---

Idag ville jag inte vakna, fastän jag redan hade gjort det. Jag ville så gärna ligga kvar i sängen och drömma om gårdagen. Jag ville inte åka härifrån utan att få träffa dem igen.

Alice var alltid uppe tidigt så att hon hade redan ätit frukost nere i matsalen med de andra. Tydligen fick jag gå ner dit själv idag..

- Upp och hoppa din sömntuta! utbrast Alice och slängde sig i sängen bredvid mig.

- Låt mig vara din dummis! sa jag och vände mig om i sängen.

- Har du drömt om några snygga killar inatt?

- Ja! utbrast jag.

- Jag kan inte åka härifrån utan att träffa dem igen, det går bara inte!

- Men gör inte det då? Du har ju Zayn nummer, remember? sa hon och höjde ögonbrynet. Jag spärrade upp ögonen och kom ihåg att jag faktiskt hade fått Zayns nummer.

- Men han vill säkert inte träffa mig igen, jag är bara en ynka 14 åring från Sverige. Han har redan glömt bort mig sedan igår.

'

Varför hör hon inte av sig? Hon skulle ju inte åka hem idag. Antagligen ville hon inte träffa mig mer sedan gårdagen. Jag ångrade mig så att jag inte frågade om hennes nummer också istället för att hon skulle få mitt.

Det gick bara inte att glömma henne. Hon var speciell på något sätt, men jag visste inte hur hon kunde vara mer speciell än alla andra.

- Hey bro! Has Linnea called you yet? sa Liam och satte sig på min säng där jag låg i ensamhet.

- No.. I don't think she wanna see me again...

- Of course she want! Why would she not? You are sexy, sweet and funny, sa han och skrattade.

- Yeah.. Right..

- She maybe still is sleeping?'

- It's 13.00AM.

- I know. But she maybe does? Tell me when she has called you, okey? sa han innan han lämnade mig och gick till de andra igen.

- Just because he wants Pernilla's number.. viskade jag för mig själv och pustade ut. Sedan slängde jag ifrån mig mobilen på golvet och drog täcket över huvudet på mig. Jag ville bara dö. Om man bara kunde spola tillbaks tiden!

'

Mobilen vibrerade till, men jag var för trött för att plocka upp den ifrån golvet. Jag hade slängt den rätt långt bort och orkade bara inte sträcka mig så långt.

Jag lät den istället ligga kvar och försökte att somna om. Liam kom in eftersom han säkert hade hört det högljudda ljudet från mobilen.

- Hey! Wake up slacker! You got a message. Jag ignorerade honom. Jag orkade bara inte med honom.

- Get up! It's maybe from Linnea?

Jag ryckte till snabbt, flög ur sängen och haffade mobilen ur hans hand för att se vem meddelandet hade kommit ifrån. Det stod bara ett nummer. 
Jag tryckte snabbt in på meddelandet, där det stod: "Hey! I thought you maybe wanted my number, /Linnea x"

- Who was it? sa Liam och försökte att kollade vad det stod, men jag drog undan mobilen innan han hann se.

- It was mum. She wanted to check so I was fine after the first concert, that's all. Jag log mot honom och gick sedan och satte mig i sängen.

- Sure it was, sa han och gick ut ur rummet och jag bara skrattade för mig själv medans jag försökte komma på vad jag skulle svara på sms:et.

"Finally! I never thought you was gonna text me! Can we maybe meet today? x" Jag log lite för mig själv innan jag skickade iväg meddelandet och slängde mobilen ifrån mig.

Hoppades att hon ville träffas. Det kvittade egentligen vad hon svarade för jag skulle ändå träffa henne.

Vare sig hon ville eller inte.

---

Det kanske kommer ut en till del inatt någon gång, haha! 
Men kommentera nu directioners!

Det var bara att hoppas på det bästa och vänta på att hon skulle höra av sig. Om hon inte gjorde det så vet jag inte vad jag gör. Jag måste bara träffa henne igen. 
För mig var det helt klart kärlek vid första ögonkastet. Jag hade aldrig trott på kärlek.v.f.ö funkade, men sedan ikväll så började jag tro på att det faktiskt funkade.

