- Hallå, vad hände? sa rösten i mobilen.

- Inget, jag blev bara lite chockad. Jag menar, jag har inte hört av dig på evigheter.

Jag kunde inte fatta det. Harry Styles ringde till mig! Undrar vad han egentligen ville och hur hade han fått tag i mitt nummer?

- Jag hörde att du har flyttat till London.

- Ja, vadådå?

Han hade något i kikaren. Det visste jag. Han lät glad i rösten, men samtidigt lite sorgsen.

- Vi kommer dit nästa månad för att ha live konsert. Kommer du och kollar då?

Vadå 'kommer du och kollar då'? Han har inte hört av sig på 3 kanske eventuellt 4 år och nu helt plötsligt ringar han för att fråga om jag ska kolla på när dem uppträder. Vad fräckt!

- Jag vill jättegärna träffa dig, det var ju så längesedan, fortsatte han.

- Jag får se hur jag gör. Jag tycker om One Direction jättemycket och jag ville egentligen skrika ut av: 'JAA, såklart jag vill komma', men med Harry i andra änden av luren, gick det inte bara..

- Okej, men vi kan väl höras i veckan? Han lät besviken. Det kan ha varit mitt tonläge..

- Okej, vi säger så! Det kändes nästan som om vi pratade affärer. Inte alls som att vi var gamla vänner. Jag kände mig rätt dum..

Äntligen hemma. Men det ena jag hade i huvudet var Harry. Jag vet inte riktigt varför. Det måste ha varit hut det senaste samtalet slutade och hans härliga röst som gjorde att jag ville ringa tillbaks och säga något i stil med: 'Harry, förlåt. Jag känner mig så dum. Jag vill träffa dig också. Längtar.'

Jag tog upp mobilen för att ringa, men hejdade mig.

Måste komma på andra tankar.

- Hur var det i skolan idag gumman? sa mamma med en ljus och fin röst.

- Helt okej. Mamma, Harry ringde mig på lunchen idag.

- Vem är Harry?

'Vem är Harry?' Var hon galen eller! Det märks att mamma snart är 40. Gammal och trist. Minnet krånglar mycket också. Ska man lämna in henne på lagning eller inte..?

- Harry, Harry Styles. Vi bodde granne med han när jag vad 9-10 år. Har du glömt det?

- Harry? Den lilla söta rufsiga Harry? Han var rätt härlig. Och var inte du lite förtjust i...

- Ja mamma, det räcker nu! Vi behöver inte komma in på det nu.

Typiskt mamma att alltid hålla på så. Det är just därför man inte ska berätta för sin mamma eller någon överhuvudtaget om vem man gillar.

- Jaja, men vad ville han dig? Ni har väl inte pratat på flera år?

- Han ville att jag skulle komma på deras konsert om en månad. Här i London.

Jag lät nog rätt ledsen. Kanske det var för att jag faktiskt saknade honom.

Jag gick in på mitt rum och stängde dörren.

*

- VAD GÖR DU HÄR INNE?! UT MED DIG!

Jag jagade in henne ändå till hennes eget rum.

- Att man aldrig kan lära sig att hålla sig borta från mitt rum!

Småbarn. Man ska aldrig ha syskon. Dem bara stör och lyssnar aldrig på vad man säger.

Jennas lillasyster är bara 7 år. Hon heter Emma. Hon är rätt jobbig för att vara i den åldern. De flesta i Emmas ålder brukar oftast leka med dockor och klä ut sig. Som Jenna själv när hon var så gammal. Men inte Emma nej. Hon var nästan våldsam på något sätt. Det gick väl något snett när mamma skulle uppfostra henne..

Jag blev ännu mer ledsen. Planscherna på One Direction hade hon rivit ner och tagit isönder. Jag tog fram en soptunna och kastade allt där.

Jag tänkte att jag borde fixa ett lås. Ett dubbellås så att ingen kan komma in utan nyckel.

Rätt smart faktiskt. Men för att komma på andra tankar än jobbiga småsyrror och Harry, tänkte jag att jag kunde ringa min gamla bästis från Holmes Chapel.

Det gick 3 signaler innan hon svarade med sin underbara röst.

- Hej, det är Kaitlin.

- Hej min bästa vän från förr!

- Jenna? Är det du? Jag saknar dig sjukt mycket. Kom tillbaks! Holmes Chapel är inte densamma utan dig!

Hon nästan brast ut i gråt.

- Jag kan inte komma tillbaka. Det vet du. Men jag ville i alla fall ringa och höra hur det var med dig.

- Det är väl bra. Nu. Du, Peter har helt förändrats sedan du flyttade. Han skolkar från skolan och hänger med typ pundare! Ingenting är kul längre. Jag tycker nästan synd om honom.

Peter var Jennas ex. De hade gjort slut när Jenna skulle flytta. De klarade inte av att ha ett långdistansförhållande. Fast Jenna älskade honom lika mycket fortfarande.

- Han ställer verkligen till det för sig.

- Ja, snälla. Ring och prata med honom. Jag blir orolig. Och han skulle verkligen behöva höra din röst.

- Jo, det kan jag väl. Men kan inte du komma till mig på fredag och sova över till typ söndag?

- JAAA, vi säger så! Jag ringer dig imorgon så snackar vi mer om det då. Jag älskar dig Jenna!

- Perfekt! Längtar! Och jag älskar dig Kaitlin.

---