför mig. Så sjukt snygg. Jag kunde se att hon stod där och lyste upp allting som ett enda stort solsken, så att man blev bländad.
Jag kollade en gång till på klockan så att jag försäkrade mig om att klockan gick rätt, och det gjorde den. Jag hatade att vara så mycket i tid till dejter. Man blev alltid så nervös för att dem inte skulle komma. Att man tillslut skulle få stådär själv med en blommbukett i handen, för det var det jag gjorde just nu.
Kände mig lite "forever alone". Under tiden jag fortsatte att vänta, tänkte jag och fantiserade om vad Nelly skulle ha på sig. Jag hann knappt börja på mitt tänkande förrän jag hörde en massa folk börja prata och då kollade jag upp. Massor med viskningar hördes runt omkring mig och alla pekade åt mitt håll. Var det mig dem pekade mot? Jag var ju trots allt en medlem i One Direction, jag är ju faktiskt Louis Tomlinson. Men nej, dem pekade inte mot mig.
Jag vände mig långsamt om och blir totalt förstelnad så fort jag ser vem som står där. Det var som jag trodde. Hon lyste verkligen upp allting. Det enda jag kunde se var henne. Nelly.
Våra blickar möts och Nelly ler mot mig. Det pirrar till i min mage och sedan börjar jag i ett långsamt tempo, gå mot henne. Bara några sekunder efter ser jag att hon också börjar att gå mot mig. Det känns som om att jag gick i en evighet och utan att jag kom någonstans, fastän jag faktiskt gjorde det.
Tillslut var vi ända inne på varandra och jag kysste henne mjukt. Hennes händer placerades på min nacke och mina på hennes höfter, som innan idag. Det var underbart att kyssa Nelly. Det kändes så mjukt och härligt. Hon var helt underbar.
Vissa kanske tycker att vi går lite för fort fram, men vi håller ju på att lära känna varandra och vi tycker mycket om varandra och det är ju det enda som räknas.

När vi skiljdes åt igen, tog jag mig en titt på vad hon hade på sig.
En jeansjacka med något linne eller nåt under, en kjol som passade henne perfekt och ett par höga skor. Sen hade hon ett halsband på sig där dte stod "believe". På sina fingrar hade hon tre ringar som såg rätt coola ut på henne och hennes läppar var röda. Alltså, snygg som alltid!
Untitled #3


Plötsligt hördes en harkling och jag kollade upp. Nelly gav mig en blick som jag antog betydde "vad tusan håller du på med?"
Jag skrattade bort pinsamheten och tog sedan tag i hennes händer och kollade djupt in i hennes ögon.
"Du är bara så vacker," sa jag seriöst. "Ska vi gå?"
Hon nickade som svar och sedan gick vi iväg.
"Var är vi påväg?" frågade Nelly glatt. Jag kramade om hennes hand hårdare, för att kämpa emot så att jag inte sa vart vi skulle. Det skulle bli en överraskning, även fast det kanske inte direkt var ett så speciellt ställe vi skulle till.
"Nelly, jag är inte så bra när det gäller att dejta. Saken är den att jag inte riktigt vet vad tjejer gillar och inte gillar. Vad man ska göra och inte göra," sa jag tyst och blygt. Det var sant det jag sa. Jag var verkligen inte van vid att dejta och jag föll sällan för tjejer, därför var denna gången speciell. Jag ville göra något fint för Nelly, där jag visade för henne att jag verkligen menade allvar med att jag gillade henne.
När nervösiteten började att komma igen, gnuggade jag lite med mina fingrar på min handflata. Den var blöt. Fan att jag skulle bli så nervös att mina händer svettades. Hoppas bara att min andra hand inte också blev så, för då skulle Nelly känna det, med tanke på att vi höll hand.
"Ta det lugnt Louis. Det kvittar vad du gör för mig, jag tycker om dig ändå," sa Nelly, men det var inte mycket mer lugnande. Jag ville ju verkligen göra det. Jag ville verkligen se hennes min när jag hade gjort något så romantiskt för henne.
En stor tid av dagen hade jag mest suttit och försökt komma på var vi skulle och vad jag skulle göra för henne för att det skulle bli så romantiskt som möjligt. Jag fick inte ge upp det jag hade fixat och istället gå på till exempel Mc Donalds eller något sånt.
"Men jag vill verkligen visa för dig hur mycket jag tycker om dig," sa jag. "Vi är snart framme."
Vi gick bara några få steg till innan jag stannade upp.
"Vänta här," sa jag till Nelly och släppte hennes händer. Jag lämnade henne ensam i mörkret, vilket jag redan ångrade, men jag var tvungen att kolla så att allt såg bra ut.
Kul att stå här ensam kvar. Han hade varit borta ett tag nu och jag kände att det började att bli lite kyligt där jag stod. Sen var jag även rädd för att någon skulle komma och ta mig, tro det eller ej. Jag hade ju innan tänkt att Miami var en lugn stad, men inte sedan alla de polisbilar som hade åkt förbi oss innan.
Jag skulle just ta upp mobilen för att ringa till Louis för att höra vart han tog vägen, när han plötsligt dök upp.
"Är du redo?" sa han med ett stort leende över hela ansiktet. Han verkade inte så nervös nu.
Jag svarade inte, utan besvarade han med att ta tag i hans hand. Han drog med mig genom en smal gränd och upp för några trappor.
"Eh, Louis? Var ska vi?" sa jag oroande. Även fast Louis var i min närhet, kändes det rätt läskigt att gå i smala gränder och på övergivna platser när det var mörkt ute. Jag brukade inte vara rädd för mörker, men lite kusligt kändes det.
"Du ska få se. Jag kan ju inte berätta, då vore det ingen överraskning," sa han retsamt. Jag skrattade lite för mig själv när jag tänkte på hans glada och hoppfulla leende. Det fick mig att slappna av lite.

