Vi satt i den vita träfåtöljen och myste. Louis arm runt om min axel. Vi hade just ätit. En kypare med kostym och allt hade kommit med maten och drickan. Allting var så romantiskt och det kändes väldigt planerat. Tänk att Louis hade planerat allt detta, bara för mig. Det kändes väldigt smickrande.
"Jag kan inte fatta att du har fixat allt detta, alldeles själv," sa jag. Louis skrattade lite självsäkert och drack sedan en klunk ur sin cola.
"Alla har väl sina dolda talanger," sa han och log. Jovisst, alla hade sina dolda talanger. Han kanske hade, men jag hade ingen? Vad var det som jag var bra på? Jag kanske inte ens var bra på något. Sporter var ju inte riktigt min grej, sen så var jag inte direkt bra på att rita eller så. Inget som var kreativt eller så var jag så duktig på. Det enda som jag var hyfsat bra på var att läsa. Men det var ju inget kul och intressant.
Sen var det ju så att jag skulle börja på gymnasiet efter sommaren och jag visste fortfarande inte vad jag skulle gå för något. Det var helt sjukt att jag fortfarande inte hade bestämt mig. Jag hade bara sommaren på mig.
Alla mina kompisar hade ju sin talang och visste vad de ville bli, men inte jag. Jag behövde mer tid att tänka, även fast jag har haft hela livet på mig att fundera.
"Inte jag," sa jag bittert. Jag kände direkt att Louis kollade förvånat på mig. Egentligen var det inte något att vara förvånad över, alla kan ju inte ha en talang.
"En så vacker tjej som du, något måste du väl vara bra på?" sa han förvånat, men jag bara vickade på huvudet.
Fuck Louis. Varför skulle han vara bra på så mycket? Bra på att sjunga, bra på att fixa romantiska dejter, bra på att vara rolig och ja. Jag kunde rabbla upp allting för honom, men det skulle inte finnas tid för att säga allt. 
"Vad gillar du att göra?" frågade Louis. Såklart så skulle han komma med den frågan också. Den frågan som jag minst ville att någon skulle säga i min närhet just nu.
Här satt vi, på en romatisk dejt och det vi snackade om var vilka talanger jag inte har. 
"Det är just det som är problemet, jag vet inte!" utbrast jag förtvivlat. "Och jag ska börja på gymnasiet i höst och jag har sån panik!"
Louis kramade om mig hårt. Då kändes det lite bättre. Jag ville inte tänka på min framtid just nu, eller någonsin.
"Jag tror att du har en talang någonstans inom dig, du har bara inte funnit den än. Jag slår vad om att du har funnit den till sommarens slut, lita på mig," sa han på det mest romantiska sätt någon kunde.
"Du är bäst Louis. Det känns som om att jag har känt dig i hela mitt liv. Jag känner mig så bekväm med dig."
"Jag kan inget annat än att hålla med. Det känns så naturligt och bekvämt att bara prata med dig och det är väldigt skönt att veta att jag verkligen kan prata med om vad som helst. Till och med om det är saker som jag knappt ens vill berätta för killarna," svarade Louis. Han tog tag om min ena hand och lekte lite med fingrarna.
"Men jag tycker ändå inte att vi ska gå för fort fram, utan istället fortsätta att lära känna varandra. Jag vill verkligen lära känna den riktiga Louis, inte den Louis som är med i One Direction som man känner igen från TV:n och en massa musikvideos. Den riktiga du, bakom allt kändisskap."
"Det är en av de orsakerna till varför jag tycker om dig så mycket," sa Louis kysste sedan mig. "Men jag håller också med om det, att vi verkligen inte ska ta för snabba steg, utan fortsätter att lära känna varandra."
"Så bra, vi förstår varandra," sa jag skämtsamt och log. Louis skrattade till lite och kysste sedan mig igen. Jag älskar när han gjorde så. Att han först skrattade och sedan gav mig världens underbaraste kyss.

Det började att bli sent och även mycket kallare. Fast jag hade inte känt så mycket av kylan under dejten. Jag antog att det var Louis som gjorde att jag höll mig varm inombords, så att det inte kändes utanpå.
"Fryser du?" frågade Louis och kollade på mig med världens finaste ögon. "Lite, men det är inte så farligt."
Louis brydde sig inte om att det inte var så farligt med frysandet, bara jag frös lite så skulle han göra nåt åt det. Han tog av sig sin kofta som han hade på sig och la den på mina axlar. Tillslut satt han där med bara t-shirt, och jag satt ändå med en jacka också.
"Nej Louis, det är lugnt. Du ska inte behöva frysa!" sa jag bestämt till honom, men han ville inte lyssna.
"Inte du heller," sa han och vickade på huvudet. Ibland kunde han vara bra envis. Jag ville säga emot mer, men det verkade som om att Louis verkligen var bestämd. Han visste hur han skulle ta hand om mig.
"Eftersom du är så envis.." sa jag och tog på mig koftan igen. "Men jag tror faktiskt att jag måste gå hem snart."
Louis gjorde en ledsen min mot mig och jag log medlidandes tillbaka.
"Så är det när man bara är 16 år.. Du själv är ju 19, så du får ju praktiskt taget bestäma själv hur länge du vill vara ute, men inte jag," sa jag och ställde mig upp.
"Fuck no," sa han och drog ner mig i fåtöljen igen. När jag hade fallit tillbaks i fåtöljen, kysste han mig igen. Jag kunde inte undgå att skratta lite under kyssens gång.
"Allvarligt talat Louis, jag måste. Annars får jag kanske utegångsförbud och får inte träffa dig på hela sommaren." När jag sa det släppte Louis mig direkt.
"Okejdå! Men får jag följa dig hem?" fråga han. Jag nickade glatt och drog upp han ur fåtöljen.
"Men hur ska vi göra med allt detta?" frågade jag och kollade på allt som Louis hade fixat. Fåtöljerna, bordet, ljusen, maten och allt det andra.
"Äh! Kyparen tar hand om det! Bry dig inte om det nu. Nu ska vi hem innan du får utegångsförbud, jag vill ju gärna träffa dig mer!" sa Louis ivrigt och drog iväg mig med ett stort leende.

