Louis hade gått och jag var ensam hemma, igen. Tydligen hade han bättre saker för sig än att vara med mig, även fast han sa att han skulle på en intervju med bandet. Det var lugnt, jag var van vid att klara mig själv. Det var bara det att jag kände mig osäker på allt just nu, med tanke på mitt och Louis samtal om min familj.

Någoting kändes bara inte rätt, men vad det var visste jag inte. Egentligen var jag fortfarande för sur för att tänka på min familj, men tankarna kom tillbaks varje gång jag slog iväg dem.

Tallriken efter pannkakorna satt fortfarande kvar på bordet där jag hade lämnat den efter att jag hade följt Louis till dörren. Jag skyndade mig att ta bort den och plocka undan allt som jag hade använt, och när jag var klar, satte jag mig i soffan.

Såhär skulle det bli i en vecka nu. Jag skulle sitta framför en avstängd tv och fundera på min familj, vad som var det konstiga med dem, medans de själva var på stranden och roade sig. Jag hade ju sett fram emot denna första veckan, och särskilt efter att jag hade träffat Louis.

När jag tröttnade på alla mina tankar, bestämde jag mig för att ta en läsk i kylen. Det var ovanligt varmt där inne och jag hade fortfarande inte vant mig hur airconditionern fungerade. Pappa brukade fixa med den. Jag var inte så teknisk av mig, om man uttrycker det då. En gång på tekniken där hemma höll jag nästan på att smälla hela skolan i luften. Inte så bra, men de blev inte arga. De visste att det var något som skulle hända, så de var beredda på det med att ha en kanna vatten i närheten.

Om jag någonsin skulle gifta mig, tror jag nog att jag skulle få fixa matlagningen och barnen, så fick min man sköta alla de elektriska och avancerade sakerna som lätt kunde explodera.

Jag skrattade till av bara tanken och satte mig sedan på soffkanten igen. Efter att jag hade tagit några klunkar av min cola, började min skalle tillfriskna lite. Eftersom jag var så osäker och intresserad av min familj just nu, kunde jag ta fram mitt barndomsalbum. Kanske hade jag deras ögonfärg som liten, men att den sen hade förändrats. I många filmer som jag hade sett brukade ögonfärgerna förändras på människorna så fort de blev vuxna, men åt andra sidan så var det ju olika skådespelare som spelade. Det var ju inte samma person som var liten och stor.

Jag brydde mig inte mycket mer om det, utan gick istället fram till bordsbänken under tv:n. Där fanns alla våra fotoalbum från alla åren tillsammans. Till och med albumen från när mamma och pappa var små fanns där. Jag hade protesterat när mamma och pappa hade sagt att de ville ta med sig albumen, men nu kom de faktiskt till nytta. Ibland kunde det vara intressant att kolla igenom bilderna och även rätt avkopplande.

Först kollade jag igenom Fannys album. De första bilderna som jag slog upp var på BB. Hon var så liten. Jag kom självklart inte ihåg något av det, jag var ju bara 2 år. Med ett litet svagt leende, bläddrade jag vidare och försökte att återminnas tiden från när jag var liten. Vissa bilder fanns jag också med på, men inte förrän Fanny fyllde två. Innan dess var jag inte med på en enda bild, vilket mamma och pappa var flera gånger. Lite konstigt.

*

Jag hade precis kollat igenom hela Fannys barndomsalbum, när det nu var dags för mitt. Egentligen fruktade jag var som skulle finnas i den, fast jag visste inte vad jag förväntade mig. Antagligen skulle albumet vara precis likadant som Fannys, bara att det var jag på alla bilderna och att mitt album var lila istället för rosa.

Mitt hjärta bultade hårt och fort. Jag visste inte, men det kanske var en normal känsla när man för första gången skulle kolla i sitt barndomsalbum? Jag hade aldrig förr gjort det, eftersom mamma hade blivit klar med det för ett tag sedan.

Jag greppade tag om albumet och öppnade första sidan. Först märkte jag ingenting, men sen la jag märke till att mina bilder från BB inte fanns där. De måste ju ha haft kamera när jag föddes. Den uppfanns ju vid typ 1820 eller nåt. Jag föddes inte på stenåldern?

