"Louis, kommer du eller?" ropade en av de andra killarna som han förut var med. Jag antog att det var resten av bandet, men även om jag visste att 4 andra snyggingar stod bara några meter ifrån mig, kunde jag ändå inte slita blicken från Louis. Han log mot mig. Jag tog hans hand och sa mitt namn. "Nelly," sa jag och log tillbaks mot honom.

"Nelly..." sa Louis och log ännu större. "Vill du vara med och kasta lite eller?" Han lät nästan nervös i rösten, vilket fick mig att skratta till lite. "Vad?" sa han och började att småskratta han också.

"Nej inget. Jag tror inte att bollsporter riktigt är min grej.." sa jag och vände ner blicken lite ifrån honom. "Inte?"

"Asså jag har gått på fotboll och så förut, men nej, inte riktigt min grej längre," sa jag igen.

"Okej, men du kan ju kolla när vi spelar, eller?" sa han och höjde ögonbrynen. "Det kan jag väl." "Coolt," sa han och gick sedan. Innan han var ända framme hos de andra killarna, vände han på sig för att se om jag kollade och det gjorde jag ju såklart. Det var ju för tusan Louis Tomlinson! Och de andra var Harry Styles, Liam Payne, Niall Horan och Zayn Malik! Det var helt sjukt!

Egentligen var jag rätt förvånad över att jag inte hade skrikit eller så, men det var ju bara bra. Jag ville ju inte verka som värsta största fanet, för det var jag ju inte heller.

Jag såg bak ännu en gång för att dubbelkolla ifall Nelly såg. Det var något med henne, något speciellt. Jag kunde inte säga att hon inte var snygg, för det var hon. Hon såg ut som en fotomodell. ''Louis? Vad är det?'' frågade Harry och avbröt mina tankar innan han såg på mig med ett upphöjt ögonbryn. ''Inget.'' sa jag snabbt. "Låt mig nu spöa er,'' sa jag lugnt och tog bollen från Liam. Niall började skratta och sprang baklänges. Alla killarna bredde ut sig och jag tog sats. Jag visste att Nelly såg på så jag spände musklerna lite extra innan jag sköt iväg bollen. De alla sprang mot den och Zayn fångade den först .

Vi fortsatte att spela och jag kände helatiden Nellys blickar på mig. Jag log triumferande innan jag sprang mot bollen som Zayn sparkat. Jag fångade in den och såg precis hur Harry och Liam sprang in i varandra. Jag skrattade lågt, men inget emot hur Niall började asgarva. Han skrattade så mycket att han la sig ner i sanden. Zayn försökte få upp en skrattande Niall men ramlade själv över honom. Deras ansikten var så nära, en millimeters avstånd vid läpparna. Båda skrek i panik och Zayn rullade över Niall. Jag skrattade och kramade om bollen. Jag var den ända One Direction som stog upp! Rätt kungligt!

Plötsligt hördes ett skrik och alla vi vände blicken bort mot där Nelly satt, fast blickarna var inte på henne. Långt bakom Nelly stod det hundratals tjejer och skrek. Vi hann knappt ens reagera innan de kom springande mot oss i full fart. Jag ville inte springa. Jag ville vara kvar här på stranden med mina bästa polare och bara ha det hur kul som helst. Nelly var ju här. Jag ville inte springa ifrån henne heller, även fast jag inte kände henne. Som sagt, det var något alldeles speciellt med henne som jag inte kunde sätta fingret på.

"Sorry," sa jag snabbt till Nelly och sen sprang alla vi iväg åt motsatt håll som fansen kom ifrån. Jag kände redan att jag nästan ångrade mig att jag sprang ifrån Nelly, men jag ville helst inte bli mosad av vilda fans.

Efter några minuter så stannade vi. Helt otroligt att vi hade kommit undan de vilda fansen. Ibland sög det balle att vara känd. När man bara vill ha det hur chill som helst och umgås med grabbarna så förstörs allting på grund av vårt "kändisskap". Okej, ibland kunde det var rätt kul att vara känd, men för det mesta var det faktiskt svårt. Riktigt svårt. Både för familj och privatliv och ja, nästan allt.

"Vi går tillbaks senare och hämtar våra saker," sa Niall och alla nickade instämande. "Om de finns kvar. Vem vet vad fansen kan ha snott.." sa Liam och andades tungt medans han pratade. Vi var ju inte vana vid att springa så. Vi brukade nästan alltid ta för oss av kändisskapet och typ skriva autografer och ta bilder, men vi orkade bara inte med det idag. "Men isåfall väntar vi tills, ingen aning...." sa Harry och gnuggade sina ögon. "Eller så skiter vi i det?" sa jag och började sakta att gå mot vårt hotell.

Vi hann inte komma så långt förrän en hand tar mig på axeln, och till min förvåning står Nelly där med händerna fulla av en massa saker. "Hej!" utbrast jag och fick fram ett stort leende. "Jag tänkte ge er era saker innan era "stalkers" tar dem," sa hon och jag tog glatt och tacksamt emot våra saker. "Åh, tusen tack!" utbrast alla och haffade åt sig sina handdukar ur min näve och fortsatte sen till hotellet.

"Erm.. Tack igen," sa jag och kollade in i hennes ögon. "Ja. Det är lugnt. Det är inte lätt att vara känd," sa hon och gick sedan. Jag tillät inte att hon gick, så jag följde efter henne. "Och nu är det du som är en stalker," sa hon. Hon stannade och vände sig om. "Förlåt.. Men det är något speciellt med dig."

"Tack. Antar jag.." sa hon och fortsatte att gå igen. "Hejdå Louis Tomlinson," sa hon och slog upp ena handen i luften och gjorde "peace" märket med händerna. "Som är med i One Direction!" skrek hon och kollade bak på mig och log. Bara några sekunder gick och sen var jag omringad av de fansen som antagligen hade jagat oss innan.

Nelly var bara så cool!

---

Jag sa ju att jag lovade? :D