My first love ❤ The first meet
Filed under: my first love ♥Jag vände mig fram och tillbaka i min säng. Aldrig hade jag nog sovit så obekvämt. Jag bestämde mig för att gå upp ur sängen och klä på mig, men jag stängde ögonen lika fort som jag öppnat dem. Jag hade förberett mig på ännu en rätt tråkig regnig dag, men istället sken solen in genom mina fönster och bländade mig. Några sekunder efter, tog jag till ett nytt försök på att öppna ögonen. Det var svårt att hålla dem öppna, men jag tog snabbt för min arm så att jag kunde se riktigt igen. Jag reste mig upp ur sängen med ett leende och tog på mig mina morgontofflor. Innan jag skyndade mig ut ur mitt rum så slog jag en blick mot min klocka som satt på väggen. Den stod på halv 10. Inte så farligt sent.
"Värst vad du är glad idag," utbrast pappa direkt när han såg mig. "Såklart att jag är glad, One Direction kommer ju hit idag!" sa jag glatt och plockade fram mina flingor ur ett hörnskåp i köket. Som vanligt satt pappa emd sin dagstidning som han alltid läste på morgonen. Det kvittade om tidningen var på svenska, engelska eller kanske spanska, han läste den ändå, även om han kanske inte riktigt förstod allt. Ibland kunde föräldrar vara riktigt konstiga och då menar jag riktigt konstiga.
1 timme senare....
När jag väl var nere på stranden var där inte så jättemycket folk, men helt lagom vid halv 11 - 11 tiden. Det skulle antagligen komma fler folk senare, så jag fick fixa en riktigt bra plats att ligga på. Sen i eftermiddag antog jag att jag var tvungen att packa upp alla mina saker. Jag fick ju välja mellan på förmiddagen eller eftermiddagen och då var det bäst på eftermiddagen, tyckte jag i alla fall. Det tyckte däremot inte de andra i familjen. Det tycker att det är lugnt att inte få någon plats på stranden, men inte jag.
Nu hade jag bara varit på stranden i en timme, men jag var redan brun. Det var egentligen helt sjukt! Och jag hade fortfarande inte vågat kolla åt killarnas håll, även fast jag hade solglasögon på mig. Egentligen fick killarna bara mig att tänka på One Direction hela tiden och det ville jag inte. Därför fick mina ögon förbli stängda ett ta till, tills jag bestämde mig för att spana lite. Vem visste, kanske det kom några snygga och kända kändisar sen. De brukade ju hänga på Miami beach med typ sina flickvänner/pojkvänner.
Så, vad tycker ni? Verkar novellen bra eller?
Sen skyndade jag mig ut ur rummet med ett fortsatt glatt leende.
"Värst vad du är glad idag," utbrast pappa direkt när han såg mig. "Såklart att jag är glad, One Direction kommer ju hit idag!" sa jag glatt och plockade fram mina flingor ur ett hörnskåp i köket. Som vanligt satt pappa emd sin dagstidning som han alltid läste på morgonen. Det kvittade om tidningen var på svenska, engelska eller kanske spanska, han läste den ändå, även om han kanske inte riktigt förstod allt. Ibland kunde föräldrar vara riktigt konstiga och då menar jag riktigt konstiga.
"Se inte alltför glad ut. Är du säker på att du får gå och se dem?" hörde jag mamma säga och jag vände mig snabbt om. Där stod mamma med troll rufsigt hår, morgonrocken på sig och sina morgontofflor. Sen plötsligt så gäspade hon.
"Oj, svårt att sova inatt älskling?" sa pappa och vände blicken ifrån tidningen och upp på mamma istället. "Jetlag," mumlade mamma och satte sig ner bredvid pappa. Hon lutade sig mot honom och så läste de tidningen tillsammans. Jag log åt dem och fortsatte sedan att hälla mina flingor i en skål och tog sedan ut mjölkpaketen från kylen, för att hälla det bland flingorna.
När jag var klar, satte jag mig på en stol bredvid mamma och direkt när jag hade sättit mig ner så snodde mamma en flinga från min skål. "Ey! Hämta dina egna!" utbrast jag och drog iväg skålen från henne. Hon gav mig värsta mördarblicken och jag räckte ut tungan till henne. "Du ska vara snäll, annars kan du glömma One Direction unga dam!" "Aldrig," sa jag trött och började sedan att äta ur mina flingor.
"När är det dem kommer?" frågade pappa och fortsatte att läsa koncentrerat ur tidningen. "Vid typ 3 tror jag, fast jag vet inte riktigt var," sa jag frågande. Pappa sänkte ner tidningen och gav mig "du är knäpp" blicken.
"Vadå? Jag kan väl inte hålla koll på allt?" sa jag och bitchblickade honom. Han fortsatte sedan att läsa i tidningen.
"Se till att ta reda på var och när, annars blir det inget ska du veta," sa han. Jag skyndade att äta upp och stack sedan in på rummet igen. Jag öppnade min laptop och gick in på onedirectionswe.blogg.se för att se om där stod någonting. De uppdaterar typ alltid, jag älskar verkligen den bloggen! Otur som jag hade stod det absolut ingenting.. Ibland ogillade man faktiskt bloggen, men aja..
1 timme senare....