Hela tiden såg jag Linnea framför mig. Hennes blonda hår och hennes underbart fina blå/gröna ögon som skiftade färg beroende på vilket ljus som var runt omkring henne. De var riktigt vackra i alla sken. 
Sen hade hon så otroligt bra humor också. Hon skrattade helatiden och bara gjorde mig så glad och bekväm i hennes närhet. Det kändes som om jag hade känt henne i en evighet, fatsän jag egentligen bara har "känt" henne i några timmar. Två, tre timmar kanske..

'

Vi var ovanligt tysta på hotellet. Jag tror att det var för att vi var rätt trötta och för att vi tänkte på kvällen lite för oss själva och inte visste vad vi skulle säga till varandra riktigt.

Linnea hade haft sån tur som hade fått Zayn nummer, det var helt sjukt! Han tyckte säkert om henne. Jag förstod honom. Hon var så vacker och helt underbart härlig i sin stil och jättesnäll och rolig. Ja, allt posetivt fanns inom henne. Inget negativt. Ikväll hade jag till och med haft mer kontakt med henne och killarna än Emilia. Hon hade varit så konstig när jag snackade med de andra. Hon sa typ inget, utan lyssnade mest. Liam hade varit så gullig mot henne och frågat om hon mådde bra och så, men hon hade inte sagt så mycket.

Det var ju meningen att hon skulle ta för sig när hon väl var här, annars kunde jag ha tagit med någon annan som skulle viljat detta mycket mer än henne. Men jag var inte sur på henne. Är man blyg så är man.

Jag tog av mig alla smyckena jag hade på mig och bytade om till pyjamas.

- Oj! Var du här inne? Förlåt! utbrast jag när jag kom in i badrummet och såg att Emilia satt där på toastolen och såg ovanligt ledsen ut.

- Vänta. Vad är det Emilia? sa jag och slog armarna om henne.

- Jag känner mig så barnslig.

- Du är inte barnslig!

- Jo.. Jag är avunsjuk för att Liam tog upp dig på scen istället för att vara glad för din skull och sen är jag avundsjuk för att du fick så bra kontakt med både killarna och de andra tjejerna. Jag försöker att inte vara så avundsjuk men det går inte. Du är så söt, det är därför de pratade mest med dig.

- Emilia. Jag är ledsen om jag inte hade brytt mig så mycket om dig, men jag tror att det har varit för att jag hade varit så glad och uppspelt över hela resan. Förlåt mig! Och.. Nej inget.

- Det är väl okej. Jag skulle ha tagit för mig mer när vi väl var där, men nu är det försent! utbrast hon och började att gråta ännu mer. Jag kramade henne hårdare för att visa henne min vänskap till henne. Jag kände mig så dum för att inte ha brytt mig så mycket om henne. Det var bara något jag inte direkt hade tänkt på så mycket. Jag gjorde ju inte det med vilje.

- Borsta tänderna så känns det säkert bättre imorgon. Jag går och lägger mig.

- Okej! Godnatt Perrie.

- Kalla mig inte Perrie, jag hatar det smeknamnet! utbrast jag och skrattade.

Hon skrattade med och jag kramade om henne en sista gång innan jag snabbt gick och la mig i sängen och somnade fortare än jag någonsin hade gjort.

---

Det är sååå många fler som läser bloggen, så varför kommenterar inte fler? 
Snälla, behöver lite uppmuntran just nu.. 
'
Jag får se om jag hinner med och skriva någon del imorgon, för att först ska jag handla julklappar med farmor och farfar och sen ska jag på släktfest, men jag får se om jag hinner med! 
'

Kääärlek till #1Dfamily

---

So get out, get out, get out of my head, and fall into my arms instead

I don't I don't don't know what it is

But I need that one thing

You've got that one thing

'

Dem fortsatte vidare med låt efter låt och redan efter första låten hade jag blivit helt förälskad, mer än vanligt då förstås.

