My first love ♥ del 15

Filed under: my first love ♥
Minuterna gick och för varje sekund som tickade förbi, kände jag bara mer och mer att jag saknade mamma och pappa. Egentligen ville jag inte sakna dem, med tanke på att jag kanske inte var deras riktiga barn och att de inte var mina riktiga och biologiska föräldrar. Bara själva tanken skrämde livet ur mig, men det gick inte att sluta tänka på. Allting jag egentligen inte kunde sluta tänka på var vem mina biologiska föräldrar isåfall var. Å andra sidan var det väl klart att Åsa och Robert var mina föräldrar, jag kunde inte fatta att jag ens tänkte tanken.
Vilket förtroende jag hade för mina föräldrar, verkligen!
Mitt i mina tankar om föräldrar, öppnades plötsligt dörren och in kom dom. Mamma och pappa/Åsa och Robert. Jag visste inte riktigt vilket av det som det var.
"Hej Nelly! Vad har du gjort för något idag?" frågade mamma direkt när dem kom in. Såklart var hon den första som sa något. Så hade det alltid varit och skulle antagligen alltid vara så också.
"Hej mamma.. Nej inget speciellt!" sa jag tveksamt och log ett litet fejkat leende mot henne. Hon kollade på mig och såg väldigt fundersam ut. Precis som om hon skulle kunna se på mig att jag kanske hade gjort någonting, fastän jag inte ens hade det.
"Är du okej? Något som har hänt?" sa hon väldigt moderligt och snällt. "Mamma.. Jag är bara lite trött, okej? Det borde nästan ni också vara."
"Jo det är vi faktiskt. Det tar verkligen på ens energi att vara på stranden en hel dag." Det var knappt att jag ens lyssnade på var hon sa. Jag satt istället och tänkte ut om jag skulle fråga om korten eller inte. Om jag skulle gå så långt att fråga om jag var adopterad eller bara skita i det och bara gå vidare.
"Mamma..?" började jag försiktigt, och jag såg att mamma blev nyfiken direkt och tänkte säkert inom sig "vad var det jag sa".
"Ja?" sa hon och log snett. "Det är en sak jag måste fråga dig. Ta det inte fel! Men jag måste verkligen veta."
Plötsligt såg hon istället allvarlig ut och nästan arg på något sätt. Mamma kunde ta många saker fel, även fast jag inte ville att hon skulle det. Hon skulle antaligen ta detta fel också. Jag tog ett stort, djupt andetag och öppnade sen munnen för att få fram orden som hade cirkulerat i mitt huvud hela dagen sedna Louis öppnade sin stora käft.
"Är ni mina riktiga föräldrar?"
*
Det var tyst vid middagsbordet. Ovanligt tyst. När familjen ibland bråkade, brukade man åtminstonde be varandra att skicka mjölken, men här sades det inte ens det.
Allting hade blivit så spänt efter att jag hade frågat mamma om de var mina riktiga föräldrar. Självklart, vilket alla andra föräldrar skulle svarat, sa hon ja.
Det var precis därför jag tyckte att det var så skumt att de båda var så tysta. Vi kunde ju glömma att jag ens hade frågat dem, men tydligen ville de inte det. Dem var säkert sura på mig för att jag frågade en sådan fråga, men jag behövde få veta.
"Mamma.." sa jag tyst medans jag rörde runt bland min pasta. "Jag vill inte höra Nelly!" utbrast hon. "Tack för maten," sa hon sedan till pappa och gick med bestämda steg mot deras sovrum.
"Jaha..." sa pappa förvirrat och tröttsamt. Han förstod nog inte så mycket av det som nyss hade hänt. Jag var till och med osäker på om mamma hade berättat för pappa om vårat samtal. Det verkade knappast som det, fast pappa skulle inte bli sur för det. Han skulle bara säga att jag var fjantig eller något..
Jag kollade upp på honom med en dyster min, medans jag fortsatte att röra runt i min pasta. Min aptit hade lagt av. Jag klarade inte av att äta just nu.
"Vill du berätta vad som har hänt, eller ska jag gå och fråga din mamma om det?" sa han helt plötsligt. Pappa brukade inte vara den som ville lägga sig i andras bråk eller konflikter, så det var riktigt skumt att han gjorde det denna gången.
"Du vill inte veta.." sa jag bara. Jag hade rätt, för någon gångs skull. Han ville verkligen inte veta. Jag klarade inte av att ha två föräldrar som var sura på mig. Min syster skulle antagligen tycka att jag var knäpp om jag berättade för henne, men jag var inte knäpp. Jag är bara en vanlig tjej som tycker att det är skumt att jag inte är lik någon i min familj, och därför måste man få fråga. Tydligen förstår inte 20% av familjen det - mamma.
Okej, jag hade inte direkt förklarat för henne varför jag frågade. Hon hade bara svarat ett "rakt på sak" svar och sedan gått in på sitt rum, där hon hade suttit hela tiden tills det var dags för mat.
Enligt mig var hon väldigt barnslig. Jag hoppades att pappa också tyckte det.
