One Thing ❤ Chapter 26

Filed under: One Thing ❤
Tidigare:

Shakespeare skrev en gång att kärleken äro kärlek. Den finns inom oss vart vi än befinner oss. På gatan. Hemma i vårt rum. Utomlands. Kärlek kan vara precis vad som helst som vi rör. Kärlek kan vara en blomma. Ett ljus. En tår. Allting är möjligt om man bara vill. Om man kämpar för det man vill. Idag, imorgon, om tio år. För alltid. Behandla andra som du vill att de ska behandla dig.
I kärlekens krig segrar den som ger sig. I krig och kärlek är allting tillåtet.


-Do you really have to go? frågade Zayn ledset.
-I'm sorry. I need to go home and pack, since we are going to move...
-What? Are you going to move? Where? frågade han ivrigt och chockat.
-Erm... The UK acutally, sa jag och log mot honom, samtidigt som jag kollade djupt in i hans bruna ögon.
-Are you kidding me? utbrast han och log större än jag någonsin hade sett honom le förut. Jag vickade på mitt huvud och han var fortfarande mållös. Det var ju rätt awesome att båda nu skulle bo i London med bara 2 km avstånd från varandra. Vi skulle ju kunna träffas mer då, eftersom vi nu också har haft våran första kyss som var helt underbar. Tyvärr så blev det ju han som hann före mig med kyssen, men bara det blev något så blev jag glad. Och nu var jag riktigt lycklig, fastän jag skulle åka hem.
-I will miss you. Come back soon, sa han och kysste mig länge. Pappa petade mig på ryggen flera gånger och sa att vi var tvugna att gå nu, men jag ville inte lyssna. Den sista minuten skulle det vara Zayn och jag. Allting var helt svart och det enda jag såg var Zayn. Zayn, Zayn, Zayn.
-Zayn, sa jag tyst, efter våra läppar hade skiljts åt.
-Whats up babe?
-I really got to go.. But we'll see each other next week, right? Han nickade och kysste min hand en sista gång och tog sedan med sig Liam och gick. Jag kollade bort mot Pernilla som stod och var ledsen, så jag bestämde mig för att gå bort till henne.
-Shit, vad jag skämmer ut mig, sa hon och torkade bort de enstaka tårarna som fanns på hennes kinder.
-Nej, det är lugnt. Jag är också ledsen, sa jag och tog en arm om hennes axlar och vi båda kollade bort mot killarna som försvann bort i snön. Nu upptäckte vi att det kom springande fans efter dem så att båda började att skratta innan vi vände oss om och gick in på flygplatsen.

~ En vecka efter ~

-Okej, har ni nu allting?
-Ja mamma, vi har allting, sa jag otåligt och började att gå mot bilen som stod utanför.
-Linnea? Kan du vara snäll att stanna och hjälpa till med det sista? sa hon efter hon hade märkt att jag hade börjat att röra på mig.
-Men vi har allting nu. Huset är ju tomt. Vad är det mer du ska ha? frågade jag.
-Du kan ta min handväska, sen är vi klara, sa hon ivrigt. De andra satt redan i bilen, som de hade gjort ett tag nu, men inte fick jag sitta när, nejdå. Jag tog hennes handväska som hon hade sagt, och sen gick båda ut och låste dörren.
-Jag kommer att sakna Sverige, sa hon innan vi körde ut från infarten och iväg mot flygplatsen, igen. Jag skulle också sakna Sverige, och framförallt Alice. Henne skulle jag nog sakna mest, även om vi hade haft våra stunder av bråk och mobbning. Hon var ändå min enda vän i Sverige. Nu hoppades jag bara att jag skulle få fler vänner i England. Innan vi var helt ute från våran gata, såg jag Alice stå utanför sitt hus och kolla mot mig. Våra blickar möttes och hon höjde en hand för att visa att hon sa hejdå. Jag gjorde detsamma och sen log båda två mot varandra. Sen var vi ute från våran gata.
Jag började att småsnyfta, med tanke på att jag redan saknade Alice.
-Vad är det gumman? frågade mamma och kollade bak på mig.
-Jag kommer att sakna Sverige. Och Alice, sa jag och fortsatte att snyfta.
-Vi kommer att komma och hälsa på här ofta, jag lovar! sa hon sen och vände sig om igen. Jag nickade och torkade tårarna. Ibland var inte mamma nån vidare till tröst. Hon var rätt kass på att trösta mig när det var något fel. Det brukade annars vara pappa som tröstade mig när det var något, men nu hade han fullt upp med att köra. Om bara några timmar skulle min och Pernillas resa i England börja. Nu var det att verkligen leva livet. Typiskt oss.

