One Thing ❤ Chapter 13

Filed under: One Thing ❤
Tidigare:

-Oh. I'm so sorry Linnea. If I just could do something.
-It's okey Zayn. If just you wore here with me.
-I wish you wore here to babe. But hey, I need to go now. It's was great to hear your voice and good luck with Alice. I'm sure you to fix this.
-I can only say the same. Thanks, bye!
Jag la på och kände mig redan mycket gladare och mitt hjärta stod inte stilla längre, utan det hade börjat bulta igen. Känslan av att jag och Alice skulle fixa detta, började att komma tillbaks.


-Vad vill du din mes? utbrast Alice, efter jag hade dragit med henne ända in till flicktoaletten. Jag stod och kollade på henne ett tag med ledsna ögon, innan jag bestämde mig för att börja prata.
-Vad är det med dig? sa jag.
-Sluta! Vad är det med dig?
-Mig? Du har helt förändrats Alice. Jag vill ha tillbaks den gamla du. Inte "mobbar-Alice"..
-Jag mobbas inte!
-Jo det gör du. Du är helt jätte taskig mot mig. Hat du glömt allt vi har gjort tillsammans. Jag tog med dig till London för att träffa One Direction, och när man kommer hem, blir du såhär! utbrast jag och tårarna började att spruta ut ur mina ögon och det gick inte att hejda. Hon vände huvudet bort ifrån mig som om hon skämdes, men det kunde inte hjälpa.
-Jag saknar dig. Du behöver inte hålla på såhär för att få fler kompisar. Jag vet att detta inte är den riktiga du, jag bara vet det! Hon vänder huvudet bort ifrån mig. Jag antog att hon förstod hur ledsen jag sårad jag verkligen var. Hon vände huvudet, säkert för att hon skämdes för att erkänna att hon faktiskt hade betett sig annorlunda och elakt mot mig.
-Vänd inte huvudet mot mig. Jag bryr mig inte om hur du spelar att vara, jag bryr mig om vem du är längst inuti dig. Den riktiga du. Jag började sakta att gå mot dörren, men stannade när jag precis skulle dra ner handtaget.
-Du kan ju tänka efter. Jag vill verkligen inte förlora dig, även om jag redan har gjort det.. sa jag och gick ut ur toaletten. När jag väl var ute, pustade jag ut och insåg att mitt självförtroende verkligen hade förbättrats.
Jag vågade att stå på mig och säga exakt vad jag tyckte, utan att jag faktiskt brydde mig vad de andra sa.
Jag tror ändå att Alice inte ville vara den hon utspelade sig för att vara, utan hon ville säkert vara sig själv efter jag hade sagt till henne. Hon vågade bara inte säga ifrån som jag.

Pernillas perspektiv
-Har du hört av Liam idag? viskade Emilia medans vi satt på mattelektion. One Direction var allt vi kunnat tänka på sedan vi varit i London. Alla tankar och minnen hade åkt upp och ner i våra huvuden så att vi blev helt fulla av energi. Det fanns även vissa stunder, då vi blev ledsna, när vi kom till att fundera på om vi någonsin skulle träffa dem igen. Men för det mesta var vi gladare än gladast.
-Ja. Han messade i morse och vi skulle nog snacka i tele lite ikväll innan deras konsert, viskade jag glatt tillbaks.
-Vet du när ni ska träffas igen?
-Nej. Men jag hoppas att det blir innan det nya året kommer i alla fall. Men det är ju inte säkert att dom har tid att träffas innan, med tanke på deras turné.. sa jag ledset.
-Aja. Bara vi träffar dom igen inom en väldigt snar framtid! viskade Emilia tillbaks och vi båda log mot varandra, innan vi återgick till lektionen och vad läraren sa för något.

