Mina naglar drog längs milkshakens mugg medans mina ögon lugnt såg på. Ljudet av det fick mig att rysa till i kroppen, men trots det fortsatte jag. Mina öron fylldes hela tiden av ljudet från vågorna som plaskade mot sanden en bit bort. Allting var väldigt fint på kvällen. Man kunde tydligt märka av den stora kärleken och det lugnet på kvällen, vilket fick mig att slappna av. Att inte vara ett dugg rädd för att precis vad som helst skulle kunna hända. Miami var ändå en väldigt stor stad och det hände väldigt mycket, men just nu kändes det som om att det var världens mest ohändelserika stad. Mina andetag blev djupare och djupare och när jag tillslut tog ett jättestort, lugnt andetag och blundade, kändes det som om all min lycka spreds fram inom mig. Alla mina tankar om alla där hemma i Sverige kom upp. Saknaden av dem började att kännas av mer och mer.

"Är du okej?" frågade Louis och jag öppnade ögonen igen, men fortsatte att kolla ut över havet och vågorna. Han fråga i just denna situationen var rätt så opassande. Egentligen var jag inte okej. Jag ville hem, hem till mina kompisar som fick mig att må som bäst. Hem till mina hundar som alltid gjorde att jag fick ett gott skratt. Hem till kalla Sverige, som egentligen var ett rätt tråkigt land, men det var ändå mitt hem.

Där jag hörde hemma och alltid skulle göra.

"Javisst! Ville bara andas in lite av Miami luften," sa jag som en ursäkt. Min blick vändes åt hans håll och vi mötte varandra med ett leende. Förut hade jag inte märkt att han faktiskt log hur underbart som helst. Leendet kunde få vem som helst att tyna bort och inte kunna kontrollera sina tankar. Just det som jag inte kunde göra nu. Därför försökte jag att undvika att se på honom, men det gick verkligen inte.

För att få tillbaka mina tankar, avbröt jag äntligen våran ögonkontakt och kollade generat ner på muggen som var omringad av mina händer.

"Har du någon gång känt att du verkligen saknar någon? Alltså riktigt mycket. Att det känns som om att det gör ont i hjärtat och att du knappt ens kan andas."

Mina läppar vibrerade försiktigt under tiden jag väntade på svar. Luften som kom in i mina lungor fick mig att få svårt att andas. Det enda jag kunde tänka på var Nina. Nina, som alltid hade varit min bästa kompis. Vi hade berättat precis allting för varandra, det kvittade var det var. Vi delade allting med varandra, även om det kunde vara väldigt privata saker. Vi älskade verkligen varandra och vi försökte aldrig att ändra på något hos varandra. Hon hade alltid varit allting för mig, tills då. Fredagen den trettonde - 13 Januari 2012.

Den dagen hade förändrat mitt liv och jag visste att ingenting skulle bli densamma igen.

"Absolut. Känslan kommer inom mig varje dag. Saknad. Jag tror inte att någon som helst förstår hur det är för oss som reser så pass mycket som vi gör. Vi är kanske hemma 30% av ett år om inte mindre. Varje dag får jag känslan av att jag har valt totalt fel yrke. Att jag inte förstår vad jag gör här. Varje dag säger en röst inom mig att lägga av och ta itu med mitt liv. Varje dag gör det ont i mitt hjärta på grund av saknad."

Louis tunga ord fick stopp på mitt tänkande. Han hade gjort det värre. Nu kändes det till och med som om att hans liv var så mycket värre än mitt. Jag hade alltid funderat och undrat över hur alla kända känner sig varje dag. Om de kände sig ledsna/glada/lyckliga eller vad som helst. Om de faktiskt var glada över vad de hade gjort eller om allting bara var ett enda stort misstag. I just detta ögonblicket hade jag fått svar på flera års undranden. Mina ögon blev fyllda av så mycket tårar att jag stängde mina ögon. Den svagt kalla luften som hade gått in i ögonen förut hade bara gjort gråtet värre. Jag ville verkligen inte tänka på detta just nu, men jag kunde inte kontrollera mina känslor och tankar längre.

"Så att om du hade fått göra alltid annorlunda, hade du valt att inte gå med i One Direction?" frågade jag.

Egentligen ville jag inte ställa den frågan, mest för att jag fruktade att få reda på svaret. Bandet som hade fått min själ att lyfta och se livet i en annan synpunkt, kanske rent ut av var en bluff. Ingen i bandet kanske egentligen ville vara här idag, utan hade velat göra allting annorlunda. I denna sekunden ångrade jag mig för att jag ens hade frågat honom, för jag ville inte veta. Jag ville inte få reda på om allt bara var en enda stor bluff. Då kunde han hålla allt för sig själv.

Louis putade lite med munnen, som om att han förberedde sig på att svara något negativt som att "One Direction var ett enda stort misstag.." eller något i den stilen. I samma stund som han förberedde sig på att svara, förberedde jag mig på att springa iväg. Jag ville inte höra hur han skulle förstöra allt med sina dumma ord.

När jag just skulle ställde mig upp och rusa därifrån tog Louis svagt tag om min hand och kollade djupt mot mig, vilket jag allt såg i ögonvrån.

"Om jag skulle fått chansen att göra allt annorlunda hade jag inte tagit den chansen. Visst, att vara ett stort och känt pojkband kan inte alltid vara positivt, men om jag inte skulle gått med i One Direction, skulle jag aldrig fått träffa de andra. Och det ångrar jag inte en minut av - minst sagt ens en sekund. Tänk allting vi har gjort och får uppleva. Vi får uppleva vår dröm och göra det vi älskar - sjunga. Att inspirera folk att tänka annorlunda. Vara förebild för folk som verkligen ser upp till oss. Det finns ju de dagarna som jag verkligen vill hem och bara vara den barnsliga Doncaster killen som ingen känner till. Ibland vill man bara försvinna ur kändisbubblan som man finns i, men jag väljer hellre att göra det som jag verkligen att älskar, än att bara ge upp min största dröm.

