Jag satt alldeles stilla. Det kändes precis som om benen var fastlimmade i golvet och rumpan fastlimmad i stolen. Det gick inte att röra sig. Sakta kom ett leende på läpparna.
One Direction skulle komma hit. Hit till London, där jag, Jenna Baker bodde! Jag kände mig glad. Riktigt glad. Leendet försvann när jag kom till att tänka på skolan.

Shit! Jag kommer försent! Jag hade varit i helt andra tankar och nu fick jag slänga på mig kläderna och fort bre en macka med smör och ost och sedan springa till skolan.

*

Jag rusade in i klassrummet där alla satt och väntade.

- Nu kommer du! Jag skulle precis ringa dina föräldrar. Hon såg rätt arg ut. Jag kom ju trots alla 20 minuter försent.

- Förlåt, jag glömde tiden, fick jag fram. Jag blev röd i huvudet. Nästan lika röd som en tomat. Det var min speciella talang. Jag blev alltid utskämd på något sätt.

- Låt det inte bli en vana. Gå och sätt dig. Hon pekade bort mot stolen bredvid blondinen på exakt samma sätt som hon hade gjort igår. Lydande gick jag mot min plats. Påvägen dit kastade alla små pappersflygplan på mig. Det är nästan precis som i filmer som jag har sett. Men nu. Nu är det verklighet.

Skulle jag bli mobbad i all evighet?

*

Första lektionen var nu avklarad. Jag ville bara hem.

Jag ville inte heller tänka på hur det skulle bli på lunchen. Igår fick jag sitta ensam. På toan. Ingen ville att jag skulle sitta hos dem. Klockan ringde och det var dags för lunch. Jag skyndade mig att ställa mig bland de första i kön. Doften av kebab fyllde hela matsalen. Jag älskar kebab!

Jag tog min mat och gick sakta och letade efter ett bord. Där borta, i hörnet! Jag skyndade mig bort och satte mig.
- Kan jag få sitta med dig? hördes en röst.

Jag ryckte till.

- Det är fullt överallt, fortsatte hon.

- Du skrämde mig. Men det är klart att du kan, sa jag sedan.

(mobilen ringer)

"baby you light up my world like nobody else, the way that you flip you hair gets me overwhelmed..."

- Åh, gillar du också One Direction? Hon kollade glatt på mig och man såg att hon väntade på ett svar.

- Ja, dem är typ bäst! utbrast jag. Det fortsatte att ringa i min mobil. Jag hade ingen lust att svara. Jag ville hellre prata om One Direction, men när alla kollade på mig för den höga musiken som strömmade ut ur mobilen, svarade jag i alla fall.
- Jag måste bara ta det här, ursäktade jag mig innan jag tog upp mobilen för att svara.

- Hej, det är Jenna.

- Hej Jenna, det var längesedan.
Mitt hjärta stannade. Känner inte jag igen den rösten?

Är det? Nej det kan det inte vara. Eller är det

---