Tidigare:

Jag log när jag läste "I miss you to" meningen, även om det inte var så jätte speciellt.

- Hey Liam! Do you want some chocolate pudding? ropade Zayn ifrån köket.

- Yes! I'm coming! skrek jag tillbaks och la ifrån mig mobilen.

Jag hoppade ivrigt ur sängen och skyndade mig ut i köket, så att ingen annan hann före och åt upp allt.

Till exempel Niall.

---

Lyssna medans du läser.

Dagarna i skolan kändes längre och ingenting var nästan kul. Jag gick genom skolan varje dag utan att ens lyfta på smilegroparna det minsta lilla. Det gjorde verkligen ont att sakna någon så mycket, speciellt när man inte heller har känt personen alls länge. Ändå visste jag precis allt om honom.

Till och med Alice tyckte att jag hade börjat att bli hur tråkig som helst sedan vi hade kommit hem. Hon hade mest umgåtts med andra på sista tiden, så att jag hade fått vara tråkig och sur för mig själv.

I mitt huvud var det regn och åska. Hur jag än försökte att sluta tänka på honom, gick det inte.

Vi har inte pratat sedan vi sa hejdå till varandra på flygplatsen, dagen vi åkte ifrån London. Det sista jag hade sett av Zayn var hans baksida samt hans ben som med snabba steg rusade ut från flygplatsen.

Jag hade känt mig så lycklig, men allting var helt förändrat nu. Jag hade ingen som helst kontakt med honom. Egentligen visste jag att det var för att de hade så fullt upp med sin turné, men jag önskade ändå varje dag att han skulle höra av sig på något sätt. Hoppet fanns fortfarande kvar att han inte hade glömt mig och fortfarande tyckte om mig så som han hade gjort för två veckor sedan.

-Linnea? sa en röst och jag vände sakta bak huvudet utan att svara.

-Mår du bra? fortsatte rösten och jag såg nu att det var min SO lärare som stod bakom mig och höll händerna på mina axlar så mjukt.

-Jag mår fint sa jag och vände mig om igen.

-Det verkar inte så. Hon släppte mina axlar och satte sig på stolen som fanns bredvid mig. Jag pustade ut och undrade när hon skulle gå. Det var bara jobbigt att hon frågade och tvunget skulle vänta tills hon fick ett svar.

-Du har aldrig annars suttit själv på lunchen. Var är Alice? fortsatte hon medans hon inspekterade mitt ansikte.

-Jag vet inte.

Jag kollade ut genom fönstret som fanns bredvid mig på väggen. Det regnade inte bara i mitt huvud, utan det regnade faktiskt i verkligheten. När allt var som det var nu, ville jag bara ha en bästa vän att gå till, men Alice ville knappt veta av mig.

Ändå hade jag tagit med henne på resan och allting, så vänder hon bara klacken till mig när vi väl kommer hem.

Jag saknade våra skratt och gråt tillsammans. Vi har aldrig gjort någonting utan varandra, tills nu.

-Men där sitter ju hon! utbrast Alice och pekade på mig. Hennes nya "gäng" stod runt om henne och skrattade, medans hon pekade ut mig med ett ondskefullt leende.

-Är du ledsen? Har du ingen att vara med? fortsatte hon och gjorde ett fejkat ledset smile.

-Fan för dig Alice! utbrast jag sprang där ifrån.

Gud vad jag hatade henne! Hon hade gått och blivit riktigt elak mot mig. Hon hade rätt. Jag var faktiskt ledsen för att jag inte hade någon att vara med. Hon hade ju lämnat mig. Den enda vännen jag i praktiskt taget hade.

Jag hörde hur de kom skrattandes efter mig medans jag fortsatte att springa. Jag ville bort från dem, bort från matsalen, bort från allt.

Jag sprang in på toaletterna och låste in mig på en av båsen. Där satte jag mig ner och tårarna började att spruta ut. Jag förtjänade inte detta. Vad hade jag gjort för att förtjäna det?

Allt jag ville var att göra Alice glad med att ta med henne på konserten.

