Tiden tickade. Det hördes. Tick, tack, tick, tack. Tjejer var alltid försenade, alltid. Okej klockan var ju faktiskt bara fem i 7 och vi skulle träffas vid sju. Jag kunde se Nelly framför mig. Så sjukt snygg. Jag kunde se att hon stod där och lyste upp allting som ett enda stort solsken, så att man blev bländad.

Jag kollade en gång till på klockan så att jag försäkrade mig om att klockan gick rätt, och det gjorde den. Jag hatade att vara så mycket i tid till dejter. Man blev alltid så nervös för att dem inte skulle komma. Att man tillslut skulle få stådär själv med en blommbukett i handen, för det var det jag gjorde just nu.

Kände mig lite "forever alone". Under tiden jag fortsatte att vänta, tänkte jag och fantiserade om vad Nelly skulle ha på sig. Jag hann knappt börja på mitt tänkande förrän jag hörde en massa folk börja prata och då kollade jag upp. Massor med viskningar hördes runt omkring mig och alla pekade åt mitt håll. Var det mig dem pekade mot? Jag var ju trots allt en medlem i One Direction, jag är ju faktiskt Louis Tomlinson. Men nej, dem pekade inte mot mig.

Jag vände mig långsamt om och blir totalt förstelnad så fort jag ser vem som står där. Det var som jag trodde. Hon lyste verkligen upp allting. Det enda jag kunde se var henne. Nelly.

Våra blickar möts och Nelly ler mot mig. Det pirrar till i min mage och sedan börjar jag i ett långsamt tempo, gå mot henne. Bara några sekunder efter ser jag att hon också börjar att gå mot mig. Det känns som om att jag gick i en evighet och utan att jag kom någonstans, fastän jag faktiskt gjorde det.

Tillslut var vi ända inne på varandra och jag kysste henne mjukt. Hennes händer placerades på min nacke och mina på hennes höfter, som innan idag. Det var underbart att kyssa Nelly. Det kändes så mjukt och härligt. Hon var helt underbar.

Vissa kanske tycker att vi går lite för fort fram, men vi håller ju på att lära känna varandra och vi tycker mycket om varandra och det är ju det enda som räknas.

När vi skiljdes åt igen, tog jag mig en titt på vad hon hade på sig.

En jeansjacka med något linne eller nåt under, en kjol som passade henne perfekt och ett par höga skor. Sen hade hon ett halsband på sig där dte stod "believe". På sina fingrar hade hon tre ringar som såg rätt coola ut på henne och hennes läppar var röda. Alltså, snygg som alltid!

Jag skrattade bort pinsamheten och tog sedan tag i hennes händer och kollade djupt in i hennes ögon.

"Du är bara så vacker," sa jag seriöst. "Ska vi gå?"

Hon nickade som svar och sedan gick vi iväg.

"Var är vi påväg?" frågade Nelly glatt. Jag kramade om hennes hand hårdare, för att kämpa emot så att jag inte sa vart vi skulle. Det skulle bli en överraskning, även fast det kanske inte direkt var ett så speciellt ställe vi skulle till.

"Nelly, jag är inte så bra när det gäller att dejta. Saken är den att jag inte riktigt vet vad tjejer gillar och inte gillar. Vad man ska göra och inte göra," sa jag tyst och blygt. Det var sant det jag sa. Jag var verkligen inte van vid att dejta och jag föll sällan för tjejer, därför var denna gången speciell. Jag ville göra något fint för Nelly, där jag visade för henne att jag verkligen menade allvar med att jag gillade henne.

När nervösiteten började att komma igen, gnuggade jag lite med mina fingrar på min handflata. Den var blöt. Fan att jag skulle bli så nervös att mina händer svettades. Hoppas bara att min andra hand inte också blev så, för då skulle Nelly känna det, med tanke på att vi höll hand.

"Ta det lugnt Louis. Det kvittar vad du gör för mig, jag tycker om dig ändå," sa Nelly, men det var inte mycket mer lugnande. Jag ville ju verkligen göra det. Jag ville verkligen se hennes min när jag hade gjort något så romantiskt för henne.

