-That's great! We can be near eachother!

-Yeah, we can.. sa jag osäkert. But I think I need to go. So many thoughts, so little brain.

-Ok. We can talk more later, goodbye sweetie!

Jag svarade inte honom på det sista, utan la bara på. Jag var verkligen osäker på det med England. Okej, Zayn var ju nära mig då, men jag visste inte om jag ville vara såå nära honom.

Plötsligt blev jag bara mer och mer bekymrad. Fuck England..

---

-Omg, Liam, Liam! utbrast jag och började att springa in till hans rum, där han fortfarade låg och sov.

-Get up now! I have some good news! fortsatte jag och drog undan täcket för honom.

-Go away! morrade han mot mig och tryckte sedan ner ansiktet i kudden. Allt för att försöka att slippa mig, det visste jag.

-Please, it's really good news!

-Ok, fine! What is it? sa han argt och satte sig tröttsamt upp i sängen. Jag log finurligt mot honom medans han otåligt väntade på att jag skulle börja berätta.

-Okey.. Linnea is coming to England. Or, she is moving here! sa jag glatt, men ändå förvirrat.

-What? Really? utbrast han oväntat. Jag nickade och log medans han fortfarande satt chockat kvar.

-That's great man! fortsatte han sedan.

-I know, I can be near her, like all the time!

-You're so lucky. But man, you need to tell her your feelings for her soon, like, really soon..

-Take it chill. Why so much rush? We take it slow, ok? sa jag bestämt. Alla mina förhållanden som jag hade haft förut hade gått så fort framåt att jag knappt hade hunnit lära känna dem innan jag blev tillsammans med dem, vilket gjorde att vi gjorde slut för fort. Jag ville inte att samma sak skulle hända med Linnea. Jag tyckte verkligen om henne, det lilla jag visste om henne. Det enda jag hoppades på, var att hon tyckte om mig också.

-Gumman? Kan vi få prata med dig lite bara, utan att du blir arg? sa mamma försiktigt medans hon tog pappa med sig in på mitt rum. 
-Jag antar det, eftersom ni redan är här...

-Vi vill att du tar och börjar packa lite, typ tar ner saker ifrån dina hyllor och sånt. Lådor finns i garaget, sa mamma och smekte mitt hår lite lätt.

-Varför sån brådska? Vi ska väl inte flytta än?

-Efter nyår, jo, la pappa till.

-Jaja.. Men då får ni gå, annars kan jag inte koncentrera mig! Jag tog tag i bådas händer och drog ut dem ur mitt rum, men innan jag återvände till rummet, gick jag ut i garaget och hämtade fyra lådor.

Medans jag långsamt packade ner sakerna från mina hyllor, som böcker och sånt, hade jag lite "Up All Night" musik igång. Jag sjöng med varje låt. What makes you beautiful, Gotta be you, One thing, Same mistakes, ja alla. Jag kunde alla helt utantill, så många gånger som jag hade lyssnat på dem. Om och om igen.

Medans all musik spelades och for in i mina öron, kunde jag inte sluta att tänka på Zayn. Hans leende, hans hår, hans röst. Jag saknade verkligen honom. Jag ville så gärna berätta för honom hur jag kände och tyckte, men han var så mycket äldre än mig, och han tyckte säkert inte om mig på samma sätt som jag tyckte om honom..

-Måste du verkligen flytta? Jag vill inte att du ska åka.. sa Emilia tyst.

-Jag är ledsen. Men du kommer fortfarande att vara min bästa vän, jag lovar! Vi reste oss upp och gav varandra en stor bamsekram. Vi stod kvar länge och kramade varandra. Det kändes som om något hemskt skulle hända om jag släppte taget. Jag ville inte lämna henne. Jag var hennes enda vän, och hon var min enda vän. Hur skulle jag klara mig utan henne och hur skulle hon klara sig utan mig?

-Kom igen nu, har ni det sista? ropade mamma nerifrån medans jag med snabba steg rusade ner för trappan.

-Jag har allt, men frågan är morsan, har du allt? sa jag retsamt och hon gav mig "blicken" medans jag bara flinade mot henne retsamt.

-Vi måste åka nu, vi ska träffa familjen Österberg på flygplatsen, sa mamma och satte sig i bilen. Pappa och brorsan kom rusande efter mig i trappan och tillslut satt alla i familjen i bilen, påväg till flygplatsen.

-Kan vi inte sätta igång radion lite? frågade jag glatt. Jag såg hur pappa nickade och satte igång radion.

-Perfekt! Lite dansband! utbrast pappa och jag bara pustade ut och rynkade pannan.

-Seriöst? Han ryckte på axlarna, medans jag vickade på huvudet och tog mina mörkblåa hörlurar som låg i sätet bredvid mig. Jag tryckte in min favoritlåt - Wonderwall och musiken fyllde mina öron. Jag blundade för att vila ögonen lite och när ögonen just slocknat, rycker man till av att bilen tvärbromsar och jag flyger fram mot sätet framför mig.

-Vad håller ni på med? utbrast jag och kollade argt fram på vägen.

-Vi höll på att köra in i ett djur, ursäktade sig pappa och jag bara vimlade med ögonen och tog på mig hörlurarna igen. Denna gången var det inte Wonderwall som spelades, utan Mistletoe med Justin Bieber. Jag älskade verkligen Justin Bieber. Han var så grym på att sjunga och han verkade så himla otroligt härlig. Just nu var min dröm att träffa honom någon dag. Och den dagen skulle komma, det visste jag. Om jag hade lyckats träffa One Direction, så var det ju självklart att jag skulle få träffa Justin Bieber.

Linneas perspektiv

-Men där kommer dom ju! utbrast mamma och jag vände ryggen till. Jag orkade inte med att lära känna nytt folk just nu. Hela helgen skulle bli så tråkig med folk som jag inte ens kände. Mamma och pappa skulle säkert tvinga mig att vara med deras barn, vilket jag förstås inte skulle.

-Linnea, hälsa nu på dem, sa pappa och försökte att vrida mig mot deras håll. Eftersom han var starkare än mig, så lyckades han vände mig, men jag blev bara mer arg på honom då. Jag bestämde mig ändå för att ge dom en chans, så jag öppnade mina ögon och framför mig stod en tjej som jag faktiskt kände igen.

-Pernilla? sa jag förvirrat.

-Linnea? sa hon på samme förvirrade sätt som jag.

-Jaså ni känner varandra, så bra! utbrast pappa och slog händerna emot varandra.

Jag och Pernilla log osäkert mot pappa och sedan började vi alla gå till incheckningen.

---