Världens romantiska kyss.

När vi kollade upp igen och våra läppar hade skiljts åt, såg vi att en bit bort stod Linnea och Zayn och hånglade för fullt. Ovanför dem fanns ett fönster som vi såg alla de fina raketer som sköts upp i luften.

-Happy new year babe! I have a feeling, that this year is going to be the best year, ever! sa Liam på ett så romantiskt sätt och sedan kysste han mig igen.

-Dad, can you let go of Liam now? He's mine, not yours, sa Pernilla och drog med mig till ett annat rum där det fanns tv och en soffa.

-Do you wanna watch a movie or something? frågade jag och log mitt charmleende.

-Sure! Jag tryckte i en film som jag hade hittat i en av Pernillas väskor, som hette "Allt För Min Syster". Jag tyckte att den såg bra ut, även om jag inte riktigt förstod vad den hette riktigt på Engelska.. 
Vi satte oss ner i soffan och jag tog min arm om hennes axlar och så började filmen.

Vi hade suttit tysta under hela filmens gång. Lite då och då hade jag börjat att gråta och då hade Liam tagit min hand och tryckt den hårt mot sig, samtidigt som han log lätt mot mig. Då kände jag mig mer trygg. Jag litade på Liam. Han var nog den enda jag litade på just nu, och jag kände mig otroligt trygg i hans närhet. Om man bara kunde stanna tiden, så att vi fanns kvar här för alltid. Och vara forever young som Peter Pan. Han tänkte inte bli vuxen, och det vill inte jag heller. Att vara vuxen innebar bara massor av skulder och jobb, medans att vara tonåring innebar att leva livet. Och det var precis det jag ville göra, leva livet. Man lever ju bara en gång.

-I think Zayn and I need to go home now. We need to fix some stuff before tonight when our friends is coming to us, sa Liam och reste sig upp ur soffan utan att släppa min hand.

-Oh.. Okey. But we can talk later, right? sa jag och höjde mitt övonbryn för att visa mig hemlighetsfull mot honom och han nickade ingmarit ett svar.

-Ok, good! sa jag och kysste honom på kinden. Sedan sa han och Zayn hejdå till alla och gick. Jag kände mig helt knäpp som redan saknade honom. Det enda jag hade önskat när han nu var här, var att han skulle fråga om jag ville fira nyår med dem, men jag fick bara ta och glömma den tanken kändes det som.

-Ohh.. Liam hjärta Pernilla, viskade Linnea glatt när hon kom in i rummet där jag satt. Jag började att skratta generat medans jag kollade ner i marken.

-Och du och Zayn, eller? sa jag medans jag höjde och sänkte mina ögonbryn i ett snabbt tempo. Hon började också att skratta generat medans jag bara log stort mot henne.

-Jag vet faktiskt inte. Vi tar det långsamt, sa hon sedan efter ett tag.

-Jaså? Har ni inte tagit nästa steg än då?

-Njä. Vi väntar med det också. Jag vet inte ens om han gillar om mig, alltså gillar gillar. Det skulle vara totalt pinsamt om jag berättade hur jag kände för honom och förväntade mig att han skulle säga detsamma, men så säger han att han bara vill vara vänner och att jag har missuppfattat vår relation till varandra. Våran vänskap skulle inte vara den samma..

-Jag förstår vad du menar, men tänk så tänker han samma sak? frågade jag. Hon ryckte osäkert och lite ledsamt på sina axlar och satte sig sen ner i soffan bredvid mig.

-Jag har en idé! utbrast jag och spärrade upp mina ögon.

-Vad? sa hon nyfiket och glatt.

-Det berättar väl inte jag för dig? Du ska få se, sa jag hemlighetfullt och hon bara kollade med en arg blick mot mig. Min idé var bäst. Jag måste ring till Liam och berätta.

-Hi! utbrast jag när jag svarade i den ringande mobilen.

-Hey beauty! I was thinking about that you said before, and it's a really great idea! And I actually want to ask you something to.

-Yeah? What is it Liam? frågade jag nyfiket.

-Erm.. Do you wanna come to us tonight? You can take Linnea with you, so the plan actully can exist? Det förblev tyst ett tag så att han skulle tro att jag funderade på saken, när jag egentligen bara ville dra ut på tiden och lådsas som om jag tänkte.

-I need to ask my parent, but I don't think they aloud me to do that.. svarade jag besviket.

-Oh..

-Who cares about my parents? I'm coming! I never thought you wore going to ask me, utbrast jag och började att skratta lite smått.

-You wore really scaring me there babe.. sa han ledset.

-Aw, but I promise, I'm coming! See ya tonight! sa jag och la sedan på. Nu hade jag fullt upp med att göra mig i ordning och säga till Linnea förstås.

-Linnea? skrek jag ut i hela hotellrummet.

-Yes? sa hon barnhärtigt och ploppade fram sitt huvud bakom tv:n som hon försökte att få igång igen.

-Liam har bjudit över oss till dem ikväll för att fira nyår, och du ska med! sa jag och log stort.

-Såklart att jag ska med! Zayn är ju där! Vi båda skrattade för fullt, men insåg sen att det var dags att börja fixa till oss.

-Who are you waiting for man? Everybody is here.. sa Zayn undrande till mig.

-Noyone, why do you think I wait for someyone? sa jag hemlighetsfullt.

-Beacuse you have stand at the door at one hour now?

-Have I? Well, it's time to move to another place then, see ya! sa jag ivrigt och gick till mitt rum för att pusta ut lite. Zayn visste fortfarande inte om att Linnea och Pernilla skulle komma, utan det fick bli en överraskning. Om dem nu verkligen skulle komma, dom borde ju ha varit här nu. Jag hade gett dem adressen och de borde ju ha ringt om dem inte hittade, men jag hade inga missade samtal.

Det var väl bara att vänta på att det roliga skulle börja. Jag hann knappt reagera innan det plötsligt rungde på dörren.

-I knew you had invited more people your liar! ropade Zayn utifrån festen och jag bara skrattade för mig själv. Om Zayn bara visste vem det var som stod utanför dörren. Okej, jag visste inte om det verkligen var Pernilla och Linnea, men antagligen, eftersom alla andra redan var här och jag hade inte bjudit fler.

-No I haven't.. But can you open? I'm coming soon! ropade jag efter honom medans jag låg kvar i min säng och väntade på att han skulle skrika ut mitt namn.