Louis fick mig mållös och gråtfärdig med sina underbara ord och det var ju inte direkt första gången det hände. Jag kunde äntligen pusta ut och verkligen känna att jag var stolt över att vara en directioner. Inte trodde kjag för några dagar sedan att Louis verkligen kände såhär. Jag hade inte ens tänkt över att få träffa dem för fem dagar sedan, och nu sitter jag här på en bänk med Louis i Miami, där han berättar sina känslor för mig om allting. Både om det positiva och det negativa om att vara medlem i One Direction.

En sådan upplevelse fick man inte chansen att få ta del av varje dag. Det var bara något som kunde dyka upp slumpmässigt när som helst, var som helst. Till och med när man minst anade det.

"Det kunde inte ha blivit ett perfektare svar," sa jag och log vänligt in i Louis ögon. De var fulla av gråt, men jag kunde inte riktigt veta om det var lyckotårar eller verkligen ledsna tårar. Det fick jag fundera på. Jag skulle inte fråga honom mer. Det kändes för plågsamt eller privat. Om det fick Louis att gråta, ville jag inte fråga mer.

Jag ville verkligen inte någon något ont, aldrig!

Att se Louis helt tårögd fick mig att också bli tårögd och det kunde jag inte stå ut med.

Med Louis arm över min axel, gick våra steg gick tyst i otakt genom mörkret. Mitt hjärtas bultande ekade genom den tysta och smala vägen vi gick på, medans Louis hjärta knappt ens hördes.

Min blick drogs till hans svaga leende på läpparna som han hade haft hela vägen hem. Man kune undra vad han tänkte på, men jag tordes inte att fråga. Kanske hade jag fått nog med information om hans liv bara på dessa minuterna. Mitt huvud var placerat mot hans axel, som var ett litet stöd för mig.

Mamma och pappa skulle antagligen få utbrott på mig när jag väl kom hem. Klockan hade ju ändå halv elva på kvällen. Våra skor trampades ner i gruset som fanns under oss på vägen till vår stuga och mitt hjärta började att lugna sig lite. Jag stannade till och ställde mig framför Louis. Mina ögon drogs in i hans väldigt fort och vi stod där i några minuter. De blåa, underbara ögonen var precis framför mig, vilket de hade varit nästan hela kvällen. Det var något med Louis som fick mig att känna mig speciell. Att känna mig annorlunda och vacker för någon gångs skull. Jag brukade inte känna den känslan, även fast jag ofta fick kommentarer om att jag var söt, snygg och allt sådant. Inget av det betydde någonting, för jag kände mig ändå inte lika speciell som när Louis kollade på mig och verkligen såg mig. Det går inte att beskriva känslan och den härliga rysningen som man får i kroppen när han ler mot en. Man måste uppleva den själv för att förstå.

"Är det här du bor?" sa han tillslut och jag vände mig om för att slå en liten titt mot stugan. Den var en liten bit bort, men man kunde ändå se en liten skymt av den röda tegeln och ljuset som lyste ut på oss där vi ensamma stod. När jag vände mig om igen, gav jag honom ett leende som betydde att det var där jag bodde. Jag visste inte riktigt vad han tyckte om det. Han sa ingenting direkt, men det behövdes inte. Bara han såg på mig, behövdes inga ord.

"Det var verkligen jätte trevligt ikväll," sa jag sedan och närmade mig honom lite, men gick snabbt tillbaks igen. Han rörde knappt på sig, utan log bara ett mystiskt leende mot mig som fick mig att le ännu större, att jag nästan fick fram ett litet skratt. "Jag hade också jätte trevligt!" sa han sen och närmade sig mig också. Han omfamnade mig mjukt. Vi stod där ett tag och kramades, precis som om att vi aldrig skulle få se varandra igen - vilket mycket väl kunde vara sant. Vi visste ju inte om vi skulle ses igen, eller ens se varandra. Jag kanske skulle kunna se honom, men han skulle ju inte kunna se mig.

Mina ögon stängdes och jag bara njöt av den underbart mjuka kramen. När vi var så här nära varandra, kunde jag även känna hans underbara parfym som luktade riktigt gott. Något av det som jag verkligen älskade var herrparfym. Det luktade riktigt gott och jag kunde lukta på det hur länge som helst utan att tröttna.

Allting var bra nu. Jag ville bara stå kvar hur länge som helst och känna hans doft och närhet, men utan att själv kontrollera det, släppte jag honom.

"Vi ses!" sa jag och sprang lite smått mot huset. Redan när jag hade kommit en bit, kände jag att jag verkligen ångrade mig att jag släppte taget om honom. Jag kände ju hur han fortfarande höll fast i mig när jag släppte honom. Tänk om han trodde att jag inte tyckte om honom.

Sista steget och ytterdörren var bara några centimeter ifrån mig. Precis när handen var påväg att ta tag i handtaget, vänder jag mig om och möter upp Louis blick och han skiner upp. Jag ger honom en liten vink och tar sedan tag i handtaget och drar ner det. Min andra hand drar upp några hårstrån som är ivägen för ansiktet och i andra sekunden har jag öppnat dörren.

Tillslut är jag inne och har stängt dörren.

---

Ciao alla!