Om två veckor exakt, så hade Jenna varit död i exakt två år. Jag torkade mina tårar och satte mig rakt upp i sängen.

Jennas två års dag skulle bli speciell. Jag skulle skriva en låt till henne och sjunga vid hennes grav. Även om hon kanske inte kunde höra mig, ville jag ändå göra detta. Det kändes rätt och efter Jennas dag skulle jag börja om mitt liv och försöka att gå vidare, även om det inte var vad jag ville. Men jag hade inget val.

---

-Harry, vad gör du? sa en röst och jag vände huvudet bakåt. Där stod Louis vid tröskeln och kollade på mig med en undrlig min, som han ofta använde, men jag aldrig riktigt förstod mig på. Jag klämde fram ett litet osäkert leende på läpparna innan jag svarade honom.

-Jag försöker att ta tag i mitt liv igen, sa jag. Louis spärrade upp sina ögon som om han nyss fått reda på att jultomten inte fanns, vilket han fortfarande trodde att han gjorde..

-Seriöst?

-Ja.. sa jag osäkert och rynkade pannan.

-Bra för dig mannen! utbrast han och flög upp i ett leende. Han sprang fram till mig och hoppade på mig i sängen och började att kittla mig.

-Nej, seriöst! Sluta! skrek jag tillslut och Louis slutade direkt. De få sekunderna Louis hade kittlat mig, hade jag skrattat som en dåre. Jag hade inte skrattat så mycket på snart två år. Om man tänkte efter hade jag inte ens skrattat lite sedan den dagen. En röst inom mig sa åt mig: "Sluta! Jenna är död, du ska inte vara glad! Hur kan du vara glad när Jenna är död?" Jag hatade den rösten, även om jag ibland kunde hålla med.

-Harry, det är inte fel att ha kul ibland. Du behöver det! Jag vände generat ner huvudet. Jag hade ju sagt att jag skulle ta itu med mitt liv, men var skulle jag börja? Det fanns så mycket saker som jag skulle ta itu med, att jag inte ens visste vart jag skulle börja.

-Jag vet.. började jag. Kan du hjälpa mig?

-Med vad?

-Att ta itu med mitt liv. Vad ska jag börja med? Louis sken upp igen och hans blick var oförutsägbar. Det var sällan jag hade sett honom så lycklig som han såg ut som nu. Jag hoppades verkligen att jag gjorde rätt i att göra detta. Även fast jag saknade Jenna såå mycket. Varje gång jag tänkte på henne, kändes det som tusen knivhugg i hjärtat.

-Seså. Du klarar det, sa Louis och drog i mina händer.

-Nej, jag kan inte Louis! utbrast jag. Jag vågade inte öppna ögonen. Det gick inte. Louis hade föreslagit att jag skulle komma ut. Att det var det första på min "ta itu med" lista. Jag hade ju inte gått utanför huset på två år, så därför var jag såå nervös. Men egentligen visste jag inte varför. Vad var det farliga?

-Öppna ögonen! utbrast Zayn. Jag räknade till tre och sen slogs mina ögon upp och jag möttes av flera tusen skrik. Jag kunde inte se vad det var som skrek, eftersom solen sken rakt upp i mina ögon och bländade mig, men det hördes som en jättestor folkmassa.

Jag skulle just vända mig om igen, när jag kände hur jag krockade i någonting. Där stod Niall och kollade på mig med en menande blick.

-De är dina fans, vare sig du vill eller inte, sa han och mina ögon började att rinna. Jag slog ansiktet i mina händer och lutade mig mot Niall. Tillslut tog en massa händer på mig och jag förstod att det var Zayn och Louis händer. Niall hade rätt. De var mina fans och de hade inte fått se mig på två år. De hade inte fått hört mig sjunga på två år.

Utan dem, vore jag inget. Jag andades djupt in mycket luft och efter några sekunder vände jag mig om och möttes av skriket som fyllde mina öron änn en gång. Jag pustade ut. Detta var rätt. Mina fans förtjänade min kärlek, för allt de hade gjort för mig.

Utan att jag ens kunde kontrollera det, sken jag upp och fick fram ett stort leende på läpparna, tillsammans med glimten i ögat. Louis och Zayn stod bakom mig.

-Det är dags, sa Louis och log mot mig. Jag stod kvar några sekunder och började sedan att gå mot folkmassan som var utanför staketet.

-Harry, hur är det med dig? frågade ett fan, eller rättar sagt flera fans. Det var först nu som jag förstod hur mycket de faktiskt brydde sig. De var mer än bara fans. Ett vanligt fan skulle bara skrika när de såg mig, men dessa grät. De grät på grund av Jenna. Hur Jennas död hade påverkat mitt liv. Min sångkarriär. Mitt allt.

Egentligen kunde jag inte fatta hur jag kunde ha skitit i alla dessa underbara personer i två år. Två år. Jag skulle inte ens klara mig utan dem. Dem var allt för mig, och lite till.

Tillslut kom det fram ett fan till mig och kollade på mig med gråtandes ögon.

-Du vet att vi är här för dig Harry, alltid, sa hon och sen backade alla fansen bort några meter ifrån mig.

Alla tog upp sina händer och formade dem som hjärtan. Nu kunde jag inte hålla det inne längre. Gråten sprutade ur mina ögon och jag ville bara krama om dem allihop.

Jag kollade bak, där jag såg att de andra också var gråtfärdiga. Världens bästa fans, det var vad vi hade.

Efter rätt många timmars "häng" med fansen, gick vi in igen. Jag tyckte verkligen att jag hade gjort rätt i att gå ut. Det var nästan som om jag kände mig bättre efter det, fastän mitt hjärta fortfarande fick knivhugg. Men inte lika hårda.

Nu tyckte jag ändå att det var dags att fixa en låt tills Jennas dag. Jag fick se om jag skrev en egen eller om jag tog en bra låt som jag redan kände till. Jag var ju inte direkt den bästa när det gällde att komma på egna låtar, så jag fick ju se hur det gick.

Ibland undrade jag hur det faktiskt var. Att tänk om Jenna faktiskt kunde se mig just nu. Hon kanske hade suttit där uppe och kollat på mig nu i två år, utan att ens kunna visa det.

På något sätt hoppades jag att hon kunde se mig, så att åtminstonde hon kunde vara glad, men å andra sidan var jag ledsen för det, för hon behövde gå vidare och mest för att jag inte kunde se henne.

Det närmade sig midnatt och jag märkte hur jag började att bli trött. Jag la ner allting i min Jenna låda igen och kysste den innan jag la ner den undan sängen igen.

Nu hoppades jag bara att jag inte skulle få de mardrömmarna igen som jag hade haft i 1½ år. Det var det värsta med att sova om nätterna. Mardrömmarna.

---