Jag väntade och väntade, utan att ett skrik kom. Istället gick jag ut ur rummet och fann han och Linnea stå och dansa tillsammans, medans Pernilla satt i soffan alldeles själv.

-Hey man, thanks for inviting the girls! utbrast Zayn när jag gick förbi dem. Jag hade även gått förbi Harry och Niall som hade vickat på ögonbrynen mot mig, och jag hade bara skrattat mot dem.

-Hey, you came. Finally! sa jag när jag väl var framme hos Pernilla.

-I told you I was going to. Vi mötte varandras blickar och plötsligt möttes våra läppar och det blev en kyss. Just nu kändes det som världens bästa kyss.

-Okey, are you ready for the plan? It's almost new year now, frågade Liam bekymrat.

-Of course I'm ready! It's time. Tv:n var igång så att vi kunde se nedräkningen live från en annan del av England. Det var bara en minut kvar nu.

-Ok, let's do this, sa han bestämt och gav mig ett handslag och gick sedan bort till Zayn, medans jag gick bort till Linnea.

-Linnea? Kom! sa jag och visade med fingret att hon skulle komma. Hon ursäktade sig för Zayn och gick sedan bort till mig.

-Du, vet du vad jag har hört? frågade jag.

-Nej? Vadå?

-Jag har hört att Zayn kommer att kyssa dig vid tolvslaget, alltså om typ en minut eller så.

-Ska han?! utbrast hon och log stort mot mig.

-Ja, men min idé är att du ska överraska honom lite med att kyssa honom först, eller vad säger du?

-Jag vet inte om jag är redo. Jag har aldrig kysst något direkt förut.

-Kom igen!

-Okejdå, som du vill, sa hon och log. Sen gick hon bårt till Zayn igen.

-Hey Zayn, can you come a little while? ropade Liam en bit ifrån mig och Linnea.

-Sure, wait, ropade jag tillbaks till honom. Sorry, I come back soon, ursäktade jag mig för Linnea och gick sedan bort till Liam.

-What is it man? frågade jag nyfiket.

-Do you know what I have heard?

-No? What?

-I've heard that Linnea is going to kiss you at midnight, sa han allvarligt men han log ändå mot mig.

-Is she?!

-Yes. My idea is that you are going to surprise her with to kiss her first, or what do you say?

-Sure, it can be fun! utbrast jag och log. Jag slog han en gång på ryggen som tack, innan jag gick tillbaks till Linnea igen.

-Sorry, he was just going to tell me one thing, ursäktade jag mig för Linnea igen.

-Really? What?

-It's a thing between him and me, sa jag och log snett mot henne. Våran ögonkontakt bröts av att tv ljudet höjdes och det enda jag hörde nu var nedräkningen.

"10"

-Thank god! Halleljuah! I need to go and see her! Where is she? Jag pusatde ut och drog fram bilnycklarna ur fickan.

-At the airport. You can drive me there, ok? frågade jag och han nickade ivrigt medans han ryckte åt sig nycklarna och rusade ut i bilen och jag kom bakefter.

-Airport, here we come! ropade han innan han tog gasen i botten och bilen for iväg mot flygplatsen.

Liam var farlig att åka med, riktigt farlig.

---

När vi väl var framme på London Heathrow, såg upptäckte vi först då att det faktiskt snöade för fullt. I bilen hade jag bara fokuserat på att överleva medans Liam körde som en galning genom London. Jag hade inte tänkt på hur mycket det faktiskt snöade.

Vi kollade oss omkring för att se om Linnea och Pernilla var där någonstans. Jag ville inte ringa till Linnea heller och fråga vart dem var, utan det skulle vara en överraskning att vi kom.

-Where do you think they are? frågade Liam efter en stunds letande.

-I don't know. Fucking snow, I can barely see anything! Det började bara att snöa mer och mer medans vi förvirrat och vilset gick och letade som galningar. Egentligen så älskade jag snö, men inte när det snöade så mycket att man inte kunde se någonting.

-Zayn? sa någon och jag vände mig om med ett ryck. Då såg jag att Linnea och Pernilla stod där och kollade glatt på mig.

-Surprise! utbrast jag och kramade om henne. How could you find me in the snow? I mean, I couldn't see anything at all.

-I have a really good view. Erm.. Zayn? sa hon och drog bort mig ifrån Pernilla lite. Is Liam here? Jag skulle just svara henne när jag såg Liam hoppa fram bakom Pernilla och tog hans händer för hennes ögon.

-Pappa, jag vet att det är du! utbrast hon och försökte få bort Liams händer. Pappa, sluta! Det är inte kul! Jag ser dåligt nog ändå på grund av snön, släpp mig! fortsatte hon. Jag förstod inte ett piss av vad hon sa, men jag antog att hon inte visste att det var Liam, så därför skrattade jag som tusan.

-Det är inte din pappa Pernilla, det är någon annan, sa Linnea och skrattade. Sen viskade hon till mig på Engelska vad hon hade sagt till Pernilla nyss. Jag började att smått flina mot henne med mitt "charmiga" leende.

Det var svårt att hålla sig för skratt, men jag fick verkligen försöka att inte skratta.

-Who do you think it is? sa jag med en mörk röst mot henne och jag såg hur Linnea och Zayn började att gapskratta där borta där dem stod. Jag log ett proffsigt leende och återgick sedan till Pernilla.

-Va? Bara släpp mig pappa, eller vem det nu är.. sa hon otåligt. Eftersom jag inte förstod vad hon sa, höll jag kvar händerna där dem var.

-I don't understand Swedish, sa jag med den mörka rösten igen, men jag råkade att få med lite av min vanliga röst när jag sa Swedish.

-Oh my god! Is it you Liam? utbrast hon och jag lättade på mina händer så att hon kunde ta bort dem från sina ögon.

-Here I am, sa jag glatt och slog ut mina händer i snöfallet. Hon kollade lyckligt på mig och kramade sedan om mig.

-I have missed you! But what are you doing at the airport?

-I have missed you to! I'm here to see you of course, what did you think? sa jag.

-You are too perfect! utbrast hon och kysste mig. Jag bar upp henne en liten bit ovanför marken så att hon kom i jämn höjd med mig, och efter ett tag igen, satte jag ner henne.

-Well, I guess you guys want to follow with us to the hotel a little while, or what do you say? frågade Pernillas pappa.

-Sure, if its ok? frågade jag och Zayn samtidigt och han nickade glatt ett svar till oss. Jag och Zayn log mot varandra och jag tog sedan Pernillas hand och så satte vi alla oss i taxin.

