"Really? You are my perfect present. If only you wore here." stod det och det började att pirra i hela mig. Jag kunde inte sitta stilla, så att jag hoppade runt i hela mitt rum av glädje och började att sjunga What Makes You Beautiful jättehögt. Jag hoppade runt i hela mitt rum länge, tills jag plötsligt tappade balansen och trillade av sängen med en smäll.

-Vad håller du på med där inne? skrek mamma ifrån varsdagsrummet.

-Öh.. Ingenting, jag bara.. Äh! skrek jag tillbaks medans jag försökte att resa mig upp.

Jag ska nog ta det lite lugnare nu. Jag reste mig upp och svarade på sms:et från Zayn.

---

Mobilen låg som placerat min hand medans jag skakade för fullt. Jag kunde inte fatta att jag faktiskt var tvungen att göra det jag nu skulle göra. Jag ville inte, men jag hade förstått att jag faktiskt var tvungen.

-It's the right thing, I promise, sa mamma medans hon höll med båda händerna på mina axlar.

-Can you just go! utbrast jag och schasade ut henne ur mitt rum. Klockan hade nyss blivit 10 på morgonen, men jag var inte trött. Även om jag i vanliga fall brukade sova vid denna tiden. Eller i alla fall brukade jag göra det när jag bodde hemma, vilket jag inte gör nu. Bara över julafton.

Jag samlade mod och andades lugnt in lite extra luft innan jag slog in numret och signalerna gick sakta fram när dem tutade mot mitt öra. En signal gick, två signaler gick, tre signaler gick och på det fjärde, svarade någon.

-Hey Liam! How was your christmas? We haven't spoke since the 24th when you wore leaving. Hon var så lycklig. Jag kunde inte förstöra detta. Jag kände hur jag började att gråta inom mig, utan att säga något.

-Hello? Are you there? sa Pernilla med en osäker ton i sin röst.

-I'm sorry..

-What? What is it?

-I can't do this.. viskade jag för mig själv. Gotta go, see ya! Jag kunde inte. Hon var för lycklig för att jag skulle säga det som jag nästan fruktade mest just nu. Hur skulle jag kunna säga till tjejen som jag tyckte så jävla mycket om, att vi inte kunde träffas mer? Att detta var slutet för oss? Det gick bara inte. Jag ville ju inte att detta skulle vara slutet för oss, definitivt inte!

Släkten var alltid värst. Jag hade glatt berättat för släkten om min nya tjej som jag träffade, stolt som jag var över att kalla henne min, när dem förbjöd mig att träffa henne mer. Ska det verkligen vara så? Ska våra föräldrar bestämma vem som är rätt och inte rätt för deras barn? Jag trodde att det viktigaste var att man tycker om varandra och vill vara med varandra? Har jag totalt haft fel, hela mitt liv?

En sak var i alla fall säker, jag skulle inte bry mig om vad min släkt eller morsa sa.

Som låten, listen to your heart, det var precis det jag skulle göra. Det som kändes bäst för mig.

Det var ovaligt tyst vid lunchen. Hela släkten satt runt ett stort bord. Ingen hade velat säga något sedan jag hade sagt till mamma. "I just want you the best" hade hon sagt flera gånger, men jag hade bara sagt emot henne. Hon ville absolut inte lyssna på mig när jag hela tiden sa hur lycklig hon fick mig att känna mig. Som om jag var mer än bara den band medlemmen Liam Payne. Världens största band. Okej, hon var ett stort fan, det visste jag - men det viktigaste var att det inte märktes, för det gjorde det definitivt inte.

Hon behandlade mig som vilken människa som helst. Det var det som gjorde henne så underbar.

-Some dessert maybe? sa pappa medans han tog sin tomma tallrik och lämnade matbordet. Detsamma gjorde alla i släkten, förutom jag och mamma som satt kvar, tysta som möss.

-I really like her. She makes me feel so happy. She doesn't treat me like a celeberty, she treats me like a normal person. That's what I like about her. Why can't you just accept that? sa jag efter en stunds tystnad. Jag hade känt att jag verkligen behövde säga det som jag sa. Hur mycket hon faktiskt betydde för mig.

-I know that you really likes her, but what if she just playing with you beacause you are a celeberty, you can't know that.

-I know that I can't know that, but am I never gonna get a girlfriend? A life partner? I can not be afraid, because my whole life would be ruined if I would. I take the change, and if It will prove that she has played with me, I just got to take that bang. I'm ready to take changes, if just you can accept her? I really want you to do that.

Meningen var lång, men jag kände att jag behövde säga detta också. Jag ville få henne att förstå. Jag kände hur stolt jag var efter jag hade sagt mitt, nu var det bara att vänta på hennes svar.

Jag hoppades verkligen att hon hade tagit åt sig av vad jag hade sagt och insett att jag inte kan gå miste om saker här i livet. Livet är baserat på att ta chanser, vilket jag gjorde precis just nu.

-That was a long sentence, fick hon fram och jag klarade inte av att kolla på henne ens. "That was a long sentence", var det det enda hon kunde få fram.

-That's all you can say? sa jag kaxigt och rynkade min panna när jag kollade förvirrat mot henne.

-I'm sorry. I don't want to see you get hurt.

-The only one who is hurting me is you, can't you see that? utbrast jag och gick med snabba steg bort från matrummet och in på mitt eget, lilla rum. Jag ville bara försvinna bort, bort till Sverige, Göteborg, där Pernilla var. Ligga bredvid henne i hennes säng, sjunga för henne under vårt träd, höra hennes andetag.

Det var en evighetsfråga innan jag skulle få göra allt det igen.

Jag ville så gärna ta upp mobilen och ringa till Liam igen, mest för att höra vad det var som var fel, men jag hejdade mig. Han skulle få ringa till mig och förklara sig. Det var inte meningen att jag skulle behöva ringa och fråga vad det var för fel med honom idag.

Jag som hade blivit så glad över att han ringde, så var han helt konstig. Det kanske hade hänt något?

Just när jag änn en gång hade bestämt mig för att ringa till honom, avbröts jag av att mobilen började att vibrera och jag såg att det faktiskt var Liam själv som ringde. Jag blev rätt glad, men ändå oroad över hur han skulle vara denna gången han ringde.

-Hey Liam, sa jag när jag hade tryckt på "svara" knappen.

-Hola Perrie! utbrast han glatt och jag tänkte bara, wtf? värst vad han helt plötsligt hade blivit glad.

-Liam? Don't call me Perrie, and... Why wore you so wierd before?

-Do we have to take that now? I really don't want to talk about that right now, ok?

-Ok, but when we meet, you need to tell me, sa jag bestämt.

-Of course I will, promise. So, what have you got for christmas?

---