Vi hade kommit en bit iväg från stranden och var snart hemma i huset igen. Det hade ändå tagit ett tag att gå, vi gick ju inte i det snabbaste tempot direkt. Det var mer att vi körde snigelfart. Vi njöt av varandras närhet det sista för ikväll. Louis höll om mig hårt och jag kramade om han från sidan medans vi gick. Det var mysigt. Det var mysigt att krama om en kille medans man gick på kvällen. Man kände sig trygg, särskillt i Louis sällskap.
Hemma brukade jag oftast gå hem själv på kvällarna, vilket var lite kusligt, så det kändes annorlunda med Louis vid min sida.
"Nelly.." började Louis. Det kändes som om att jag skulle få en hjärtattack, så rädd jag blev. Tänk om han skulle säga att vi inte kunde träffas mer, eller precis vad som helst som fick oss att inte vara tillsammans.
Jag ville verkligen inte det. Bara för det ville jag att stunden för några sekunder sedan skulle vara för evigt och att Louis inte skulle berätta vad det var.
Jag svalde en stor klump som gled ner genom halsen, men jag fortsatte ändå att hålla om Louis. Kanske till och med hårdare.
"Ja?" svarade jag, i hoppet om att det inte var en dålig sak han skulle säga.
"Jag tror att jag har hittat din "dolda" talang," sa han. Jag pustade ut. Det var lugnt. Han skulle inte säga att vi aldrig mer kunde träffas. Man kände lättnaden i hans meningar och jag började att andas normalt igen.
"Jaha, säger du det? Vad är den då?" sa jag med ett litet flin i mitt tonläge.
"Din stora talang är att vara du, och den du är är väldigt underbar på alla möjliga sätt. Försök inte att ändra dig, någonsin, för jag älskar vem du är. Ville bara att du skulle veta det," sa han och kysste mig sedan i pannan.
Det var nästan så att jag fick en liten tår i ögat. Det var inte det han sa som gjorde det, utan på sättet han sa det. Romantiskt, lugnt och bara helt underbart. Det skulle inte gå att beskriva.
"Åh Louis. Du är så underbar hela du!" utbrast jag och kramade om honom hårdare.

Vi var slutligen framme på den lilla vägen till mitt hus. Jag kollade in genom fönsterna och såg mamma och pappa sitta i soffan och kolla på tv. Typiskt dem att göra det på kvällarna. Jag tyckte däremot inte om att kolla så mycket på tv. Jag tycker mer om att göra saker, så jag brukade alltid kalla dem tråkiga när jag såg dem sitta vid tv:n.
"Då är du hemma igen. Du klarar dig nog utan utegångförbud, eller vad säger du?" sa Louis och ställde sig framför mig.
"Jag tror nog det ja. Det verkar rätt lugnt, men man kan aldrig veta med mina föräldrar.." sa jag. "I alla fall - jag hade jättetrevligt ikväll, trots pratandet om min brist på talang." Louis skrattade åt det sista jag sa och kysste sedan mig.
Hur mycket jag än försökte att inte känna det, kändes det hela tiden som om att det var någon som kollade på oss. Jag hoppades hela tiden att det verkligen inte var mamma, pappa eller Fanny som kollade. Det skulle vara lite pinsamt, med tanke på att de inte vet om att jag har träffat någon, eller minst sagt ens One Direction.
"Jag ringer dig imorgon" sa Louis och sedan gick jag iväg, med Louis blickar i nacken. 
Idag slängde jag inte en sista blick bakåt innan jag gick in, utan gick bara rätt in. Var för nervös för att tänka på att kolla på Louis en sista gång för idag.  
Jag hann knappt komma in förrän Fanny hade kommit fram till mig.
"Du är i trubbel Nelly!" utbrast hon med ett stort leende på läpparna. "Förresten, vem var det du strulade med där ute?"
Typiska Fanny. Så det var ändå någon som hade kollat på mig. Men fan också, hon sa att jag var i trubbel. Detta vådade inte gott..
"Nelly, kan du komma hit en stund?" hörde jag mamma ropa från vardagsrummet. Jag tog ett djupt andetag efter att jag hade tagit av mig mina ytterkläder och gick sedan till mamma där hon satt framför tv:n.
"Vad är det?" sa jag tröttsamt och satte mig på armstödet på soffan.
"Vet du vad klockan är?" frågade pappa. Jag kollade på klockan som satt på väggen bredvid tv:n. Shit, klockan var faktiskt 11 på kvällen. Jag brukade inte få vara ute så länge alldeles själv. Isåfall med kompisar, men nu visste ju inte dem att jag hade varit med någon.
"Elva..." sa jag tyst och sjönk ner i soffan bredvid mamma, som satt där och såg arg ut.
"Och vem var killen du höll på med där ute?" frågade Fanny som tydligen hade tjuvlyssnat.
"Bry dig inte Fanny!" skrek jag åt henne och hon försvann fort in på sitt rum.
"Hur som helst så har du fått utegångsförbud på hela denna veckan, och som du har märkt, veckan har precis börjat," sa pappa retsamt.
Fan också. Nu kunde jag inte träffa Louis på hela veckan, och det var måndag idag..

Så, vad tyckte ni om dagens del? Har hållit på med den rätt så länge!
Hoppas att ni gillade den!

Kram kram! / Julia