My first love ♥ del 13

Filed under: my first love ♥
Knarrandet av fötterna som steg mot golvet hördes tydligt. Ibland kunde det vara läskigt om man var själv, men inte för mig. Nu var jag heller inte själv, vilket det även kunde bero på.
Hela dagen hade jag spenderat i sängen och läst. Mamma och pappa hade tagit min mobil, dator och allt som man kunde communicera med. Jag kunde inte fatta hur de kunde bli så pass sura för en sån strunt sak.
Visst, jag kom ju för sent hem, men de kunde ju ge mig en varning så att jag visste vad som skulle hända nästa gång jag kom hem försent. Ibland var de väldigt överbeskyddande. Det ogillade jag, för det mesta. Ibland kunde det vara bra att de var det.
Jag hade inte heller haft någon chans att ringa eller smsa Louis och berätta varför vi inte kunde träffas på hela veckan. Han hade säkert ringt tusentals gånger utan att jag hade svarat. Han kanske satt där på sitt rum och misstänkte att jag hade slutat att gilla honom och bara skulle dissa honom i fortsättningen.
Bara tanken på att han satt och var förtvivlad kändes inte bra, och jag kände att jag inte mådde så bra.
Jag fortsatte att läsa i boken. "Hans läppar kändes hårda när de pressades mot min hals. Tänderna gick smärtsamt in i min hud under tiden han sög i sig allt blodet. Jag skrek av smärta,".
Vampyrböcker kunde vara bra ibland, men just nu var inget bra. Allt jag kände var bara ilskan i mina tarmar.
"Nelly, vi sticker till stranden nu! Glöm nu inte att vi har övervakning här hemma, så vi kan se om du försöker att smita dig ut!" ropade mamma från hallen. Jag kunde höra att det var därifrån, med tanke på att hallen var precis intill mitt rum. Jag skulle märka direkt om någon gick in genom dörren, och samma sak om någon skulle gå ut.
"Du har sagt det typ tusen gånger nu!" skrek jag argt efter henne. Det började att koka inom mig. Övervakning? Seriöst? De var riktigt överbeskyddande. Jag fick inte ens gå ut på terassen förrän de sa åt mig att komma in igen. Fanny gjorde ju inte hela mitt straff bättre med att sitta och skratta åt mig. Varje gång hon gick ut, antydde hon det till mig med ett sms. Ibland stod det "frisk luft är bra" eller någon i stil med "vill du inte gunga? varför sitter du på ditt rum?". Självklart svarade jag inte på några av hennes sms när hon höll på sådär.
Dörren smälldes igen och familjen hade stuckit. Åtminstonde något som gjorde dagen lite bättre. Att vara hemma själv. Jag kunde göra precis vad jag ville, förutom att gå ut, prata i telefon, smsa, kolla på tv och sitta vid datorn. Det var lugnt egentligen, jag var ju inte direkt den personen som gillade att sitta vid elektriska saker. Speciellt inte tv:n.
Jag reste mig ur sängen och gick ut ur mitt rum och stannade upp precis utanför min dörr. Det var tyst. Nästan lite för tyst. Det kändes som om att det var ögon som kollade på mig i detta nu, men jag skakade bort tanken med att slå lite på mitt huvud. Jag gick fram till stereon och tryckte på play. Eftersom att jag var ett rätt stort fan av hårdrock, var det den första låten som kom upp, i riktigt hög volym.
Det var perfekt. Hårdrocken skulle nog hjälpa mig att få bort alla mina tankar ur min skalle. Att få bort alla tankar om Louis och min familj. Få bort alla tankar om mitt liv och hur det skulle bli.
Jag höjde volymen lite till så att det inte gick att göra något annat än musiken. Jag älskade det. Sedan gick jag bort till skåpen i köket och letade upp något gott att äta.
Jag bestämde mig rätt snabbt för att fixa till några Amerikanska pannkakor. Det var alltid så gott, särskilt med blåbär och sirap till. Fast ja, det sa ju sig själv. Det gick ju inte att äta Amerikanska pannkakor utan sirap och blåbär.
*
Degen var klar, nu var det bara att ta fram ett stekjärn och steka dem. Jag satte stekjärnet på en platta och hällde sedan på lite av smeten så att det blev som en rund pannkaka.
Jag orkade inte göra dem så små, så det fick bli stora pannkakor, även fast jag föredrog små.
När pannkakan hade varit på ett tag, greppade jag hårt tag om handtaget på stekjärnet och tog bort den från plattan. Innan jag ens själv hann reagera, hade jag tagit sats och kastat upp pannkakan i luften så att den vände håll och landade med den ostekta sidan ner i järnet.
Nöjt satte jag tillbaka järnet på plattan och gick sedan iväg mot toan. Pannkakan skulle nog kunna klara sig själv en stund.
Efter toa besöket, kom jag ut till köket igen och det var först då som jag hade märkt att musiken hade stängts av. Det brukade den inte göra. Fastän jag tyckte att det var skumt och kontstigt, brydde jag mig inte mer om det, utan satte igång musiken på den höga volymen igen.
Jag gick sedan tillbaka till pannkakan, som nu var klar. Jag tog fram en annan tallrik och la pannkakan där, och gjorde järnet redo för nästa sats.
Det tog sedan ett tag innan pannkakorna var klara, och när de väl var klara, var jag riktigt hungrig. Jag tog plats vid köksbordet och tog fram ett mjölkpaket ur kylen, samt ett glas från ett litet skåp.
Sedan började jag att äta. Det riktigt smälte i munnen och jag njöt av varenda tugga som jag tog. När jag tillslut skulle ta min femte tugga, tystnade det igen. Musiken stängdes av.