Emilia, Linnea och Alice stod och hoppade bredvid mig och sjöng med. Då och då slutade vi sjunga för att skrika istället. Jag kunde fortfarande inte fatta att vi verkligen var här. För bara nägra veckor sedan hade jag suttit hemma och bara fantiserat om allt detta, och nu är det helt plötsligt verklighet. Helt otroligt!

Nu började dem sjunga Moments, vilken var vi absoluta favoritlåt så jag började att gråta när dem tog in första tonen.

'

Shut the door, turn the light off

I wanna be with you

I wanna lay beside you

I cannot hide this even though I try

'

När alla fyra hade stått och gråtit ett tag, torkade jag tårarna och fortsatte att sjunga med. Plötsligt närmade sig Liam mig och jag började att bli nervös. Han var riktigt nära mig nu och kollade djupt in i mina ögon.

Jag log mot honom och han log tillbaks, samtidigt som han fortsatte att sjunga. Han tog fram sin hand och riktade den mot mig som om han ville att jag skulle ta hans hand.

Jag gjorde det inte, för jag var för osäker. Då nickade han mot mig och log stort och då tog jag hans hand och han drog med mig upp på scenen. Bredvid mig märkte jag att Linnea hade blivit uppdragen av Zayn och nu stod vi båda mitt på scenen omringade av One Direction.

Hela jag skakade och det glev sakta ner en glädjetår från mitt öga. Detta hade jag aldrig kunnat drömma om.

'

Oh, my god. Zayn hade dragit upp mig på scenen! Gud vad ofattbart. Jag och Pernilla stod bara och skakade och kände tårarna falla ner för våra kinder.

Zayn tog min hand igen och tog den mot sig, samtidigt som han fortsatte att le mot mig helatiden. Jag kände mig osäker, så jag log lite tillbaks och försökte att torka tårarna med handen som han inte höll i, men då släppte han mig och höll handen på min kind.

Han måste ha känt hur jag skakade, för det var helt otroligt hur dåligt hållning jag hade just nu.

När det sedan var i slutet av låten, Liam Pernillas hand och Zayn min hand och följde oss med tillbaks till publiken och innan han släppte min hand, blinkade han hemlighetsfullt mot mig och jag ville bara skrika så högt det bara gick. Ingen skulle säkert höra mig, men det skulla ändå vara rätt pinsamt om allt bara stannade upp på gund av mig. Alla skulla kolla argt på mig för att jag förstörde konserten, så istället sparade jag skriket tills vi var tillbaks på hotellet.

'

Can we fall, one more time

Stop the tape and rewind, oh

And if you walk away

I know I'll fade, cause there is nobody else

It's gotta be you

Only you

'

Alla deras låtar var totalt awesome. Stämningen på konserten var helt otrolig. Alla sjöng med till varje låt och bara var helt underbara.

Zayn kom till mig igen. Han log och drog micken till mig, vilket betydde att han ville att jag skulle sjunga, så jag gjorde det, för Zayns skull!

'

It's gotta be you

Oh, only you

'

Sen sprang han iväg mot de andra igen och jag fortsatte att sjunga med. Det fanns inte en enda av deras låtar som de inte sjöng. De sjöng precis allihopa! Jag älskade verkligen dem!

'

När de hade sjungt klart och tackat för att "vi hade varit så underbara", var konserten slut. Fast såklart skulle inte vi hem än. Vi skulle ju få träffa One Direction också, fast vi visste inte riktigt vart vi skulle gå.

Det vibrerade till i min ficka och såg att jag hade fått ett meddelande av 1DSonyMusic och där stod det att vi skulle vänta tills alla hade gått.

Vi visste att det skulle ta liite tid bara, så vi satte oss ner och bara snackade om precis allt från. Jag snackade mest med Pernilla, eftersom vi båda hade blivit upptagna på scenen och vi var så glada för det såklart. Alice satt mest och lyssnade och skrattade när det kom något roligt mitt i alltihopa.