En sak var säker just nu, jag skulle inte förlåta Alice igen.

-Hej gumman! Hur var det i skolan idag? sa mamma så fort jag kom in genom dörren. Jag satte mig ner på golvet i hallen och tog sakta av mig mina stövlar. Gråten i halsen fanns fortfarande kvar.

-Bra, sa jag medans jag fortsatte att dra av mig skorna, vilket nästan var omöjligt. Jag skulle aldrig ha köpt de skorna.

-Vad är det? frågade hon och kom in i hallen.

-Kan alla bara sluta att fråga det?! skrek jag jag sprang upp på mitt rum så fort jag hade fått av mig skorna. Jag smällde igen dörren och slängde mig i sängen där jag grävde mig djupare och djupare ner under täcket och byggde på med kuddar.

-Varför skriker du? Vad är det? sa mamma oroligt och satte sig i min säng. Hon tog sin ena hand och strök den över min rygg.

-Du har inte träffat Alice på ett tag. Är ni ovänner? Typiskt. Mamma visste allting. Det gick aldrig att undanhålla något för henne, för förr eller senare fick hon alltid reda på det.

-Jag vet inte, sa jag snyftandes.

-Vad hände? Ni har ju alltid varit så bra kompisar.

-Jag vill inte prata om det.

-Du vet att du alltid kan prata med mig om allting? Jag berättar inte för någon, sa hon och strök handen över min rygg änn en gång.

-Jag vet. Men jag vill inte prata om det just nu.

-Okej. Men jag finns där nere om du vill prata, sa hon och kysste mig på huvudet och gick sedan ut och stängde dörren efter sig. Först då tittade jag fram. Det hade blivit lite varmt under täcket, så det var rätt skönt att få bort täcket nu. Jag låg ett tag och funderade över min ensamhet, när jag plötsligt ryckte till av att något vibrerade under mig. Antagligen mobilen. Mamma ringde väl för att höra om jag ville berätta vad som hade hänt nu då.

När jag väl hade tagit fatt i mobilen såg jag att det inte var mamma som ringde, utan Zayn.

-I never thought you wore going to call! I miss you! utbrast jag och satte mig ivrigt upp i sängen.

-I miss you to! Sorry. It has been so full with the tour and all.

-It's okey. But im really glad you called me now. I'm not on a good mood.

-What's up babe? sa han oroligt.

-It's Alice. She's like mean to me now, and im all alone in school every day.

-Oh. I'm so sorry Linnea. If I just could do something.

-It's okey Zayn. If just you wore here with me.

-I wish you wore here to babe. But hey, I need to go now. It's was great to hear your voice and good luck with Alice. I'm sure you to fix this.

-I can only say the same. Thanks, bye!

Jag la på och kände mig redan mycket gladare och mitt hjärta stod inte stilla längre, utan det hade börjat bulta igen. Känslan av att jag och Alice skulle fixa detta, började att komma tillbaks.

---

Har inte haft tid att lägga in tidigare idag, jag har haft fullt upp med den nya headern som jag nu har lagt in.

Vad tycker ni om den?

Nu till delen.

Vad tror ni händer? Kommer Alice och Linnea att bli vänner igen, eller kommer Alice fortsätta att vara elak mot Linnea?

Klarar ni 10 kommentarer nu då? :)

RIKTIGT grymt! <3

as bra meeer!!

Grymt bra ! :)

Jätte jätte bra!

MER MER MER :D:D:D:D:D

meeeeer!!!

Jättegrymt! ;)

SÅ JÄVLA BRA!!!!

Denna är så bra!

Jag vill tacka sig för att du skriver om en trettonåring, för att jag är 13! Jag tänker hela tiden på om Niall ( som är min favorit) skulle kunna dejta mig! Även om skiljer 5 år mellan oss! För att jag tycker att jag o Niall är så otroligt lika! Allt han gillar i en tjej, har jag! Så jag tror att jag är den perfekta tjejen för Niall!

Och denna novellen gör så jag tror på mig själv! Denna betyder så otroligt mycket för mig! :')