Jag ryckte till och denna gången kändes det inte som om att det bara hände. Det var någon som gjorde att det hände. Någon som tydligen inte tyckte om hårdrock.
Jag var inte den personen som brukade tro på spöken, men just nu var jag inte säker på om jag kanske hade haft fel. En stereo stänger ju inte bara av sig sådär två gånger. Den var ju nästan helt ny, så det kunde ju inte vara något fel på den. Jag tog några tuggor av pannkakorna under tiden jag funderade. Förvånansvärt var jag faktiskt inte rädd, även om det nu kunde vara ett spöke. Visst, jag var ju inte den lättskrämda typen, men ändå.
Mitt i mina tankar, hördes en knackning någonstans ifrån och jag kunde klart och tydligt höra att det kom från hallen. Jag spändes till och gick med långsamma steg mot dörren. Mitt hjärta bultade.
När jag öppnade dörren, blev jag riktigt lättad över vem det var som stod där. Han hade ett leende på läpparna och ögon som direkt förtrollade mig.
"Louis!" utbrast jag och hoppade i hans famn. "Vad tusan gör du här?"
Hans armar omfamnade mig och även fast jag inte hade känt mig rädd förut, kände jag mig mycket tryggare efter Louis hade kommit.
*
Vi satt vid köksbordet tillsammans, under tiden av tystnad. Jag åt mina pannkakor, medans Louis även hade en tallrik framför sig med några. Han åt förstås inte lika ivrigt som jag, men han verkade ändå tycka om det.
"Varför har du inte svarat när jag har ringt Nelly?" frågade han tillslut och jag ryckte till. "Jag har ringt dig typ tusen gånger idag."
Hans tonläge lät ledset men samtidigt lite argt. Dejten igår var ju så romantisk och han hade planerat hela gårdagen till det och så kunde jag nu inte svara honom. Jag kände hur skuldkänslorna seglade inom mig.
"Förlåt Louis, men jag har utegångsförbud. Jag var inte hemma förrän 11 igår, och jag får egentligen bara vara ute till 10 när jag är utomlands. De tog min mobil, dator och jag får inte ens kolla på tv, vilket jag ändå inte gör, men ändå," sa jag snabbt. Det kanske lät lite känslolöst när jag sa det så fort, men jag ville bara få det överstökat.
"Dina föräldrar måste vara väldigt överbeskyddande?" sa han och log osäkert mot mig. Jag nickade instämade till honom och tog sedan en bit av en pannkaka igen.
"Men de är ju inte ens här, du kunde ju sno hemtelefonen eller något och ringa, eller gå ut en liten stund. Du måste ju komma ut?"
"De har övervakning på huset, alltså kan jag inte göra något, för då skulle jag få dubbelt så mycket utegångsförbud." När jag sa det, kom det en ledsen känsla över mig. Det kändes hemskt att inte få gå ut. Jag älskade att vara ute. Hur kunde de bara förbjuda det, över en sån sak?
"Men tänk om de ser oss nu? Är detta förbjudet eller?" frågade han och rynkade pannan. "Det kan det inte vara. Jag bryter ju tekniskt sett inte mot några av reglerna. Jag får ju inte vara ute, och det är jag inte, jag får inte sitta med mobilen, och det är jag inte och med mera. Dom sa ju inte att jag inte fick träffa någon och bjuda in den på pannkakor," sa jag och skrattade lite, men jag blev plötsligt allvarlig igen.
Tänk om de ansåg att detta var som att vara ute? Då skulle jag aldrig få träffa Louis igen. I alla fall inte på hela sommaren, och det var verkligen inte bra. Jag älskade att vara med Louis, även fast mamma och pappa skulle förbjuda det.
"Nej det förstås," sa han och log. "Mest för att byta lite samtalsämne, jag tycker inte att du är det minsta lik någon i din familj. Okej, jag har ju bara sett dem på långt håll, men ändå."
Jag ryckte till av det han sa. Egentligen förstod jag inte ens varför han sa det. Mina kompisar brukade också alltid påpeka det och då blev jag oftast lite irriterad, men när Louis sa det, insåg jag att de hade rätt. Alla.
Jag var faktiskt inte lik dem. Inte ens min syster, och systrar brukar åtminstonde vara lite lika.
"Du har nog rätt. Brukar det vara så när man är en familj? Alltså att man inte är det minsta lik någon av dem," frågade jag. Louis rynkade pannan. Han satt antagligen och tänkte,vilket jag också gjorde. Alla som jag kände var ju lik någon i deras familj, till och med Louis. Hur kunde det komma sig att jag var den enda som inte var det? Fanny var ju lik mamma och lite pappa. Ögonen var lika pappas, även fast de hade en bit av mammas ögon också. Blåa. Mina däremot var gröna och lite bruna och det var ingen i släkten som hade de ögonen. Alla hade blåa.
"Alltså alla jag känner har ju någon i sin familj som de är lika, förutom du då. Så jag antar att det är sällsynt att inte vara det.. Men jag vet inte."
Det blev tyst för en stund. Jag visste inte riktigt vad jag tänkte på eller någonting alls.
Jag hade bara en känsla över att jag inte hörde hemma i denna familjen.

Sorry för att det inte har kommit en del på några dagar, men blogg.se har varit lite dålig och det har varit svårt att komma in och så.
Bara för det så får ni kanske en del till ikväll, ska ju vara hemma själv med syrran, såvidare hon inte ska på fest.
Jätterolig påskafton..

Glad påsk & glöm inte att kommentera! :D

Postat av: emma

riktigt bra! Glad påsk! :)

2012-04-07 @ 16:38:18
Postat av: isa

Gud va bra Glad Påsk ;) Xx

2012-04-08 @ 01:36:35

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0