Det var otroligt hur alla vi kunde få plats i en sådan liten taxi som denna, men det gick faktiskt, bara att det var lite trångt.

När vi var framme på hotellet efter ca 15 minuter, så hoppade alla ut ur taxin och gick in medans jag och Pernillas pappa stod kvar där ute. Han skulle just ta fram pengar ur fickan när jag avbröt han.

-I can take this, sa jag och tog upp min plånbok. Då vickade taxichauffören på huvudet.

-It's free today, sa han och blinkade mot mig. Jag log tacksamt mot honom och blinkade tillbaka, innan vi också gick in på hotellet.

-You guys maybe should travel with us a little bit more, everything would be free then! utbrast Pernillas pappa och jag nickade osäkert.

-It's because of my charm you see, sa jag proffsigt och och han nickade.

-Yeah, I think so to...

När alla hade checkat in och tagit upp deras väskor, satt vi alla nu på ett hotellrum och snacka för fullt. Jag och Zayn hade tagit för oss väldigt bra, mest för att göra bra intryck på föräldrarna. Det verkade inte alls som om dom brydde sig om att det var fem år mellan oss, och det tyckte jag var bra, med tanke på att min mamma faktiskt brydde sig.

Pernillas föräldrar var riktigt härliga. Hennes pappa var riktigt rolig att snacka med.

-Dad, can you let go of Liam now? He's mine, not yours, sa Pernilla och drog med mig till ett annat rum där det fanns tv och en soffa.

-Do you wanna watch a movie of something? frågade jag och log mitt charmleende.

-Sure! Jag tryckte i en film som jag hade hittat i en av Pernillas väskor, som hette "Allt För Min Syster". Jag tyckte att den såg bra ut, även om jag inte riktigt förstod vad den hette riktigt på Engelska.. 
Vi satte oss ner i soffan och jag tog min arm om hennes axlar och så började filmen.

---

-Linnea, hälsa nu på dem, sa pappa och försökte att vrida mig mot deras håll. Eftersom han var starkare än mig, så lyckades han vände mig, men jag blev bara mer arg på honom då. Jag bestämde mig ändå för att ge dom en chans, så jag öppnade mina ögon och framför mig stod en tjej som jag faktiskt kände igen.

-Pernilla? sa jag förvirrat.

-Linnea? sa hon på samme förvirrade sätt som jag.

-Jaså ni känner varandra, så bra! utbrast pappa och slog händerna emot varandra.

Jag och Pernilla log osäkert mot pappa och sedan började vi alla gå till incheckningen.

---

-That's great! We can be near eachother!

-Yeah, we can.. sa jag osäkert. But I think I need to go. So many thoughts, so little brain.

-Ok. We can talk more later, goodbye sweetie!

Jag svarade inte honom på det sista, utan la bara på. Jag var verkligen osäker på det med England. Okej, Zayn var ju nära mig då, men jag visste inte om jag ville vara såå nära honom.

Plötsligt blev jag bara mer och mer bekymrad. Fuck England..

---

-Omg, Liam, Liam! utbrast jag och började att springa in till hans rum, där han fortfarade låg och sov.

-Get up now! I have some good news! fortsatte jag och drog undan täcket för honom.

-Go away! morrade han mot mig och tryckte sedan ner ansiktet i kudden. Allt för att försöka att slippa mig, det visste jag.

-Please, it's really good news!

-Ok, fine! What is it? sa han argt och satte sig tröttsamt upp i sängen. Jag log finurligt mot honom medans han otåligt väntade på att jag skulle börja berätta.

-Okey.. Linnea is coming to England. Or, she is moving here! sa jag glatt, men ändå förvirrat.

-What? Really? utbrast han oväntat. Jag nickade och log medans han fortfarande satt chockat kvar.

-That's great man! fortsatte han sedan.

-I know, I can be near her, like all the time!

-You're so lucky. But man, you need to tell her your feelings for her soon, like, really soon..

-Take it chill. Why so much rush? We take it slow, ok? sa jag bestämt. Alla mina förhållanden som jag hade haft förut hade gått så fort framåt att jag knappt hade hunnit lära känna dem innan jag blev tillsammans med dem, vilket gjorde att vi gjorde slut för fort. Jag ville inte att samma sak skulle hända med Linnea. Jag tyckte verkligen om henne, det lilla jag visste om henne. Det enda jag hoppades på, var att hon tyckte om mig också.

-Gumman? Kan vi få prata med dig lite bara, utan att du blir arg? sa mamma försiktigt medans hon tog pappa med sig in på mitt rum. 
-Jag antar det, eftersom ni redan är här...

-Vi vill att du tar och börjar packa lite, typ tar ner saker ifrån dina hyllor och sånt. Lådor finns i garaget, sa mamma och smekte mitt hår lite lätt.

-Varför sån brådska? Vi ska väl inte flytta än?

-Efter nyår, jo, la pappa till.

-Jaja.. Men då får ni gå, annars kan jag inte koncentrera mig! Jag tog tag i bådas händer och drog ut dem ur mitt rum, men innan jag återvände till rummet, gick jag ut i garaget och hämtade fyra lådor.

Medans jag långsamt packade ner sakerna från mina hyllor, som böcker och sånt, hade jag lite "Up All Night" musik igång. Jag sjöng med varje låt. What makes you beautiful, Gotta be you, One thing, Same mistakes, ja alla. Jag kunde alla helt utantill, så många gånger som jag hade lyssnat på dem. Om och om igen.

Medans all musik spelades och for in i mina öron, kunde jag inte sluta att tänka på Zayn. Hans leende, hans hår, hans röst. Jag saknade verkligen honom. Jag ville så gärna berätta för honom hur jag kände och tyckte, men han var så mycket äldre än mig, och han tyckte säkert inte om mig på samma sätt som jag tyckte om honom..

-Måste du verkligen flytta? Jag vill inte att du ska åka.. sa Emilia tyst.

-Jag är ledsen. Men du kommer fortfarande att vara min bästa vän, jag lovar! Vi reste oss upp och gav varandra en stor bamsekram. Vi stod kvar länge och kramade varandra. Det kändes som om något hemskt skulle hända om jag släppte taget. Jag ville inte lämna henne. Jag var hennes enda vän, och hon var min enda vän. Hur skulle jag klara mig utan henne och hur skulle hon klara sig utan mig?

-Kom igen nu, har ni det sista? ropade mamma nerifrån medans jag med snabba steg rusade ner för trappan.

