Sjukhuset var fullt av folk. Jag gillade inte det obehagliga lukten av sprutor och mediciner som flög in i näsan på mig. Tidigare idag hade mamma berättat för mig att jag hade leukemi. En sjukdom som dödar. När på 1000 människor drabbas av detta, per år! Och ca 70 % dör av sjukdomen. Vilket är väldigt mycket..

Jag hade läst på om min sjukdom hela dagen på ett av sjukhusets bärbara datorer. Imorgon skulle jag få en dator av mamma och pappa som jag skulle kunna hålla kontakten med mina vänner på under tiden jag var på sjukhuset.

- Hur är det med dig Jenna?

Min läkare kom in genom dörren och kollade funderande på mig.

- Jag mår inte alls bra. Huvudet värker och magen gör ont! Sen känns benen också svaga.

- Det ingår i din sjukdom. Vi ska göra allt för att du ska bli frisk. Allt!

Jag kände hur ögonen började rinna. Att vara såhär sjuk gjorde mig ledsen. Tänk om jag skulle dö? Jag ville inte dö!

Det var rätt sent på kvällen. Mamma och pappa låg och sov i vars en ända av soffan som stod i hörnet av mitt rum. Själv var jag inte så pigg jag iheller, men det gick inte att sova! Jag fick istället sitta lite vid datorn.

Jenna hade fortfarande inte hört av sig. Jag antog att hon inte hade sett programmet vi var med i.. Eller så ville hon bara inte förlåta mig i alla fall.

Om det verkligen var slut, fick jag försöka att komma över henne, fastän jag kände på mig att det inte skulle gå.

Jag ville verkligen inte att detta skulla vara slutet för oss. Jag ringer henne nog igen. Det gick tre, kanske fyra signaler innan Jenna svarade. Äntligen! Var det så svårt?

- Jenna! Äntligen. Du? Jag är riktigt ledsen!

- Bry dig inte om det. Sa hon med en flummig röst.
- Vad är det Jenna? Du verkar helt flummig.

- Lova att inte få panik!

Vad hade hon nu gjort? Inte för att jag trodde att jag direkt skulle bli arg eller få panik..

- Jag är sjuk.

- Åhh! Hur är det med dig? Du blir nog frisk snart!

Stackars Jenna. Tack vare mig hade hon blivit sjuk. Jag behövde åka hem, jag kände att det var det jag behövde göra.

- Du förstår inte. Jag är sjuk. Riktigt sjuk.

- Hur sjuk?

- Leukemi sjuk.

Jag blev helt tyst. Istället för att svara, la jag på.

Varför la han på? Jag behövde honom verkligen nu. 
Allting var fel i mitt liv just nu. Ingenting skulle bli bra igen. Jag skulle dö och Harry skulle säkert bli tillsammans med en jättesnygg supermodell. Mamma och pappa skulle sitta och ruttna där hemma i soffan. 
Men nu började jag bli ännu mer trött, så jag stängde datorn och gick in på mitt rum där mamma och pappa fortfarande sov. Jag la mig sen i sängen och släckte lampan. Imorgon skulle jag få massor av medicin och då började allvaret. 
Jag somnade fort. 
Under tiden jag sov, drömde jag att jag blev frisk och att Harry och jag blev stora. Vi fick två barn. Harry junior och Jenna junior. Vi var riktigt lyckliga. I slutet av drömmen så gifte vi oss på stranden. 
*

Vilken härlig dröm.
Det var morgon. Det var dags för helvetet. Medicineringen skulle börja idag. Dem hade sagt att jag i början skulle må riktigt dåligt, men att jag senare skulle må åtminstone lite bättre. Jag hade på mig en vit kappa eller vad man kallar det. Rätt ful.

Jag var helt klart i chocktillstånd. Hon fick inte dö! 
Sjukdomen var helt klart dödlig, det visste jag. Men min älskade Jenna fick inte dö. 
- Louis? Jag måste åka hem! Det är ett nödfall!

- Jag skulle inte tro det. Vi måste göra klart musikvideon.

Dem kunde inte stoppa mig. Jag skulle åka till Jenna, på något sätt. 
Men hur?