-I love you to Linnea, sa han och jag blev like förvånad över att han sa det och det såg ut som om han verkligen menade det. Han närmade sig mig och våra läppar möttes. Tänk att vi redan hade sagt till varandra att vi älskade varandra. Det var egentligen ofattbart att på så kort tid, kan älska någon så mycket som jag älskade Zayn.

Han var absolut den bästa killen! Vi lutade oss tillbaka och han la sig ovanpå mig och vi började att hångla. Jag höll mina händer om hans nacke och han höll sina händer ihopa bredvid min midja på sängen.

Lyckligare just nu gick det inte att bli.

---

-Liam you got to tell her the truth! röt jag åt honom. Do you know how bad she is feeling about all this? Do you really want her to feel soo guilty every single day?

Jag var riktigt irriterad på honom. Han hade berättat att han fortfarande ville ha Pernilla mer än något annat, men att han inte ville säga något. Det var ju han som skulle vara den mogna, inte Pernilla, fastän hon faktiskt var det just nu.

-I'm sorry.. I just can't, var det enda han fick fram. Zayn stod vi min sida och han sa att han tyckte samma som mig. Ha brydde sig inte om att jag skällde på Liam, han tyckte bara om det. Han gillade väl att se mig arg.

-I'm sorry? Is that the only you can say? Han blev tyst och kollade ner i golvet.

-Fine! Blame yourself if she not want you back later! utbrast jag och sprang sen ut ur dörren och ställde mig där ute. Zayn kom efter mig.

-I don't know why I'm so angry at him.. sa jag ursäktandes till Zayn och han kom och höll om mig.

-It's ok. You're right. He's a coward, sa han tröstandes. Jag skrattade till lite och kollade sen upp på Zayn med gråtandes ögon.

-I'm just soo angry beacause he just let Pernilla feel like she do. She feels soo guilty every day, and then the truth is that Liam still want her. I'm sorry, but right now - I hate Liam! Jag kände hur Zayn kramade om mig hårdare för att trösta mig. Pernilla var ju som en syster för mig nu, och då ville jag att hon skulle vara lycklig. Inte känna smärtan varje dag att hon hade förlorat något som verkligen betydde något för henne och inte känna sig så skyldig.

Okej, hon hade varit otrogen mot honom och jag förstod att han var arg för det, men om han nu hade förlåtit henne så fick han ju ta och säga det till henne. Då skulle hon inte må lika dåligt varje dag. Även om hon inte sa något, så såg jag det på henne. Det var solklart!

-Come on. I drive you home, sa Zayn och släppte mig. Han gick in igen i huset för att hämta nycklarna till bilen och sen satt vi båda i hans ursnygga bil, påväg hem till mig.

-Thanks, sa jag när han hade stannat vid min infart.

-I love you, sa han och lutade sig fram mot mig för ett försök på en kyss.

-I love you to, sa jag och lutade mig mot honom också och vi kysste varandra lätt, innan jag gick ut ur bilen. Jag gav honom en sista blick innan han satte gasen i botten och körde iväg igen. Jag började att tänka på det Zayn sa i bilen. Hur ledsen jag hade blivit för det. Långsamt gick jag in och stängde dörren.

-Tack och lov att du är hemma! utbrast Pernilla så fort jag hade kommit innanför dörren. Hon sprang ner för trappan och kramade om mig.

-Jag tror att det var någon här för en stund sedan. Det var inte någon av våra föräldrar eller syskon. Det var någon helt annan. Jag var så rädd med tanke på att jag var själv hemma! sa hon ivrigt och jag försökte att lugna ner henne med en hård kram.

-Ta det lugnt. Jag är här nu. Hur många var det? Hon rynkade pannan på ett försök att tänka på hur många de faktiskt var.

-Två, kanske tre tror jag, sa hon medans jag hörde och såg hur hon skakade för fullt.

-Såg dem dig?

-Jag tror inte det. Jag satt på mitt rum och tittade bara precis ut ur dörren. Dom var i köket och i vardagsrummet tror jag.

Jag började också att skaka och kollade mig runt omkring.

-Dom har gått, sa hon lugnandes och jag pustade ut. Vi kramade om varandra igen och jag tänkte bara att det verkligen inte kunde bli en värre dag. Först Liam, sen Zayn och sen inbrottet.

-Kom, vi gör vars en latte och kollar lite på tv. Vi måste snacka, sa jag och drog med Pernilla till köket.

-Höh, USA? sa Pernilla och ryckte på sina ögonbryn. Hur länge?

-Jag vet inte. Några månader kan jag tro.. Jag tog en klunk ur min latte medans jag kämpade för att hålla mina tårar inne.

-Äsch! Jag bryr mig inte. Liam betyder inget för mig längre, sa hon kaxigt och drack sedan ur sin latte också.

-Men jag då? Zayn betyder sjukt mycket för mig just nu. Jag klarar mig inte utan honom i typ två tre månader!

-Jag vet, sa hon ledset och kollade ner. Men försök att övertala honom att stanna.

-Det kan jag inte. Dom måste åka med tanke på deras karriär. Zayns dröm just nu är ju att göra en stor succé i USA. Jag kan inte förstöra det bara. Pernilla nickade instämade men ändå ledset. Även om det var slut mellan henne och Liam, visste jag ändå att Liam betydde mycket för Pernilla och Pernilla betydde mycket för Liam. Dom var som ämnade för varandra, men dom ville bara inte inse det.

-Så, när åker dom då? frågade Pernilla.

-Imorgon bitti vid typ 5, enligt Zayn. Tydligen hade dom fått reda på det nu innan ikväll.

-Oj, redan så tidigt? sa Pernilla och såg på något sett riktigt ledsen ut.

-Du kommer att sakna Liam va?

-Ja. Det är väl klart. Jag vet att jag typ nyss sa att han inte betyder något för mig, men det gör han.

Även om vi inte är tillsammans så vill jag ju i alla fall vara vänner. Såvidare inte allting känns konstigt mellan oss..

---

Förlåt för en lite kort del, men ni kommer nog att få en del till ikväll! 
Jag vill även säga förlåt för att det inte har kommit upp en del på ett tag, men jag har faktiskt haft rätt mycket att göra.