~ Väl framme i England ~

-Hello England, hello freedom, sa jag glatt och Linnea kollade med ett leende mot mig.
-Okej, jag vet vad ni tänker. Men det är samma regler här som det alltid har varit, ergo ingen frihet. Så, då har vi klarat av reglerdelen, what's next? sa pappa retsamt och jag och Linnea vickade på hvudet och mot varandra.
-Jag måste ringa Liam! utbrast jag och tog upp mobilen.
-Och jag måste ringa Zayn, utbrast Linnea och tog upp mobilen hon också.
-Stopp stopp stopp! Vi kom inte hit för att hålla på med killar och mobiler, ge mig dem! sa Linneas pappa och tog fram sin hand. Min pappa gjorde samma sak.
-Glöm att vi ger er våra mobiler! utbrast båda i kör. Jag älskade min mobil. Ingenting fick hända med den, och jag hade lovat Liam att ringa honom när vi var här. Han skulle bli helt ledsen. Han var så söt!
-Tekniskt sätt, så äger vi dem, eftersom vi har köpt dem. Så ge oss dom! utbrast min pappa och drog mobilen från våran hand.
-Exakt, det han sa! sa Linneas pappa och drog ifrån henne hennes mobil också. Tillslut stod både jag och Linnea med armarna i kors och kollade med en bitchblick mot våra pappor.
-Jag känner på mig att detta kommer att bli en riktigt bra flytt, tror inte du det? frågade Linneas pappa min pappa.
-Jag tror också det, det börjar ju redan bra! sa han som svar och båda log mot oss medans vi fortfarande kollade argt och surt mot dem.
-Jag hatar dig just nu pappa, sa jag och drog med mig Linnea in i taxin som nyss hade kommit. Efter oss kom våra mammor som hade skrattat under hela vårt samtal med våra pappor och vi kollade surt mot dem också.
-Ni får dem sen igen. Var inte sura nu, sa mamma och kysste mig på pannan.
Jag lyssnade inte, utan satt fortfarande med armarna i kors.
-Här är vårt hus! utbrast pappa och jag spärrade upp ögonen så stort det bara gick. Detta kunde inte vara vårt hus. Vi var inte så rika att vi hade råd till ett sånt fint hus. Verkligen inte.
-Pappa, är du säker på att det är rätt hus vi har kommit till? Detta ser lite för fint ut, frågade jag osäkert.
-Linneas pappa äger ett helt företag, vilket vill jag inte säga, men dom är rätt rika i alla fall, viskade han som svar i mitt öra.
-Aha, coolt! sa jag och nickade. Kom Linnea, vi väljer vems rum som ska vara vems! Jag tog hennes hand och drog med henne upp på ovanvåningen.

-Tjejer, imorgon blir det första dagen i skolan för er, så att vi måste berätta en sak sen! ropade våra pappor från nedanvåningen. Vi hörde, men vi svarade inte. Vi var för upptagna med att packa upp de sista sakerna vi hade och att planera vad vi skulle ha på oss imorgon. Första dagen vill man ju alltid göra ett så bra intryck som möjligt, så vi skulle ha något fint på oss som säger "ni är coola" eller som säger "oskyldig". Fast egentligen var vi inte så oskyldiga, det var bara som det skulle se ut.
-Kan du inte ha den toppen? frågade Linnea och tog fram en vit topp till mig. Och dessa jeansen, fortsatte ohn och tog frma ett par mörka jeans till mig.
-Hmm.. Jo, kanske. Plötsligt knackade det på dörren och pappa tittade in med huvudet.
-Är det okej om vi kommer in? frågade han och innan vi ens hunnit svara, var han och Linneas pappa redan inne i rummet och hade sättit sig på vars en stol.
-Det är lite hög musik, kan ni skruva ner lite? frågade pappa osäkert och jag nickade och skruvade ner lite. Bara lite. Man skulle ju ändå höra lite av One Direction - What Makes You Beautiful.
-Vi är ledsna om vi förstör vad ni har bestämt att ni ska ha på er imorgon, men... sa pappa och tog fram händerna som hade varit fastklistrade bakom ryggen ett tag nu. I hans händer låg det ett par kläder som såg riktigt gräsliga ut.
-Vänta, va? sa Linnea och lyfte sig ifrån sängen.
-Det är en privatskola. Ni måste ha uniform, la hennes pappa till och jag slänge mig bak i sängen för att lådsas svimma. Linnea tog våra kläder och våra pappor gick ut.
-Och just det, här har ni! sa pappa och la våra mobiler på närmsta bord och stängde sen dörren om sig.
-Detta går inte för sig Linnea. Jag kan inte överleva i uniform. Och en gräslig sådan.
-Jag håller fullständigt med, jag vill hem.


Förlåt för att det inte blev en del igår, men ja.
Istället får ni kanske två delar idag, jag får se hur det blir!

Kommentera nu vad ni tycker om delen och vad ni tycker om med den.

Klarar ni 7 kommentarer?

Postat av: Anonym

as bra meeer!!

2012-01-02 @ 14:53:44
Postat av: Esmeralda

Super duper bra :D <3

2012-01-02 @ 15:40:38
URL: http://justinbieberbyme.blogg.se/
Postat av: Anonym

Nu gör jag gratis blogg designer fram till den första Februari och där efter kommer jag ta betalt, så vill du ha en gratis design hör av dig till bieberever@live.se



mvh TaylorFever.nu

2012-01-02 @ 16:46:26
Postat av: pernilla !

hahah tycker vändningen i slutet var rolig, att de först va så bra & taggade sen så ska de ha uniform ;)

2012-01-02 @ 18:36:47
Postat av: amanda

super duper bra!

vill ha mer,och oftare!

förstår att det är svårt,men älskar dina inlägg!♥

2012-01-02 @ 21:46:54
URL: http://www.amandiis.devote.se
Postat av: Anonym

Har skickat din design nu :9

2012-01-03 @ 02:14:10
URL: http://taylorfever.nu/
Postat av: Taylor Fever

Jätte bra mer! :D

2012-01-03 @ 02:23:56
URL: http://taylorfever.nu/
Postat av: Anonym

Kolla din mejl :)

2012-01-03 @ 02:29:54
URL: http://taylorfever.nu/
Postat av: TaylorLStories

Ska vi göra ett länkar byte :) ?

2012-01-03 @ 16:04:17
URL: http://taylorlstories.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0