-Jag har allt, men frågan är morsan, har du allt? sa jag retsamt och hon gav mig "blicken" medans jag bara flinade mot henne retsamt.

-Vi måste åka nu, vi ska träffa familjen Österberg på flygplatsen, sa mamma och satte sig i bilen. Pappa och brorsan kom rusande efter mig i trappan och tillslut satt alla i familjen i bilen, påväg till flygplatsen.

-Kan vi inte sätta igång radion lite? frågade jag glatt. Jag såg hur pappa nickade och satte igång radion.

-Perfekt! Lite dansband! utbrast pappa och jag bara pustade ut och rynkade pannan.

-Seriöst? Han ryckte på axlarna, medans jag vickade på huvudet och tog mina mörkblåa hörlurar som låg i sätet bredvid mig. Jag tryckte in min favoritlåt - Wonderwall och musiken fyllde mina öron. Jag blundade för att vila ögonen lite och när ögonen just slocknat, rycker man till av att bilen tvärbromsar och jag flyger fram mot sätet framför mig.

-Vad håller ni på med? utbrast jag och kollade argt fram på vägen.

-Vi höll på att köra in i ett djur, ursäktade sig pappa och jag bara vimlade med ögonen och tog på mig hörlurarna igen. Denna gången var det inte Wonderwall som spelades, utan Mistletoe med Justin Bieber. Jag älskade verkligen Justin Bieber. Han var så grym på att sjunga och han verkade så himla otroligt härlig. Just nu var min dröm att träffa honom någon dag. Och den dagen skulle komma, det visste jag. Om jag hade lyckats träffa One Direction, så var det ju självklart att jag skulle få träffa Justin Bieber.

Linneas perspektiv

-Men där kommer dom ju! utbrast mamma och jag vände ryggen till. Jag orkade inte med att lära känna nytt folk just nu. Hela helgen skulle bli så tråkig med folk som jag inte ens kände. Mamma och pappa skulle säkert tvinga mig att vara med deras barn, vilket jag förstås inte skulle.

-Linnea, hälsa nu på dem, sa pappa och försökte att vrida mig mot deras håll. Eftersom han var starkare än mig, så lyckades han vände mig, men jag blev bara mer arg på honom då. Jag bestämde mig ändå för att ge dom en chans, så jag öppnade mina ögon och framför mig stod en tjej som jag faktiskt kände igen.

-Pernilla? sa jag förvirrat.

-Linnea? sa hon på samme förvirrade sätt som jag.

-Jaså ni känner varandra, så bra! utbrast pappa och slog händerna emot varandra.

Jag och Pernilla log osäkert mot pappa och sedan började vi alla gå till incheckningen.

---

-Hey Liam, sa jag när jag hade tryckt på "svara" knappen.

-Hola Perrie! utbrast han glatt och jag tänkte bara, wtf? värst vad han helt plötsligt hade blivit glad.

-Liam? Don't call me Perrie, and... Why wore you so wierd before?

-Do we have to take that now? I really don't want to talk about that right now, ok?

-Ok, but when we meet, you need to tell me, sa jag bestämt.

-Of course I will, promise. So, what have you got for christmas?

---

"Really? You are my perfect present. If only you wore here." stod det och det började att pirra i hela mig. Jag kunde inte sitta stilla, så att jag hoppade runt i hela mitt rum av glädje och började att sjunga What Makes You Beautiful jättehögt. Jag hoppade runt i hela mitt rum länge, tills jag plötsligt tappade balansen och trillade av sängen med en smäll.

-Vad håller du på med där inne? skrek mamma ifrån varsdagsrummet.

-Öh.. Ingenting, jag bara.. Äh! skrek jag tillbaks medans jag försökte att resa mig upp.

Jag ska nog ta det lite lugnare nu. Jag reste mig upp och svarade på sms:et från Zayn.

---

Mobilen låg som placerat min hand medans jag skakade för fullt. Jag kunde inte fatta att jag faktiskt var tvungen att göra det jag nu skulle göra. Jag ville inte, men jag hade förstått att jag faktiskt var tvungen.

-It's the right thing, I promise, sa mamma medans hon höll med båda händerna på mina axlar.

-Can you just go! utbrast jag och schasade ut henne ur mitt rum. Klockan hade nyss blivit 10 på morgonen, men jag var inte trött. Även om jag i vanliga fall brukade sova vid denna tiden. Eller i alla fall brukade jag göra det när jag bodde hemma, vilket jag inte gör nu. Bara över julafton.

Jag samlade mod och andades lugnt in lite extra luft innan jag slog in numret och signalerna gick sakta fram när dem tutade mot mitt öra. En signal gick, två signaler gick, tre signaler gick och på det fjärde, svarade någon.

-Hey Liam! How was your christmas? We haven't spoke since the 24th when you wore leaving. Hon var så lycklig. Jag kunde inte förstöra detta. Jag kände hur jag började att gråta inom mig, utan att säga något.

-Hello? Are you there? sa Pernilla med en osäker ton i sin röst.

-I'm sorry..

-What? What is it?

-I can't do this.. viskade jag för mig själv. Gotta go, see ya! Jag kunde inte. Hon var för lycklig för att jag skulle säga det som jag nästan fruktade mest just nu. Hur skulle jag kunna säga till tjejen som jag tyckte så jävla mycket om, att vi inte kunde träffas mer? Att detta var slutet för oss? Det gick bara inte. Jag ville ju inte att detta skulle vara slutet för oss, definitivt inte!

Släkten var alltid värst. Jag hade glatt berättat för släkten om min nya tjej som jag träffade, stolt som jag var över att kalla henne min, när dem förbjöd mig att träffa henne mer. Ska det verkligen vara så? Ska våra föräldrar bestämma vem som är rätt och inte rätt för deras barn? Jag trodde att det viktigaste var att man tycker om varandra och vill vara med varandra? Har jag totalt haft fel, hela mitt liv?

En sak var i alla fall säker, jag skulle inte bry mig om vad min släkt eller morsa sa.

Som låten, listen to your heart, det var precis det jag skulle göra. Det som kändes bäst för mig.

Det var ovaligt tyst vid lunchen. Hela släkten satt runt ett stort bord. Ingen hade velat säga något sedan jag hade sagt till mamma. "I just want you the best" hade hon sagt flera gånger, men jag hade bara sagt emot henne. Hon ville absolut inte lyssna på mig när jag hela tiden sa hur lycklig hon fick mig att känna mig. Som om jag var mer än bara den band medlemmen Liam Payne. Världens största band. Okej, hon var ett stort fan, det visste jag - men det viktigaste var att det inte märktes, för det gjorde det definitivt inte.

