Baby you lighted up my world ❤ Chapter 8

Filed under: Baby You Light Up My World forts.
-Patrick, jag måste bara berätta detta för dig.. sa Hope tyst. Jag började nästan att bli lite orolig, med tanke på hennes tonläge. Man hörde att det var något.
-Vadå? sa jag nyfiket och mitt hjärta bultade utan att jag ens visste varför. Det gick ju inte att styra mitt hjärta direkt.
-Jag vet att du är Harry Styles, sa hon tyst.

- "Åh.." sa jag bara och sjönk ner i stolen. "Jaså.." fortsatte jag tyst.
- "Varför sa du inte bara de?" frågade hon ledset.
- "För att..." började jag men stannade till. Jag hade ju faktiskt ingen aning varför jag egentligen inte sa det. "Jag vet inte. Förlåt mig Hope. Du har varit med om så mycket, vilket även jag har, men du förtjänar i alla fall inte att andra ska ljuga för dig."
Tystnaden uppstod och situationen kändes mycket obekvämare än förut.
-"Okej, det är lugnt. Men vad tänkte du på när du utgav dig för att vara någon annan? Det måste ju ha funnits någon orsak till att du inte sa sanningen.."
-"Som jag sa, jag vet inte. Jag antar att det var för att jag ville kunna prata med någon, utan att personen visste vem jag var. Och fråga mig inte varför jag inte ville att personen skulle veta vem jag var, för det vet jag inte," sa jag. Hela jag skakade. Det kändes som om Hope bara skulle resa sig upp och sticka härifrån, men hon satt kvar. På samma ställe som förut. Hon hade inte ens flyttat sig lite.
Men plötsligt när jag skulle andas ut igen, närmade hon sig mig och jag förberedde mig på ett slag i ansiktet eller något, fast istället för det, slog hon armarna om mig och kramade mig hårt, fast samtidigt mjukt.
Jag la mina armar om henne också och mina skakningar minskade. Hennes ljuva och sommarliknanade lukt fyllde mina näsborrar under tiden vi kramades. Även om jag inte känt Hope länge, kände jag mig otroligt trygg i hennes närhet. Precis som om man var i sin mammas famn som ett litet barn. Så trygg kände jag mig, utan att jag knappt ens visste hälften om henne.
Några minuter senare släppte vi taget om varandra, fast jag ville bara att hon skulle komma närmare mig igen.
-"Harry, det är lugnt," sa hon och log medlidandes. "Jag vet att det kan vara jobbigt ibland när alla vet vem man är, även fast jag inte har varit med om det."
Jag visste inte vad jag skulle svara, så jag svarade henne inte. Eller jo, fast bara med ett ledset leende.
-"Kan vi inte göra något ikväll?" sa Hope och jag rycktes till lite ur mina tankar.
-"Ehm, va?" sa jag. 
-"Ja, typ gå på bio eller något?" Först blev jag nästan lite chockad över att hon frågade, men sen kändes jag bara lycklig inombords. Fast problemet var att jag inte kunde ikväll, hur mycket jag än ville.
-"Jag skulle jättegärna vilja det Hope, men jag kan inte ikväll. Vi ska vara med på x factor ikväll och sjunga.."
-"Jaha, men någon annan dag då?" sa hon och log mot mig.
-"Absolut! Jag ringer dig imorgon," sa jag och gav henne en kram, sen gick jag ut ur cafeét.
Hope's perspektiv
"Fan också! Han ville säkert inte träffa mig!" tänkte jag för mig själv. Jag tänkte efter - varför ville han inte träffa mig? Men å andra sidan så kanske det var sant att de skulle de x factor och sjunga, det var ju ikväll. Harry verkade ändå inte vara den personen som direkt ljög, och det såg ut som om han talade sanning. Aja, det var väl bara att inse att han inte kunde och istället träffa honom en annan dag.
Det var det att jag mådde så bra i hans sällskap, även om vi precis har träffat varandra typ. Jag ville ju veta allt om honom, alltså inte allt "Harry Styles" snack, utan vem han var för övrigt när han inte sjöng på scenen. Vem han var när ingen såg på. Hur han hade det och hur han såg för mening med livet.
Innan jag träffade Harry och efter Michaels död, tänkte jag ta självmord flera gånger, men vågade aldrig riktigt. Nu har jag insett att livet är idag och att jag ska ta vara på tiden. Michael valde ju inte att dö, det var bara det som hände.
Jag lyfte mig ur stolen på cafeét och gick ut några minuter efter Harry hade gått. Men mobilen i min ficka, tog jag ner handen och tog upp den. Jag tryckte in på kontaktlistan och letade upp "Faith". När jag hade letat upp henne tryckte jag på ring.
Det gick några signaler innan hon svarade.
-"Hej Hope!" utbrast hon i luren och jag grävde fram ett leende på mina läppar.
-"Hej!" sa jag glatt och fortsatte att gå genom parken. "Gör du något ikväll?"
-"Nej, hurså?" sa hon nyfiket och jag log bara större. Jag och Hope har inte träffats på en hel vecka, på grund av att jag inte hade velat riktigt. Jag saknade henne verkligen.
-"Vill du kanske komma hem till mig och kolla film och sånt vi brukade göra förr?" Såklart att hon ville, det visste jag ju, men jag frågade ändå. Faith brukade inte ha så mycket för sig på helgerna, förutom att passa hennes lillasyster som nyss hade blivit 4 år. Hennes föräldrar jobbade mycket, så det fick bli så många dagar att hon fick passa henne. Då brukade istället jag komma hem till henne, eller så tog hon med sig sin lillasyster till mig.
-"Klart att jag vill! Jag saknar ju dig! Har inget för mig ikväll annars så," sa hon och jag såg hennes vackra leende framför mig.
-"Awesome!" utbrast jag. "Du kan komma vid 6 och glöm inte att ta med dig pyjamas och kudde, hehe," fortsatte jag och la sedan på. 

Jag ökade takten och gav mig av mot affären. Här skulle köpas mycket godsaker.

Kommentera!

Postat av: Eve

är hope miley eller selena eller är faith miley eller selena

2012-03-05 @ 14:55:14
URL: http://onedirectionstolove.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0