I morse vaknade jag av att en dörr smälldes igen. Det var Jennas sjuksköterskor och läkare. Dem kom in ca 4 stycken och ställde sig runt hennes säng. Jag låg i hörnan av rummet, precis bredvid soffan. Inte för att jag tror att dom såg mig.. Vad gjorde dem här? 
Jenna satt upp i sängen och kollade förvirrande på dem. Hennes föräldrar var och åt frukost i matsalen.

- Vad är det? 
Sa Jenna och kollade på hennes ena läkare.
- Din leukemi. Det är ingen vanlig leukemi. Den är obotlig. Men det konstiga är att du faktiskt har haft sjukdomen väldigt länge, bara att vi inte har upptäckt den förrän nu.

Jennas ögon började rinna. Mina också. 
- Hur lång tid har jag kvar?

Hon slog sig ner i sängen igen och drog täcktet upp över bröstet. Dem hade fortfarande inte märkt att jag var vaken, även om jag hade kollat på dem helatiden.

- Det är svårt att säga Jenna. Vi gör allt för att det ska dröja ut på tiden.

Läkaren tog Jennas hand och kramade den. 
- Vi återkommer ikväll när dina föräldrar är närvarande. 
Innan alla gick ut, gav läkaren Jenna en puss i pannan. När dem sen väl var borta, gick jag upp ur bäddsoffan som jag hade legat i hela tiden.

- Hörde du?

- Ja Jenna. Det gjorde jag. 
Hon brast ut i gråt och tog täcket över huvudet.

- Förlåt Harry. Jag är så ledsen!

Jag låg i sängen. Harry låg sidan om mig och sov. Han hade armarna om mig och jag hade armarna om honom. Mamma och pappa hade kommit in för ett tag sedan. När jag berättade vad läkaren hade sagt, brast mamma ut i gråt. Pappa kunde inte gråta verkade det som. Han satt mest och höll om mamma och försökte att trösta henne.

Plötsligt vaknade Harry.

- Hej snygging! Fick jag fram med ett leende mot honom.

- Hej. Förlåt om jag tog din plats i sängen.

- Det är lugnt. Det var rätt mysigt.

Han satte sig upp och kollade funderande mot mig. Vad ville han nu?

- Jag har funderat.

- På vadå Harry? Han såg så misstänksam ut.

- Vi ska ha riktigt kul den sista tiden. Du ska göra allt som du någonsin velat göra. Det är nu eller aldrig.

Han log snett mot mig och tog min hand. Man såg att han verkligen menade det. Jag nickade mot honom och hans leende blev större och större. Han nickade tillbaks och gav mig sedan en stor kram.

- Tror du att vi kan skriva ut dig för dagen Jenna?

Jag kollade bort mot mamma och pappa som satt i soffan. Dem ryckte på axlarna, men sa sedan att jag fick fråga min läkare om det.

Harry tog min hand och hjälpte mig bort till min läkares rum. Vi knackade på och han öppnade dörren inom 4 sekunder.

- Jaså! Hej Jenna! Är du uppe och går?

Jag nickade och log mot honom.

- Vad har du på hjärtat?

När jag precis skulle fråga honom, avbröt Harry mig.

- Är det okej om vi skriver ut henne för dagen? Vi skulle vilja hitta på något riktigt kul, men inte något farligt förstås.

- Det skulle vara rätt bra för dig att komma ut lite Jenna. 
Han funderade en stund och sen nickade han.

- Men se till och komma tillbaks innan klockan åtta ikväll!

Jag och Harry nickade ivrigt mot honom och gick sedan ut.

- Var vill du åka Jenna? Du bestämmer idag!

Jag skulle göra allt för henne nu. Jag älskade henne och jag ville verkligen visa det.

- Hmm.. Jag vet inte.

- Vad har du alltid velat göra, men aldrig riktigt vågat?