Hon behandlade mig som vilken människa som helst. Det var det som gjorde henne så underbar.

-Some dessert maybe? sa pappa medans han tog sin tomma tallrik och lämnade matbordet. Detsamma gjorde alla i släkten, förutom jag och mamma som satt kvar, tysta som möss.

-I really like her. She makes me feel so happy. She doesn't treat me like a celeberty, she treats me like a normal person. That's what I like about her. Why can't you just accept that? sa jag efter en stunds tystnad. Jag hade känt att jag verkligen behövde säga det som jag sa. Hur mycket hon faktiskt betydde för mig.

-I know that you really likes her, but what if she just playing with you beacause you are a celeberty, you can't know that.

-I know that I can't know that, but am I never gonna get a girlfriend? A life partner? I can not be afraid, because my whole life would be ruined if I would. I take the change, and if It will prove that she has played with me, I just got to take that bang. I'm ready to take changes, if just you can accept her? I really want you to do that.

Meningen var lång, men jag kände att jag behövde säga detta också. Jag ville få henne att förstå. Jag kände hur stolt jag var efter jag hade sagt mitt, nu var det bara att vänta på hennes svar.

Jag hoppades verkligen att hon hade tagit åt sig av vad jag hade sagt och insett att jag inte kan gå miste om saker här i livet. Livet är baserat på att ta chanser, vilket jag gjorde precis just nu.

-That was a long sentence, fick hon fram och jag klarade inte av att kolla på henne ens. "That was a long sentence", var det det enda hon kunde få fram.

-That's all you can say? sa jag kaxigt och rynkade min panna när jag kollade förvirrat mot henne.

-I'm sorry. I don't want to see you get hurt.

-The only one who is hurting me is you, can't you see that? utbrast jag och gick med snabba steg bort från matrummet och in på mitt eget, lilla rum. Jag ville bara försvinna bort, bort till Sverige, Göteborg, där Pernilla var. Ligga bredvid henne i hennes säng, sjunga för henne under vårt träd, höra hennes andetag.

Det var en evighetsfråga innan jag skulle få göra allt det igen.

Jag ville så gärna ta upp mobilen och ringa till Liam igen, mest för att höra vad det var som var fel, men jag hejdade mig. Han skulle få ringa till mig och förklara sig. Det var inte meningen att jag skulle behöva ringa och fråga vad det var för fel med honom idag.

Jag som hade blivit så glad över att han ringde, så var han helt konstig. Det kanske hade hänt något?

Just när jag änn en gång hade bestämt mig för att ringa till honom, avbröts jag av att mobilen började att vibrera och jag såg att det faktiskt var Liam själv som ringde. Jag blev rätt glad, men ändå oroad över hur han skulle vara denna gången han ringde.

-Hey Liam, sa jag när jag hade tryckt på "svara" knappen.

-Hola Perrie! utbrast han glatt och jag tänkte bara, wtf? värst vad han helt plötsligt hade blivit glad.

-Liam? Don't call me Perrie, and... Why wore you so wierd before?

-Do we have to take that now? I really don't want to talk about that right now, ok?

-Ok, but when we meet, you need to tell me, sa jag bestämt.

-Of course I will, promise. So, what have you got for christmas?

---

-That was not funny... sa Liam när han väl hade kommit ner ifrån hästen igen.

-I think it was really funny! utbrast jag och tog armen om hans axlar, medans jag fortfarande skrattade.

-Höhö, sa jag och tog hennes hand. Come with me. Jag drog med henne till bilen där jag hämtade min gitarr, sen satte vi oss under ett träd bredvid stallet på vars en sten.

-What is it? sa hon och log förväntansfullt.

-Quiet. Jag tog ett djupt andetag innan jag tog första tonen och började att spela på gitarren.

---

-Are you sure you'll be ok?

-Yes Liam, for the fifth time, I'll be ok! sa jag och log typiskt mot honom.

-I just checking.

-Have a good trip back home to England.

-I will, sa han och våra läppar möttes. De bara precis nuddade vid varandra och sen kramade vi om varandra.

-I'm going to miss you, but we will meet soon again, right? frågade jag och höjde mitt ena ögonbryn medans jag djupt kollade in i hans bruna ögon.

-Of course we will! Goodbye. Vi kramades igen en sista gång och sen lämnade han mig med sin mini cooper som han hade hyrt.

-I already miss you, ropade han ifrån bilen på andra sidan vägen. Han kysste sin hand och lät kyssen åka vidare till mig, genom att sträcka ut handen. Jag tog emot den och tog den mot mitt hjärta.

Han log lyckligt mot mig och hoppade in i bilen och körde sedan iväg. Hur skulle jag klara mig utan honom?

Just nu var han nästan allt för mig.

Jag såg hur killarnas mini cooper svängde in på min gata och jag såg att Liam satt inuti den. Han log mot oss och vinkade, medans vi log och vinkade tillbaks till honom.

-Do you really have to go Zayn? frågade jag och gjorde en ledsen min mot honom.

-If I could, I would stay here forever, but I'm going to celebrate christmas with my family tonight.

-I understand that.

-But I will come and see you soon again, I promise, sa han och tog min hand.

-You don't have to go to me next time, I can come to you instead.

-Do you really think you parents think thats ok? frågade han.

-I don't know... När jag precis skulle fortsätta meningen, tutade Liam ifrån bilen.

-Hey come on before we miss the flight! utbrast han och fortsatte att tuta med fönsterrutan nere.

-I'm coming, wait a minute! ropade Zayn som svar och återföll blicken mot mig igen och skrattade till lite.

-I think I gotta go.. 
-Go then, sa jag och log. But I'm gonna miss you. Jag gick ett steg närmare honom och gav honom en kram. Jag fick gå upp lite på tå, men allt för att få ge honom en sista kram.

-I call you tomorrow babe, sa han och gick sedan till bilen och satte sig. Innan dom åkte vinkade båda glatt till mig och lämnde sedan gatan. Nu stod jag ensam kvar utanför mitt hus medans snön föll mot marken.

Detta jullovet skulle nog bli den bästa på många år. Om man tänkte efter, så hade Zayn och jag faktiskt tagit det lite lugnt. Vi hade inte gått för fort fram, utan mest umgåtts för att lära känna varandra bättre. Jag ville inte att det skulle gå för fort fram heller. Jag är inte van vid att ha en relation, och jag vill att mitt och Zayns förhållande ska vara länge, om det nu skulle bli så en dag. Därför vill jag lära känna honom bättre innan vi tar nästa steg.