Några minuter senare och plötsligt stannar vi upp och Louis ställer sig framför mig.
"Vad är det?" frågade jag så fort jag fick se hans hemlighetsfulla leende.
"Du får inte se. Jag håller min hand för dina ögon den sista biten," sa han. Jag tvekade inte att blunda så jag gjorde det direkt och Louis tog för sin ena hand. Jag litade på honom. Han skulle inte ta med mig till något osäkert ställe och hans såg ju så glad ut. Det kunde man bara inte förstöra med att man inte vill blunda.
Vi började sedan att gå och mitt hjärta bultade hela tiden. Jag var inte rädd, men var nervös för vad det var Louis hade ordnat. Tänk om det var världens mest romantiska ställe vi skulle på eller något sånt. Jag visste inte att Louis var så för överraskningar, men tydligen.

Äntligen stannade vi igen och jag hoppades verkligen att det var sista gången, för nu orkade jag inte gå och stanna mer.
"Är vi framme nu Louis?" frågade jag otåligt.
"Ja, du kan öppna ögonen nu," sa han och tog bort sin hand. Jag öppnade ögonen, men blev helt förstummad av vad jag såg. Aldrig hade jag sett något liknande.
Det var så otroligt vackert och Louis hade fixat detta, för mig, alldeles själv.
Tydligen så hade vi kommit ut till stranden igen, fast det var säkert långt hemifrån. Det kändes till och med inte som om att vi var i Miami längre, men antagligen var vi ju det.
"Det är mitt eget lilla ställe och det är en bit hemifrån, men vi kan ju ta taxi hem?" sa Louis och log nervöst mot mig där jag nästan stod och gapade.
Det satt ett par ljus på träbordet och även två tallrikar. Jag undrade var vi skulle få maten ifrån, om vi nu skulle få någon mat. Det gick inte att beskriva hur fint det var. Det var inte så komplicerat gjort, men jag tyckte ändå att det var jättegulligt gjort av Louis.
Var Louis den rätta för mig, eller inte?

Skrev länge på denna delen så jag hoppas verkligen att ni gillade den!

Tusen tack för kommentarerna på förra delen! Det är kul att få lite fler kommentarer ibland!
Vad tyckte ni om denna? Lite längre eller vad säger ni?
Ibland kommer det antagligen att bli lite längre, annars blir det kortisar!

