En vecka hade redan gått sedan mitt och Harrys "gräl" och jag var fortfarande sjuk. Spydde varje dag, ont i huvudet och febern hade stigit till 42.

"Vi måste in och söka doktor" hade pappa sagt till mig idag. Så att just nu är pappa och jag påväg till sjukhuset. Jag har en spann i knäet, fall i fall.

- Jag hoppas att doktorn kan fixa så att du blir bra. Tycker så synd om dig som mår så dåligt varje dag. 
Rätt gulligt sagt av pappa ändå! Mamma är på kurs i Italien om jag inte hade nämnt det. Hon åkte för 2 veckor sen för att hon skulle gå en matlagningskurs. Hon valde såklart att åka till Italien, eftersom dem gör typ världens godaste mat där. Italiensk och thailänsk mat är det bästa!

Under tiden jag har varit sjuk, hade jag inte tänkt så jättemycket på Harry. Jag har mest legat och sovit och spytt och sovit ännu mer.. Jag hade till och med knappt ätit något!

Men nu. Nu när jag satt i bilen - kunde jag inte tänka på annat än Harry. Hur kunde det helt plötsligt bli såhär? Vi hade det bra i 2-3 dagar och sen ska den dumma producenten komma just nu och förstöra allting! Det är hans fel!

Varför ringer hon aldrig tillbaka till mig? En hel jävla vecka hade gått, men hon hade inte hört av sig. Var det verkligen slut på riktigt?  Jag har försökt att ringa henne varje dag den senaste veckan, men hennes telefonsvarare kommer upp helatiden. Massor av meddelanden har jag även lämnat. Men inget svar.
Hon kunde inte ignorera mig för all evighet.
Egentligen skulle jag vilja åka hem för att se om hon var okej, men producenten och de andra i gruppen skulle aldrig tillåta det.. 
Ikväll ska det bli en intervju med ReCeleberty - tidningen och jag känner inte alls för att medverka. Vi skulle även vara med i tv, direktsänning. Vill bara tänka på Jenna - som jag har gjort 24/7..

Kommer hon någonsin få mig att skratta igen? Kommer jag någonsin få henne att skratta igen? Skulle det förbli såhär?

- Då ska vi ta några prover på dig. 
Doktorn tog fram en stor spruta. I vanliga fall är jag inte rädd för sprutor, men denna var gisantiskt stor. Jag blev livrädd.

- Var inte rädd. Du kommer inte att känna någonting!
Nä, visst. Sprutan var för tusan skittjock. Men för att inte verka mesig, satt jag stilla och låtsades som om jag inte alls var rädd för sprutan. 
Plötsligt stack det till i armen och jag skrek. Jag skrek så att även en döv människa skulle kunna höra mig. Gud vad det gjorde ont! Jag såg hur doktorn riktigt höll för öronen, men efter några sekunder när jag hade slutat skrika, tog han bort händerna.

- Så farligt var det väl inte? 
Han kollade helt chockerande på mig. Jag bara ryckte på axlarna. Han gick ut ur rummet och kom in igen efter ca 10 minuter.

- Vi ska skicka proverna på testning. Imorgon får ni ett besked vad det kan vara för fel på dig. Och jag måste nog kolla hörseln, det känns som om jag är döv. 
Det märktes. Han pratade ovanligt högt. Det var det roligaste som hade hänt den senaste veckan. Och det var inte ens roligt..
*

När vi väl var hemma, började jag bli orolig.

- Pappa?

- Ja gumman?

- Tror du att det är något stort fel på mig? 
Jag kollade ner i golvet. Riktigt orolig var jag, jag menar - man kanske inte brukar må lika dåligt en hel vecka. Det var något fel på mig, det visste jag. Men jag hoppades ypperligt att det inte var något större fel på mig..

- Svårt att säga.. Du har ju inte mått bra. Du har mått lika dåligt hela veckan.. Det är inte normalt. 
Pappa lät också orolig. Och när han sa det så på det sättet, blev jag ännu mer orolig.

- Hej och välkomna till ReCeleberty. Bredvid sitter fem underbara pojkar, ända från England - One Direction!
- Tack! sa alla fem i kör.

- Hur känns det att vara här, så långt hemifrån? 
- (Niall) Det känns rätt bra ändå. Vi har kul hela tiden! Ingen känner sig någonsin ensam.

Jo, jag. Jag tänkte det. Men sa aldrig det.

- (Louis) Fansen här är också riktigt underbara!

- Harry?

Intervjuarens röst hördes i mitt huvuud.
- Va, ja?
Jag var i någon helt annan värld. Jag kallar den "Jenna-DenBästaPåHelaJorden-JagSaknarHenne-världen". 
- Jag har hört att du har en tjej hemma i London? Hur kändes det att lämna henne där för att spela in musikvideon som är halva jordklotet bort?
Jag satt tyst. Mitt hjärta hade stannat för en stund, men började sedan slå igen. Varför skulle hon just komma in på det? Förresten - hur kunde hon veta det?

Men jag sa som det var.

- Hemskt. Jag saknar henne otroligt mycket. Vi försöker att få detta att funka så gott som det går. Vi älskar varandra och då ska avståndet inte spela någon roll. Även om vi gärna skulle vilja vara nära varandra alltid.
Långt, men ärligt svar. Undrar om Jenna satt hemma i London och kollade på detta just nu? Och undrar vad hon isåfall tänkte. Kanske hon skulle ringa upp mig?

Jag vaknade av att en dörr smälldes igen. Jag hörde en röst. Det var mamma.. Vänta lite, mamma?! Vad gjorde hon hemma redan? Hon skulle vara borta i en månad till..
Aja. Igår hade jag kollat på kanalen som One Direction skulle vara med i. ReCeleberty intervjuade dem. När dem hade frågat Harry hur det gick med hans flickvän, sa han det gulligaste en kille kan säga.

"Vi älskar varandra och då ska inte avståndet spela någon roll". Och tänk att han sa det i direktsändning också. 
Han var för bra! Jag förlät han nu. Och nu skulle jag aldrig mer bli arg på honom. Jag litar på Harry. Och jag hoppas att han litar på mig också.

Plötsligt kom mamma inrusande genom dörren med ögonen fulla av gråt. Hon slog armarna om mig. 
- Jag älskar dig Jenna! Jag hoppas att du vet det! Hur mår du? Du måste bli bättre gumman!
Varför var hon så ledsen? Jag skulle bli bättre. Jag kände det på mig.

- Jag älskar dig också mamma. Men vad är det? Jag kommer att bli bra igen. Jag känner det på mig!

- Har inte pappa berättat för dig?

Hjärtat stannade till. Jag tog ett djupt andetag.

- Vadå? Vad menar du?

- Du har leukemi.

---