Jag tyckte egentligen att hon skulle snacka lite med Emilia, men tydligen ville hon inte det. Jag brydde mig inte om det nu, utan tänkte bara på hur glad och lycklig jag var. Det gick inte att beskriva känslan med ord.

'

- Hej tjejer! sa hon som håller i 1DSonyMusic när hon kom.

- Hej! utbrast alla och log.

- Var konserten bra? Vi alla nickade ivrigt och log så stort det bara gick.

- Vad bra! Nu ska vi gå in backstagde för att träffa dem, är ni beredda?

Vi nickade osäkert och nervöst på våra huvudet och hon drog med oss till en dörr där det stod "Backstage" och då hoppade mitt hjärta ett skutt bakåt. Jag vågade inte. Jag hade fått hjärnsläpp! Vad skulle jag säga?

- Var inte oroliga, dem kommer att ta hand om er! sa hon innan hon schasadee in oss genom dörren, medans hon själv stod utanför och kollade glatt på oss.

På något sätt kändes det som ett helvete att gå in där, men jag ville det ändå mer än någonsin. Det var bara min dumma hjärna som hade kollapsat.

Vi var bara några steg ifrån att gå in i rummet där alla rösterna hördes ifrån. Vi alla tog varandras händer och andades ut en gång innan vi steg in i rummet och möttes av alla fems underbara blickar.

- Hey girls! Vas happenin! utbrast dem och närmade sig oss med ett leende. Zayn kom fram till mig och gav mig en kram, medans Liam gick till Pernilla, Harry gick till Emilia och Niall gick till Alice. Sedan kramade jag Louis som såg lite "lonely" ut och sen kramade jag de andra i tur och ordning.

'

- So. You are from Sweden? sa Liam och log mot oss alla. Alla satte sig ner i soffan som var bredvid oss, så att vi kunde snacka mer där.

- Yes, we are! sa jag med ett flin.

- I love Swedish girls... Where in Sweden are you from? sa Zayn och riktade blicken mot mig.

- Erm.. Near Gothenburg.

- We lives in Gothenburg to! instämde de andra och log glatt mot killarna.

- Great! We've never been to Gothenburg, but we may go there this summer, who knows? sa Niall med en hemlighetsfull blick.

- What's your girls name? sa Louis.

- My name is Linnea, and this is Pernilla, Alice and Emilia. Jag pekade på tjejerna i tur och ordning och alla vinkade när jag sa deras namn och då log dem.

- Oh. And this is Harry, my boyfriend. And this is Zayn, Niall and Liam. If you wondering, I'm Louis, sa Louis och ingen av oss kunde hålla oss för skratt.

- Louis.. We know your guys name, sa jag och fortsatte att skratta.

- Oh.. Well.. All right then...

'

- Soo.. We've got some questions, right girls? sa jag och kollade på tjejerna med ett leende och de nickade instämmande.

- Gret! Go on! utbrast Liam och log.

- The first question - if you ever would date a Swedish fan, where would you take her?

- Hmm.. I think I would take her out for a dinner at a really nice restaurant. I'd love to date a Swedish fan! Liam log stort mot mig när han sa meningen och jag log osäkert tillbaks.

'

Pernilla var verkligen söt. Jag ville inte fråga efter hur gamla det var, enligt mig var det rätt oviktigt just nu. Alla fyra verkade helt underbara, så nu ville jag bara försöka att lära känna dem en och en för att se vart det ledde.

Alla tjejerna ställde sina frågor var och en, medans vi försökte att svara så gott vi kunde på alla frågor, fastän vissa frågor var lite knasiga.

Vi hade världens bästa fans. Världens bästa directionerns.

---

Så världens bästa fans! Kommentera nu, kom igen!
Jag har så pass många besökare varje dag, så jag borde få fler kommentarer, det blir mycket roligare att skriva då!

Det kanske kommer upp en del till idag, beroende på hur bra ni kommenterar, så att om ni vill ha fler delar idag, sätt igång och kommentera!