Sen vill jag bara säga att jag gästbloggar på justindbieberworld.blogg.se, så ni kan gärna gå in där och kolla (om ni är Justin Bieber fans).

Kommentera!

My first love ♥ Del 10

Filed under: my first love ♥
Det blev tyst. Riktigt tyst. Det var nästan som om att jag ångrade mig att jag faktiskt sa något. Nelly tyckte säkert att jag var jätteknäpp.
I några minuter hade vi båda suttit långt ifrån varandra, efter att hon hade flyttat sig en bit ifrån mig och bara kollat ner i marken. Våra blickar hade inte ens kollat åt varandra sedan jag sa att jag gillade henne. Tänk om det skulle bli såhär föralltid nu? Att allting skulle kännas så obekvämt. Okej, vi kanske aldrig skulle träffa varandra igen, men tänk om vi gjorde. Jag skulle inte våga kolla åt hennes håll eller säga något. Fan.
"Louis.." hörde jag plötsligt Nelly säga. Hennes tonläge kändes mjukt, men samtidigt väldigt nervöst. Jag frukade för vad hon nu skulle säga. Hon flyttade sig närmare mig igen och tog tag om min ena hand.
"Det jag kommer att säga kan låta konstigt, men.." fortsatte hon och mitt hjärta bultade fortare och fortare för varje sekund som gick. "Men jag tror att jag kan gilla dig också. Men saken är den att jag inte är säker på om jag gör det. Under hela den tiden som jag var med Zayn kunde jag inte sluta att tänka på dig. Vilket underbart leende du har och ja, allting med dig. Allt det bara dök upp när jag var med honom. Det måste väl betyda något, eller?"
Jag kramade hårdare om hennes hand, samtidigt som jag försökte att hålla ansiktet i samma uttryck som förut, även fast det var svårt. Inombords log jag för hennes underbara ord. Det kändes som om att något började växa inom mig igen och det kändes bra. Riktigt bra.
"Jag vet inte Nelly," började jag, fastän jag egentligen förstod att det åtminstonde betydde något litet. "men för min egen skull hoppas jag att det betyder något bra." Våra blickar möttes. Hennes fina blåa ögon kollade rakt in i mina ögon. Varje gång de gjorde det, var det som om att jag blev förhäxad och allting jag kunde tänka på var henne.
Att hon var den enda som existerade på denna jord. Allt annat var bara svart.
Vi närmade oss varandra och våra blickar slocknade till lite.
Mina ögon kollade hela tiden på hur hennes läppar närmade sig mina, och tillslut var de bara några få millimeter ifrån varandra. Vi kollade upp på varandra precis innan våra läppar möttes.
Hennes läppar var underbart mjuka. Hela kyssen var oerhört mjuk och bara helt totalt perfekt. Bättre kunde den inte bli. Om man tänker efter så hade väl hon antagligen kysst många killar, så hon var väl pro på det nu.
Men det kvittade nu. Nu var hon min, tror jag.
*
Några minuter senare, och kyssen tog slut. Nelly satt i mitt knä med sina ben på vars en sida om mig. Mina händer var placerade på Nellys höfter, medans hennes var på min nacke.
Våra läppar skiljdes åt och vi öppnade våra ögon. Hon log mot mig och jag log tillbaks.
Plötsligt ryckte Nelly till och hon ställde sig upp. "Jag tror att jag måste gå, men kan vi ses imorgon, eller kanske senare ikväll?" sa hon och log. Jag satt lugnt kvar i sanden under trädet medans jag spg på hur hon packade ihop sig sina saker, bland annat sin väska och boken.
"Självklart! Vi kan höras sen," sa jag och log större än någonsin. "Ey?" Hon kollade bak på mig och jag tog fram min hand, i ett försök att få tag på hennes. När hon la sin hand i min hand, drog jag ner henne mot mig och kysste henne mjukt.
Kyssen varade ett tag, men när den väl slutade, ställde sig Nelly upp igen med ett leende.
"Vi ses ikväll," sa hon och gick. Redan några sekunder efter det, kände jag att jag saknae henne. Jag saknade henne sjukt mycket.
Jag var seriöst den lyckligaste killen på hela jorden. Nelly var perfekt! Jag kunde fortfarande se en liten skymt av henne och innan hon försvann totalt, kollade hon bak på mig och vinkade.
Jag vinkade tillbaka tillsammans med ett stort leende. Nu var det bara att längta till ikväll.

