Det hade blivit väldigt sent, vilket betydde att alla sov framför tv:n. Jag försökte att försiktigt resa mig ur soffan så att jag inte väckte dem. Egentligen förtjänade de att bli väckta på grund av att jag reste mig, men jag ville verkligen inte göra allting värre än vad det redan var.

Det enda jag fortfarande inte kunde sluta tänka på var drömmen. Eller rättare sagt mardrömmen. Den hade existerat i mitt huvud ända sedan jag drömde den för några timmar sedan.

Tanken om att de som jag trodde var mina föräldrar hade kidnappat mig och gjort mig till sin egen dotter var ofattbar. Jag kunde inte tänka på annat än att det inte kunde vara sant, men att det ändå kunde det.

Att fråga dem om det var sant fanns inte ens bland mina funderingar. Om de blev arga och sura för att jag fråga dem om de var mina riktiga föräldrar, tänk då hur de skulle bli om jag frågade om de hade kisnappat mig.

De skulle aldrig förlåta mig för att jag trodde så om dem.

Även fast klockan var runt 12 på natten, kände jag att jag verkligen behövde prata med någon och den som jag absolut ville prata med var Louis. Han var alltid så förståelig, alltså var han ett solklart val. Vem annars liksom?

Jag tog fram min rosa mobil ur min ena byxficka och tryckte in på kontakter, och därefter Louis Tomlinson.

Mina ögon klistrade fast sig vid numret ett tag, innan jag valde att trycka på "ring".

Det pep i mina öron när tonerna gick fram, och efter nästan fem toner, svarade han.

"Nelly?" sa han trött, fast jag hörde i hans röst att han lät orolig. Jag förstod honom. När ens flickvän finger mitt i natten, eller ja, klockan tolv, så måste det ju vara något fel. Det är ju inte så att man ringer för att man bara vill prata som om att klockan var mitt på dagen. Man måste ju vilja något speciellt för att ringa denna tiden.

"Är du okej?" fortsatte han. Jag log för mig själv. Han måste verkligen bry sig om mig. En underbar känsla.

"Ja. Eller jag tror det. Jag vet inte," sa jag förvirrat. "Allting är så osäkert. Jag vet inte vad jag ska tro längre. Jag vet inte ens vem jag själv är längre."

"Är det om dina föräldrar?" frågade han och hans tonläge kändes självklart. Som om att han bara kunde veta att det var om just mina "föräldrar" som detta handlade om.

"Om de är mina föräldrar. Just nu känns det inte som det. Jag känner mig så ond som tror så illa om dem, men det är mest en känsla som får mig att tänka så."

Det blev tyst ett tag. Louis visste antaligen inte vad han skulle säga. Det var ju rätt mycket att ta in vid denna tiden på dygnet, och det var ju även lite svårt för honom som inte ens har träffat mina föräldrar eller är så insatt i detta. Jag ville bara ha någon att prata med. Någon som förstod, och Louis förstod mig, även fast han inte själv varit med om något liknande.

"Du är inte ond för att du tror. Det är inte fel att tro. Jag kan säga att jag vet hur det känns, men jag vet ju inte hur det känns.." sa han. Han hade fel, fast samtidigt rätt. Det var inte fel att tro, men att tro just detta var fel. Helt och hållet fel.

"Jag vet Louis. Men sen drömmen som jag drömde för ett tag sedan fick mig bara att tro mindre och mindre på mamma och pappa, eller vem dem nu är," sa jag.

"Vad menar du?"

"Jag drömde en dröm, eller mardröm, som visade mig att mina föräldrar hade kidnappat mig från mina riktiga föräldrar när jag var typ 3 och sedan uppfostrat mig som deras egna dotter. Jag tänker hela tiden att det inte kan stämma, men det kommer upp en massa nya bilder i mitt huvud hela tiden på människor som jag inte känner igen."

"Du känner inte ens igen dem lite? Det kan vara minnesbilder. Med tanke på att du var så liten när det hände, om det nu hände, så kommer du inte ihåg dina riktiga föräldrar så mycket," sa han kärleksfullt.

"Jag vet inte. Och personerna som jag ser, eller kvinnan som jag såg har grön/bruna ögon, som mina. Det kan väl inte stämma?"

Ju mer jag pratade om det, desto mer övertalade jag mig själv om att drömmen var sann. Att allt det faktiskt hade hänt och att jag inte hette Nelly Robertsdotter egentligen.

"Klart att det kan stämma, men vi vet inte om det är sant bara. Det kan ju bara ha varit en vanlig mardröm som handlade om det, eftersom du hade tänkt så mycket på det. Det kan ju faktiskt vara så att de faktiskt är dina föräldrar. Du kanske aldrig kommer att få veta, med tanke på att de säger att de är dina föräldrar, och det är ju klart att dem säger det. Man kidnappar ju inte ett barn och sedan erkänner det. Eller jo, om man är korkad.."

Desto mer vi pratade om det, desto mer förvirrad och ledsen blev jag. Det var som Louis sa. Jag skulle antaligen aldrig någonsin få reda på vem jag egentligen var, och om mina föräldrar verkligen var mina föräldrar.

Det var egentligen bara meningslöst att lägga ner så mycket energi på något som jag antagligen aldrig skulle få reda på sanningen om.

