Baby you lighted up my world ❤ Chapter 7
Filed under: Baby You Light Up My World forts.Harrys Perspektiv
Min mobil plingade till och jag tog snabbt upp den. jag slog in koden och läste namnet på displayen. Mitt hjärta tog ett ovanligt hopp när jag såg hennes namn - Hope. Jag track snabbt upp smset och läset med ett litet leende.
'' Hejj Patrick. jag hade jätte trevligt igår och jag undrar.. om du lixom vill träffas igen? // Hope ''
Jag log stort och knappade in ett svar.
'' Hej Hope. Visst. Jag tyckte också det var trevligt att prata med dig. Vi kan väll träffas på cafeet ? Det vi var på igår? // Patrick''
Jag skickade iväg messet och kände en konstig känsla. Det var flera blandade känslor. Den ena sidan sa JA HARRY! GÅ TILL HOPE OCH HA ROLIGT FÖR FÖRSTA GÅNGEN PÅ SISÅDÄR TVÅ ÅR! Den andra sa HUR KAN DU HARRY?! HUR KAN DU FLÖRTA MED EN TJEJ NÄR JENNA ÄR DÖD? SKA DU BARA SVIKA HENNE SÅHÄR? SKÄMS!
En känsla inom mig kände att jag var dum att ljuga för Hope om mitt namn. Jag hade utgett mig för att vara "Patrick Red". Egentligen visste jag inte varför jag hade gjort det. Det var nog för att jag inte ville att hon skulle vilja träffa mig för att jag avr Harry Styles. Jag ville ha någon att prata med som förstod mig, utan att det var något prat om "Harry Styles".
Jag visste inte vad jag skulle tro - att detta var bra, att jag äntligen gick vidare, eller att jag svek Jenna genom att ens se på Hope. Men hon hade ju också förlorat en som hon älskat. Hennes pojkvän - Michael.
Men även om känslan av att jag bedrog Jenna var mycket större och kraftigare än den andra känslan gick jag upp ur sängen, tog på mig nya kläder - ett par jeans och en vanlig t-tröja. Jag tog en skinnjacka över och skyndade mig ut i hallen för att försöka sticka ut innan de andra vaknade och märkte att jag var påväg att smita. Louis kunde vara lite överbeskyddande just nu efter Jennas död. Jag hade ju mått piss, så när han märkte att jag kom hem sent igår, blev han nog ändå lite orolig för att något kanske hade hänt.
Jag visste inte vad jag skulle tro - att detta var bra, att jag äntligen gick vidare, eller att jag svek Jenna genom att ens se på Hope. Men hon hade ju också förlorat en som hon älskat. Hennes pojkvän - Michael.
Men även om känslan av att jag bedrog Jenna var mycket större och kraftigare än den andra känslan gick jag upp ur sängen, tog på mig nya kläder - ett par jeans och en vanlig t-tröja. Jag tog en skinnjacka över och skyndade mig ut i hallen för att försöka sticka ut innan de andra vaknade och märkte att jag var påväg att smita. Louis kunde vara lite överbeskyddande just nu efter Jennas död. Jag hade ju mått piss, så när han märkte att jag kom hem sent igår, blev han nog ändå lite orolig för att något kanske hade hänt.
Men det var faktiskt riktigt trevligt att prata lite med Hope. Det kändes sjukt bra att prata med någon om Jenna, som själv hade upplevt samma sak. Det var så att vi förstod varandra. Det kändes mycket bättre att prata med henne än med killarna. De förstod ändå inte hur jag kände.
Med mobilen i min hand, vibrerade den till och jag såg på displayen "Hope". Jag tryckte in på meddelandet och läste ivrigt.
"Okej, ska vi säga om typ en timme? Kram!"
Jag funderade och kom på at jag egentligen hellre ville träffas typ nu, fast det var ju rätt tidigt, eller ja, den var 10, men ändå.
Jag ville bara iväg innan de andra vaknade. När de var såhär utmattade kunde de vakna väldigt sent, så så brådskande var det ju inte.
"Det blir bra! Kram!" skrev jag tillbaka och la sedan ner mobilen i fickan igen och gick sedan ut och låste dörren om mig. Jag ville ju inte att någon skulle komma och kidnappa dem medans jag var borta. Jag skrattade till lite av min tanke och fortsatte sedan att gå.
-Hej! utbrast Hope och slog ut händerna i ett försök på en kram. Jag ställde mig upp och var först osäker på om jag skulle krama om henne eller om jag skulle skaka hand istället.
I nästa sekund var vi redan i famnen på varandra och vi kramades länge.
-Hur är det med dig? frågade hon och släppte sedan mig.
-Jo, det går väl. Själv?
-Det är fint, sa hon och vi satte oss sedan ner. Cafés biträdet kom fram till oss och frågade oss vad vi ville ha medans hon tog fram ett block och en penna att skriva upp våran beställning på.
Jag kollade på Hope som kollade tillbaks på mig. Hon skulle just säga något när jag avbröt henne.
-Börja du, säg du, sa jag förvirrat och osäkert, sen kollade jag generat ner i marken.
-Ermm, jag vill ha en cappuccino tack och en bagel med cream cheese, sa hon och sedan kollade jag snabbt upp igen.
-Och jag tar kaffe och en chokladmuffins, sa jag ivrigt. Hon som jobbade där skrev upp det vi sa och gick sedan där ifrån med ett leende.
Hope kollade frågandes på mig och jag log ett osäkert leende, fastän jag var säker på vad jag skulle säga.
-Jag äter aldrig frukost längre. Det går inte. Jag måste istället ta något sött för att jag ska komma igång bra på dagarna.
Hope nickade osäkert och spärrade upp ögonen. Hon tyckte säkert att du hördes hur knäppt som helst, men det var faktiskt så. Förut kunde jag alltid äta frukost och det var mitt favoritmål på dagen, men nu mår jag nästan illa bara tanken på frukost. Istället brukar jag käka muffins, det funkar alltid.
-Vadå? Låter det så knäppt? sa jag och fick fram ett leende.
-Lite kanske. Ja själv älskar jag frukost, sa hon och log ett leende så att hon såg ut som ett litet barn. Det fick mig att skratta till lite.
-Patrick, jag måste bara berätta detta för dig.. sa Hope tyst. Jag började nästan att bli lite orolig, med tanke på hennes tonläge. Man hörde att det var något.
-Vadå? sa jag nyfiket och mitt hjärta bultade utan att jag ens visste varför. Det gick ju inte att styra mitt hjärta direkt.
-Jag vet att du är Harry Styles, sa hon tyst.
KOMMENTERA!
titta gärna in på min personliga blogg: http://juliamatildanilsson.blogg.se/
Trackback