Del 10! Jag vet att det blir lite avstånd mellan delarna och att de inte är så långa, men orkar inte skriva hur långa som helst som kanske alla andra gör, förlåt.
Men detta är i alla fall bättre än inget, eller hur?

Kommentera nu! :)

My first love ♥ Del 9

Filed under: my first love ♥
När jag kom hem pustade jag ljudligt ut. Hur kunde en dejt vara så hemsk? Vi hade haft absolut nada att prata om! Zayn och jag hade bara gått runt i cirklar och småpratat, i ett försök att lätta stämningen. Det värsta var nog ändå när han luktade på sig själv, jag menar seriöst. Lite pinsamt att gå runt med någon som luktar på sig själv offentligt. Tack och lov i alla fall att han inte tog upp armen och luktade i armhålan, det skulle verkligen varit gränsen.
På något sätt hade känslan under dejten ändå känts fel. Som om att det var någon annan som jag egentligen skulle vara här med, men jag kunde inte komma på vem.
Det kunde ju inte vara Louis, vi var ju bara vänner och vi kände ju knappt varandra, även fast jag visste rätt mycket om honom.
Jag satte mig tröttsamt ner i soffan i vardagsrummet. Nu ville jag bara få alla tankar om Zayn och Louis ut ur mitt huvud så att jag kunde tänka på annat. Killar var verkligen utmattande. Tänk sen när man skulle gifta sig, då skulle jag verkligen få panik. Jag stängde mina ögon, för ett försök på att slumra till en stund, men bara några sekunder efter jag hade stängt dem, kommer Fanny inrusandes i rummet.
"Asså du kommer verkligen inte att tro vem jag träffade?" utbrast hon. Mina ögon öppnades argt och tröttsamt upp, men jag orkade inte att vara taskig mot Fanny, inte nu.
"Har ingen aning, vem?" sa jag och log lite mot henne. "Okej, även fast jag inte direkt är ett fan av dom eller så, men det var så coolt!" fortsatte Fanny panikslaget och leendet på hennes läppar var helt obeskrivligt. "Jag träffade One Direction!- eller ja, jag träffade Louis, Harry, Liam och Niall! Och du kan inte gissa vad de sa till mig!"
Jag spärrade upp ögonen och nu började jag att lyssna lite noggrannare. Precis när man försökte att få bort alla tankar om dem så dyker det upp nya saker som får mig att bli påmind om dem. Det var nästan som ett tecken. Ett tecken som sa att jag borde träffa dem eller vad som helst.
"Antagligen inte," sa jag tröttsamt och lutade mig tillbaka i soffan. "Dom sa att jag påminde om någon! Som om att de hade sett mig förut, och de sa att jag var vacker! Jag, vacker!"
Stackars Fanny, hon visste inte om att jag redan hade träffat dem och typ gått på dejt med Zayn. Jag kunde inte berätta det för henne och definitivt inte för mamma och pappa. De skulle bara ogilla att jag hade umgåtts med dem utan att säga något.
"Du är ju vacker, så varför så uppspelt?" Hon vickade på axlarna och lugnade ner sig innan hon gick till sitt rum. Tänk vad som kan hända bara man går till stranden. Först jag som går dit helt oskyldigt utan att ens tänka tanken att dom ska vara där och att jag sen träffar dem, och sen går min familj dit och träffar dem också helt oskyldigt. Dom måste tycka om stranden.
När jag tänke på dem och stranden kunde jag inte hjälpa det och jag visste inte varför, men jag såg hela tiden Louis framför mig med den amerikanska fotbollen i handen. Att han sitter på huk framför mig och ler ett så sjukt underbart leende som man bara kan dö till.
Fanny hade gått och det var äntligen lugn och ro igen. Jag stängde mina ögon och andades djupt in och ut en gång. Jag var just påväg att somna när dörren rycks upp igen och jag hoppar till av rädsla.