En stor tid av dagen hade jag mest suttit och försökt komma på var vi skulle och vad jag skulle göra för henne för att det skulle bli så romantiskt som möjligt. Jag fick inte ge upp det jag hade fixat och istället gå på till exempel Mc Donalds eller något sånt.

"Men jag vill verkligen visa för dig hur mycket jag tycker om dig," sa jag. "Vi är snart framme."

Vi gick bara några få steg till innan jag stannade upp.

"Vänta här," sa jag till Nelly och släppte hennes händer. Jag lämnade henne ensam i mörkret, vilket jag redan ångrade, men jag var tvungen att kolla så att allt såg bra ut.

Kul att stå här ensam kvar. Han hade varit borta ett tag nu och jag kände att det började att bli lite kyligt där jag stod. Sen var jag även rädd för att någon skulle komma och ta mig, tro det eller ej. Jag hade ju innan tänkt att Miami var en lugn stad, men inte sedan alla de polisbilar som hade åkt förbi oss innan.

Jag skulle just ta upp mobilen för att ringa till Louis för att höra vart han tog vägen, när han plötsligt dök upp.

"Är du redo?" sa han med ett stort leende över hela ansiktet. Han verkade inte så nervös nu.

Jag svarade inte, utan besvarade han med att ta tag i hans hand. Han drog med mig genom en smal gränd och upp för några trappor.

"Eh, Louis? Var ska vi?" sa jag oroande. Även fast Louis var i min närhet, kändes det rätt läskigt att gå i smala gränder och på övergivna platser när det var mörkt ute. Jag brukade inte vara rädd för mörker, men lite kusligt kändes det.

"Du ska få se. Jag kan ju inte berätta, då vore det ingen överraskning," sa han retsamt. Jag skrattade lite för mig själv när jag tänkte på hans glada och hoppfulla leende. Det fick mig att slappna av lite.

Några minuter senare och plötsligt stannar vi upp och Louis ställer sig framför mig.

"Vad är det?" frågade jag så fort jag fick se hans hemlighetsfulla leende.

"Du får inte se. Jag håller min hand för dina ögon den sista biten," sa han. Jag tvekade inte att blunda så jag gjorde det direkt och Louis tog för sin ena hand. Jag litade på honom. Han skulle inte ta med mig till något osäkert ställe och hans såg ju så glad ut. Det kunde man bara inte förstöra med att man inte vill blunda.

Vi började sedan att gå och mitt hjärta bultade hela tiden. Jag var inte rädd, men var nervös för vad det var Louis hade ordnat. Tänk om det var världens mest romantiska ställe vi skulle på eller något sånt. Jag visste inte att Louis var så för överraskningar, men tydligen.

Äntligen stannade vi igen och jag hoppades verkligen att det var sista gången, för nu orkade jag inte gå och stanna mer.

"Är vi framme nu Louis?" frågade jag otåligt.

"Ja, du kan öppna ögonen nu," sa han och tog bort sin hand. Jag öppnade ögonen, men blev helt förstummad av vad jag såg. Aldrig hade jag sett något liknande.

Det var så otroligt vackert och Louis hade fixat detta, för mig, alldeles själv.

Tydligen så hade vi kommit ut till stranden igen, fast det var säkert långt hemifrån. Det kändes till och med inte som om att vi var i Miami längre, men antagligen var vi ju det.

"Det är mitt eget lilla ställe och det är en bit hemifrån, men vi kan ju ta taxi hem?" sa Louis och log nervöst mot mig där jag nästan stod och gapade.

Det satt ett par ljus på träbordet och även två tallrikar. Jag undrade var vi skulle få maten ifrån, om vi nu skulle få någon mat. Det gick inte att beskriva hur fint det var. Det var inte så komplicerat gjort, men jag tyckte ändå att det var jättegulligt gjort av Louis.

Var Louis den rätta för mig, eller inte?

---

Skrev länge på denna delen så jag hoppas verkligen att ni gillade den!