Käääärlek till #1Dfamily

Andra delen i novellen!

vad tycker ni?

äälskar verkligen när ni skriver vad ni tycker om mina delar, så kom igen!

'

kommentera nu brudar! :D

- Jag är klar! skrek jag som svar. Jag stängde dörren till mitt rum, tog min väska och gick långsamt och försiktigt ner för trappan där mamma stod och väntade.

- Är du säker på att vi inte ska följa med?

- Mamma. Jag är inget barn längre! Lita på att jag klarar det!

- Det vet jag att du gör, men jag vill inte att du ska vara så ensam bara! sa hon ledset.

- Jag kommer ju inte att vara ensam. Emilia är ju där! jag höjde ögonbrynen och log. Mamma nickade och     kramade  om mig.

- Mamma.. Det är bara 4 dagar. Ta det lugnt!

- Det är bara så svårt att släppa taget, men du får ha det så kul gumman, så ses vi igen på tisdag! Hon kramade om  mig igen. Jag kände mig verkligen som den lyckligaste tjejen i världen just nu.

- Så.. Du åker nu? sa brorsan som just kom in i köket.

- Ja. Glad att slippa mig eller? sa jag kaxig och log.

- Tvärtom. Jag kommer att sakna dig! utbrast han och kramade om mig hårt. Jag och min bror står varandra väldigt  nära. Även om han är lite äldre än mig, vet jag att jag alltid kan lita på honom och han kan alltid lita på mig. Vi har verkligen syskonkärlek i vårat blod.

- Vi måste åka nu Perrie, sa pappa ivrigt och glatt när han kom in i köket han också. Nu var hela familjen samlad och vi bestämde oss för en familjekram. Jag tyckte egentligen att familjekramar och sånt var rätt mesigt, men det var ändå mysigt. Brorsan måste nog ha tyckt att det var ännu mesigare, fastän han inte visade det.

'

- Är du nervös? sa pappa och kollade glatt på mig.

- Jag är jätte nervös! utbrast jag. Men det kommer i alla fall att bli riktigt kul. Pappa nickade och fortsatte att koncentrera sig på körningen.

För att fördriva tiden i bilen, satte jag igång lite musik i mina hörlurar. Jag satt även och sjöng till.

"Cause you've got that one thing!" sjöng jag. Det var One Direction. Jag var totalt förälskad i Liam. Han var underbar på alla möjliga sätt.

Jag var fortfarande så otroligt chockad över att jag, Pernilla Lejdström hade vunnit den där älskade konsertbiljetten till One Directions första konsert någonsin! Jag trodde aldrig att jag skulle göra det.

När dem skrev in vilka som hade vunnit på deras hemsida, satt jag och grät. Först kom affischerna upp, och där fanns jag inte med som vinnare. Sen kom telefonsamtalen, och där fanns jag inte heller med. Jag hade börjat att störtgråta när jag först inte såg mitt namn någonstans. Jag hade slängt mig i sängen, när jag trodde att hoppet var helt ute. Jag som hade kämpat så med motiveringen.

Helt plöstligt hade Emilia ringt och sagt att jag hade vunnit. Hon hade haft ett riktigt utbrott! Först hade jag inte trott henne, men när jag sen själv gick in på sidan, såg jag mitt namn stå så fint där bredvid två andras.

Jag var verkligen Sveriges, kanske världens lyckligaste tjej just nu!

'

- Oh my god! skrek Emilia och kom springandes emot mig. Jag kan inte fatta att du har vunnit, och tar med mig!

När vi var tillräckligt nära varandra, kramade vi om varandra så hårt det bara gick och tårarna föll ner för min kind.

- Jag älskar dig Pernilla! Du är bäst som tar med mig! Jag fnissade till lite och kramade om henne igen.

- Tror ni att ni klarar er nu? sa pappa och kom fram till mig.

- Oh ja. Vi har allt under kontroll pappa! Två killar i 40 årsåldern kommer och hämtar oss på flygplatsen, sen ska vi på nattklubb! Eller hur Emilia? sa jag och riktade huvudet bakåt mot henne igen.