Därför hade vi inte kysst varandra heller. Men jag tror att Zayn ändå tänkte samma sak, så vidare han inte alls kunde tänka sig ett förhållande med mig i framtiden, utan bara ville vara vänner.

Den frågan skulle jag nog ha inom mig ett rätt bra tag. Bara vänner, eller mer än vänner?

-Vad är det med dig Linnea? Du är så tyst ikväll.

Jag ville knappt ens lyssna på pappa. Varför kunde han inte bara låta mig vara som jag var?

-Va? Det är inget med mig. Pappa? Jag är trött, så jag går nog och lägger mig.

-Redan? Klockan är bara nio! utbrast han, men jag ville inte lyssna. Jag fortsatte till mitt rum och stängde dörren. Julafton och jag skulle vara såhär tråkig.. Att sakna gjorde ont. Tänk om Zayn och jag skulle bli tillsammans, då skulle jag säkert sakna han ännu värre och det skulle bara göra mer och mer ont i mitt hjärta.

Jag orkade inte med att sakna folk hela tiden. Jag saknade Alice också, men henne hade jag knappt hunnit tänka på, sedan Zayn hade kommit. Men nu flög hon också upp i mitt huvud hela tiden.

Det knackade på min dörr och jag ryckte ivrigt till.

-Är du säker på att du mår bra? sa pappa och satte sig i sängen bredvid mig. Det har ingenting att göra med Zayn eller så? fortsatte han. Jag satt tyst. Jag ville inte ljuga för pappa, som betydde mer än något annat för mig, så att därför bestämde jag mig för att istället inte säga något alls.

-Har han sårat dig? fortsatte han.

-Med att lämna mig ja. Jag orkar inte med att sakna honom så här mycket redan, pappa.

-Är ni tillsammans? frågade han och jag spärrade upp ögonen.

-Pappa.. Zayn och jag är inte tillsammans, men han betyder sjukt mycket för mig, därför saknar jag honom så mycket.

-Bra, för att jag tycker att eran åldersskillnad är rätt stor. Men du, om eran relation skulle utvecklas till mer, så stöttar jag det. Zayn är en bra kille, han var så trevlig igår. Jag gillar honom, även om han är en superstjärna.

-Jag vet, och du brukar ju inte gilla superstjärnor, så att jag är stolt över dig pappa. Men du kommer alltid att betyda mest för mig! utbrast jag och kramade om honom länge. Han kysste mig i pannan och lämnade sedan mitt rum. Det kändes bättre av att ha pratat med pappa lite, men jag saknade honom fortfarande.

Vi väntade glatt och förväntansfullt utanför dörren. Liam knackade sakta och osäkert på och jag gjorde en rolig grimas mot honom, så att plötsligt började båda att skratta för fullt. Fotstegen inifrån kom närmare och närmare och mitt hjärta bultade av förväntan. Hur skulle hennes min se ut när hon såg oss?

Dörren öppnades långsamt och när den väl var uppe helt, såg jag Linnea stå där med värsta chocken i ansiktet.

-Happy almost christmas!

-Of course I love you Zayn! utbrast hon och jag släppte nu ut skrattet.

-That's what I wanted to hear, sa jag efter jag hade lugnat ner mig lite och vi skrattade ett tag innan vi sa hejdå och la på.

Jag slängde mig i sängen och kollade upp i taket. Jag längtade verkligen tills jag skulle få träffa henne igen.

Hon var för gullig och underbar!

---

"It's the most beautiful time at the year, lights fill the streets spreading so much cheer
I should be playing in the wintersnow, but I'mma be under the mistletoe".

-This is Justin Bieber everybody! utbrast programledaren medans alla applåderade fram Justin på scenen, även vi. Vi stod backstage medans Justin började att sjunga på sin låt "Mistletoe". Niall stod och sjöng till, medans vi andra knappt ens kunde en enda mening av låten, eller jo, vi kunde refrängen.

-Go Bieber! ropade Niall medans han sjöng och dansade glatt till. Vi stod och skrattade åt honom, så rolig han såg ut.

-Hey Justin! You wore great out there! utbrast Niall när Justin väl hade gått av scenen.
-Thanks man! svarade han med ett leende på läpparna och gjorde ett handslag med Niall. Snart var det våran tur att gå ut för att både sjunga och bli intervjuade.
-That was Justin Bieber with Mistletoe! Coming up - One Direction with Gotta be you. Don't miss is! sa programledaren och sen blev det paus i programmet.
-Is this program availble in Sweden to? frågade jag Zayn.
-I don't know Liam. Maybe. Jag hoppades att programmet var tillgängligt i Sverige också så att Pernilla kanske kunde se oss. Jag var väldigt nervös inför intervjun. Tänk om dom hade sett mig med Pernilla och kanske skulle fråga något om oss. Vad skulle jag säga? "Ja, hon är en trettonåring ifrån Sverige som jag tycker väldigt mycket om" eller vad skulle jag säga? Kanske det med tretton år var lite taskigt att avslöja, även om det faktiskt var sant.
-Nervous? frågade Zayn med ett oroligt leende på läpparna.
-A little.. What if they ask questions about Pernilla? What am I going to say?
-The truth. That you relly likes her, even if she's from Sweden. The truth is always the best. I'm going to say the truth if they ask me about Linnea.
-You're right. But why am I still soo nervous?
-I don't know, sa han och ryckte tveksamt på sina axlar. Jag var mest rädd för att säga något helt olämpligt eller göra något fel. Jag ville inte sumpa detta mellan mig och Pernilla, det ville jag verkligen inte.

-Welcome back people! We has listen to Justin Bieber with Mistletoe and now, it's time for a band. They have took the whole world with a storm and now they are here to performance for us. Can I call up Niall, Harry, Liam, Louis and Zayn on stage? It's One Direction everybody!
Gotta Be You började att spelas i högtalarna och vi hoppade med glädje upp på scen och började att sjunga med musiken.
 
