När jag kom hem pustade jag ljudligt ut. Hur kunde en dejt vara så hemsk? Vi hade haft absolut nada att prata om! Zayn och jag hade bara gått runt i cirklar och småpratat, i ett försök att lätta stämningen. Det värsta var nog ändå när han luktade på sig själv, jag menar seriöst. Lite pinsamt att gå runt med någon som luktar på sig själv offentligt. Tack och lov i alla fall att han inte tog upp armen och luktade i armhålan, det skulle verkligen varit gränsen.

På något sätt hade känslan under dejten ändå känts fel. Som om att det var någon annan som jag egentligen skulle vara här med, men jag kunde inte komma på vem.

Det kunde ju inte vara Louis, vi var ju bara vänner och vi kände ju knappt varandra, även fast jag visste rätt mycket om honom.

Jag satte mig tröttsamt ner i soffan i vardagsrummet. Nu ville jag bara få alla tankar om Zayn och Louis ut ur mitt huvud så att jag kunde tänka på annat. Killar var verkligen utmattande. Tänk sen när man skulle gifta sig, då skulle jag verkligen få panik. Jag stängde mina ögon, för ett försök på att slumra till en stund, men bara några sekunder efter jag hade stängt dem, kommer Fanny inrusandes i rummet.

"Asså du kommer verkligen inte att tro vem jag träffade?" utbrast hon. Mina ögon öppnades argt och tröttsamt upp, men jag orkade inte att vara taskig mot Fanny, inte nu.

"Har ingen aning, vem?" sa jag och log lite mot henne. "Okej, även fast jag inte direkt är ett fan av dom eller så, men det var så coolt!" fortsatte Fanny panikslaget och leendet på hennes läppar var helt obeskrivligt. "Jag träffade One Direction!- eller ja, jag träffade Louis, Harry, Liam och Niall! Och du kan inte gissa vad de sa till mig!"

Jag spärrade upp ögonen och nu började jag att lyssna lite noggrannare. Precis när man försökte att få bort alla tankar om dem så dyker det upp nya saker som får mig att bli påmind om dem. Det var nästan som ett tecken. Ett tecken som sa att jag borde träffa dem eller vad som helst.

"Antagligen inte," sa jag tröttsamt och lutade mig tillbaka i soffan. "Dom sa att jag påminde om någon! Som om att de hade sett mig förut, och de sa att jag var vacker! Jag, vacker!"

Stackars Fanny, hon visste inte om att jag redan hade träffat dem och typ gått på dejt med Zayn. Jag kunde inte berätta det för henne och definitivt inte för mamma och pappa. De skulle bara ogilla att jag hade umgåtts med dem utan att säga något.

"Du är ju vacker, så varför så uppspelt?" Hon vickade på axlarna och lugnade ner sig innan hon gick till sitt rum. Tänk vad som kan hända bara man går till stranden. Först jag som går dit helt oskyldigt utan att ens tänka tanken att dom ska vara där och att jag sen träffar dem, och sen går min familj dit och träffar dem också helt oskyldigt. Dom måste tycka om stranden.

När jag tänke på dem och stranden kunde jag inte hjälpa det och jag visste inte varför, men jag såg hela tiden Louis framför mig med den amerikanska fotbollen i handen. Att han sitter på huk framför mig och ler ett så sjukt underbart leende som man bara kan dö till.

Fanny hade gått och det var äntligen lugn och ro igen. Jag stängde mina ögon och andades djupt in och ut en gång. Jag var just påväg att somna när dörren rycks upp igen och jag hoppar till av rädsla.

"Asså seriöst?" skriker jag och börjar att gå med snabba steg från vardagsrummet. När jag når hallen där mamma och pappa står helt chockade, tar jag min väska som finns på stolen i hörnet och går sedan ut innan dem hinner säga något.

*

Mina snabba fotsteg är ovanligt snabba. Min ilska är ovanligt ilsk och just nu vill jag bara ha lugn och ro. Först kommer Fanny in och börjar skrika och sen kommer mamma och pappa in med hög volym. Jag orkade inte bara. Ville bara bort därifrån så fort som möjligt. Det var till och med lugnare att vara på stranden och en amerikansk boll flög rakt på mig. Fan, nu kommer tankarna om Louis upp i mitt huvud igen. De går inte att försvinna.

När jag hade gått ett tag var jag framme på stranden.

Jag hade ingen bikini på mig, så att jag satte mig istället under ett träd där det var skugga och tog fram en bok ur min väska. Det var en av twilight böckerna. Jag hade börjat att läsa ur den igår och jag var nästan redan på hälften. Det var bara för att jag älskade att läsa och ingenting kunde förstöra min läslust.

Jag öppnade upp boken och skulle just luta mig tillbaka för att börja läsa de första orden på kapitel 21, när jag hör fotsteg komma mot mig. Jag kollar upp för att se vem det är som är påväg mot mig, och möts av en glad Louis. Även fast det var tidigare idag jag träffade honom, blev jag så glad och ville bara krama honom. Jag flög upp i ett leende och kastade ifrån mig boken.

Han närmar sig mig och jag ställer mig upp och kramar om honom. "Hej!" utbrast jag och jag ler större än någonsin. "Tja, hur är det?" frågar han och vi släpper sedan varandra.

"Det är bra, själv?" Jag sätter mig ner igen och Louis sätter sig bredvid mig. "Det är bra. Gick det inte så bra med Zayn, eller?" frågade han och höjde ögonbrynen. Jag såg på honom att han på något sätt såg glad ut. Han såg riktigt hemlighetsfull ut. Som att han hade fixat så att dejten skulle bli hemsk, om det nu var en dejt. Jag visste inte riktigt.

"Skojar du?" sa jag och spärrade mina ögon i honom. "Den var hemsk! Förlåt.." Nu log han större. Precis som om att han gillade att se mig på det här sättet, men jag hatade det!

"Faktiskt.. så är jag glad att det inte gick så bra, för att.. Äh! Inget!" sa han. De första orden lät lite som om att han skulle avslöja något för mig, men de andra orden kom plötsligt och ivrigt efter.

"Jo, kom igen! Vad var det?" utbrast jag och knuffade lätt till honom på axeln. "Men det är omöjligt, jag känner ju knappt ens dig.."

På något sätt visste jag vad han skulle säga, men det var ju lite att ha bra självkänsla eller så. Mitt hjärta bultade fortare och fortare. Just nu visste jag faktiskt inte om jag ens ville höra. Jag ångrade att jag sa "kom igen".

"Aja, om du inte vill så.." Jag hann knappt slutföra meningen förrän Louis avbröt mig. "Jag tror att jag tycker om dig, alltså mer än som en kompis, men som sagt det är nästan helt omöjligt att redan göra det, eller?"

---

Förlåt, förlåt, förlåt och förlåt igen för att jag inte skrev nån del igår, även fast jag lovade. Alltså har ni all rätt att vara sura på mig.. :/ aja, strunt samma!