"I have a surprise for you. I hope you'll like it, but you will not find out what it is yet! Liam xx" Jag log åt meddelandet och började genast att bli fundersam. Jag älskade överraskningar, men just nu ville jag bara få reda på det så fort som möjligt. Jag var för nyfiken för att vänta tills jag fick reda på det.
"Can you not tell now sweety?" svarade jag och Emilia himlade med ögonen.
-Du vet att det själva roliga med överraskningar är att det är en överraskning, vilket betyder att du inte ska veta vad det är innan det händer, sa hon och rynkade pannan samtidigt som hon smålog. Jag ryckte lite lätt på mina axlar och fortsatte sen att le mot meddelandet som jag läste om och om igen. Mer hemlighetsfull än Liam fick man verkligen leta efter! Mobilen vibrerade till igen efter ett tag och jag läste meddelandet ivrigt.
"I would not think so.. If I tell you, it's not gonna be an surprise.. :( Liam xx" Jag lådsas surade när jag hade läst klart meddelandet, men det varade inte så länge, utan att Emilia fick mig att gapskratta. Hon kunde alltid få mig att skratta hur mycket som helst, när som helst. Det kvittade om jag var ledsen, arg, sur, orolig, sjuk, hade ont, ja precis när som helst. Det var det som var det absolut bästa med henne!
"Okey. But make it happen soon, I can't wait!" skrev jag tillbaks och jag hann precis stänga igen min mobil, när ringklockorna plötsligt hördes och det var dags för lektion igen.
Jag tog Emilias hans och vi gick med snabba steg in i Hemkunskapssalen med leendena på våra läppar.

Alices perspektiv
Skulle jag våga? Nej, det gör jag inte.
Jag såg Linnea närma sig mig, utan att släppa golvet om blicken. I hörnet stod "mitt nya gäng" och små flinade mot henne och jag hade ingen aning om vem jag skulle gå till. Linnea, min bästa vän som har gjort precis allt för mig, eller de arga sura bitcharna som jag egentligen inte ville vara med.
Självklart ville jag gå fram till Linnea, men det kändes som om de andra skulle hålla på med mig också om jag gjorde det, så istället valde jag att gå till dem.
-Kan du inte gå och knuffa till henne så att hon tappar sin bricka? sa en av tjejerna och kollade bitchigt mot Linnea som gick där med sin matbricka och letade efter ett bord att sitta vid. Jag kollade bakåt och blicke fastnade vid Linnea, där hennes blick, i sin tur, föll på mig med. Vi kollade på varandra ett tag, innan jag vände huvudet framåt igen och andades djupt in.
-Jag klarar inte detta längre. Linnea förtjänar inte detta! Hon har fan inte gjort något mot oss, så varför håller vi på? utbrast jag och pekade mot Linnea, som nyss hade funnit ett bord, där hon nu satt ensam och kollade osäkert runt omkring sig.
-Menar du allvar? sa en av tjejerna och kollade på mig som om jag var helt knäpp. Självklart var jag inte knäpp, utan jag sa bara som det var. Linnea hade faktiskt inte gjort oss någonting, så jag förstod inte varför vi egentligen höll på. Efter ett tag, när jag hade kollat på dem alla med en menande blick svarade dom med deras äckliga bitchiga ton.
-Gå du, men du kan glömma att du är med i våran gäng då!
-Perfekt! Jag ville ju inte det heller direkt! sa jag och lämnde dem med snabba steg. Istället för att sätta mig hos Linnea som fortfarande satt ensam och åt, rusade jag förbi henne och fortsatte in i rummet där vi skulle ha våran nästa lektion. Jag hörde hur de andra ropade "mes" efter mig, men jag bara ignorerade det.
Jag vågade. Jag hade aldrig stått på mig som idag. Inte hade Linnea stått på sig som hon gjorde med mig idag. Vi båda vågade. Jag var verkligen tvungen att säga förlåt till henne.
När hon hade skällt ut mig, eller rättar sagt sagt till mig, så kände jag mig dummare än dummast. Hon hade haft helt rätt med allt hon sa, det var därför jag tillslut inte kom på vad jag skulle svara henne. Därför hade jag stått helt tyst och kollat ner i golvet.
Om hon bara kunde förlåta mig, skulle vi bli BFF's igen!

Postat av: Sandra

Grym novell! Kolla gärna in i min :) Kram! xXx

2011-12-19 @ 19:51:02
URL: http://niallstory.blogg.se/
Postat av: emma

så jäkla bra ! :)

2011-12-19 @ 21:14:56
Postat av: Sophie

Riktigt grymt! :))

2011-12-20 @ 19:00:07
Postat av: Esmeralda

RIKTIGT BRA :D <3

2011-12-20 @ 20:53:37
URL: http://justinbieberbyme.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0