Hon kollade lite glatt på mig, men jag såg att hon funderade. Jag kollade tillbaks på henne och log. Idag skulle vi inte tänka på döden. Vi skulle ha kul den sista tiden tillsammans. 
Som man brukar säga - "Ta vara på tiden, innan den läcker ut".

- Jag har alltid velat åka luftballong.

- Då blir det luftballong Jenna. Allt för dig.

Hon fnissade till lite och sen åkte vi iväg. Påvägen dit, satte jag igång en Michael Jackson låt - Thriller. Vi dansade och sjöng till, eller ja, mest Jenna. Jag måste hålla koll på vägen. Jennas föräldrar brydde sig inte så mycket om att följa med. Dem tyckte att vi skulle ha ensam tid tillsammans.

Vi åkte till en stor äng där det stod en jättestor luftballong mitt i alltihopa. 
- Kan vi inte vänta lite med luftballongen? Jag vill visa dig något.

Hon nickade och kollade på mig. Jag tog hennes hand och vi började gå mot en klippa. När vi väl var uppe på klippan satte vi oss ner vid en kant. 
- Känner du den härliga vinden? Man hör vattnet plaska mot klippan. Jag brukar åka hit när jag är arg eller bara inte är på bra humör. Det är lugnande.

- Det är det faktiskt. Harry?

- Ja?

- Jag älskar verkligen dig. Du är bäst! Du åkte tillbaka för att jag var sjuk, utan att ens tänka på vad de andra skulle säga om att du bara åkte. Det gör dig till den bästa killen någonsin.

Jag kände mig lyckligt lottad och gav henne en mjuk och lång kyss.

- Du är bäst älskling! 
Jag menade verkligen det. Hon var ärlig och bara den mest underbara personen jag någonsin träffat. När vi hade suttit på klippan ett tag och jag hade ringt ett samtal, gick vi ner från klippan igen. Mörkret hade fallit ner på oss även fast klockan bara var fem på kvällen. Det var inte speciellt kallt iheller. 
- Vad är det vi ska Harry? Jag gillar inte överraskningar. Jag blir bara såå nyfiken!

- Du ska få se.

Jag hade tagit mina händer för henne ögon så att hon inte skulle se var vi skulle. När vi var nere vid ängen igen, gick vi några meter bort mot ballongen, sen tog jag bort mina händer.

Jenna såg så glad ut. Mörkret runt om oss och ljusen som satt runt luftballongen, gjorde så att man såg Jennas ögon mycket tydligare och vackarare. Jag såg också att hon hade tårar i ögonen. Antagligen en blandning av lycka och sorg.

Som jag sa innan. Harry var bäst!!

- Har du gjort allt detta, bara för mig?

Jag blev helt tårögd, men jag tror att Harry redan hade sett det. Han slog armarna om mig och kysste mig mjukt.

- Bara för dig. För att jag älskar dig!

Han tog min hand och förde mig in i luftballongen. När vi kom in i den, blev jag ännu mer överraskad. Mitt framför ögonen på mig, stod ett litet funt bord med glas, tallrikar och blommor på. 
- Varsågod min sköna. Slå dig ner. 
Harry drog bak stolen till mig, och så satte jag mig ner. Harry satte sig mitt emot mig och log ett brett leende. Jag tog hand hand och smekte den mjukt.

Plötsligt kom en kypare in i luftballongen. Han hade med sig mat och allting.
- Varsågoda. Smaklig måltid. 
- Tack! Nu ger vi oss av, sa Harry till honom. 
Ballongen lyfte och jag var i luften. Jag ver verkligen i luften! Kyparen hade tagit fram sin fiol och började spela en vacker sång. Harry kollade in i mina ögon helatiden, så han verkade inte tänka så mycket på maten. Jag var lycklig. Riktigt lycklig. Känslan av att jag snart skulle försvinna hade försvunnit. Harry var grym på att få bort såna tankar, vilket var jättebra.

- Jag älskar dig Jenna. Jag sviker dig aldrig. Jag kommer finnas där för dig, till slutet.

---