"Du har nog rätt. Jag kanske bara ska sluta lägga ner tid på detta. Jag kommer ju ändå aldrig att få reda på sanningen," sa jag besviket. Jag tog upp min ena arm och kollade på klockan. Det hade redan blivit halv 2, vilket betydde att jag och Louis hade snackat i nästan en och en halv timme. Egentligen var jag inte trött, men ändå började jag så smått att gäspa.

"Jag tycker inte att du ska strunta i detta Nelly. Du måste verkligen få reda på vad sanningen är. Du förtjänar det, med tanke på den underbara personen som du är. Du förtjänar verkligen inte att gå runt och grubbla såhär på detta," sa han bestämt. "Jag känner en kille. Han är som en privatdetektiv. Om du vill kan jag ta ett snack med honom, men bara om du är redo."

När han kom till det med detektiven stelnade jag till. En klump i min hals växte och stoppade suget i mina lungor. Nu visste jag inte om jag faktiskt ville veta, men som Louis sa, jag förtjänade att få reda på sanningen, fastän den kanske skulle svida eller totalt förändra mitt liv föralltid.

"Jag är inte redo, men prata ändå med honom. Jag kommer antaligen aldrig att vara redo, så det är bäst att sätta igång så fort som möjligt innan jag ångrar mig."

"Okej. Kom ihåg att jag finns alltid för dig vilket som. Jag kommer att tycka om dig vem du än visar dig att vara. Godnatt!" sa han tillslut, och la sedan på.

Jag hann inte ens säga detsamma. Han visste säkert. Han visste säkert att han verkligen betydde allt för mig just nu. De andra i familjen betydde knappt något, med tanke på deras beteende. Det var barnsligt och omoget.

Inom bara några dagar skulle mitt liv kanske förändras. Jag skulle kanske få reda på saker som jag aldrig någonsin hade kunnat ana. Saker som jag inte ens skulle kunnat drömma om.

*

Det var morgon igen och aldrig hade jag mått så dåligt som jag gjorde just nu. Jag var inte den personen som blev sjuk, men nu var jag rejält sjuk.

Just nu ville jag bara ha Louis nära mig. Han kunde kanske muntra upp mig med något, som vanligt.

Jag skulle just luta mig över toalettstolen när min mobil började att vibrera och spela musik högt. Min blick vreds mot den där den låg på golvet.

På den stod det 'Louis Tomlinson'. Jag ville jättegärna svara, men jag kände bara hur spyan var påväg upp igen.

Jag skyndade mig med huvudet ner i toan och fick upp det äckliga. Sen torkade jag kvickt min mun med lite toalettpapper innan jag tog min mobil på golvet och svarade.

"Hej Louis," sa jag hest när jag svarade.

"Hej Nelly! Hur är det? Du låter hes."

"Jag vet. Jag är sjuk. Mår så himla dåligt och har nästan 40 graders feber," sa jag medans jag drog bort en hårslinga från mitt ansikte.

"40 grader?!" utbrast Louis i panik. "Jag är påväg! Kommer om några minuter!"

Änn en gång hann jag inte svara förrens han la på. Självklart var jag glad för att han ville komma, men jag ville bara inte att han också skulle bli sjuk. De skulle ju uppträda i tv imorgon, och då skulle han vara frisk.

Jag satt kvar inne på toan, framlutad över toaletten, med fruktan att lämna toan. Jag ville inte riskera att spy i min säng eller något.

*

Fem minuter senare, och det ringde på dörren. Som tur var, var inte de andra i familjen hemma, så de kunde inte klaga på att det kom besökare till mig när jag hade utegångsförbud.

Jag reste mig från golvet och gick med långsamma steg ut i hallen och öppnade dörren, där man möttes upp av en orolig Louis.

"Hej, hur är det nu? Är det lika illa fortfarande?" sa han snabbt och oroligt medans han skyndade sig in och omfamnade mig.

"Louis? Det är nog ingen bra idé att du är här, och definitivt ingen bra idé att du står och kramar mig just nu."

"Varför inte?" frågade han och släppte mig.

"Jag vill inte smitta dig, och du ska ju uppträda imorgon. Du ska inte missa det på grund av att jag har smittat dig."

"Äh! Strunt prat! Om min flickvän är sjuk så ska jag ta hand om henne! Då kvittar det om jag blir sjuk sen," sa han bestämt och tog fram en blombukett bakom ryggen och gav den till mig.

"Åh Louis.. Det behövde du inte!" utbrast jag med glimten i ögat. Han bara log mot mig, fast leende försvann fort.

"Du borde kanske lägga dig ner och vila lite Nelly," sa han och stängde dörren bakom sig, och ledde mig sedan in på mitt rum.

När han hade lagt mig ner i sängen, drog han täcket över mig med sitt underbaraste leende.

"Och jag finns här vid sidan om dig om du behöver något. Det är bara att säga till." Jag log mot honom och blundade sedan, för ett försök på att somna.

Jag kände ett par läppar nudda vid min panna, men ändå förmådde jag mig inte att öppna ögonen. Det skulle förstöra allt.

"Jag älskar dig," viskade han och tog sedan bort läpparna från min panna. Jag somnade.

---