"Girl I see it in your eyes you're disappointed, cause I'm the foolish one that you anointed with your heart, I tore it apart
And girl what a mess I made up on your innocence, and no woman in the world deserves this,
But here I am asking you for one more change
Can we fall, one more time? Stop the tape, and rewind, oh and if you walk away I know I fade, cause there is nobody else

It's gotta be you
Only you
It's gotta be you ´
Oh, only you

Now girl I hear it in your voice and how it trembles
When you speak to me I don't resemble, who I was
You've almost had enough
And your actions speak louder than words
And you're about to break from all you've heard
Don't be scared, I ain't going no where

I'll be here, by your side
No more fears, no more crying
But if you walk away
I know I'll fade
Cause there is nobody else

It's gotta be you
Only you
It's got to be you
Oh, Only you

Oh girl, can we try one more, one more time?
One more, one more, can we try?
One more, one more time
I'll make it better
One more, one more, can we try?
One more, one more,
Can we try one more time to make it all better?

Cause it's gotta be you
Its gotta be you
Only you
Oh, Only you

It's gotta be you
Only you
It's got to be you
Oh, Only you

Låten var slut och vi alla log stort åt alla applåder som vi fick. När applåderandet började att ta slut, efter ett väldigt långt tag, så satte vi oss ner i soffan som stod en bit bakom oss.
-That's One Direction everybody! ropade programledaren ut i sin mick som satt på hans kind och applåderade samtidigt.
Vi nickade och fortsatte att le.
-So.. We all know that we have some questions for you guys. It's many fans who has sent in questions, but I have choosed the best of them.
-Great! Let's hear the firt one! utbrast Harry glatt.
-Take it chill young man! The first question is for Zayn. Jag såg hur Zayn började att skaka, men jag lugnade honom med en blick som jag gav honom. Jag var bäst på att lugna killarna med min speciella blick.
-Bring it on! sa han och log osäkert.
-The firt question is from Elina Wills, who asks if it's true that you are dating a Swedish fan. Is that true Zayn? frågade han förväntansfullt och nyfiket.
-Ermm.. Yes, it's actually true.
-Really? Is she watching this right now maybe?
-I don't know. I hope so! utbrast Zayn och log ut mot publiken. Okej. Både jag och Zayn var avslöjade med att ha varit med svenska fans, crap! Hoppas att det inte skulle komma en fråga om mig och Pernilla.
-And what I have heard, Liam is dating a Swedish fan too? sa han och vred sitt huvud och blick mot mig.
-What me? sa jag förvirrat. Skit. Vad höll jag på med?
-Yes, you!
-You got me! But yes, I do that too! She's really great!
-That's good! Can you tell us a little about her?
-I don't know if she want me to do that.. sa jag och gjorde en osäker min till alla i publiken som nyfiket satt och väntade på att jag skulle börja att berätta.
-Come on Liam! viskade Zayn i mitt öra. Just tell her name and.. Shit!
-Right, I can't! viskade jag tillbaks.
-Well, what I have heard is she younger than you, is that true? fortsatte programledaren självsäkert.
-She is, but that what makes her beautiful! utbrast jag och alla började att applådera och skrika mot mig, på ett bra sätt.

Pernillas perspektiv
"But that what makes her beautiful" Meningen försvann inte ur mitt huvud. Meningen som Liam hade sagt om mig. Det var helt otroligt gulligt sagt av honom. Programledaren visste säkert hur gammal jag var, men jag var ändå rätt glad att han inte sa det högt, utan bara att jag var yngre än Liam.
Min mobil ringde och mina tankar om Liam försvann plötsligt.
-Hej Emilia! utbrast jag när jag svarade.
-OMG, dom pratar om dig på BBC Chanel! skrek hon i luren och jag bara vickade självsäkert på huvudet.
-Emilia, lugna ner dig. Jag vet det. Det blev tyst ett tag.
-Äh! Vem försöker jag lura? OMG, Liam pratade om mig på BBC Chanel, ahh!! skrek jag av glädje och slänge mig fort ner i min säng och bara njöd av själva tanken.
-Hur mycket tur kan man faktiskt ha i sitt liv? sa Emilia.
-Jag vet inte, men fatta vad glad jag är! "But that what makes you beautiful", hur gullig kan man vara?!
-Lyllo dig. Men det var bara det, jag måste faktiskt gå nu, mamma får damp!
-Okej, puss älskar dig Emilia!
-Älskar dig med Pernilla!
Jag la på och slängde mobilen ifrån mig. Mina ögon stängdes och framför mig förställde jag mig Liam stå och le sitt vackraste leende mot mig. Jag föreställde mig även honom, ta fram sin hand mot mig och fråga om en dans.
När jag öppnade ögonen, var det inte Liam framför mig, utan det var min pappa som stod där och kollade skumt på mig.
-Erm.. Du skrek, så jag skulle kolla så att du var okej. Ehh, vad håller du på med? sa han förvirrat och jag kunde inte hålla mig för skratt.
-Pappa. Far. Fader. Farsan. Du förstår inte min lycka just nu!
-Tydligen inte, sa han och gav mig en mjukare variant av en bitch blick och lämnade sen mitt rum.
Jag skrattade för mig själv och tänkte att jag faktiskt älskade min pappa oerhört mycket.
Han var så härlig att jag fick rysningar.

---

Jag vågade. Jag hade aldrig stått på mig som idag. Inte hade Linnea stått på sig som hon gjorde med mig idag. Vi båda vågade. Jag var verkligen tvungen att säga förlåt till henne.

När hon hade skällt ut mig, eller rättar sagt sagt till mig, så kände jag mig dummare än dummast. Hon hade haft helt rätt med allt hon sa, det var därför jag tillslut inte kom på vad jag skulle svara henne. Därför hade jag stått helt tyst och kollat ner i golvet.

Om hon bara kunde förlåta mig, skulle vi bli BFF's igen!

---

"This is the moment when I, falling in love with you. I wish we could stay here forever, you and me,"

-Oh. I'm so sorry Linnea. If I just could do something.

-It's okey Zayn. If just you wore here with me.

-I wish you wore here to babe. But hey, I need to go now. It's was great to hear your voice and good luck with Alice. I'm sure you to fix this.

-I can only say the same. Thanks, bye!

Jag la på och kände mig redan mycket gladare och mitt hjärta stod inte stilla längre, utan det hade börjat bulta igen. Känslan av att jag och Alice skulle fixa detta, började att komma tillbaks.

---

-Vad vill du din mes? utbrast Alice, efter jag hade dragit med henne ända in till flicktoaletten. Jag stod och kollade på henne ett tag med ledsna ögon, innan jag bestämde mig för att börja prata.

-Vad är det med dig? sa jag.

-Sluta! Vad är det med dig?

Jag log när jag läste "I miss you to" meningen, även om det inte var så jätte speciellt.

