Tidigare:

När vi sedan släppte varandra igen för att kasta en sista blick på varandra, märkte vi att det stod en massa fotografer och fans runt om oss som skrek och fotade som galningar. Vi hade verkligen inte märkt det förrän nu.

Zayn vinkade lite proffsigt mot dem och log mot mig. Han närmade sig mig igen.

- You are so beautiful, viskade han i mitt öra och kysste mig sedan på kinden. Sedan lämnade han och Liam oss och rusade ut ur flygplatsen, jagade av vilda fans och fotografer.

Angående mig och Pernilla, så slängde vi oss ner i våra stolar igen och kunde inte sluta att le.

---

Flygplanet lyfte och jag andades äntligen ut. Just nu kändes det som om att jag inte alls hade andats under hela resan, med tanke på att jag nu andades på som en galning. Jag hade nog varit så nervös och allting, för då och då hade det även känts som om mitt hjärta hade slutat att bultade, när det faktiskt inte hade det.

Det kändes skönt att andas som vanligt igen, fastän jag bar med mig minnena av resan.

- Vill du ta tuggummi så att det inte slår lock för dina öron? sa Emilia och räckte fram ett tuggummi till mig. Jag log mot henne och tog tuggummit och stoppade in det i munnen. Det var mint. Jag älskar mint! Det är så fräsch enligt mig.

- Du kommer att klara dig, sa hon sen och jag bara log mot henne. Fanns inte mycket att säga egentligen. Tänk om jag inte skulle kunna sluta tänka på Liam? Jag kanske skulle gå runt i min ensamhet och undra vart den glada spralliga jag tog vägen. Då skulle säkert nån komma fram och säga att hon, hon hade stannat kvar i London.

Jag ville inte bli en surkärring av mig, jag ville istället vara glad. Nu var dte bara att hoppas att saknaden av Liam inte skulle påverka mig när jag väl var hemma.

Liams perspektiv

Det var ovanligt tyst i bilen. Varken jag eller Zayn sa någonting till varandra. Vi visste nog inte riktigt vad vi skulle säga. Vi ville ju inte hålla på och gnälla som mesar att vi saknade tjejerna, även om vi faktiskt gjorde det. Jag försökte hela tiden att komma på något bra att börja snacka om, men mitt huvud var i en annan värld. I P-världen. Min hjärna gick inte att kontrollera. Den är som en symaskin som bara fortsätter att sy och sy utan att den går att stänga av. Tillslut får man panik..

- You want to see them again, right? frågade jag osäkert. Han pustade ut, precis som om han tyckte att jag var skitjobbig som frågade just det, men jag ville ju veta. Isåfall kunde han och jag åka till dem på "Alla Hjärtans Dag", det skulle vara helt perfekt!

- Of course I want to! I can't wait until we meet them again!

- Me to! Can we not like, surprise them on Valentine's Day or something? frågade jag osäkert igen, men säkrare än förra gången jag frågade.

- Liam.. That's a great idea! You're to smart! utbrast han och vi båda började att skratta.

- So we go to Sweden on Valentine's Day?

- Yes, we are going to Sweden on Valentine's Day, sa han och vi båda log mot varandra. Även om det var så lång tid tills "Alla Hjärtans Dag" så började jag ändå redan att bli nervös. Jag ville inte vara nervös, men det bara blev så. Just nu kunde jag inte kontrollera någonting själv. Allting bara kom automatiskt.

När vi väl var hemma gick jag direkt in i sovrummet. Jag hade nästan somnat i bilen påvägen hem, men Zayn hade väckt mig när vi var hemma.

Jag kände fortfarande hur trött jag var, så jag grävde mig ner i sängen och drog täcket över huvudet. Jag ville egentligen skrika ut Pernillas namn, men jag försökte att stå emot det.

Jag kunde verkligen inte fatta att jag hade fallit för en trettonåring, men allvarligt talat, är hon sjukt mogen för sin ålder. De flesta i den åldern, brukar vara rätt så omogna och kallar varandra taskiga saker. Okej, visst, jag visste ju inte om hon kanske gjorde det i skolan, men hon verkade inte alls vara så. Hon verkade, eller hon var helt underbar.

Jag kollade på klockan och chansade på att de borde vara framme i Sverige nu, så jag skyndade mig att skicka iväg ett sms till Pernilla. "Hey. Hope the flight was pleased! Miss you, but we'll meet soon, I promise! Liam xx." Jag la mobilen på nattuksbordet och gick sedan fram till vår stora garderob för att hitta något annat att ta på mig. Jeansen hade börjat att bli stela att ha på sig och min finskjorta satt för tajt på mig.

Jag tog fram ett par mjukisbyxor, ett linne och en riktigt skön kofta med en luva där bak. För mysighetens skull drog jag upp luvan över huvudet och tog även på mig ett par riktigt sköna sockar. Lite fula, men dom var verkligen jättesköna. Jag tog också av mig min svarta märkesklocka och la den bredvid lampan på mitt nattuksbord. Efter jag hade lagt mig i sängen och rättat till kudden lite, tog jag min mobil och upptäckte att jag hade fått ett svar från Pernilla. "The flight was pleased, thanks. I miss you to! I really hope so! xx."

Jag log när jag läste "I miss you to" meningen, även om det inte var så jätte speciellt.

- Hey Liam! Do you want some chocolate pudding? ropade Zayn ifrån köket.

- Yes! I'm coming! skrek jag tillbaks och la ifrån mig mobilen.

Jag hoppade ivrigt ur sängen och skyndade mig ut i köket, så att ingen annan hann före och åt upp allt.

Till exempel Niall.

---

Inte jättelång del nu heller, men jaja.. Det är något i alla fall!

Något jag har kommit på är att jag tänker bättre och kommer på mer att skriva när jag lyssnar på One Direction. Det kan vara något med deras texter som ger mig så mycket tips, vet inte.. Haha.

Klarar ni 7 kommentarer igen, eller mer? ;)

as bra meeeer!!

riktigt bra ! :)

vill läsa mer!"

Denna är så bra!

Jag vill tacka sig för att du skriver om en trettonåring, för att jag är 13! Jag tänker hela tiden på om Niall ( som är min favorit) skulle kunna dejta mig! Även om skiljer 5 år mellan oss! För att jag tycker att jag o Niall är så otroligt lika! Allt han gillar i en tjej, har jag! Så jag tror att jag är den perfekta tjejen för Niall!

Och denna novellen gör så jag tror på mig själv! Denna betyder så otroligt mycket för mig! :')

Du skriver så jäkla bra! Meeeeeeer! En längre del skulle icke skada ;)

Suveränt!!! :D <3

Amazayn! :)

SUPERBRA MER :D