- Perrie! sa han allvarligt.

- Hihi! Jag bara skojade pappsen! Vi har allt under kontroll!

- Jaja. Ring när ni är framme och när ni har checkat in på hotellet!

- Det ska vi! Jag älskar dig pappa! sa jag innan Emilia och jag rusade iväg mot incheckningen med glädjen i våran kropp. Känslan att vi faktiskt skulle få stå bara några centimeter, och kanske rent ut av krama dom, var helt ofattbar. Jag skulle bara vilja slänga mig i golvet och bara gråta av lycka.

'

- Hej! sa några tjejer. Här är ledigt väl?

- Hej! Ja, såklart! utbrast jag och tog undan min väska som var ivägen för platsen.

- Tack! Är det så att ni kanske ska på en One Direction konsert imorgon? sa den ena av tjejerna.

- Ja! Ska ni också det? Dom nickade och log jättestort.

- Kan inte ni heller fatta att ni bara ska stå några få centimeter ifrån dom imorgon vid typ den här tiden?

- Nej! Det är helt ofattbart! utbrast dom. Alla tre skrattade, utom Emilia.

- Är du okej Emilia? sa jag och kollade på henne med ett oroande ansikte.

- Jag mår bara bra!

'

- Shit! Vi är framme nu girls! utbrast jag och alla log jättestort. Även Emilia, som innan på flyget hade varit helt borta. Jag försökte att dra med henne in i konversationenn jag hade med de andra, men det verkade inte ens som om hon ville vara med. Jag ville ju snacka med dem också och lära känna dem.

Vi hade just hämtat väskorna, när jag såg en man som stod och vinkade mot oss. Vi gick nyfiket dit.

- Is it you who are going to meet One Direction tomorrow at the concert? sa mannen i svart.

- Yes, we are! sa jag glatt och log.

- Great! Come with me!

Vi följde ivrigt med och hela min kropp skakade av längtan tills imorgon. När vi väl var ute ur flygplatsen, blev vi chockade av vilken "bil" vi skulle åka i till hotellet. Mitt framför oss stod rent ut av en limousin som stod och väntade på oss och vi alla bara gapade.

- Are you coming? sa mannen och log. Vi följde villigt med och gav honom våra väskor.

- Madame? sa han och öppnade limousin dörren och hjälpte mig in.

- Oh my god! I'm in heaven! utbrast jag när jag väl var inne i limousinen.

- En bra början, på en bra vecka! sa jag till de andra och vi alla skrattade.

'

- Thank you so much! sa vi till chauffören innan vi gick in på hotellet. Han kysste våra händer, gav oss våra väskor och körde iväg.

Vi alla tog ett djupt andetag innan vi steg in på hotellet med leendet på våra läppar.

- Mrs Lejdstrom, sa jag till kvinnan som stod i receptionen och jag log glatt och förväntansfullt på Emilia och hon log tillbaks.

'

Vi öppnade sakta dörren till vårat rum. Jag ville egentligen inte se hur det såg ut. Antagligen skulle det vara lika fint som utanpå hotellet. Så fräscht och dyrbart.

- Shit! utbrast jag när vi kom in. Vilket paradis! Jag sprang direkt till sängen och började att hoppa i den av glädje.

- Fatta att vi faktiskt ska träffa One Direction! Bandet som har förändrat våra liv!

- Jag kan inte heller fatta det, sa Emilia medans hon satte sig i soffan. Men vi kanske ska sova nu. Det är en lång dag imorgon.

Jag nickade instämmande, men var tvungen att andas ut lite efter att ha hoppat så ivrigt i sängen.

- Imorgon smäller det! utbrast jag och kramade om Emilia.

---

Vad tycker ni om början? Vet ni vad den handlar lite om?

Som ni kanske märker så är huvudkaraktären Pernilla, som jag har valt ut! :)

Imorgon kommer det en till huvudkaraktär. Det kanske blir just du? Vem vet!
'
Kommentera för mer!