-Så.. Har du hört något ifrån Zayn sedan vi var i London? frågade Pernilla lite osäkert. Jag blev faktiskt rätt chockad över att hon faktiskt sa något. Under halva flygturen hade hon bara suttit helt tyst och kollat rakt fram, men jag tyckte att det var bra att hon sa något, för det kändes lite pinsamt på något sätt.

-Självklart! Vi snackar med varandra nästan varje dag, och han kom faktiskt och hälsade på på julafton! svarade jag glatt. Själv då? Har du någon kontakt med Liam fortfarande?

-Absolut! Vi snackar också varje dag typ. Han kom faktiskt och hälsade på mig också på julafton, skumt. Men sen åkte Zayn vidare, så han skulle väl iväg till dig då, eftersom båda faktiskt bor i Götet!

-Hm.. Ja, kanske det! Men jag tycker att vi borde träffas lite oftare, med tanke på att båda bor I Götet. Det var ju faktiskt rätt kul när vi var i London, eller? frågade jag osäkert, men hade fortfarande kvar leendet på mina läppar.

-Ja, men jag tror faktiskt att vi kommer att träffa varandra mer nu, om vi nu ska flytta till London tillsammans, svarade hon och log snett.

-Du har rätt. Vi får chansen att lära känna varandra bättre. Jag tycker faktiskt att du verkar hur underbar som helst Pernilla.

-Och jag tycker att du verkar underbar du också. Det kändes bara pinsamt på något sätt när vi var på flygplatsen, eller?

-Ja, lite kanske.. Men gud vad vi snackar på, hehe, sa hon och plötsligt blev båda tysta. Vi kollade mot vars ett håll och när våra blickar väl möttes igen, började vi att skratta för fullt. Det kändes som om jag hade känt henne i nästan hela mitt liv. Det kändes naturligt att vara med henne och jag bara babblade på, vilket var mitt vanliga beteende. Jag är rätt pratglad av mig..

-Om endast 15 minuter så landar vi på London Heathrow, så får jag be er att sätta på er säkerhetsbältena? sa en flygvärdinna genom en mick som hon höll mot sin glada och vänliga mun. Både jag och Pernilla gjorde som hon sa, och några sekunder efter, satt vi båda tysta som möss, med säkerhetsbältena på.

När vi väl hade landat och hämtat alla våra väskor, stod vi utanför flyplatsen och våra kroppar fylldes med vinter kärlek. Det snöade för fullt och det hade börjat att bli mörkt där ute. Med alla julbelysningar till det, gjorde hela London så otroligt vacker just denna kvällen. Nyår skulle nog bli en höjdare trots allt.

Jag var ändå rätt glad att det var Pernilla vi skulle fira med, även om jag inte känner henne så bra, men det går alltid att ändra på, bara man vill.

-Hey man! Do you think she are in London now? frågade jag Liam efter jag hade kommit in i hans rum och stört han i hans "underbara" tankar om Pernilla.

-I don't know, call her and ask? sa han kaxigt som svar.

-Chill, I was just asking.

-Sorry.. I'm just thinking about Pernilla. I miss her so freakin' much! utbrast han och kollade ner i mobilen. Jag gick fram till honom för att se vad han kollade så mycket på i mobilen och upptäckte att han hade en bild på henne som han hade gått rumt och kollat på hela dagen.

-But why don't you call her? frågade jag undrandes.

-I don't know.. It feels like she don't like me, like that's why she not calling me..

-Come on man! Give her som time! She maybe have something important to do, so she maybe not have time to call you. You call her instead and show her that you at least care about her.

-You are right. Thanks man! sa han och reste sig ivrigt upp ur sängen och knappade sen in hennes nummer. Sedan gjorde han en chest som visade att jag skulle gå ut och jag mimade en ursäkt och gick sedan ut. Jag funderade också på att ringa till Linnea och fråga om dom hade kommit fram än så att jag kunde åka dit och träffa henne. Vi bodde ju inte så långt ifrån flygplatsen, så det skulle säkert bara ta max 10 minuter för mig att köra dit. Jag bestämde mig för att ringa så jag tog upp mobilen och tryckte på Linneas nummer.

-Hi Zayn! utbrast hon glatt.

-Hi babe! What's up? Are you in the UK yet?

-Yes, I am. We actually landed for about fifteen minutes ago! Does Liam know that Pernilla is here to? frågade hon undrande men ändå mysteriskt.

-Is she?! No, he don't know that, but I'm gonna tell him now, wait a minute!

-Liam? skrek jag mot hans rum och jag fick en mumling som svar. För att se till så att han verkligen

hörde, rusade jag in till hans rum och fann han ligga på golvet med kudden över huvudet.

-What is it man? frågade jag underligt.

-Pernilla is not answering.. She don't wanna talk to me..

-Please! Get over it! utbrast jag och himlade med mina ögon. Do you wanna know something? I know you are gonna be so happy.

-I don't wanna know, just go!

-You are such a pussy! But fine! So you don't wanna know that Pernilla actually is in the UK with Linnea, fine! I'm not gonna tell you then! sa jag och började långsamt och retsamt gå mot dörren.

-Hey, wait a minute! What did you just say?

-Nothing. You didn't wanted to know, so blame yourself!

-Is Pernilla here?!? utbrast han så högt att säkert hela kvarteret hörde honom.

-Maybe.

-Thank god! Halleljuah! I need to go and see her! Where is she? Jag pusatde ut och drog fram bilnycklarna ur fickan.

-At the airport. You can drive me there, ok? frågade jag och han nickade ivrigt medans han ryckte åt sig nycklarna och rusade ut i bilen och jag kom bakefter.

-Airport, here we come! ropade han innan han tog gasen i botten och bilen for iväg mot flygplatsen.

Liam var farlig att åka med, riktigt farlig.

---

Jag vet att det är sent, men jag är inte trött, så jag kände för att skriva en del och varför inte publicera den också då? HEHE ;)