Det var nästan så att man började att misstänka att man var en vampyr, utan att ens veta varför.

Jag blev bara misstänksammare och misstänksammare för var sekund som gick. Tänk om jag inte ens tillhörde denna familjen? Tänk om jag var... adopterad.

"Hur går det för dig Louis?" Jag hörde det inte. Mina tankar var någon hela annanstans.

Även fast jag nästan precis hade lämnat Nelly, kändes det som en evighet. Hon hade blivit så rädd och förvirrad sedan jag sa det om hennes familj. Tänk om jag hade förstört för dem nu?

När jag blir ledsen kan jag bara säga vad som helst rakt ut utan att tänka. Och jag var rätt så ledsen när jag träffade henne, eftersom hon inte hade svarat och så. Jag ville ju bara höra hennes röst.

"Louis?" Jag ryckte till och kollade upp. Tio ögon stirrade rakt på mig, samt en filmkamera bara en meter ifrån mig.

"Eh..." stammade jag och visste inte vad jag skulle säga. "Kan du upprepa frågan?"

"kan du upprepa frågan?" det måste ha låtit helt knäppt. Jag hatade att vara kär, det fick mig bara på en massa andra tankar när jag inte ville tänka på annat när vi var på intervjuer.

"Hur går det för dig?" upprepade kvinnan som satt framför mig i ljusrosa. Det var hon som skulle intervjua oss för någon Miami tidning. Jag visste inte riktigt, jag var bara där. Hennes ögon stirrade nyfiket på mig, med hennes mikrofon precis under hakan. Antingen så spelade hon nyfiket eller så bara var hon det. Det såg lite tillgjort ut om man frågade mig.

"Med vadå?" frågade jag förvirrat och hade ingen aning om vad hon pratade om. Inte för att jag direkt ville det heller, hon verkade riktigt läskig med hennes leverfläck som satt precis mitt på näsan, men som de hade försökt dölja med smink. De må kanske lura tv tittarna, men mig lurade de inte.

"Med ditt kärleksliv förstås!" utbrast hon glatt och kollade in i kameran som nu hade riktats mot henne istället för mig. Det var ju lite bättre. Jag gillade inte när kameror stirrade rakt på mig.

"Jag hörde att du dejtar. Fast det kanske bara är ett rykte? Vill du bekräfta eller göra oss besvikna?" sa hon bestämt och hon såg ovanligt intresserad ut. Typiskt. Varenda dumma intervju vi kom på, skulle de självklart fråga oss om vi dejtade någon och fråga om en massa rykten var sanna. Varför kunde de inte bara fråga nått nytt för någon gångs skull?

"Aha. Jag passar nog den frågan," sa jag tröttsamt och log ett fejkat leende. Jag såg direkt på henne hur besviken hon blev, och de andra killarna kollade på mig som om att jag var knäpp. Jag var inte knäpp, jag ville bara inte att hela världen skulle veta vem jag dejtade och vem jag gillade. Vissa saker ville man faktiskt ha för sig själv, hur svårt det än var när man var med i One Direction.

"Kom igen, bara säg ja eller nej," viskade de andra till mig. Jag försökte att undvika dem, men de puttade på mig när de märkte att jag inte lyssnade.

"De har inte att göra med mitt kärleksliv!"utbrast jag, fast det blev mer som en viskning. De gav mig en arg blick och kollade sen bort mot leverfläcksnosen.

Nu ville jag bara bort härifrån mer än någonsin. Det kändse hemskt att bara sitta här och veta att jag hade gjort så många fans besvikna för att jag inte berättade. Men jag ville verkligen inte. Det skulle vara en del av mig som kunde hålla lite hemligt, även fast jag kanske ville visa upp vilken underbar tjej jag träffade. Jag var helle inte säker på om Nelly skulle uppskatta om jag talade om för hela världen att vi dejtade. Hon ville nog inte ha en massa fans klirrande runt henne, och vem visste vad "haters" skulle skriva till henne.

Jag ville skydda henne, mot allt det där onda där ute. Ingenting skulle någonsin få hända Nelly.

---

För det första, jag vet att det inte blev någon del igårkväll, men jag orkade helt enkelt inte. Ni fick nöja er med den delen ni fick tidigare igår, det gick väl bra?