- Hey Liam! Do you want some chocolate pudding? ropade Zayn ifrån köket.

- Yes! I'm coming! skrek jag tillbaks och la ifrån mig mobilen.

Jag hoppade ivrigt ur sängen och skyndade mig ut i köket, så att ingen annan hann före och åt upp allt.

Till exempel Niall.

---

Lyssna medans du läser.

Dagarna i skolan kändes längre och ingenting var nästan kul. Jag gick genom skolan varje dag utan att ens lyfta på smilegroparna det minsta lilla. Det gjorde verkligen ont att sakna någon så mycket, speciellt när man inte heller har känt personen alls länge. Ändå visste jag precis allt om honom.

Till och med Alice tyckte att jag hade börjat att bli hur tråkig som helst sedan vi hade kommit hem. Hon hade mest umgåtts med andra på sista tiden, så att jag hade fått vara tråkig och sur för mig själv.

När vi sedan släppte varandra igen för att kasta en sista blick på varandra, märkte vi att det stod en massa fotografer och fans runt om oss som skrek och fotade som galningar. Vi hade verkligen inte märkt det förrän nu.

Zayn vinkade lite proffsigt mot dem och log mot mig. Han närmade sig mig igen.

- You are so beautiful, viskade han i mitt öra och kysste mig sedan på kinden. Sedan lämnade han och Liam oss och rusade ut ur flygplatsen, jagade av vilda fans och fotografer.

Angående mig och Pernilla, så slängde vi oss ner i våra stolar igen och kunde inte sluta att le.

---

Flygplanet lyfte och jag andades äntligen ut. Just nu kändes det som om att jag inte alls hade andats under hela resan, med tanke på att jag nu andades på som en galning. Jag hade nog varit så nervös och allting, för då och då hade det även känts som om mitt hjärta hade slutat att bultade, när det faktiskt inte hade det.

Det kändes skönt att andas som vanligt igen, fastän jag bar med mig minnena av resan.

- Vill du ta tuggummi så att det inte slår lock för dina öron? sa Emilia och räckte fram ett tuggummi till mig. Jag log mot henne och tog tuggummit och stoppade in det i munnen. Det var mint. Jag älskar mint! Det är så fräsch enligt mig.

- Du kommer att klara dig, sa hon sen och jag bara log mot henne. Fanns inte mycket att säga egentligen. Tänk om jag inte skulle kunna sluta tänka på Liam? Jag kanske skulle gå runt i min ensamhet och undra vart den glada spralliga jag tog vägen. Då skulle säkert nån komma fram och säga att hon, hon hade stannat kvar i London.

Jag ville inte bli en surkärring av mig, jag ville istället vara glad. Nu var dte bara att hoppas att saknaden av Liam inte skulle påverka mig när jag väl var hemma.

Det var ovanligt tyst i bilen. Varken jag eller Zayn sa någonting till varandra. Vi visste nog inte riktigt vad vi skulle säga. Vi ville ju inte hålla på och gnälla som mesar att vi saknade tjejerna, även om vi faktiskt gjorde det. Jag försökte hela tiden att komma på något bra att börja snacka om, men mitt huvud var i en annan värld. I P-världen. Min hjärna gick inte att kontrollera. Den är som en symaskin som bara fortsätter att sy och sy utan att den går att stänga av. Tillslut får man panik..

- You want to see them again, right? frågade jag osäkert. Han pustade ut, precis som om han tyckte att jag var skitjobbig som frågade just det, men jag ville ju veta. Isåfall kunde han och jag åka till dem på "Alla Hjärtans Dag", det skulle vara helt perfekt!

- Of course I want to! I can't wait until we meet them again!

- Me to! Can we not like, surprise them on Valentine's Day or something? frågade jag osäkert igen, men säkrare än förra gången jag frågade.

- Liam.. That's a great idea! You're to smart! utbrast han och vi båda började att skratta.

- So we go to Sweden on Valentine's Day?

- Yes, we are going to Sweden on Valentine's Day, sa han och vi båda log mot varandra. Även om det var så lång tid tills "Alla Hjärtans Dag" så började jag ändå redan att bli nervös. Jag ville inte vara nervös, men det bara blev så. Just nu kunde jag inte kontrollera någonting själv. Allting bara kom automatiskt.

När vi väl var hemma gick jag direkt in i sovrummet. Jag hade nästan somnat i bilen påvägen hem, men Zayn hade väckt mig när vi var hemma.

Jag kände fortfarande hur trött jag var, så jag grävde mig ner i sängen och drog täcket över huvudet. Jag ville egentligen skrika ut Pernillas namn, men jag försökte att stå emot det.

Jag kunde verkligen inte fatta att jag hade fallit för en trettonåring, men allvarligt talat, är hon sjukt mogen för sin ålder. De flesta i den åldern, brukar vara rätt så omogna och kallar varandra taskiga saker. Okej, visst, jag visste ju inte om hon kanske gjorde det i skolan, men hon verkade inte alls vara så. Hon verkade, eller hon var helt underbar.

Jag kollade på klockan och chansade på att de borde vara framme i Sverige nu, så jag skyndade mig att skicka iväg ett sms till Pernilla. "Hey. Hope the flight was pleased! Miss you, but we'll meet soon, I promise! Liam xx." Jag la mobilen på nattuksbordet och gick sedan fram till vår stora garderob för att hitta något annat att ta på mig. Jeansen hade börjat att bli stela att ha på sig och min finskjorta satt för tajt på mig.

Jag tog fram ett par mjukisbyxor, ett linne och en riktigt skön kofta med en luva där bak. För mysighetens skull drog jag upp luvan över huvudet och tog även på mig ett par riktigt sköna sockar. Lite fula, men dom var verkligen jättesköna. Jag tog också av mig min svarta märkesklocka och la den bredvid lampan på mitt nattuksbord. Efter jag hade lagt mig i sängen och rättat till kudden lite, tog jag min mobil och upptäckte att jag hade fått ett svar från Pernilla. "The flight was pleased, thanks. I miss you to! I really hope so! xx."

Jag log när jag läste "I miss you to" meningen, även om det inte var så jätte speciellt.

- Hey Liam! Do you want some chocolate pudding? ropade Zayn ifrån köket.

- Yes! I'm coming! skrek jag tillbaks och la ifrån mig mobilen.

Jag hoppade ivrigt ur sängen och skyndade mig ut i köket, så att ingen annan hann före och åt upp allt.

Till exempel Niall.

---