Efter samtalet med Liam, var jag bara mer förvirrad och orolig. Jag ville så gärna veta vad det var med honom. Han hade bara verkat vilja byta samtalsämne hela tiden, så jag förstod ju att något var fel, men vad..?

Jag satt ovanligt tyst i mitt rum. Ingen tv igång, ingen dator, ingen mobil, utan bara mina tankar.

Jag antog att det faktiskt inte var något speciellt, men hur mycket jag än försökte att få bort tanken, funkade det inte. Mitt uti mina tankar, avbröts jag av att dörren öppnades långsamt.

-Och du vill? Den här tiden på dygnet? sa jag och kollade upp, och jag blev inte alls förvånad över att det var pappa som stod där i dörren.

-Jag trodde att du sov. Ville bara säga godnatt! svarade han och gick sedan fram till mig och gav mig en puss och kram.

-Jag älskar dig, det vet du väl? sa han innan han gick ut ur mitt rum.

-Såklart att jag vet, och jag hoppas att du vet att jag älskar dig också?

-Det vet jag, nu, sa han och blinkade med ena ögat. Sen gick han ut och stängde dörren.

-Och förresten, la han till och öppnade dörren igen.

-Vad är det nu? sa jag tröttsamt.

-Jag och mamma har något att berätta för dig imorgon, jag hoppas att du blir glad.

-Säg inte att mamma är gravid! utbrast jag och tog handen för huvudet.

-Din mamma är inte gravid, du får vänta tills imorgon att få veta, godnatt! sa han och gick ut rån mitt rum, igen och stängde dörren.

-Oki, viskade jag tyst och fundersamt för min själv. Istället för att oroa mig för Liam, började jag istället att fundera över vad mamma och pappa skulle berätta för mig. "Jag hoppas att du blir glad" hade pappa sagt. Jag hoppades också att jag skulle bli glad, vad det än var. Eftersom jag var så nyfiken inför imorgon, eller senare idag, klockan var ju trots allt 3 på natten, så gick jag och la mig. Det kändes alltid som om tiden gick fortare då.

Jag borstade tröttsamt och långsamt igenom mina tänder, innan jag släckte i mitt rum och grävde mig långt ner under det sköna varma täcket.

-Upp och hoppa, din loppa, viskade någon tyst i mitt öra och jag öppnade mina ögon direkt, eftersom jag faktiskt var vaken redan.

-Det gick fort, la pappa till som jag hade funnit framför mig.

-Jag var faktiskt vaken, men jag märkte inte att du var här, förklarade jag mig.

-Aha... sa han misstänksamt. Men för att inte vänta, så vill din mamma och jag berätta nyheten så fort som möjligt.

-Nyheten? Mamma var ju inte gravid?

-Nej, det är hon inte.. Ge dig och kom med ut istället, sa han och jag drog snabbt undan täcket, tog på mig mina morgontofflor och gick med pappa ut till varsdagsrummet. När jag kom ut dit, såg jag att brorsan också var där. Han satt på en stol och kollade tröttsamt mot mig. Jag kände även nu att jag var lite trött, men jag ville verkligen veta vad det var för en "speciell" nyhet som vi skulle få reda på.

-Okej... började pappa och han och mamma log stort och förväntansfullt mot varandra.

-Vi kan erkänna att det är två saker, la mamma till.

-Bara kom till saken! utbrast brorsan och jag nickade instämade mot våra föräldrar.

-Okej, okej.. sa pappa och kollade ner i marken.

-Er pappa och jag har bestämt att vi ska flytta till England. Alla blev helt tysta. Det enda som hördes var tvättmaskinen som fanns två rum bredvid oss. Jag tror nästan att brorsan hade slutat andas, för ett tag åtminstonde.

-Den andra är att en annan familj kanske ska flytta med, någon som ni inte känner, men som eran mamma och jag har haft lite kontakt med, fortsatte pappa och allt fortsatte sen att vara så tyst som förut.

Jag var nästan helt mållös. Så många gånger som jag hade sagt att jag hade velat resa eller helt enkelt flytta till England, med dom inte hade brytt sig och bara sagt nej, och nu, när jag faktiskt inte vill flytta, så bestämer dom att vi ska flytta... Föräldrar.

-Flytta?! Till England?! utbrast jag. Mamma och pappa nickade glatt mot mig.

-Med en annan familj som vi har haft kontakt med, sa pappa medans han fortfarande nickade.

-Vem? frågade jag.

-Ingen som ni vet vilka de är, men dom har en flicka i fin ålder. Då kan kanske ni komma i kontakt.

-Tack mamma, tack pappa. När jag just hade börjat att bli vän med Alice igen, så säger ni att vi ska flytta. Tack! utbrast jag igen och rusade in i mitt rum. One Direction fick mig att le, men inte ens den snygga planschen på väggen fick mig att le. Då var det verkligen seriöst.

Jag ville inte flytta ifrån Alice när vi hade börjat att bli nått sånär vänner igen. Annars skulle jag gärna vilja flytta, men allt var på grund av Alice. Crap, crap, crap!

-Och förresten, vi ska fira nyår med dom också, i London! sa mamma och kom in i mitt rum.

-Varför gör ni så mot mig? Jag hade faktiskt tänkt fira nyår med mina kompisar i år, men nej. Ni ska bara förstöra! utbrast jag och schasade ut henne igen och smällde igen dörren.

Vilken fucking familj ville verkligen fira nyår med oss? Helt ofattbart!

Jag var på så dåligt humör att jag kände för att ringa till Zayn och snacka lite.

Det gick inte många toner, förrän han svarade.

-Hey Linnea! What's up? utbrast han. 
-Hi, nothing special. I'm in a bad mood, sa jag ledset.

-Really? What is it? sa han bekymrat och medlidandes. Jag satte mig ner i min säng och började att berätta.

-Today, my parents told me that we are going to move to the UK with an another family, that I've never even met, and I don't want to move to England. Alice and I starts to getting friends again, and my parents are destroying everything! Sorry that this is going over you.. sa jag fort, bara för att få det undanstökat. Och när jag hade berättat, tog jag ett djupt andetag och pustade ut.

-Wow, that was a lot. But I see... Wait? Did you said England? utbrast han förvirrat.

-Yes, England.

-But, why not England? You know people from England..

-Yeah, sure! Like who? sa jag skrattretandes.

-Ermm.. Like me? sa han osäkert. Någonting sken inom mig och jag kom på att Zayn bodde faktiskt i England, dit vi skulle flytta, ermm.. snart, tror jag.

-Oh my god, you're right! utbrast jag, samtidigt som jag lutade mig tillbaks i min bäddsoffa.

-That's great! We can be near eachother!

-Yeah, we can.. sa jag osäkert. But I think I need to go. So many thoughts, so little brain.

-Ok. We can talk more later, goodbye sweetie!

Jag svarade inte honom på det sista, utan la bara på. Jag var verkligen osäker på det med England. Okej, Zayn var ju nära mig då, men jag visste inte om jag ville vara såå nära honom.

Plötsligt blev jag bara mer och mer bekymrad. Fuck England..

---