"Mamma, pappa, jag sticker till stranden och solar ett tag. Kommer sen igen," sa jag uttråkande och gick sedan ut ur dörren.
Alla mina tankar påvägen till stranden var om One Direction. Att jag säkert aldrig skulle få träffa dem och att det var helt omöjligt. Just nu var de säkert på nått flott ställe med en massa fans som skrek runtomkring dem. Jag blev nästan ledsen av tanken, men skulle inte låta allt detta förstöra min dag. Solen sken ju och det var riktigt varmt ute.
Jag hade på mig mina skitsnygga nya shorts, min marinblåa bikini och en stickad hålig tröja utanpå det. Mina solglasögon satt även som ett skydd för mina ögon. Jag hade med mig en liten strandväska med en bra bok i och ett badlakan. Jag brydde mig inte om solkräm, det var inte så att jag brände mig så ofta, utan jag blev istället sjukt brun på somrarna, vilket jag älskade att bli.
När jag väl var nere på stranden var där inte så jättemycket folk, men helt lagom vid halv 11 - 11 tiden. Det skulle antagligen komma fler folk senare, så jag fick fixa en riktigt bra plats att ligga på. Sen i eftermiddag antog jag att jag var tvungen att packa upp alla mina saker. Jag fick ju välja mellan på förmiddagen eller eftermiddagen och då var det bäst på eftermiddagen, tyckte jag i alla fall. Det tyckte däremot inte de andra i familjen. Det tycker att det är lugnt att inte få någon plats på stranden, men inte jag.
Jag gick en bit i sanden tills jag hittade det perfekta stället vid sidan om några killar. Inte för att jag direkt kollade åt dem, men jag såg i ögonvrån att de hade bara överkroppar. Jag vågade inte heller kolla, det var ju lite.. Ja.
Jag bestämde mig ändå för att ligga en liten bit ifrån dem, det fanns ju ändå rätt så mycket plats på stranden. Dem skulle antagligen tycka att jag var lite konstig om jag la mig precis intill dem, även fast det var en riktigt bra plats. Jag tog ut badlakanet ur min strandväska och la ut det i sanden. Det kändes som om att någon kollade på mig, men utan att jag visste varför, så vågade jag inte kolla mig runt omkring. Jag skakade av mig känslan och tog sedan av mig shortsen och tröjan, men hur mycket jag än försökte att inte tänka på det, kändes det bara som om att flera kollade på mig. Såg jag så ful ut eller vadå?
Jag la mig ner på badlakanet och satte upp mitt platinblonda hår i en tofs. Sen bara blundade jag och kände värmen komma ifrån solen.
Nu hade jag bara varit på stranden i en timme, men jag var redan brun. Det var egentligen helt sjukt! Och jag hade fortfarande inte vågat kolla åt killarnas håll, även fast jag hade solglasögon på mig. Egentligen fick killarna bara mig att tänka på One Direction hela tiden och det ville jag inte. Därför fick mina ögon förbli stängda ett ta till, tills jag bestämde mig för att spana lite. Vem visste, kanske det kom några snygga och kända kändisar sen. De brukade ju hänga på Miami beach med typ sina flickvänner/pojkvänner.
Mitt i mina tankar om kändisar, känner jag någonting mjukt, men samtidigt hårt träffa mig på mitt ben. Okej, dte var ju bättre än att bli träffad rakt i huvudet. Jag öppnade ögonen och slet av mig mina solglasögon. Framför mig, på badlakanet låt det en amerikansk fotboll och kollade på mig (kändes det som).
Bara några sekunder efter kommer det fram en kille till mig och tar bollen. "Förlåt," sa han och jag märkte att han nu stod ivägen för solen också. "Det är lugnt, antar jag.. Men, ermm.. du står ivägen för solen," sa jag och rynkade pannan. Jag kollade in honom lite närmare och fick mig världens största chock.
Killen gick ner på huk framför mig med fotbollen i händerna. "Snygg, kille, kollade, på, mig, jag, vet, vem, det, är" tänkte jag och mitt hjärta bultade fortare och fortare. Han kollade in i mina ögon och log världens finaste leende mot mig. "Jag heter Louis."
Så, vad tycker ni? Verkar novellen bra eller?
Svårt att veta vad ni tycker eftersom ni har slutat att kommentera, men jag har fortfarande läsare kvar, så jag vet inte vad det är.
Om det är designen så ska jag försöka att fixa någon som kan göra den till mig. Jag kan ju göra en själv, men vet inte om jag har orken bara. Håller redan på med en till min kompis..
Aja, kommentera i alla fall! Snälla.. :(
Postat av: P A R M I D A <3
Klart jag lääser & den verkar fett bra jöö? bara det att ibland orkar man nte kommenter ;)
Postat av: jsh
Så braaa!! :D
Postat av: Nelly
Sjukt bra Julia!! :)
Och du..? Jag kan göra en header till dig så är det det öns som behövs bytas, om du vill såklart :)
Postat av: Julia Ekedahl
Omg its Louis The Tommo Tomlinson jag dör! HALLELULIA LIKSOM!
Postat av: Anonym
Mer mer mer!! :D
Sjukt grymt bra! ;)
Postat av: Anonym
Mer? Ja, tack!:)
Trackback
