Baby you lighted up my world ♥ -

One Thing ❤ Chapter 4

Tidigare:

Pernilla var verkligen söt. Jag ville inte fråga efter hur gamla det var, enligt mig var det rätt oviktigt just nu. Alla fyra verkade helt underbara, så nu ville jag bara försöka att lära känna dem en och en för att se vart det ledde.

Alla tjejerna ställde sina frågor var och en, medans vi försökte att svara så gott vi kunde på alla frågor, fastän vissa frågor var lite knasiga.

Vi hade världens bästa fans. Världens bästa directioners.

- So girls. I think it's time to go back to your hotels now. Fan också att hon skulle komma och störa nu när vi hade fått så bra kontakt med killarna. Först trodde jag ju att jag skulle bli helt stum och inte kunna prata, men jag tyckte att jag pratade på rätt bra ändå.
Till exempel så pratade inte Emilia och Alice så mycket, men jag tror att det var för att dem var blyga. Det var mest jag och Pernilla som pratade.

- All ready? sa Zayn häpet och gjorde en ledsen min till mig och jag gjorde samma mot honom.

- I guess we need to go, sa jag och reste sig upp. Jag ville verkligen inte gå. Jag ville bara stanna kvar här hos dom och bara snacka om precis vad som helst, men det skulle nog inte vara tillåtet. Det fanns en sak som jag visste. Om jag gick, skulle jag aldrig få träffa dem igen.

- Wait! utbrast Zayn och tog i min arm.

- Are we never gonna meet again? fortsatte han.

- I don't know Zayn.

- Well.. Take my number. We maybe can see each other some more times? sa han och blinkade med ena ögat, exakt så som han hade gjort under konserten också.

- Really? You want to meet us again? Helt otroligt. Han ville träffa oss igen. Jag ville verkligen bara skrika ut av lycka, men påminnde mig själv om att de andra hade ögonen mot mig.

- Sure. I mean... yes! utbrast jag och tog fram min mobil.

- Ready? Jag nickade och han sa sitt nummer, samtidigt som jag knappade in det i min iPhone som jag hade fått i julklapp av världens bästa föräldrar som jag älskade såå mycket.

- Thank you Zayn, sa jag och kramade om honom och han höll fast mig länge.

- I hope I'll meet you soon again, viskade han i mitt öra och jag log för mig själv.

- Girls? It's time to go to hotel! upprepade 1DSonyMusic igen och jag pustade ut.

- Well. Bye boys! Zayn kom fram till mig igen och kramade mig, samtidigt som Liam kramade om Pernilla. Sen gick jag och kramade de andra och sa tack för att vi hade fått träffa dem och för att dem hade svarat så snällt på alla våra frågor.

Innan vi gick ut ur rummet, tog jag en sista blick på rummet och på dem.

- Bye! sa alla och vinkade och vi vinkade tillbaks till dom och log. Sen gick vi med långsamma steg ut ur lokalen. Jag ville bara springa tillbaks, men jag antog att jag var så tvungen att följa med. Även om jag nästan ville börja gråta för att jag redan saknade dem. Särskilt Zayn. Han hade varit så gullig mot mig. Om han bara skulle få reda på att jag var 14 så skulle han säkert ångra det han hade sagt till mig och han skulle helt klart ångrat att jag fick hans nummer.

Zayns perspektiv

Jag saknade redan tjejerna. Dom kändes så långt bort redan efter 20 minuter. Vi hade haft det så otroligt trevligt. Fy tusan vad Linnea var söt. Jag kunde inte sluta att kolla på henne.
Om man bara kunde spola tillbaks några timmar, så skulle jag ha gjort annorlunda. Jag hade typ bett om hennes nummer också. Det var ju inte ens säkert att hon skulle ringa eller sms:a mig.