"Faktiskt, jo det vill jag. Berätta." Jag hatade pappa i detta ögonblicket. Han fick inte veta, men jag antog att jag inte hade något val. När pappa ville något, blev det alltid så, även fast man kanske kämpade emot för att han inte skulle få sin vilja igenom. Denna gången orkade jag inte kämpa emot, utan det var bara att säga som det var. De fick tycka som de ville om mig.
"Okej.. Det är så att alla jag känner, förutom ni då, har sagt att jag inte är det minsta lik någon i min familj eller släkt, och det är jag ju inte," började jag och jag såg direkt på pappas min att detta var inte det han förväntade sig, alls. "Och jag tyckte att det var riktigt skumt och tyckte inte att det kunde stämma, så att... Så att jag rågade mamma om ni verkligen var mina riktiga föräldrar. Snälla bli inte arg på mig!"
Han såg inte arg ut när jag väl kollade upp på honom igen. Han såg nästan mer fundersam och besviken ut. Jag hatade när han såg ut så, det fick mig att må piss. Som om att jag hade gjort något riktigt fel.
"Då förstår jag varför din mamma är upprörd." Han ställde sig upp och slängde hans tallrik i vasken och gick in till sovrummet där mamma också var, och stängde dörren om sig. Min blick följde honom hela vägen, tills han stängde dörren och jag inte kunde se honom.
Det var tystare nu och det var bara Fanny och jag vid bordet.
"Så du tror inte att jag är din riktiga syster heller?" frågade hon, helt oväntat. Jag kollade frågandes på henne, men hon bara gav mig samma besvikna blick som pappa hade gett mig. Innan jag ens hann svara på hennes fråga, hade hon också ställt sig upp och gått in på sitt rum.
Nu satt jag här själv med en massa disk och mat runt om mig. Konstigt nog, tyckte jag inte att det var ett misstag som jag hade gjort att fråga. Jag gjorde rätt. Det var dem som tog allting så himla fel och blev sura för att man vill veta. Det var nästan så att mina tårar började att komma, men jag höll mig stark.
Utan att ens tänka på att de sa att de faktiskt var mina föräldrar, kunde jag klart och tydligt se att det var någon som de döljde. Och att det definitivt hade något med mig och dem att göra.
Efter att jag hade plockat undan och diskat allting, hade jag hela kvällen fri. Jag visste inte vad jag skulle göra, men var tvungen att göra något.
När jag just skulle sätta mig ner på stolen vid köksbordet, upptäckte jag att min mobil låg på soffbordet. Ingen skulle antaglien märka om jag tog den, så jag gick bort dit och nafsade snabbt åt mig den.
Jag låste upp mobilen och såg att jag hade 20 missade samtal från 5 olika personer och 16 nya sms. Detta var mycket, jadå!
För att gå igenom allting lugnt, satte jag mig ner i soffan och kollade runt på sms:en och vem som hade ringt.
5 missade samtal från Louis. Fyra av dem var från igår och ett från idag. 5 meddelanden var från Louis. Tre ifrån igår och två från idag.
På dem från idag stod det att han verkligen behövde prata med mig. Det var efter att han hade varit hos mig.
Resten var ifrån lite kompisar hemifrån som klagade för att jag inte hade hört av mig eller svarade. Vissa frågade även hur jag hade det och så.
Jag svarade snabbt på alla meddelandena och slängde sedan mobilen ifrån mig igen, utan att tänka på att ringa tillbaks till Louis igen. Jag orkade inte med det bara med tanke på allting med familjen nu. Min kropp lutades tillbaks i soffan och ögonen stängdes. Mina tankar behövde rensas från precis allt.
*
Jag for upp ur soffan och stod helt plötsligt upp framför soffbordet och andades tungt. Antagligen hade jag somnat till förut. Det var bara en mardröm. Inget av det som hände när jag sov var på riktigt. En hemsk och ofattbar dröm. En dröm som talade om för mig att mina föräldrar inte alls var mina föräldrar och att de var så långt ifrån att vara det som möjligt.
En dröm som talade om för mig att mina föräldrar för länge länge sedan kidnappade mig från mina riktiga föräldrar, utan att de märkte det.
Att de tog mig hem till dem och blev uppfostrad som deras egen dotter.
Allt det som min dröm sa kunde inte vara sant, hur mycket jag än tänkte på det hela tiden, så kunde det bara inte vara sant.
Eller kunde det?

Efterlängtad del?
Blev det lite mer spännande nu?
Jag hoppas i alla fall att ni tyckte om den!
Ni kommer nog att bli lite besvikna på det som jag nu kommer att säga..
Det kommer antaligen inte att komma upp någon del på hela denna veckan, förrens på fredag, eftersom jag ska till gamleby med skolan, så då har jag ingen tillgång till internet, förutom i mobilen och det går inte att skriva delar med den..
Sorry! Men på fredag kväll kanske det kommer upp en del, fast lite senare då!

Kommentera! :)

Postat av: emma

så jäklans bra ! :)

2012-04-15 @ 20:07:49
Postat av: isa

OOHH as bra man blir beroende jag vill ha mer mu snälla ;) Xx

2012-04-16 @ 19:27:14

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0