"Asså seriöst?" skriker jag och börjar att gå med snabba steg från vardagsrummet. När jag når hallen där mamma och pappa står helt chockade, tar jag min väska som finns på stolen i hörnet och går sedan ut innan dem hinner säga något.
*
Mina snabba fotsteg är ovanligt snabba. Min ilska är ovanligt ilsk och just nu vill jag bara ha lugn och ro. Först kommer Fanny in och börjar skrika och sen kommer mamma och pappa in med hög volym. Jag orkade inte bara. Ville bara bort därifrån så fort som möjligt. Det var till och med lugnare att vara på stranden och en amerikansk boll flög rakt på mig. Fan, nu kommer tankarna om Louis upp i mitt huvud igen. De går inte att försvinna.
När jag hade gått ett tag var jag framme på stranden.
Jag hade ingen bikini på mig, så att jag satte mig istället under ett träd där det var skugga och tog fram en bok ur min väska. Det var en av twilight böckerna. Jag hade börjat att läsa ur den igår och jag var nästan redan på hälften. Det var bara för att jag älskade att läsa och ingenting kunde förstöra min läslust.
Jag öppnade upp boken och skulle just luta mig tillbaka för att börja läsa de första orden på kapitel 21, när jag hör fotsteg komma mot mig. Jag kollar upp för att se vem det är som är påväg mot mig, och möts av en glad Louis. Även fast det var tidigare idag jag träffade honom, blev jag så glad och ville bara krama honom. Jag flög upp i ett leende och kastade ifrån mig boken.
Han närmar sig mig och jag ställer mig upp och kramar om honom. "Hej!" utbrast jag och jag ler större än någonsin. "Tja, hur är det?" frågar han och vi släpper sedan varandra.
"Det är bra, själv?" Jag sätter mig ner igen och Louis sätter sig bredvid mig. "Det är bra. Gick det inte så bra med Zayn, eller?" frågade han och höjde ögonbrynen. Jag såg på honom att han på något sätt såg glad ut. Han såg riktigt hemlighetsfull ut. Som att han hade fixat så att dejten skulle bli hemsk, om det nu var en dejt. Jag visste inte riktigt.
"Skojar du?" sa jag och spärrade mina ögon i honom. "Den var hemsk! Förlåt.." Nu log han större. Precis som om att han gillade att se mig på det här sättet, men jag hatade det!
"Faktiskt.. så är jag glad att det inte gick så bra, för att.. Äh! Inget!" sa han. De första orden lät lite som om att han skulle avslöja något för mig, men de andra orden kom plötsligt och ivrigt efter.
"Jo, kom igen! Vad var det?" utbrast jag och knuffade lätt till honom på axeln. "Men det är omöjligt, jag känner ju knappt ens dig.."
På något sätt visste jag vad han skulle säga, men det var ju lite att ha bra självkänsla eller så. Mitt hjärta bultade fortare och fortare. Just nu visste jag faktiskt inte om jag ens ville höra. Jag ångrade att jag sa "kom igen".
"Aja, om du inte vill så.." Jag hann knappt slutföra meningen förrän Louis avbröt mig. "Jag tror att jag tycker om dig, alltså mer än som en kompis, men som sagt det är nästan helt omöjligt att redan göra det, eller?"

Förlåt, förlåt, förlåt och förlåt igen för att jag inte skrev nån del igår, även fast jag lovade. Alltså har ni all rätt att vara sura på mig.. :/ aja, strunt samma!
Här är i alla fall efterlängtade del 9! :D

om ni klarar minst 5 kommentarer så kommer det en del till ikväll!

Förlåt x 10000!

Filed under: my first love ♥

Tja alla!

Jag vill bara säga förlåt tusen gånger om för att det inte har kommit upp en del på två dagar! Det är så att jag var sjuk igår och då hade jag verkligen ingen ork att skriva och idag var det väldigt mycket i skolan, så det blev så att jag sov ca 4 timmar när jag väl kom hem..
Men jag lovar att nästa del kommer upp imorgon, annars får ni bli sura på mig, thehe!

Kram! / Julia ;)


Om

Min profilbild

RSS 2.0