Det var bara att hoppas på det bästa och vänta på att hon skulle höra av sig. Om hon inte gjorde det så vet jag inte vad jag gör. Jag måste bara träffa henne igen.
För mig var det helt klart kärlek vid första ögonkastet. Jag hade aldrig trott på kärlek.v.f.ö funkade, men sedan ikväll så började jag tro på att det faktiskt funkade.

Hela tiden såg jag Linnea framför mig. Hennes blonda hår och hennes underbart fina blå/gröna ögon som skiftade färg beroende på vilket ljus som var runt omkring henne. De var riktigt vackra i alla sken.
Sen hade hon så otroligt bra humor också. Hon skrattade helatiden och bara gjorde mig så glad och bekväm i hennes närhet. Det kändes som om jag hade känt henne i en evighet, fatsän jag egentligen bara har "känt" henne i några timmar. Två, tre timmar kanske..

Pernillas perspektiv

Vi var ovanligt tysta på hotellet. Jag tror att det var för att vi var rätt trötta och för att vi tänkte på kvällen lite för oss själva och inte visste vad vi skulle säga till varandra riktigt.

Linnea hade haft sån tur som hade fått Zayn nummer, det var helt sjukt! Han tyckte säkert om henne. Jag förstod honom. Hon var så vacker och helt underbart härlig i sin stil och jättesnäll och rolig. Ja, allt posetivt fanns inom henne. Inget negativt. Ikväll hade jag till och med haft mer kontakt med henne och killarna än Emilia. Hon hade varit så konstig när jag snackade med de andra. Hon sa typ inget, utan lyssnade mest. Liam hade varit så gullig mot henne och frågat om hon mådde bra och så, men hon hade inte sagt så mycket.

Det var ju meningen att hon skulle ta för sig när hon väl var här, annars kunde jag ha tagit med någon annan som skulle viljat detta mycket mer än henne. Men jag var inte sur på henne. Är man blyg så är man.

Jag tog av mig alla smyckena jag hade på mig och bytade om till pyjamas.

- Oj! Var du här inne? Förlåt! utbrast jag när jag kom in i badrummet och såg att Emilia satt där på toastolen och såg ovanligt ledsen ut.

- Vänta. Vad är det Emilia? sa jag och slog armarna om henne.

- Jag känner mig så barnslig.

- Du är inte barnslig!

- Jo.. Jag är avunsjuk för att Liam tog upp dig på scen istället för att vara glad för din skull och sen är jag avundsjuk för att du fick så bra kontakt med både killarna och de andra tjejerna. Jag försöker att inte vara så avundsjuk men det går inte. Du är så söt, det är därför de pratade mest med dig.

- Emilia. Jag är ledsen om jag inte hade brytt mig så mycket om dig, men jag tror att det har varit för att jag hade varit så glad och uppspelt över hela resan. Förlåt mig! Och.. Nej inget.

- Det är väl okej. Jag skulle ha tagit för mig mer när vi väl var där, men nu är det försent! utbrast hon och började att gråta ännu mer. Jag kramade henne hårdare för att visa henne min vänskap till henne. Jag kände mig så dum för att inte ha brytt mig så mycket om henne. Det var bara något jag inte direkt hade tänkt på så mycket. Jag gjorde ju inte det med vilje.

- Borsta tänderna så känns det säkert bättre imorgon. Jag går och lägger mig.

- Okej! Godnatt Perrie.

- Kalla mig inte Perrie, jag hatar det smeknamnet! utbrast jag och skrattade.

Hon skrattade med och jag kramade om henne en sista gång innan jag snabbt gick och la mig i sängen och somnade fortare än jag någonsin hade gjort.

Kom igen! Säg vad ni tycker!

Det är sååå många fler som läser bloggen, så varför kommenterar inte fler?
Snälla, behöver lite uppmuntran just nu..
'
Jag får se om jag hinner med och skriva någon del imorgon, för att först ska jag handla julklappar med farmor och farfar och sen ska jag på släktfest, men jag får se om jag hinner med!
'

Kääärlek till #1Dfamily