Tidigare:

-I miss you, sa jag och kollade generat ner i marken.

-Well.. It's too late, sa jag och vände mig om. Jag klarade inte av att säga hejdå. Ilskan hade börjat att komma inom mig igen och den gick inte att få bort. Det var verkligen ett misstag.

-Hey, wait! Why are you here then? sa Liam och tog tag i min arm.

-I don't know, ok? utbrast jag. This was a mistake. Can we not just be friends? I don't think we are meant to be together..

-Oh, friends. I think you're right, sa han och nickade.

-Well, go so you don't miss your plane, sa jag och gick sedan ut ur flygplatsen. Linnea kom efter mig.

---

När vi väl var ute ur flygplatsen, kunde jag inte hålla det inom mig. Tårarna sprutade ut från mina ögon och jag gömde mitt gråtande ansikte i mina händer. Linnea kom rusande ut efter mig och jag kollade upp efter jag hade märkt att hon stod intill mig.

-Jag kommer att sakna honom så mycket Linnea! utbrast jag och kramade om henne och gömde mitt huvud igen, fast i hennes famn.

-Dom kommer tillbaka. Det är bara att försöka att stå ut, sa Pernilla tröstande medans hon hårt kramade om mig.

-Jag vet, men jag ville ju bara krama om Liam en sista gång, men jag förstörde det totalt! Vi stod länge kvar och och märkte hur Linnea smått började att gråta hon också.

-Åh, jag gråter som en bebis, sa hon och skrattade. Det fick mig också att skratta och vi torkade våra tårar och släppte varandra.

-Vi borde nog åka hem nu, sa Linnea och jag nickade, innan vi vände oss om och gick mot våra vespas.

-Är det bättre nu? frågade Linnea och kom in till vårt rum efter några timmars sömn. Jag vände mig om mot henne och log tröttsamt.

-Inte direkt. Nästan värre, men jag antar att jag får leva med det, åtminstonde tills dem kommer tillbaka. Hon lutade huvudet mot väggen bredvid dörren och log ett ledset leende mot mig. Jag kunde se på henne hur mycket hon redan saknade Zayn. Dem hade det trots allt hur bra som helst. Hur kunde dem få det att funka, men inte vi?

Liams perspektiv

-Hey Liam, are you coming? ropade Harry en bit bort ifrån mig och plötsligt försvann jag ur min värld. Just då märkte jag att alla våra fans stod omringande runt om mig och jag kollad emig förvirrat runt omkring. Då såg jag Harry stå viftandes med sin hand vid incheckningen.

-Are you coming, or what? la Louis till och först då började jag att röra på mig. Fansen förföljde mig, men jag brydde mig inte om dem, hur mycket de än ville ta foto eller få en autograf. När jag väl var framme hos de andra, log dem ett osäkert leende och fortsatte sen bort från incheckningen.

Jag tog snabbt min väska som jag hade i handen och checkade in den, och följde sen efter dem andra.

Vi hade sättit oss i flyget och det hade nyss lyftigt. Hur mycket jag än ville få bort alla mina tankar som flög runt i huvudet, så gick det inte. Pernilla ville verkligen inte försvinna ur mitt huvud. Jag insåg först nu hur mycket jag hade sumpat allting och hur mycket jag faktiskt fortfarande tyckte om henne.

Jag ville att hon skulle vara min, men det skulle antagligen aldrig bli så igen, eller i alla fall inte nu på några månader. Förhoppningsvis skulle allting kännas bättre om jag sov några timmar, eller ja, jag hoppades åtminstonde på det. Jag kollade på Harry som redan låg och sov bredvid mig och jag lutade mitt huvud mot honom och blundade.

Louis perspektiv

Vi hade nästan kommit hälften till USA, men det var fortfarande många timmar kvar. Det var perfekt för mig och Zayn att snacka om Liam. Hur vi skulle ta itu med honom nu i USA när tjejerna inte var där. Det skulle bli mycket enklare att hjälpa honom att ändra sig så att det inte skulle bli såhär mellan honom och Pernilla igen. Både jag och Zayn tyckte att de var som gjorde för varandra, det var bara dags att de själva skulle inse det.

-We need to do something about Liam, sa jag till Zayn som nästan låg och halvsov.

-What? What do you mean? sa han förvirrat.

-You know what I mean. We need to learn him to be a man, Zayn. This thing with Pernilla and him has been total destroyed, mostly because of him.

-Yeah, you're right. But what are we gonna do?

-I don't know, but something. You've got that charm, how do you do bro? sa han och log snett.

-It's my little secret. He needs to find his own way.

-That's it!

-What? sa jag nyfiket och glatt.

-I don't know.. sa han besviket och vi lutade oss tillbaks i sätena.

-It's soo lucky that it's a long way to USA...

---

Ja, som sagt kommer det inte upp delar så ofta, men lite då och då, bättre än inget. 

Några förslag på vad som ni tycker ska hända?

Glöm inte att kommentera, ni har börjat att bli lite dåliga på det..

Klarar ni 5 kommentarer, igen?

jättebra ! :)

Gillar det jättemycket och längtar efter nästa del! :)

Jättebra blogg! :) <3



Ps. Kika gärna in på min nystartade novellblogg :)



KRAM

Jag ÄLSKAR hur du skriver i alla killars perspektiv, det är jätteballt!!

SUPERDUPERBRAAA!!!!!

Fortsättforsättfortsättfortsätt!!!!

Pernilla och Liam måste bli tsm igen! O så kan det ksk hetta till lite mellan Linnea o Zayn? Typ att Linnea och Pernilla åker till en av konserterna och så träffas dom på kvällen. Sen går typ Zayn o Linnea till ett hotellrum och sedan.... Ja, jag tror ni fattar;) SJUKT BRA NOVELLLLLL!!!!:D

Oj då, det blev lite många komentarer, ursäkta för spammet!;)<3